Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Strax söder om Gnarpsbadens Golfklubbs golfbana ligger Gruvberget. ”Entrén” till området åskådliggörs av den gamla krutkällaren från år 1901, som finns kvar på golfbanans sydligaste del. Från krutkällaren går en stig söderut c:a 300 m till Gruvbergsområdet. Det är ett mycket naturskönt område, som domineras av ett 60 m djupt och inhägnat gruvhål  samt ytterligare fyra mindre hål, alla vattenfyllda och omgivna av uppgrävda stora massor.  Jag var hit för några år sedan för att mäta djupet på det inhägnade djupaste hålet. Jag hade med mig ett metspö med rulle och fiskelina, knöt fast en sten i änden på linan och lät den löpa ner i hålet, tills den nådde bottnen. Därefter mätte jag den del av linan, som sjönk ner i hålet. Jag har sedan också hittat dokumentation, som anger hålets djup till 60 m och att gruvbrytningsförsöken upphörde år 1903. På en rak linje åt sydväst från detta hål finns ytterligare fyra hål vars djup varierar från c:a 0,5 till 2,5 m räknat från vattenytan. Historien bakom gruvhålen är följande:

Gnarps Masugns järntillverkning pågick mellan åren 1672-1878. Malm skeppades i huvudsak från Bergslagen men det fanns drömmar om att utvinna egen malm. Sannolikt kan gruvbrytningsförsök på Gruvberget ha gjorts i slutperioden av järnbruksepoken. Därom vet jag inget bestämt. När brukspatron Fabian Tersmeden avled i början av år 1877 försökte hans hustru driva bruket vidare och anställde då en ny disponent till sin hjälp, A. V. Lundström. Men det lyckades inte och järnbruket lades ner året därpå efter över 200 års drift. Lundström kom nu i stället att bli inblandad i det nya sågverket på Klasudden och blev sedan ny brukspatron både för sågverket och det gamla masugnsområdet. Lundström närde en stark vilja att återuppta järnbruksdriften. För detta behövdes malm.

I sin iver att återuppta järnbruksdriften satsade Lundström enligt uppgift 10 000 kr för att hitta malm i Gruvberget och det var då som det stora och djupa gruvhålet kom till. Det påstås också att han motarbetades av sin måg Carl Rodhe, som år 1897 gifte sig med Lundströms dotter Alma. De bosatte sig i den s k disponentvillan strax väster om herrgården i Sörfjärden, som Lundström lät bygga till paret.

Enligt uppgifter var Rodhe motståndare till att återuppta järnbruksdriften. Så när Lundström kommenderade arbetsfolk till gruvområdet kommenderade Rodhe bort dem. Det påstås också att Rodhe såg till att malmprover aldrig skickades iväg på analys eller byttes ut mot ”riskfria” mineraler innan de sändes iväg. Adolf Andersson i Gällsta har berättat för mig att hans far Jonas deltog i arbetet med det djupaste av gruvhålen. Arbetet skedde helt manuellt. Han hade en repstege att klättra ner på och väl nere i hålet tände han på dynamitladdningar för att spränga loss materialet och komma djupare. När antändningen var gjord gällde det att så snabbt som möjligt klättra upp för repstegen och ta skydd innan det small! Efter sprängningen firade han ner korgar och klättrade sedan ner i krutröken och dammet, fyllde korgarna med det lösgjorda materialet, som sedan drogs upp ur hålet. På så sätt jobbade man sig ner djupare och djupare. För detta arbete hade Jonas en lön av 2,50 kr/dag.

Gruvbrytningen rann ut i sanden och någon mer järnbruksdrift blev det inte i Gnarps Masugn. Men som ett minne av gruvbrytningen finns nu den gamla krutkällaren, gruvområdet med gruvhålen och sina omgivande imponerande uppgrävda massor kvar. Det är tveklöst en sevärdhet, särskilt om man känner till historien bakom. Dessutom är Gruvbergsområdet mycket naturskönt med klapperstenområden, gamla martallar, säregna och vackert lavbevuxna stenblock. På Gruvbergets högsta punkt har man mitt i denna historiska miljö en underbar utsikt över havet i öster. Gruvberget är värt ett besök både för sin historias och för sin vackra naturs skull!

