Naturen runt husknuten

Som de flesta vet är jag engagerad i Naturskyddsföreningen. Vi har en dåligt efterfrågad tjänst för våra medlemmar, som vi kallar för ”Fågel- och växtservice”. Vi erbjuder oss att åka hem till de medlemmar, som skulle vilja veta lite mer om vilka vilda fåglar och växter, som finns runt husknuten eller i den närmaste omgivningen, t ex kring trädgården, bakom logen, i skogsdungen, dikeskanten, buskaget, på gräsmattan o s v. Jag kan ju hoppas på att den ringa efterfrågan på tjänsten beror på att våra medlemmar redan är så kunniga att tjänsten är mer eller mindre överflödig!  Fast jag tvivlar…… 

Hur som helst så tycker jag att mina små turer ”runt husknuten” ger så mycket mer när jag lärt mig de växter jag ser liksom de fåglar jag hör och ser. Jag kan försäkra att långt ifrån alla blommor, som lyser gult, är maskrosor och att väldigt många av de fåglar som jag hör och ser inte är ”bara” skator och bofinkar!  På min väg till och från postlådan på sommaren, en promenad på c:a 150 m, kan jag säkerligen utan större ansträngning säga hej till tio olika fåglar och ännu fler växter och liksom allt eftersom de dyker upp hälsa dem välkommen åter till Bäling igen. Jag tycker det är trevligt att följa det här med åren.

Är det någon som inte syns eller hörs i år? Kommer ”min” tornseglare tillbaka till sin vanliga plats i år? Får jag se ”mina” rödlistade låsbräken på sin vanliga plats på gräsplanen utanför huset igen? Blommar bergklinten hos grannen igen? Och kommer tornfalken tillbaka till sin gammelgran i år?  Vilka fåglar får jag i mina holkar i år? Får jag höra sånglärkan sjunga högt i skyn igen? O s v, o s v.

Jag har förmånen att bo vid gammalt jordbrukslandskap med lite granskog intill huset. Detta sätter sin prägel på just den här platsen. Alla har vi någon typ av natur runt husknuten med de olikheter det ger i flora och fauna. Här nedan visar jag lite bilder av det jag hittat intill den gård jag bebor. Vad har du kring din gård? Jag är ingen expert men lovar efter bästa förmåga att hjälpa dig ta reda på det om du så vill! Och tänk så imponerade dina bekanta, som kommer på besök, blir när du, vid promenaden över gårdsplanen pekar på en växt och säger att ”där växer en brunört – och där ser jag att gullriset börjat blomma.” För att inte säga hur de reagerar när du pekar bakom garaget och säger att ”där hör jag rödstjärten sjunga!”

 

Ängskovall, en mycket vanlig växt, som fått sitt namn av sitt näringsvärde för betande djur, bl a kor

 

Ängsklocka, gillar bl a gamla betesmarker

 

Vingvial, en ovanlig ärtväxt, som finns lokalt på vissa platser i landet, bl a i Bäling

 

Stor blåklocka, relativt vanlig

 

Skuggnäva, sällsynt. Den har Sveriges nordligast kända förekomst intill min grannes ladugårdsvägg i Bäling!

 

Ormrot, relativt vanlig på fuktig ängsmark m m

 

Nysört, vanlig. Har fått namnet av att man förr tillverkade nyspulver av den!

 

Låsbräken, en ovanlig och rödlistad växt, som finns i gräset c:a 10 m framför min farstubro i Bäling

 

Kärrtistel, vanlig på fuktig ängsmark. Blir vanligen 1½ m hög, ofta högre

 

Hampdån, vanlig på trädgårdsland, åkrar och odlade platser

 

Gullris, mycket vanlig. Här kring flaggstången i Bäling

 

Gatkamomill, vanlig på vägar, gator, gårdsbackar m m

 

Brunört, vanlig på gräsmark, bl a i gräsmattor och på betesmark

 

Borsttistel, även kallad brudborste och rakborste. Fuktiga ställen

 

Backskärvfrö, blommar redan i apr-maj på torr mark, gärna gräsmark

 

Backnejlika, gillar torra sandiga gräsbackar

Read Full Post »

Finn-Isak och Slätt-Pelle

Jag återger i det följande ännu en berättelse skriven av min farbror Wilhelm Norman. Berättelsen var införd i Hälsinge-Kuriren 16 maj 1981 under rubriken ”Två kufar, Finn-Isak och Slätt-Pelle.”

