Hundskatten – En het fråga

Av de skattepålagor, som myndigheterna genom åren ålagt oss medborgare, fanns tidigare även hundskatten.  Hundskatten infördes redan 1 jan 1862. Kommunerna fick själva besluta om dess storlek och om hur intäkten skulle användas. År 1923 infördes en ny lag om hundskatt (som upphörde 1 jan 1996.) Här stadgades bl.a. att hundägarna under januari skulle anmäla sina hundinnehav till kommunen. Jag växte upp i en familj där vi oftast hade hund och minns att det brukade komma en räkning till oss i början av året. När den betalts skickade kommunen ut ett speciellt rektangulärt litet hundskattemärke av plåt med kommunens namn, årtal för skatten och hundens nummer i kommunens hundskatteregister. Märkena är nu eftertraktade samlarobjekt. Märket skulle enligt lagen å halsband eller på annat sätt lämpligt vara anbragt å hunden; dock må undantag härifrån äga rum, när hunden står bunden eller hålles instängd, så ock då hunden nyttjas vid jakt, där fara föreligger för att hunden i gryt eller annorstädes kan hava men av den anordning varå skattemärket är fästat.” Underlåtelse att betala hundskatt kunde straffas med dubbel hundskatt eller böter. Även underlåtelse att anmäla hundinnehav kunde medföra böter. Däremot var det ingen risk för hunden, som varken kunde dömas till böter eller avlivning.

Att hundskatten ibland var en mycket het kommunal fråga framgår av tidningsreferat från Gnarps kommunalstämmor i december 1884 och 1885. Från decemberstämman 1884 skrivs att frågan om hundskatten var nära att bringa de goda lugna gnarpsgubbarna ur jämvikten. På ett oförklarligt sätt hade nästan alla blivit hundhatare. Den förut för högt ansedda skatten på fem kronor skulle nu allra minst fördubblas. Här blev ett fasligt diskuterande. Den ene ville att det skulle betalas efter hundens vikt, den andre efter hundens längd och bredd, den tredje efter dess förmåga att äta, ty odiskutabelt var att en stor hund åt mera än en liten och följaktligen borde undslippa med halva priset. När scenerna började likna de i franska parlamentet ansågs tiden vara inne att näpsa och släppa de stackars kräken för 10 kr. Som ett litet efterspel till detta påstås från tillförlitlig källa att hundarna visat en panisk förskräckelse för de värsta hundhatarna, som lämnade stämman och med segrarens självkänsla vandrade hem.

På stämman söndag 27 dec 1885 var det dags för en ny upprörd omgång inför beslut om 1886 års hundskatt. Här skrivs att glansnumret vid denna stämma var hundfrågan, frågan om skatt för dessa arma kräk. Ordföranden hann knappt föredra frågan förrän en massa olika förslag haglade över stämman. Se här några: ingen skatt, 3 kr, 5 kr, 10 kr, 15 kr, vägning och mätning o.s.v. När diskussionen  härom var som hetast uppenbarade sig som en blixt (lyckligtvis genom dörren) en festprisse, som skrek och larmade: – ”…antingen slå ihjäl alla hundar eller annars 50 kr hundskatt.” Utvisad samma väg han kom lugnade han sig och erkände helt öppet att det även behövdes någon, som satte liv i stämman och ställde till lite gurgel. Det höll verkligen på att lyckas, ty på ett hår när skulle röstlängden ha behövts ta fram, vilket på stämmor här sällan, ja aldrig tidigare i sådana här frågor, hade skett. Genom några behjärtade mäns medling togs dock hundfrågan i kalufsen och leddes till en god utgång där tiokroningarna, liksom förra gången, segrade.  

Inför 1889 år hundskattebeslut var det åter heta känslor. Men det oeniga beslutet blev då att sänka hundskatten till 5 kr. Detta överklagades och beslutet upphävdes. Ny stämma hölls tredjedag påsk 1889 varvid hundskatten återställdes till 10 kr.  Från kommunalstämman 27 dec 1889 – inför beslut om 1890 års hundskatt – skriver Hudiksvallsposten: Då gnarpsbornas mest intressanta och brännande fråga, hundskatten, kom på tal, uppstod livlig debatt. Under det att alla andra frågor kunde avgöras utan röstlängdens framtagande, måste den nu krypa fram. Slutet på ”hundfröjden” blev dock att hundarna fingo leva mot 5 kr årlig tribut. Hundskatten har under det gångna året utgått med 10 kr/hund.

