Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Campingen i Sörfjärden/Gnarpsbaden startade lite löst och oorganiserat under 1950-talet. I princip var det en ”vild” camping, som pågick intill badstranden innanför ”Klockare-Jantes sten” en bit söder om Gnarpsåns utlopp i havet.

Från en skildring av julfirandet, skriven av Anselm Forsslund på 1930-talet, beskrivs bl a julottefirandet i Gnarp i mitten av 1800-talet. Här nämns att ”kyrkfolket fick höra Klockare-Jante och Jante Löfström, stående framme vid altarrunden, sjunga juleepisteln”. Klockare-Jante fick ge namn åt stenen på badstranden. Stenen låg på den tiden omgiven av vattnet och Jante brukade slänga ut ett gammalt och trasigt fisknät vid stenen och sitta där halvsovande i väntan på att få fisk vilket dock givetvis var helt befängt. När andra fiskare kom i land från fiske ute i havet gick de till Jante och slängde åt honom lite av fångsten. Jante blev glad och trodde att han fått fisken i sitt nät. Historien tyder på att allt då inte stod riktigt rätt till med Jante. Hur som helst finns ”Klockare-Jantes sten” kvar, men nu en bit upp på stranden p g a landhöjningens effekter.

För att hålla ordning på platsen för campingen fick Per-Johan Gahn i uppdrag av Gnarps Kommun att ha tillsyn över området, hålla det rent och även sköta renhållningen i den befintliga utetoaletten. Det sistnämnda var säkerligen i ordets rätta bemärkelse ett riktigt ”skitjobb” eftersom modern latrinhantering inte fanns på den tiden. Gahn fick även tillåtelse att ta betalt av campinggästerna för att få lite lön för mödan. Kritiken mot nedskräpningen och de sanitära förhållandena steg emellertid med tiden från närboende, mest sommarstugeägare, som blev störda av verksamheten. Efter en skrivelse från Gnarps Sommargästförening 30 apr 1957 beslutade kommunalnämnden 20 maj 1957 att låta utreda campingfrågan i Sörfjärden och 31 maj 1958 beslutade Gnarps kommunalfullmäktige att anslå 4 000 kr till iordningställande av nytt campingområde. Dessutom bidrog Gnarps allmänna laga skifteslag med 2 000 kr och Ströms Bruks AB ställde kostnadsfritt upp med mark. Planeringsarbetena hade då redan påbörjats. Kommunalnämnden fick uppdraget att anlägga och handhava skötseln av campingen. Därmed flyttades campingen till nuvarande plats under ledning av kommunalbyggmästaren Erik Nordin. 1966 flyttades kommunalnämndens ansvar för förvaltning av campingplatsen till turist- och fritidsnämnden.

Olov Sjöqvist blev enligt avtal 19 juni 1958 Gnarps Kommuns förste arrendator på den nya platsen. I en annons i Hudiksvalls-Tidningen ett år senare, 18 juni 1959, uppmanar han folk att åka till Gnarpsbadens havsbad med bl a ”en modern campingplats med tvätt- och kokmöjligheter” och campingstugor till uthyrning. Dessutom lockar han i annonsen med att golfbanorna fr o m midsommarafton öppnar varje dag kl 16.00. Detta avsåg den minigolfbana, som låg strax norr om Sörfjärdens kapell vid Strandvägen.

13 juni 1959 beslutade Gnarps kommunalfullmäktige att förbättra campingplatsen för 6 000 kr med bl a röjning, framdragning av el och uppförande av två små uthyrningsstugor. Detta gjordes samma år och av bokslutet för 1959 framgår att den verkliga kostnaden blev 6 705 kr. 25 februari 1961 beslutade Gnarps kommunalfullmäktige att utöka campingen med ytterligare sex småstugor. Utbyggnaden med campingstugor fortsatte senare under 1960-talet. De fem sista  byggdes 1968. Två stugor ersattes p g a förfall år 1971.  F n finns 18 stugor med totalt nästan 100 bäddar.