Finn-Isak var f d sjöman och rysk undersåte. Hans rätta namn var Isak Erik Andersson-Larstrand. Han var född 1853 och avled 88 år gammal den 16 jan 1941 på dåvarande ålderdomshemmet i Böle, Gnarp. Enligt en tidningsartikel i samband med hans död var han ”född i Qveflax församling i Finland och har haft ett mycket omväxlande liv. Han var ett stort original och bodde en tid på en holme i Gårdsjön. Närmast sörjande äro barn i Österbotten, Finland.” Han bodde i ett litet hus kallat ”Tjernlunds” mellan Skesta och Husta. Huset är borta sedan länge. Enligt uppgift av Adolf Andersson var Isaks hustru där en tid men återvände till Finland.

Om Slätt-Pelle har jag inga andra uppgifter än att han lär ha hetat Andersson i efternamn och bodde i ”Buskens” längst norrut i Skesta. Här bodde senare Emil och Anna Lehnberg med familj. Huset finns fortfarande kvar. Här följer nu min farbror Wilhelms berättelse:

Jag har som äldre, sedan jag skaffat mig en s k ordnad tillvaro, många gånger funderat på hur gubbarna kunde överleva i min barndoms by. Det fanns ju inga som helst förutsättningar att kunna överleva om man ser på problemen med dagens sätt att se. Pensionerna var nästan obefintliga, kanske 8-10 kr/månad. Något tillfälle till s k extraknäck dök aldrig upp. Det fanns ju inga arbetstillfällen för unga friska karlar och än mindre för gamla gubbar.

Det fanns många gubbar i min hemby. Byn ligger på en torr sandbacke, så pass lagom långt från socknens bördigare delar att fattiglapparna inte skulle synas för mycket men ändå kunna nås att kallas på om något dagsverke var absolut nödvändigt under bråda tider, s k ”antider.”

Särskilt två av mina barndomsgubbar kommer jag att minnas så länge som mitt blod orkar strömma till hjärnan och ge mig förmågan att minnas någorlunda klart. Det är Finn-Isak och Slätt-Pelle.

Finn-Isak och Slätt-Pelle var två mycket olika personligheter. Finn-Isak var ingen ordningens man. Om han levat idag hade han blivit benämnd ”bohem” och kanske blivit berömd. Så fina benämningar på folk fanns inte i min hemby på den tiden. Därför blev Isak dömd som ”slarvkuse.” Finn-Isak åt mest slaktavfall, klövar och inälvor, som bönderna kastade på gödselstackarna, när de slaktade. En gång hände det att han grävde upp och tillvaratog en unghäst, som självdött i spiltan för en bonde och grävts ner i en skogsbacke en bit från Isaks stuga.

Någon städning förekom aldrig i Isaks stuga. Isak hade andra intressen än städning. Han sysslade med viktigare saker. Små uppfinningar, som aldrig blev färdiga, såsom tillverkning av mediciner av orm-eter och urin. Han funderade på verkningsfulla böner och verser för bortdrivande av vägglöss och getingar. Han tillverkade mystiska salvor, som han trodde kunde bota utslitna torparleder.

Isak var även mycket intresserad av båtar. Enligt egen utsago hade han seglat på sjön i sin ungdom. Vid ett tillfälle provade han att bygga om en gammal jämtskrinda (”häståka”) till fiskebåt. Farkosten blev aldrig, vad jag kan påminna mig, sjösatt. Det skulle kunna berättas mycket mer om Finn-Isak.