Den gamla krutkällaren

Inne i krutkällaren finns dess gamla bastanta järndörr kvar

Det djupaste och inhägnade gruvhålet, 60 m

Det djupaste och inhägnade gruvhålet, 60 m

Ett annat av de totalt fem gruvhålen

En del av de enorma massor som grävts upp ur gruvhålen

Från gruvornas djup kommer dessa vackert rostfärgade stenar

Disponentvillan. Brukspatron Lundström uppförde huset till sin dotter Alma och hennes man, disponent Carl Rodhe

Naturen kring Gruvberget är vacker. Här klapperstensområde med gamla torrakor

Skivat stenblock med vinterlav i Gruvberget

Kochenillaven lyser rött bland renlaven

På Gruvbergets topp

Annonser

Read Full Post »

Solnedgång vid Lunnsjöns östra strand

Solnedgång vid Lunnsjöns östra strand

Jag hoppas att läsarna av detta förstår vilken sjö jag menar när jag säger Lunnsjön. För faktum är att denna sjö har eller har haft många namn. Enligt en uppgift lär den på 1740-talet ha benämnts Hundsjön. Men även benämningarna Lungsjön och Lugnsjön förekommer. Men på dagens moderna kartor står det Lunnsjön. Om någon läsare av det här har förklaringen till de olika namnen så vore det mycket intressant att få respons på detta. Jag väljer i den fortsatta texten namnet Lunnsjön.

Notblomster på Lunnsjöns östra strand

Notblomster på Lunnsjöns östra strand

I min barndom var jag hit och badade några gånger. Sjön är känd för sina gäddor och angelfiske är inte ovanligt här. Men sjön är sedan gammalt även känd för sina siklöjor. Hur tillståndet för dem är idag har jag ingen kunskap om. Lunnsjön ligger fågelvägen c:a 1 km rakt söder om kraftstationsdammen i Milsbron, Gnarp. Hela sjön ligger i Gnarps socken utom ett stycke av den sydvästligaste delen av sjön, Jättendalsviken, som tillhör Jättendal.

Utsikt mot väster från Lunnsjöns östra strand

Utsikt mot väster från Lunnsjöns östra strand

En mycket vacker plats vid Lunnsjön är dess östra strand. Här finns en mycket fin sandstrand, som sommartid lockar en hel del badare. Hit är det enklast att ta sig på en skogsbilväg, som går norrut från landsvägen drygt 2 km väster om Hårte. Den här vägen kan man även åka om man vill bestiga Vettberget och njuta av utsikten över havet och Lunnsjön och se bergets sägenomspunna fornborg med sin grotta och inhuggna hällristning i formen av en fotsula.

Sandstranden i öster med Vettberget överst t v

Sandstranden i öster med Vettberget överst t v

Efter c:a 4 km finns en skylt ”Lunnsjön” som pekar till vänster. Härifrån går en c:a 150 m lång stig till Lunnsjöns vackra strand. Här har man en bedårande utsikt över sjön västerut och mot Vettberget i norr. Speciellt är det en stor naturupplevelse att sitta här vid en eld i solnedgången. Att bara sitta här, lyssna på tystnaden eller fåglarna och titta på storlommen ute i sjön är en sann lisa för själen och en ordentlig lindring av stress och jäkt.

Några stenar i vattelinjen med vacker formad sjöbotten

Några stenar i vattenlinjen med vacker formad sjöbotten

Även en promenad längs den fina stranden här ger en del naturupplevelser i form av vackra stenar och några inte alltför vardagliga växter, t ex strandranunkel, frossört, notblomster och sjöfräken m fl. Åk hit!  Ta god tid på er och njut av den här fantastiska och mycket lättillgängliga platsen i vår vackra Nordanstigs-natur!