Olov Sjöqvist blev kvar som arrendator t o m 1960, varefter kommunen sade upp avtalet för att driva campingen i egen regi. Så skedde under år 1961 men redan 4 juni 1962 skrevs avtal med Gunnar Norlin. Han meddelade dock vid ett telefonsamtal till dåvarande kommunalnämndsordförande Adolf Andersson natten mot midsommardagen, således mindre än tre veckor senare, att han omedelbart ville bryta avtalet. Adolf Andersson nödgades då besöka platsen och vidta akuta åtgärder för den fortsatta driften och träffade bl a överenskommelse med Erik Fors om skötseln resterande tid av säsongen.

Fr o m år 1963 skrevs nytt arrendeavtal, nu med Arne Henning. Han ordnade även med tillgång till roddbåtar och en motorbåt för gästernas trivsel. 1966 tog Berggården över campingen. 30 juni 1966 beslutade Turist- och frtitidsnämnden att anskaffa telefon till campingplatsen. År 1970 övergick arrendet till Emil och Frida Åkerlund, som skötte campingen t o m 1985. Från början gick infarten till campingen från öster genom Sörfjärdens by men sedan vägen till Hårte-Mellanfjärden byggts 1977 ändrades infarten år 1987 att gå från det andra hållet. Under 1960-talets stora midsommarfester på Gnarpsbadens festplats var campingen lägerplatsen för stora skaror av yngre midsommarfirare och många episoder finns säkerligen att berätta om detta av initierade. Frågan är väl ändå om inte den ovanligaste händelsen inträffade midsommarhelgen 1982. Då besöktes campingen natten mot midsommardagen av tillfälliga gäster, som ryckte bort samtliga toalettdörrar på de tio utedassplatserna och gjorde en brasa av dem, så att alla gick upp i rök. Emil och Frida Åkerlund, som då var arrendatorer, tvingades stänga en hel vecka innan nya dörrar kunde fabriceras och sättas på plats. Kommunens skattebetalare fick stå för notan i egenskap av campingens ägare.

I en tidningsartikel från 1972 är dåvarande arrendatorn Emil Åkerlund pessimistisk eftersom antalet gäster minskat successivt. Han nämner bl a att han ”inte kan hålla på och förlora mera pengar”. Han säger också att ”stugbyn för några år sedan var fullbokad redan tidigt på våren och att man beställde från ena året till nästa” och att ”många familjer tillbringade hela semestern här”. Han fortsätter med att ”det blir bara sämre och sämre och det blir alldeles slut om tendensen håller i sig.” I artikeln uttalar sig också en annan genuin Sörfjärdsbo, Erik Gahn, som skyller på kommungubbarna. Han anser att de vill ha allt till Röde och inte bryr sig om Sörfjärden. Han nämner också att ”Gnarps Kommun låg väl framme när man byggde småstugorna. Då fanns ingen konkurrens på det här området men sedan har det växt upp massor med stugbyar. Kommunerna gör reklam och säljer sina tjänster men det gör man inte i Gnarp. Det lär inte finnas en enda papperslapp uppsatt, än mindre en annons om anordningarna i Gnarpsbaden.” Åkerlund fortsatte dock campingdriften t o m år 1985 så kanske blev det trots allt bättre tider efter den pessimism, som uttalades år 1972.

Gnarps Kommun var campingens ägare t o m 1973, men genom kommunsammanslagningen 1974 upplöstes Gnarps Kommun och gick in i den nybildade Nordanstigs Kommun, som nu blev ägare.

Åren 1986-1987 drevs campingen av Freddy Hald. Då hade Nordanstigs Kommun investerat på området genom en ny servicebyggnad år 1986 och 30 uppställningsplatser med el för husvagnar.  År 1988 övertog trion Lars-Ove Edlund, Ulf Norman och Torbjörn Pettersson arrendet (men Pettersson hoppade av redan efter första året.)