Slätt-Pelle var i motsats till Finn-Isak vad vi idag kallar ”pedant.” Sådana fanns ju inte på den tiden. Därför blev Pelle aldrig någon hög tjänsteman i något statligt verk. Han blev i stället ”knarrgubbe” i Skestabacken. Det fanns ingenting som dög åt Pelle. Han underkände allt och alla.

Det fanns exempelvis inte en bagare i norra Hälsingland, som kunde baka en kaka bröd åt Pelle och klara sig från kritik. Pelle skulle – i motsats till alla andra brödätande varelser – ha brödet så stålplåtsliknande som möjligt. Han livnärde sig till allra största delen på hårt bröd, messmör och vatten. Nu bredde inte Pelle – som annat folk – messmöret på brödet, utan han lät det ligga och torka tills det blev hårt som gråsten innan han åt av det.
Antagligen berodde Pelles bröd- och messmörsvanor på att han hade mycket gott om tid och därför ville göra måltiderna så långa som möjligt. Ska man försöka mätta sig med stålplåtsliknande bröd och messmör av gråstenskonsistens och till råga på allt inte vara riktigt fulltandad – ja, då har man inga fritidsproblem. Då behöver man sannerligen ingen som aktiverar en!

Bohemen Isak och pedanten Pelle skulle en gång övervintra i samma stuga. Pelles stuga var i sådant skick att det gick att övervintra i den med ved i spisen medan Isaks stuga mer och mer började likna en gammal kolryssja. Det blev en kall vinter och Isak frös.
Pelle hade trots sin knarrighet lite hjärta i bröstet så han kunde inte tåla att se sin trätobroder frysa ihjäl varför han erbjöd Isak vinteride. Kanske hade det gått bättre om Isak vid inflyttningen tillsammans med hyvlar och uppfinnarverktyg även medfört en sopkvast. Men det tänkte inte Isak på. Några timmar efter att han installerat sig i Pelles stuga var köksgolvet täckt med spån och stickor, borthyvlade från ett ämne till en bytta, som Isak börjat tillverka. Pelle härsknade till och beordrade städning, men Isak hade ju ingen kvast. Pelle fordrade att ägaren till de laggkärlsstavar, som var orsaken till nedskräpningen, borde hålla sig med sopkvast. Någon sorts ordning måste det ju vara! Tvisten löstes på så sätt att Isak med hot om avhysning handplockade bort allt skräp från köksgolvet. Golvet uppmättes i två halvor och en springa mellan två golvtiljor fick utgöra gräns. Sedan huserade grabbarna gemytligt på var sin sida om gränsen. Råkade det komma den minsta lilla träflisa på fel sida om golvspringan uppstod genast en gränstvist och skräpet måste av Isak lyftas över på rätt sida för att lugnet skulle återställas. Gränsen bevakades noga.

Pelle hade ju också gott om tid där han satt och jalkade på sitt stålplåtsliknande bröd och sina stenhårda messmörsklumpar, som han noga sköljde ned med vatten ur den friskaste kallkälla jag känner till, ”Pelles källa.”

Så slutar Wilhelms berättelse. Jag kan tillföra några kommentarer: I berättelsen förekommer uppgifter om en självdöd häst, som Finn-Isak tog reda på. Adolf Andersson har berättat för mig om att hans familj hade en häst, som ströp sig i spiltan. Hästen styckades av Isak, som bl a bar låren till ån för att blodet skulle dra ut ur köttet. Han fick sedan hjälp av Petter Skelander, Tolvmans-Petter, att salta ner köttet. Det blev väldigt mycket kött, som till slut blev gammalt och härsket. Men det brydde sig Isak inte nämnvärt om. Det är möjligt att det är samma häst, som återfinns i berättelsen (men det kan också vara någon annan häst.)