Numera är våra folkvalda kommunpolitiker befriade från den mycket viktiga hundskattefrågan. Den vållade nog ibland hetare diskussioner än dagens frågor om Sörfjärdsavloppen och Bergsjögården m.m. Men så är väl dessa frågor kanske också betydligt mindre komplicerade…(?)

Hundskattemärken från förutvarande Harmångers kommun

Skattefri hund från Bergsjö på höstbad i havet vid Orn i Strömsbruk i början av oktober 2011. Skattebefrielsen är fullt legal och har inget samband med att hunden är svart.

Read Full Post »

Nykterhetsrörelsen och fyllerirörelsen

De sista 20 åren av 1800-talet bildades ett stort antal godtemplarloger i vårt land. Gnarps första loge, Logen Fabian, bildades i Sörfjärden år 1882. Därefter kom i snabb takt ytterligare loger och 1909 fanns bara i Gnarp åtta grundloger och tre barnloger. I tidningarna från den här tiden finns otaliga artiklar om logernas verksamhet. Som illustration till logernas uppgifter den här tiden har jag hittat tre artiklar, som lite grand beskriver situationen i Gnarp. Den första är från Hudiksvallsposten 29 mars 1884:

 Ehuru denna församlings befolkning vad nyktert leverne angår ingalunda står efter andra församlingar finns dock ännu ett fält att röja där mycket ogräs frodas. Vi menar lanthandlarnas vinhandel. Kommunalnämnden har flera gånger, dock förgäves, försökt få bort den. Orsaken till misslyckandet torde måhända vara att fullt bindande bevis, att oordningar föranletts av försäljningen, inte kunnat presenteras.

För att emellertid se vad folket tycker har inom kommunen nykterhetslistor cirkulerat på vilka de, som vill ha bort vinhandeln, skrivit sina namn. 1 203 personer över 18 år har skrivit på. Därtill har åtskilliga i bevis ledda fall av oordningar uppkomna genom dylik vinhandel kunnat bifogas denna petition och skola de samt och synnerligen jämte kommunalnämndens anhållan sändas till konungens befallningshavande i länet. Vi har all anledning tro att denna aktade myndighet ska villfara hela kommunens så gott som enhälliga begäran. Anmärkningsvärt härvid är att icke få av vindrinkarna själva skrivit på petitionen, ett tydligt tillkännagivande att de inse ”det bättre” men när begäret kommer gillar ”det sämre” och faller offer för den last de i nyktert tillstånd begär hjälp mot. Ett färskt exempel härpå från förra veckan är när en sådan, liggande på rygg på landsvägskanten, stirrande på stjärnorna uttalade följande monolog: – Fördömda vin! – slut på femman – intet arbete idag – mina kunder väntar – går väl nu och beställer arbete av andra – gott i alla fall att få sig en tankeställare. Därefter sång och skrän i all oändlighet.

Alla torde sålunda vara ense om att denna sorts vinhandel gagnar ingen men skadar mången.

 Under rubriken ”Fyllerirörelsen” från Hudiksvallsposten 11 juni 1884 kommer följande artikel:

Hand i hand med nykterhetsrörelsen går dess motsats fyllerirörelsen, om vi så får kalla den. En och annan av dem som på hösten för ett år sedan uppträdde som ivriga nykterhetskämpar infunno sig nu fulla. I en loge, närmaste granne till kyrkan, tillbringade fyra fyllbultar en dag och en natt med att supa och föra oljud och föll sig denna lokal synnerligen lämplig, ty de kunde därifrån ragla till herrar vinhandlare och på så sätt underhålla jämnt rus. Såvida inga undantagslagar finns eller blir stiftade för denna församling hoppas vi till följd av kommunalnämndens vidtagna åtgärder (se ovan) få bort denna handel, som är en skam icke blott för dessa herrar vinhandlare, utan för hela församlingen.