Nordanstigs Kommun uppförde en sanitärbyggnad med dusch, toaletter och tvättmöjligheter m m och 1989 byggdes en latrintömningsanläggning. Arrendatorerna Edlund och Norman byggde 1989 en centrumanläggning med minibutik och en minigolfbana år 1990. De blev kvar t o m år 1993 när Nordanstigs Kommun sade upp kontraktet efter påstådd men ej bevisad olaga spritförsäljning. Kommunen köpte då (1994) för 300 000 kr de anläggningar som arrendatorerna byggt.

Åren 1994-1995 hette arrendatorn Gunno Åslin. Därefter sålde kommunen Gnarpsbadens Camping, som nu övergick till privat ägo. Ulf Norman gjorde då come back och köpte tillsammans med Rolf Alsgren anläggningen och drev den fr o m 1996. De byggde även en restaurang, som stod klar år 1997.

Rolf och Ulf delade kort tid därefter upp verksamheten i skilda företag så att Rolf drev restaurangen och Ulf stod för campingen. Efter Rolf Alsgrens frånfälle i juli år 2001 drevs restaurangen vidare av sonen Conny resten av detta år samt år 2002. Han sålde sedan restaurangen till Jan och Eva Spansk, som drev den t o m 2005. Därefter köptes både campingen och restaurangen av Magdalena och Peter Andreasson, som drev hela verksamheten i fyra år t o m 2009. På hösten 2009 sålde de anläggningen till den ideella föreningen Maskrosbarn, som stödjer ungdomar vars föräldrar är missbrukare och/eller psykiskt sjuka. Föreningen avser att använda anläggningen som lägergård för sådana ungdomar. Sommaren 2010 är tre lägerperioder på vardera två veckor inplanerade för c:a 20 ungdomar/period från hela landet. Därmed upphör – temporärt eller för alltid återstår att se – den nära 60-åriga campingepoken i Sörfjärden och Gnarpsbaden.

Klockare-Jantes sten på storstranden. Innanför den här stenen började Gnarpsbadens Camping i oorganiserad form i början av 1950-talet

Klockare-Jantes sten på storstranden. Innanför den här stenen började Gnarpsbadens Camping i oorganiserad form i början av 1950-talet......

Och här slutade den efter sommaren 2009

.......och här slutade den efter sommaren 2009

Annonser

Read Full Post »

Fågelvägen c:a 3 ½ km nordost om centrala Ilsbo ligger Glavsberget. Fast egentligen ligger berget i Harmånger alldeles innanför sockengränsen mot Ilsbo. Men från Harmånger finns inga vägar eller stiger till denna plats. Det gör det däremot från Ilsbo.  
 
Glavsbeget har jag besökt flera gånger främst för dess utsiktstorn med sin vidunderliga utsikt åt alla håll. Dessutom är det en spännande vandring den sista biten på en trappa uppför den branta bergssidan. Intill utsiktstornet finns en fin raststuga, den f d vaktstugan. Utanför stugan finns bord och grillplats. Historien bakom Glavsbergets utsiktstorn och raststuga liknar Västansjökullens i Gnarp, som jag skrivit om tidigare (7 jan 2010) i det här forumet. Det var således från början ett brandtorn där man sommartid spanade efter ev uppkomna skogsbränder och kunde slå larm vid upptäckt av en sådan. Tornet byggdes av Anders Söderlind från Gnarp. Det är byggt i tre sektioner à fyra meter, således tolv meter högt. Inne i tornet finns ett bord med en karta så att man kan orientera sig. Liksom andra brandtorn blev även det här över när andra brandbevakningsmetoder kom, huvudsakligen brandflyget. Tornet och vaktstugan hotades således av rivning när Ilsbo Hembygdsförening år 1987 tack och lov förbarmade sig över det och räddade det till eftervärlden. På så sätt fick vi behålla detta utmärkta och mycket välbesökta utflyktsmål. 
 
Utsikten över Nordanstig och in i grannkommunerna är fantastisk åt alla väderstreck med havet i öster och de stora skogarna med öppningar här och var, där sjöar, byar och samhällen framträder. Berget har fina hällar och en del sevärda gammeltallar. Glavsberget rekommenderar jag varmt till alla som vill göra en fin och minnesvärd utflykt i vår vackra Nordanstigs-natur!