”Pelles källa” som nämns i slutet av berättelsen ligger strax norr om stugan, där Pelle bodde, intill en dôva – den s k Lilldôvan – där vi småpojkar i Skesta tog våra första stapplande skridskoskär på höstisen.

Ytterligare några historier om Finn-Isak hämtade ur Lars-Åke Winbergs och Sverker Söderströms bok "Farfars båtar" utgiven 1981. OBS! Klicka på bilden för att förstora den!

Här - i Buskens i Skesta - bodde Slätt-Pelle, ibland även benämnd Pelle på Slätta

Read Full Post »

Pappersnatur

Natur kan upplevas på många olika sätt. Det självklaraste sättet är väl att bege sig ut i för att uppleva allt det vackra och förunderliga i vår Herres hage antingen runt omkring oss eller genom såväl korta som långväga resor. Andra sätt är TV, film, webben, böcker och tidskrifter m m.

Ett annat sätt att uppleva natur har jag fört med mig sedan min barndom. Jag samlar frimärken! Flera av oss småpojkar i Skesta höll på med detta men jag vet ingen mer än jag som fortsatte – och fortfarande håller på. Från början var det mycket ostrukturerat och samlandet avtog. Men på 1970-talet började jag fundera på vad jag egentligen skulle göra av mitt samlande. Beslutet blev att radikalt ändra inriktning och satsa på motivsamlande. Eftersom jag alltid varit naturintresserad insåg jag att det måste bli något inom detta område. Efter diverse funderande fick det bli ”Fjärilar på frimärken” och senare även ”Fåglar, som häckar i Sverige.” Så nu har jag två motivsamlingar inom naturområdet, som jag fortfarande jobbar aktivt med.

Fjärilssamlingen är den utan konkurrens mest omfattande eftersom den omfattar alla fjärilsfrimärken från hela världen. Mitt nära 40-åriga samlande av dessa fjärilsfrimärken har lett till att jag lyckats få tag i alla genom åren utkomna fjärilsfrimärken från hela världen utom ett ytterst litet fåtal! De finns nu dels monterade i 16 tjocka pärmar, dels omonterade i c:a ett hundratal pergamynpåsar i väntan på kommande montering. Hur många märken det är har jag inte räknat på många år men uppskattningsvis kan det nog kanske vara c:a 7 000.

Fjärilar är utomordentligt vackra kostverk. När jag ser en fjäril på sommaren blir jag alltid förundrad över dess skönhet och förmåga att ta sig fram flygledes. Jag har också genom mitt samlande lärt mig känna igen många fjärilar vilket förhöjer värdet av mina vandringar i naturen.

Min fågelsamling är p g a begränsningen till ”svenska” fåglar av mindre omfattning. På senare tid har jag också beslutat mig för att endast samla på en sida av varje art, d v s endast en sida med skator, en sida med blåmesar, en sida med tranor o s v. Så den här samlingen består f n endast av fyra tjocka pärmar och drygt 100-talet pergamynpåsar. Även den här samlingen är lärorik eftersom den bidrar till att känna igen våra fåglar. De lär mig också att våra s k svenska fåglar långt ifrån är bara svenska utan förekommer i många andra länder världen runt. Och detta gäller ju även våra ”svenska” fjärilar.

Det stora jobbet f n är att hålla samlingarna vid liv. Eftersom fjärilssamlingen omfattar allt som utges i hela världen bevakar jag via utländska kontakter och frimärkstidningar m m utgivningen. Beträffande fågelsamlingen finns en svensk sammanslutning, som sköter detta så där får jag genom mitt medlemskap regelbundna medlemsblad där jag kan hitta alla nya fågelfrimärken från hela världen. Om där då förekommer någon ”svensk” fågel, som jag vill ha till min samling, försöker jag få tag på märket.