Sjöfräken växer i vattnet längs stranden

Sjöfräken växer i vattnet längs stranden

Read Full Post »

Dyrån kommer från Gårdsjön, rinner via Vallenbodarna, Gryttjesvallen och Skestavallen genom övre och nedre Dösjön och vidare ut i havet vid Dyråsand. Total sträcka c:a 16 km.

Flottning har skett i ån för över 100 år sedan. Då var många älvar och åar i skogen upprensade och försedda med dammar och rännor. Enstaka lämningar av träkonstruktioner i ån finns kvar. Flottningen ersattes successivt av skogsbilvägar, som började byggas på 1930-40-talet. Flottningen kunde inte anslutas till Gnarpsån f v b av virket till Gnarps Ångsåg på västra delen av Klasudden i Sörfjärden. Och att flotta virket på Dyrån ner till havet klarades inte p g a Dyråforsen vid Skestavallen. Så i stället inrättades här år 1882 en vattensåg, Dyrforssågen, där virket sågades till plank och bräder m m. Det fraktades sedan med hästforor på vinterväg, den s k ”Plankvägen” vars namn lever kvar än idag, till Lillharet i Norrfjärden där det stabbades och sedan fraktades vidare på pråmar till Sörfjärdens hamn. Där samlastades det med virket från Gnarps Ångsåg för vidare export ut i världen.

Dyrån är i Länsstyrelsen Gävleborgs klassning angiven som varande av ”högsta naturvärde” för Zoologi, Hydrologi, Botanik och Friluftsliv. Ån och dess källområden är dessutom klassade som riksintresseområden för naturvård. (Vallenbodarna är klassad som varande av riksintresse för kulturminnesvård.)
Ån har visat sig ha bra vattenkvalitét med hög buffringsförmåga (förmåga att reglera surhetsgraden, Ph-värdet.) Således hittades vid inventering år 1987 bl a
 
 
 
 

  • en mycket försurningskänslig märlkräfta, Nordlig sötvattensmärla, Gammarus lacustris. Den missgynnas av förorenat vatten. Denna art finns annars huvudsakligen i smärre sjöar i fjällkedjans kalkrika marker
  • larver av en försurningskänslig dagslända, Grönögd selslända, Metretopus borealis
  • abborre, elritsa, gädda, mört, nejonöga, stensimpa och öring
  • glesa bestånd av flodpärlmusslor (rödlistad VU=sårbar) på en sträcka av c:a 2 km uppströms åns mynning i havet medan man på en sträcka av nära 5 km nerströms Gårdsjön hittade betydligt tätare bestånd, både av små och stora musslor. Detta tyder på att reproduktionen av musslorna fungerar

Flodpärlmusslan tros genom fossilfynd ha funnits på jorden redan för 80 miljoner år sedan. Den är således en av de relativt få arter, som finns kvar sedan denna tid (då bl a dinosaurierna fanns.) Den är också ett av de mest långlivade djuren i vår fauna. I Görjeån i Norrbotten har man t ex hittat en mussla, som man åldersbestämt till 280 år.

Flodpärlmusslans vetenskapliga namn är Margaritifera margaritifera, som betyder ”pärlbärare”. I sällsynta fall kan denna mussla bilda värdefulla vita pärlor genom att t ex ett sandkorn överlagras av pärlemor från skalet. Ungefär en av 50-100 musslor bildar pärlor men bara en av 2000-3000 innehåller vackra pärlor. Drömmar om att hitta pärlor, som kunde leda till rikedom, påstås t o m ha varit en bidragande orsak till att Julius Caesar invaderade Britannien år 55 f Kr. I gravar från 900- och 1000-talet har man i Sverige hittat pärlor från flodpärlmussla och i början av 1500-talet skickade Gustav Vasa ut undersåtar för att samla in pärlor.

År 1691 beslöts genom en kunglig förordning att allt pärlfiske skulle vara en statlig angelägenhet och att alla pärlor, som hittades i Sverige, Finland och de baltiska staterna skulle tillhöra den svenska kungen. Bara personer med tillstånd från särskilt tillsatta pärlfiskeinspektörer fick fiska pärlor. Tjuvfiske straffades hårt.