Trappan uppför bergssidan till Glavsbergets topp

Trappan uppför bergssidan till Glavsbergets topp

 

Stensötan växer på bergsbranten intill trappan. Stensötan har i folkmedicinen använts som laxermedel och mot mask i magen

Stensötan växer på bergsbranten intill trappan. Stensötan har i folkmedicinen använts som laxermedel och mot mask i magen

 

Utsiktstornet på Glavsbergets topp

Utsiktstornet på Glavsbergets topp

 

Höstutsikt mot öster med havet längst bort

Höstutsikt mot öster med havet längst bort

 

Raststugan, den f d vaktstugan, sedd från tornet på Glavsberget

Raststugan, den f d vaktstugan, sedd från tornet på Glavsberget

 

Martall på Glavsbergets topp

Martall på Glavsbergets topp

 

 

 

Read Full Post »

Av alla fäbodvallar, som finns i Nordanstigs kommun finns de flesta bäst bevarade vallarna i Gnarp. Frästavallen, Vallenbodarna, Västansjövallen och Åsvallen är samtliga av riksintresse för kulturminnesvården och ingen annanstans i vår kommun finns någon vall med den klassningen. I det följande ska jag berätta lite om Frästavallen, dess historia och omgivning.

Frästavallen ligger c:a 7 km nordväst om centrala Gnarp (Vallen) och c:a 5 km nordväst om Norromå. Den är därmed också den Gnarps centrum närmast belägna fäbodvallen. C:a 2 km nordväst om Frästavallen ligger Åsvallen, en av de andra kulturminnesmärkta vallarna och c:a 4 km åt nordost ligger Gårdsjön. Vandringsleden Vallstigen följer bl a den här sträckan. Trots obefintligt underhåll går det fortfarande att här leta sig fram på stigen.

Av namnet framgår att Frästavallen var Frästaböndernas vall. Hur gammal den är torde som vanligt vara omöjligt att avgöra. Men Frästaböndernas första vall låg vid Gårdsjön. På en gammal karta från 1648 finns på södra sidan av Gårdsjön ”Övre Frästabodarna” och på nuvarande plats ”Södra Frästabodarna.” Omkring år 1800 samlades bönderna i Frästa till rådslag om bl a sin fäbodvall vid Gårdsjön. Här fanns gott om bete och platsen ansågs vara en idealisk för en fäbodvall. Men ett stort problem var de usla förbindelsevägarna fram till Vallen och Frästa. De bestod till stor del bara av klövjevägar över berg och vattensjuka myrar. Att bygga väg var inte att tänka på p g a terrängförhållandena. Byamännen beslutade därför på det här rådslaget att flytta vallen till en mer lättillgänglig plats, d v s där den nu ligger. Men man ville inte helt överge Gårdsjön åt sitt öde och beslutade därför också att en man vid namn Per Persson, sedermera mest känd som ”Gårdsjö-Pelle”, skulle bli Frästaböndernas skogvaktare och han fick då av bönderna varsin jordlott att bruka. Två av bönderna vägrade att gå med på detta men Pelle fick ändå – utan lagfart – tillstånd att bruka var sin lott av dessa två.

Den första Gårdsjöbon blev därför Gårdsjö-Pelle, som således bosatte sig här. I sitt äktenskap fick han och hustrun fyra barn, två av vardera könet. P g a de obefintliga körvägarna var det stora svårigheter att få säden till någon kvarn för att malas till mjöl varför Pelle själv byggde en kvarn i Gårdsjöns östra utlopp.

Vid ett av Gårdsjö-Pelles inte alltför vanliga besök i Gnarp, hos en familj i Frästa, ömkade husmor honom och frågade:
– Hur har ni det på Gårdsjön? Ni svälter väl ihjäl där, stackars människor?
Men Gårdsjö-Pelle var inte den som klagade eller ville ha medömkan, så han svarade:
– Nej, det gör vi nog inte för i söndags kokade vi soppa på sju harar och barna kunde i alla fall vältra sig från matbordet efter maten, men käringa och jag vi tog oss inte upp från bordet.