 Ett annat reportage på det här temat kommer från en auktion i Västergrängsjö 10 nov 1884. Några företagsamma personer öppnade då tillfällig krog i en skogsbacke i närheten. Affärerna gick bra och ostört tills det mot kvällen blev utsupet. Då ville de ha tak över huvudet och trängde sig med våld in i en närbelägen granngård. Mot husbondens uttryckliga förbud började de dansa och föra oväsen. Ägaren kallade då på hjälp och några handfasta karlar kom dit. Då kastade en av fridstörarna en sten mot en av ”ordningsmännens” huvud. Lyckligtvis missade den målet. Den rasande hopen trängde nu in i en stuga på auktionsgården. Sent på kvällen bad värden dem i hövliga ordalag att avlägsna sig. Som svar släcktes ljuset och värden utsattes för våldsamma handgripligheter. Den fräcke fridstöraren greps dock och igenkändes. Därefter fick värden ett slag över ansiktet av ett skarpt tillhygge, så att blodet flöt ymnigt. Även denna bov togs fast och igenkändes av närvarande vittnen, som också var nära att misshandlas. Att märka är att det båda misshandlade männen har framstående förtroendeposter inte bara i församlingen utan även i hela tingslaget. Tidningen skriver också att man denna gång avstår från att namnge ifrågavarande husfridsskändare viss om att de i kommande rättslig undersökning blir kända för vad de är och dömda efter förtjänst. Artikeln avslutas med följande råd: Gott vore om ordningsmakten så långt möjligt, i synnerhet vid större auktioner, vore tillstädes och utan skonsamhet åtalade varje berusad. Om detta gång efter annan upprepades skulle det helt säkert injaga en hälsosam skräck och det onda så småningom övervinnas. Som tillståndet nu är, är det odrägligt.

 För att begränsa spritkonsumtionen infördes omkring 1915 motboken. Det var en liten bok, som krävdes för att få göra spritinköp på Systembolaget. Boken kunde erhållas efter skriftlig ansökan, där sökandens vandel prövades noga. Inköpsransonen var begränsad till viss mängd/månad, från början en eller två liter. Den inköpta ransonen antecknades i boken vid varje inköp. Motboken avskaffades 1 okt 1955.

 ”Engbergs-Janne” från Gnarp, känd som lite omedgörlig och ”tvärtför”, var under motbokstiden en gång till fots på väg till Hudiksvall för att göra sitt inköp. Kommen till Harmånger upptäckte han till sin fasa att motboken hade blivit kvar hemma. Janne blev då så arg på sig själv att han, för att straffa sig för denna allvarliga försummelse, gick i diket längs vägen åter till Gnarp.

 Det är nog ganska uppenbart att nykterhetsrörelsen har haft mycket att kämpa för mot sin kontrahent och motsats ”fyllerirörelsen.”
Jag avslutar med ett par motsatser, som tangerar det här ämnet: för ett sundare och friskare liv kämpar bl.a. ”Friskis och Svettis.” De lär ha konkurrens av sin motsats ”Bakis och Skakis.”

Serveringslokalen på Gnarpsbadens festplats var Gnarps första godtemplarhus. Det invigdes 1896. Logen här, logen Fabian, som bildades 1882, var Gnarps första godtemplarloge.

Read Full Post »

Mickel rävs bistra öde

Från min barndom minns jag att synen på vissa djur var lite annorlunda än nu.
De betraktades enbart som villebråd och skulle jagas. Exempel är bl.a. hare, rådjur och räv. För att inte tala om rovfåglar, som skulle skjutas för att de tog småfåglar.