Men fisket blev snart olönsamt och redan 1723 upphörde den statliga regleringen, men återinfördes igen 1731 (1732 deltog Linné i pärlfiske under sin resa i Lappland.) Regleringen upphävdes åter på 1770-talet p g a olönsamhet. Men kring sekelskiftet 1900 ökade intresset igen och pärlfisket tog ny fart, i sådan omfattning att många musselbestånd utarmades. Från omkring 1950 och framåt fridlystes den succesivt i vissa delar av landet och fr o m 1994 är den fredad i hela landet.

Enligt Olof Bromans Glysisvallur fiskades i forna tider ”de största och dyrbaraste pärlorna i riket” i Dyrån. Broman framkastar även teorin att det är detta som lett till åns namn, Dyrån. I en artikel i tidningen ”Sportfiskaren” år 1936 skildras ett pärlfiske i Dyrån år 1933, som gav mycket stort utbyte.

Flodpärlmusslan livnär sig genom att filtrera vatten genom gälarna. Då syresätts blodet samtidigt som föda i form av mycket små organiska partiklar samlas upp. I juli släpper hanmusslorna ut sina spermier i vattnet. När honmusslorna andas och äter får de även i sig spermierna, som då befruktas och och utvecklas till små larver. Efter någon månad stöter honan ut larverna i vattnet. Det kan röra sig om 3-4 miljoner larver. Larverna måste nu hitta till gälarna på en lax eller öring. Där lever de som parasiter i 9-10 månader. När de är c:a en halv millimeter stora släpper de taget om öringens gälar och driver iväg med vattenströmmen och hittar så småningom en lämplig plats på bottnen där de gräver ner sig för att fortsätta att växa och utvecklas. Endast en av 100 miljoner lyckas med detta. Flodpärlmusslan och öringen lever därför i ett – åtminstone för musslorna –livsavgörande samspel. Om öringen försvinner från Dyrån kommer även musslorna att på sikt försvinna. Och musslornas vattenfiltrering är positiv för åns vatten och gynnar därmed även öringen. Fynd av såväl större som små musslor i Dyrån tyder på att det här samspelet fortfarande fungerar.

Att vandra längs Dyrån är också en mycket fin naturupplevelse. Man ser ofta småöringar pila iväg i ån och stränderna kring ån hyser delvis mycket fin gammelskog och gott om bäverlämningar. En sträcka som jag är speciellt förtjust i är området mellan Vallenbodarna och Gryttjesvallen, särskilt i maj när stora delar av marken är helt täckt vitsippor. Jag missar numera aldrig en vårvandring här. Det är numera ingen riktig vår för mig förrän jag fått uppleva detta!

Dyrån är sammantaget ett utomordentligt bra exempel på samspelet i naturen. Den är således mycket viktig att bevara för framtida generationer. Jag hoppas inga skövlingar eller annan förstörelse görs, som saboterar den här pärlan i Nordanstig. Vi måste göra allt för att skydda och bevara det här stycket av fin svensk natur.

Skal av flodpärlmussla från Dyrån

Skal av flodpärlmussla från Dyrån

Stenvalvbron, troligen från andra delan av 1800-talet, över Dyrån efter vägen mot Ragvaldsnäs vid vägskälet mot Moningssand

Stenvalvbron, troligen från andra delan av 1800-talet, över Dyrån efter vägen mot Ragvaldsnäs vid vägskälet mot Moningssand

Del av Dyrån mellan Vallenbodarna och Grytjjesvallen

Del av Dyrån mellan Vallenbodarna och Grytjjesvallen

Bäverdämm i Dyrån

Bäverdämm i Dyrån

 

Vårvandring längs Dyrån

Vårvandring längs Dyrån

Del av Dyrån mellan Vallenbodarna och Gryttjesvallen

Del av Dyrån mellan Vallenbodarna och Gryttjesvallen

Efter bävens framfart vid Dyrån

Efter bävens framfart vid Dyrån

Vårlig vitsippsprakt
Vårlig vitsippsprakt

Read Full Post »