I Frästavallsbäcken vid vägen en bit nordväst om Norromå fanns, troligen i början av 1800-talet, en vattendriven såg. Lämningar av sågen finns fortfarande kvar väl synliga. Nära intill dessa lämningar finns även något, som påstås vara en gammal tjärdal.

En ovanlig rävjakt i närheten av Frästavallen omtalas i en tidningsartikel från 3 september 1931. Anders Silén från Frästa var tillsammans med sin hund på väg till Frästavallen när hunden fick kontakt med en räv, som den jagade ut på en blöt myr. Räven kunde med knapp nöd och med uppbjudande av sina sista krafter ta sig upp ur dyn på fast mark igen men tyvärr – för räven – sökte den sig tillbaka till den lilla vägen mot vallen och stötte där på hundägaren, som med en träpåk förpassade den uttröttade mickel räv till sällare jaktmarker.

På nuvarande plats för Frästavallen fanns som mest 13 stugor. Nu finns sju av dessa kvar. I Frästa hade gårdarna gårdsnamn och de sju kvarvarande stugorna tillhörde gårdarna Subbens, Jon-Anners, Rammens, Daniels, Norr på Åkerns, Ol-Nils och Yst på backan. Ytterligare fem stugor, som inte finns kvar, hörde till Ersk-Jons, Murars, Rigens, Lansmans och Målar-Perssons. Den sistnämnda var hopbyggd med Daniels men Målar-Perssons halva är riven.

Ytterligare två stugor finns nu på Frästavallen men de är byggda på senare tid: Pelle Petterssons jaktstuga längst västerut byggd i slutet av 1950-talet samt den s k ”Rammstugan” längst söderut uppförd av Thure Nordin omkring 1974.

I en anteckningsbok från Frästavallen år 1924 har en av bopigorna och flera av besökarna på vallen skrivit och skaldat om livet på vallen. Bl a finns följande epos:

Ensam jag sitter dagen lång med mina kritter och sjunger en sång om bäcken och skogen och bergen. Tidigt på morgonen vaknar jag ren, ser hur solen sprider sitt sken på bäcken och skogen och bergen.

Korna skall mjölkas och släppas, så ut, går sen och beta tills dagen är slut bland bäcken och skogen och bergen.

Bäcken porlar i djupa dalen. Björkarna susa i gröna hagen. Kossorna springa, skällorna klinga. Allt är aftonfrid.

Tänk vad Rombergs korna denna sommar ha gnott för flugor och knott…

Torsdagsvällen den 14 aug voro vi ute och tittade på kornblixtar. En vacker syn.

Jag skall varpa garn och jag skall nysta, jag skall kärna smör och klippa får. Aldrig äro mina läppar kyssta, aldrig bliva de i detta år.

Nu vissnar var ros, nu gulnar vart blad. Den stormiga hösten syns komma. Ny flytt har den sommar då man var så glad, ty nu dör ju bort varje blomma. Men gläd dig ändå åt hösten min vän. Tids nog kommer sommaren till dig igen.

Farväl min vall, till sommaren ska jag titta hit igen.

Nu är det forna livet på Frästavallen avsomnat. Här är rofyllt. Lugn och tystnad råder. Endast fåglarna sjunger, bäcken porlar och vinden hörs susa i skogen. Det är en lisa för själen att åka hit, strosa runt bland blommorna på sommaren och försöka förnimma kornas råmande, ljudet från koskällor, fårens bräkande och bopigornas slit. En tid som aldrig återkommer. 