Lyckligtvis har kunskapen och förståelsen härvidlag förändrats så att vi numera bättre tolererar allas rätt att finnas till och fortleva. En tidningsartikel i Hudiksvallsposten 5 nov 1884 är ett bra exempel på den gamla tidens vedertagna syn. I det här fallet handlar det om en räv i Gnarp:

Här om dagen kom en räv av alla krafter springande över ägorna nedom kyrkan och sam över ån varvid en dräng satte efter räven hack i häl så att räven i brådskan burdust sprang på en piga, som i sin tur, när hon hämtat sig efter den första förskräckelsen, också började jaga räven. Därpå vek räven av genom präst- och skolträdgården men hamnade ur askan i elden, ity att alla skolbarnen började en hiskelig jakt efter mickel, som i förskräckelsen sprang in under brygghuset genom ett hål i muren. Men i brådskan glömde han dra in svansen, som en av skolpojkarna till de andras oändliga jubel fattade tag och drog i medan en av de först förföljande drängarna kröp under byggnaden och med sin yxa gav den framåtsträvande och av alla krafter stretande mickel banehugget.
Mickel, som nu snart är uppstoppad, skall förvaras som segertrofé bland skolans samlingar och åtnjuta den tack och aktning, som pojkar i allmänhet är skyldiga den, som med sitt liv och skinn berett dem en god festmåltid och glad dag. För skottpengarna skall nämligen anordnas ett styvare kalas.

Så var det alltså att leva som räv i Gnarp år 1884. Mickel hade alla emot sig och ingen visade något förbarmande! Och alla gladdes åt triumfen och det ”lyckliga” slutet…

Den här räven – i skogarna mellan Ånge och Nordanstig i juni 2008 – blev betydligt bättre behandlad än sin kollega i Gnarp år 1884. Den blev av fotografen t.o.m. bjuden på bullar, som åts med välbehag men med viss misstänksamhet mot fotografen.

Read Full Post »

Jarla och Gälda

I min tidigare artikel 2012-01-17 om Gustaf Eriksson (Jarl-Gustaf) har jag bl.a. beskrivit Gustafs upprördhet över benämningarna Jarla och Jarl-Gustaf. Han hävdade hela sitt liv att det heter Gälda. Jag har nu försökt forska lite i om det trots allt kan finnas någon substans i Gustafs envishet om namnet Gälda.

Institutet för språk och folkminnen har ett ortnamnsregister där jag under Gärde hittat en uppgift om att detta (bl.a.) är ett gårdsnamn i Skesta, som uttalas Jala. Samma uppgift finns även för namnet Gärdena i samma register. De här uppgifterna är nedtecknade 1932 resp 1933 och styrker således inte Gustafs påstående.

Men när Per-Erik Åström (Jarl-Per-Erik) i nov 1878 köpte den aktuella fastigheten skrevs i lagfartsboken följande uppgifter:

”Jordlägenhet i s.k. Gärlda om 2 tunnland.”

Beteckningen Gärlda har jag sedan också hittat på annan plats i lagfartsboken.

Kanske är det därmed ändå klart att Gustafs envisa uppgift – åtminstone delvis – är riktig!? Skillnaden mellan Gälda och Gärlda är ju bara ett ”r.” Kanske har uttalet av Gärlda sedan urminnes tider förvanskats till Jarla på ungefär samma sätt som Färila dialektalt benämns Farla!? Min teori är att Gustaf kände till det ”rätta” namnet men att han inte accepterade det förändrade uttalet. För honom var det nog självklart att namnet skulle uttalas som det stavades – han fann sig inte i ”språkutvecklingen.” 

Hur som helst, är det kanske dags att ge Gustaf viss upprättelse för sin envishet? Eftersom Gustaf aldrig medvetet talade osanning så hade han säkerligen fog för sitt påstående om Gälda. Det är en fråga, som vi borde ha ställt till honom någon gång innan det blev för sent.

Gustaf Eriksson hade troligen delvis rätt om benämningen på sin gård

Read Full Post »

Gingstavallen

För en liten tid sedan kom ett kuvert till mig med lite uppgifter och bilder från den  tidigare fäbodvallen Gingstavallen. Det var vår tidningsutdelare här i Bäling, Ingrid Sundberg, som lagt det i postlådan tillsammans med tidningen för mitt eventuella intresses skull. Det tackar jag för!