Jag har en bra frimärkshandelskontakt i Tyskland, där jag lyckas få tag på det mesta av såväl fjärils- som fågelfrimärken. Men jag har ibland även köpt direkt från olika postförvaltningar i världen, från handlare i U S A och Storbritannien m m.

Att bläddra i de här samlingarna tycker jag faktiskt också är fina naturupplevelser.Men självfallet går de inte upp emot att uppleva det ”live” i vår natur!

Read Full Post »

86-årsminnet av en riksbekant skolhändelse i Gnarp

Den sannolikt mest uppmärksammade händelsen i Gnarps mångåriga skolhistoria ägde rum den 13 februari 1925 i Masugns skola, som då huserade i Brukskapellet i Sörfjärden, det rosa huset på södra sidan av landsvägen strax väster om Gnarpsbadens festplats. Bakgrunden var att föräldrarna i Sörfjärden tröttnat på den dåliga kontinuiteten för lärarna. Det var ständiga lärarvikarier och föräldrarna ansåg att skolmyndigheten, som på den tiden var Kyrkan, struntade i Sörfjärden. Inför vårterminen 1925 hade nu Kyrkans skolråd tillsatt ännu en ny lärarinna, i strid mot Sörfjärdsföräldrarnas önskemål, som då utlyste skolstrejk. Skolrådets ordförande, som var kyrkoherde Ernst Ålander, hade dock vid ett föräldramöte i Sörfjärden 21 jan 1925 lyckats få strejken avblåst. Men oroligheterna fortsatte och den nya lärarinnan, som kom från Söderhamn, fick stora problem med disciplinen. Den 10 feb fick kyrkoherde Ålander ett brev från lärarinnan där hon påkallade hjälp.
Ålander skriver i en tidningsartikel att lärarinnan, ”som enligt beslutet” vid föräldramötet ” 21 jan lojalt bort respekteras, hade från de äldre barnens sida rönt ett motstånd, en olydnad och ett självsvåld, som enligt min bestämda övertygelse ej kunnat bero endast på inrotad ovana vid lydnad utan blivit underblåst från hemmen.” Enligt Ålander ”blev ställningen rent av olidlig” för lärarinnan. Han säger också att den förra lärarinnan informerat honom om att ”Barnen i Masugn voro svåra att styra redan förut, och då de nu fingo en ny lärarinna, som de inte ville ha, så kan jag förstå, att de blevo sju gånger värre.”

Kyrkoherden och skolrådsordföranden Ernst Ålander fann sig nu föranlåten att ta i med hårdhandskarna. Fredag 13 feb 1925 infann sig Ålander i skolan för att hålla förhör och bestraffa de olydiga barnen. I Hudiksvallsposten 21 feb 1925 sägs följande:
”Efter hållet förhör blevo alla barnen, 21 till antalet, inlåsta i skolans förrum och därifrån intagna ett i sänder till skolsalen och där av förut iordningställda hopvridna björkrisvidjor tilldelade flera slag, en del ända till 10 à 15 slag. Detta å såväl pojkar som flickor på bara kroppen.”

Händelsen väckte enorm uppståndelse. Tidningarna runt om i landet fick en sällsynt ”godbit” att skriva om. Således har jag t ex hittat artiklar om det här i Stockholms-Tidningen.  Debatten i våra lokala tidningar gick hög. Kyrkoherde Ålander anmäldes till domkapitlet av föräldrarna och han skrev en mycket lång inlaga i ortstidningarna till försvar för sitt agerande. Han säger bl a att ”mitt förhör, som räckte 2½ timmar, var som alltid behärskat, lugnt och vänligt. Det kunna även barnen intyga.”
Han skriver också att ”man har ondgjort sig över att jag agade alla barn utan undantag. Jag var i det läget, att antingen måste jag aga alla eller ingen, ty alla hade erkänt ett och detsamma. Om jag gjort skillnad hade det hetat att jag visat mannamån, att jag plockat några ur hopen, fast alla tillstått samma sak. Men själva agan som sådan var mycket olika ehuru även de största och starkaste pojkarna blott erhöllo några få slag med björkris på rätta stället. Blott ett av barnen, en pojke, gjorde motstånd i det han vände sig häftigt om och utropade: – Det här ska jag tala om för pappa! Då fattade jag honom i axlarna och vände honom rätt, i det jag lugnt och allvarligt sade: – Du skall tiga och ta emot!”