 

Vårlig vitsippsprakt på Frästavallen

Vårlig vitsippsprakt på Frästavallen

Nils-Jons, Rombergs, numera Ungdomsfonden i Gnarps stuga. Här pågår den årliga "slåttern" kring stugan

Nils-Jons, Rombergs, numera Ungdomsfonden i Gnarps stuga. Här pågår den årliga "slåttern" kring stugan

Ungdomsfondens stuga är tillgänglig för föreningar m fl. Här medlemmar ur Naturskyddföreningens fågelstudiecirkel

Ungdomsfondens stuga är tillgänglig för föreningar m fl. Här medlemmar ur Naturskyddföreningens fågelstudiecirkel

Nordanstigskorpen på vallutflykt till Frästavallen

Nordanstigskorpen på vallutflykt till Frästavallen

 Blåsippor på Frästavallen

Blåsippor på Frästavallen

Read Full Post »

Ett av de områden längs vår kust som jag gärna besöker är sträckan mellan Fågelharn och Bäcksand söder om Ragvaldsnäs. Det är en bra kombination av historia och vacker natur. Dessutom är det en lätt vandring, endast knappt 2 km lång (enkel väg.)

 Jag brukar börja vid Ragvaldsnäs dansbana. Av någon anledning har dansbanan namnmässigt placerats i Ragvaldsnäs fast den egentligen ligger i Fågelharn, strax söder om det egentliga Ragvaldsnäs. Dansbanan byggdes i början av 1920-talet och blev rikskänd i januari år 2007 när filmen ”Balladen om en dansbana” sändes i TV och sågs av totalt c:a 900 000 personer. Filmen skildrar kärleksfullt, med dansbanan som den samlande punkten, folket i byarna, gårdarna och fritidshusen här och deras engagemang m m för bygdens trivsel och gemenskap. Här anordnas dans, teater, möten, fester, surströmmingskalas m m. Från min egen ungdomstid minns jag särskilt danserna i slutet på 1960- och in på 1970-talet, som var synnerligen välbesökta.

 Dansbanan är en utmärkt utgångspunkt för vandringen längs havet till Bäcksand. Det är bara att gå ned till havsstranden c:a 75 m norr om dansbanan mot ett vindskydd och där haka på en liten stig söderut. Här finns fina strandängspartier med en rik och vacker strandflora.

 Men nästan genast kommer man fram till en minnestavla på ett stenblock i strandkanten. Den sattes upp här i november 1995 till 50-årsminnet av en mycket tragisk händelse. Torsdag 8 nov 1945 drev motorskonaren Delos på grund i rykande snöstorm bara c:a 100 m från strandkanten och på c:a 1½ m djup. Ropen på hjälp hördes från fartyget, men det mycket hårda vädret omöjliggjorde alla försök att angöra fartyget och alla andra försök att rädda de ombordvarande misslyckades. Hjälpropen tystnade vartefter. Först på fredag morgon 9 nov lyckades tre frivilliga – med risk för sina liv – ta sig ut med en mindre båt i det fortfarande hårda vädret. De kunde då föra iland den enda överlevande av de sex männen ombord. Fem man förlorade således sina liv här i åsynen av många helt hjälplösa människor bara 100 meter från fartyget. Texten på minnestavlan lyder:

· TILL  MINNE AV M/S DELOS FÖRLISNING 8-9/11 1945 DÅ FEM MÄN OMKOM
· FÖR ALLA DEM SOM HAVET SKÖRDAT

  GNARPS FÖRSAMLING OCH BYBOR 12/11 1995

 Strax söder om det här minnesmärket kommer vi till Norra Fågelharnsviken. Den var förr i tiden en havsvik med en liten fiskehamn längst in. Som barn minns jag att jag en gång kring mitten av 1950-talet fick följa med min far hit för att angla och då upplevde jag att det fanns en bredare förbindelse ut i havet. Men sedan dess har landet höjts ytterligare c:a 40 cm och numera är viken en insjö. Endast en bäck finns kvar som förbindelse med havet. Vi fortsätter stigen över denna bäck och kommer till Fågelharnsudden och dess fritidshusområde. Vi följer här vägen söderut och fortsätter, där vägen tar slut, på en stig mot Bäcksand. Här ligger nu den Södra Fågelharnsviken, som brukar vara mycket fågelrik med olika sjöfåglar, trutar och måsar. Även den är numera avsnörd från havet. Strax söder om den sydligaste stugan här finns en liten men mycket vacker strandäng, som sommartid brukar lysa alldeles rosa av den vackra kustarunen. Stigen fortsätter vidare mellan havet och Södra Fågelharnsviken. Det är en vacker promenad och en härlig känsla att gå här ”inklämd” mellan havet och den gamla havsviken.