Jag har ju i det här forumet tidigare skrivit lite om några fäbodvallar, som fortfarande finns kvar så till vida att stugor och i vissa fall andra byggnader är bevarade. Jag hade därför gått i tankar att skriva lite om någon utplånad vall och tankarna hade då gått till Gingstavallen, eftersom jag har en del uppgifter om den sedan förut och dessutom hade jag också förut snokat runt där och tagit en del bilder. Så det här kuvertet kom väldigt lägligt. Det vidgade mina tidigare kunskaper, dessutom med några bilder från den tid när vallen var levande.

Gingstavallen låg c:a 3 ½ km norr om Norrfjärden i Gnarp längs vägen mot Ragvaldsnäs. Någon klok person har intill vägen här satt upp en prydlig skylt ”Gingstavallen” för att erinra om den forna fäbodvallen här. Det är bra för annars torde väl knappast någon ana historien bakom denna plats.

Den första Gingstavallen, Gammelboan, låg i närheten av Gammelbodtjärn ytterligare knappt 2 km norrut. Sägnen påstår att vallen flyttades därifrån till den senare platsen p.g.a. att man oroades alltför mycket av småfolket, oknytt och skrômt. Bl.a sägs att bojäntorna blev flyttade på nätterna så att de på morgnarna vaknade med fötterna i en bäck. Denna historia känner jag dock också igen från Vallenbodarna, som påstås ha flyttas av samma orsak…

Nåväl, Gingstavallen var gingstaböndernas fäbodvall. Här fanns nio fäbodstugor, Brattsvea, Mellangården, Västergården, Väst på backen, Wounders, Böle, Ersk-Lars, Olors och Västiberget. Idag är alla borta men med lite ansträngning kan man hitta grunder efter dem. Det enda klart synliga efter verksamheten här är resterna av en lada i den igenväxta skogen intill den ännu kvarvarande öppna ytan här.

Ett annat – trevligt – minne här är den sirliga och vackra hällristningen på ett stenblock intill vägen här. Den vittnar om vallromantik och sann kärlek. Inskriptionen är följande:

Det var byggmästaren Anders Söderlind i Bosta som på detta sätt dokumenterade sin kärlek till Agnes Gingberg från Gingsta. Den besvarades och mindre än ett år senare, 12 juni 1915, gifte de sig.

Fäboddriften pågick åtminstone fram t.o.m. 1920-talet, ev längre (det har jag inte lyckats få fram.)  Så sent som 1948 fanns åtminstone en av stugorna kvar och var då bebodd av Varmlännings-Olle (Eriksson.) Han tillhörde en familj, som kom till Gnarp kring förra sekelskiftet och blev kvar här. De stugor, som inte flyttades när fäbodbruket upphörde, torde sannolikt ha hamnat i dåvarande Bränslekommissionens klor och blivit ved åt bl.a. frysande stockholmare under 1940-talet. Denna kommission hade ombud i socknarna, som köpte in allt vad som gick att uppbringa i vedväg. Bl.a. gick en hel del av byggnaderna i Vattingens forna fiskeläge den vägen och övergivna fäbodstugar var också attraktiva.

Jag ordar inte mer än så här om denna nu försvunna vall. I stället får bilderna här nedan tala sitt tydliga språk om det tidigare livet på Gingstavallen och som kontrast till detta några bilder från idag.

Sigurd Gingberg med en get år 1921

Bojäntor. Från vänster: Hilda Sjölander, Kajsa Norell och en kvinna med namnet Jana

Bojäntor och getter

Wounders stuga

Göta Silén och Lilly Carlén på Gingstavallen

Nick Svensson (fotografen från Gällsta) med sin fru på Gingstavallen

Dans på Gingstavallen. Spelmannen (något skymd) på bron är Sven Kjellström

Kärleksförklaringen mellan Agnes Gingberg och Anders Söderlind i ett stenblock på Gingstavallen

Den enda idag kvarvarande öppna ytan på Gingstavallen

Raserad lada i skogen intill den öppna ytan

Skylt vid Ragvaldsnäsvägen på den plats där Gingstavallen låg

Read Full Post »