Ålander blev också anklagad för misshandel. Om detta skriver han: ”Anklagelsen för misshandel gitter jag ej bemöta. Det finns läkare i Bergsjö och sköterska i socknen. Den noggranna besiktning, som verkställdes av en rättare vid bruket, vilken förmodligen inbillade sig, att det hörde till hans rättarsyssla, erkänner jag inte. Nämnda person räknade ända till 16 strimmor. Jag vill upplysa, att det kan uppstå 3 à 4 strimmor av ett enda slag med mjukt björkris. Mitt förfarande var pedagogiskt riktigt. Jag hade genom min handling i god mening befästat solidariteten mellan barnen. Det ena barnet behövde ej blygas för det andra, ty alla hade fått.”

Trots Ålanders bastanta ingripande blev det inte helt lugnt på skolan. En del av föräldrarna beslöt nu att fr o m 16 feb insätta vakttjänstgöring intill skolan. Hur omfattande den blev har jag inte lyckats få fram. I en artikel i Hudiksvallsposten 12 mars 1925 skrivs att ”skolstriden i Masugn icke är bilagd ännu. Häromdagen förekom en ny konfliktanledning då lärarinnan råkade ta en pojke i armen, vilket föranledde gossens fader att bege sig till skolan för att ta lärarinnan i upptuktelse. Föräldrarnas beslut om att utsätta vakt vid skolan är för övrigt icke heller upphävt. Om vakthållningen upprätthålles är icke bekant…”  
Ålander såg sig nu åter föranlåten att ingripa, men den här gången skriftligen. Han påpekade att vakthållningen ”innebär en utmaning mot gällande lag och all förnuftig ordning, utövar ett otillbörligt tryck på lärarinnan och ingriper störande i undervisningens gång och på det betänkligaste sätt äventyrar den nu upprättade disciplinen vid skolan.”  Han avslutar med en uppmaning att genast dra in vakthållningen och meddelar att ”därest min vänliga anmaning ej skulle hörsammas komma lämpliga och fullt betryggande lagliga åtgärder att oförtövat vidtagas.”

Vad som sedan hände resten av denna termin har jag inga uppgifter om. Till höstterminen kom en ny lärarinna till skolan. Det var Maja Pettersson, då 25 år gammal. Hon kom från Storvreta i Uppland och senast tjänstgörande i Söderfors. Hon blev kvar som lärarinna i Sörfjärden och senare på andra skolor i Gnarp ända till sin pension. Masugns skola i Sörfjärden upphörde efter vårterminen 1940.

I månadsskiftet aug-sep 1925 kom Domkapitlets utslag med anledning av anmälan mot skolrådsordföranden och kyrkoherden Ernst Ålander. Beslutet blev att ”lämna den gjorda anmälan mot skolrådsordföranden utan avseende” och ”förständiga sökandena och andra målsmän vid Masugns skola att för framtiden ställa sig skolrådets åtgärder för läraretjänstens uppehållande samt för skolans skötsel till efterrättelse…”

Det blev inget stöd till föräldrarna från Domkapitlet. Snarare en skarp upplysning om vem som bestämmer och att det bara är att rätta sig därefter. Därmed var saken utagerad.

Man kan fundera på hur det hade gått om detta skulle ha hänt i dagens Sverige!

Här huserade Masugns skola åren 1918 - 1940. Det var alltså här som kyrkoherde Ernst Ålander utdelade den beryktade och omtalade kollektiva skolagan 13 feb 1925.

 

Read Full Post »