 Stigen kommer fram på vägen i Bäcksands f d fiskeläge. Här sjöd det förr av liv och rörelse. Huvudsakligen sik, lax och strömming fiskades. Av en tidningsartikel från januari 1945 framgår att strömmingstillgången då var god: ”Måndagen den 22 januari fångades vid Bäcksands fiskeläge 35 fjärdingar eller 700 kg på två eller tre båtlag och nu väntar och hoppas kustbefolkningens arbetslösa på ljusare tider”, sägs det i artikeln. Här fanns också en gång ett salteri, där strömmingen saltades och lagrades f v b till höstförsäljning i Sundsvall. 

 Rakt fram, där stigen kommer fram, finns en fin sandstrand. Man jag brukar välja att ta till vänster, österut, på vägen genom fiskeläget och dess forna fiskarbebyggelse, numera fritidshus. Snett lite till höger ute i havet finns en liten ö, Bäckstensharet. Här brukar vara mycket fågelrikt med många olika sjöfåglar, måsar och trutar m fl. Där vägen tar slut går jag vidare på ett stenigt rev ut till Revet. Även Revet torde för inte alltför länge sedan ha varit en ö, som genom landhöjningen nu fått fast landförbindelse. Och vid högvatten kan det än idag vara problem att ta sig ut här. Revet är – speciellt från mitten av juli – en mycket vacker plats. Här har jag tillbringat åtskilliga fikatimmar och njutit av den enorma blomsterprakten omgiven  av havet. Revet är då överväxt av vitt strandglim, rosa fackelblomster, mjölkört, kärleksört och många andra växter. Det är en färgprakt så vacker att man alldeles tappar andan!

 Men även andra årstider är Bäcksand och Revet värt ett besök. På vårarna för sin fågelrikedom främst i vattnet mot Bäckstensharet. På höstarna är färgprakten på Revets stenblock som vackrast och utgör granna konstskapelser. Och är det dessutom en höststorm är vågorna och havets krafter imponerande.

 Den här sträckan är en av många intressanta och natursköna utflyktsmål längs vår kust, som jag gärna rekommenderar till andra!

Ragvaldsnäs dansbana - i Fågelharn

Ragvaldsnäs dansbana - i Fågelharn

Vindskyddet vid havsstranden nedanför dansbanan

Vindskyddet vid havsstranden nedanför dansbanan

Stenen med minnesmärket efter Delos-förlisningen 1945. C:a 100 m här utanför utspelade sig dramat

Stenen med minnesmärket efter Delos-förlisningen 1945. C:a 100 m här utanför utspelade sig dramat

Norra Fågelharnsviken

Norra Fågelharnsviken

Södra Fågelharnsviken

Södra Fågelharnsviken

Kustarun på havsstranden utanför södra Fågelharnsviken

Kustarun på havsstranden utanför södra Fågelharnsviken

Bäcksands fiskeläge sett från sandstranden strax söder om

Bäcksands fiskeläge sett från sandstranden strax söder om

Småvågor mot ett litet sandrev på sandstranden

Småvågor mot ett litet sandrev på sandstranden

Vinterutsikt mot Bäckstensharet

Vinterutsikt mot Bäckstensharet

Revet i Bäcksand

Revet i Bäcksand

Strandglim på Revet

Strandglim på Revet

Fackelblomster på Revet

Fackelblomster på Revet

Novemberfärgprakt på stenblock ute på Revet

Novemberfärgprakt på stenblock ute på Revet

Read Full Post »