Kärleksörtens mysterier

Så här i bister vintertid gäller det att tänka positivt. Så när jag nu ser att dagarna blir längre far mina tankar ibland iväg till sommarens fägring. Jag kom bl.a. att tänka på en av dem – kärleksörten -, som är vanlig längs våra steniga havsstränder. Den tillhör familjen fetbladsväxter. Det förstår man när man känner på de tjocka och lite läderartade bladen. Växten är vanligen 30-40 cm lång men kan bli betydligt högre. Det finns också odlade varianter av kärleksörten.

Sitt namn har den fått p.g.a. att den anses vara användbar för kärleksspådom. Exempel jag läst om är att den plockad håller sig frisk länge, lika länge som kärleken varar bland förälskade….. Den kan också användas till att undersöka om man kommer att kunna erövra sin älskades hjärta. Man planterar då två skott av växten intill varandra. Om de då växer mot varandra kan man känna sig lycklig över framgången. Men om de växer från varandra väntar kärlekssorg. Det går också att testa det här genom att plocka två blommor och sätta upp dem intill varandra ovanför en dörr. Om de då efter ett tag vrider sig mot varandra är lyckan fullkomlig och bestående men om de vrider sig bort från varandra är det dags att ringa äktenskapsrådgivningen.

Jag har själv aldrig prövat de här metoderna. Därtill är jag alldeles för feg. Dessutom har jag nu kommit i den åldern att det känns som om mina framtida kärleksäventyr ligger bakom mig. Men ni, som känner er osäkra på era kärleksförhållanden, kan ju testa det här till sommaren. Ni får dock tåla er till i början av augusti, då kärleksörten blommar som bäst.

Andra användningssätt, som jag heller inte testat, är följande:

1. om ni lägger bladen i ättika, så kan de sedan användas till att ta bort liktornar med (det verkar ju ofarligt så det kanske jag testar till sommaren. Jag har ju en liten liktornsliknande knöl under ena stortån)
2. den lär också kunna användas mot bråck, hudbesvär och brännskador
3. bladen och rötterna sägs kunna användas i soppor, stuvningar och gratänger efter att ha blivit blötlagda i vatten

För säkerhets skull avsäger jag mig dock allt ansvar för eventuella följder av de tester ni frestas till såväl inom kärleks- som inom det medicinska och kulinariska området. Allt ni gör får ske på egen risk!

Kärleksört i knopp (t.v.) och i blom (t.h.)

Read Full Post »

Mejerimagasinet i Gnarp

Gnarpsbor i min ålder torde vara väl medvetna vad jag menar när jag nämner mejerimagasinet. Men för yngre generationer är det nog inte lika självklart. På den tiden det fanns fog för namnet ”mejerimagasinet” låg det i Vallen intill järnvägen strax väster om mejeriet (vars verksamhet upphörde 1948 men blev kvar som butik till 1969 när Kärnan, nuvarande ICA Stjärnan, öppnades.) Trots mejerirörelsens nedläggning så levde namnet ”Mejerimagasinet” kvar, och gör det i viss mån fortfarande. Det ligger nu på exakt samma plats som då, men sedan dess har även Gnarp fått gatunamn varför den korrekta hemvisten nu är Östra Stationsvägen 46 och inhyser lokaler för Wahlman Textil Import AB. Innan dess hade det ett flera år långt mellanspel med företaget Skogsdon AB, som sålde ett mycket stort urval av produkter (c:a 1 500 olika artiklar!) för skogsbrukets och även andras behov. Exempel var verktyg, redskap, hjälpmedel, skyddsutrusning, kläder och skor m.m. (Även mejeriet är kvar på samma plats som tidigare men ombyggt till hyreshus.)

Mejerimagasinet stod färdigbyggt 1948, alltså samma år, som själva mejeriverksamheten upphörde. Gnarps Träförädling, allmänt kallat ”Trähus”, då närmaste granne med magasinet, hade startat sin verksamhet i början av år 1945          och fick uppdraget att bygga magasinet men lejde ut det till John Fredin, Vilhelm Brodén och min farbror Erik Norman. Min farbror har i en sammanfattning av sin tid som byggnadsarbetare beskrivit lite av det här bygget enligt följande:

Det tyngsta bygget var nog Mejerimagasinet. Det tog vi på entreprenad åt Trähus, John Fredin, Vilhelm Brodén och jag. Trähus hade tagit ett för allt och vi tre tog det av Trähus för arbetet. Det var ett tungsamt bygge. Och kallt var det på vintern. Det var 6 x 9 tums golvåsar (= 15 x 22,5 cm), som låg så tätt som 30 cm cc, d.v.s. det blev 15 cm mellan åsarna. Sedan var det två tums plank till golv. Det var 15 grader kallt och blåste när vi höll på med taket.

Magasinet byggdes som lantmannamagasin till dåvarande Sundsvalls Mjölkcentral (SMC.) Det var ett stort och högt kallförråd med i princip bara fyra väggar och tak. Redan från början fanns en smal lastkaj på sidan mot järnvägen. Järnvägsspåret anslöt till kajen för de många godslasterna i järnvägsvagnar till magasinet. Gunnar Jonsson har berättat för mig att det kunde komma 300 säckar och tunga fat med melass, som skulle in i magasinet. De tekniska hjälpmedlen var mycket ringa så lossningen var ett väldigt slitsamt arbete.

Magasinet spelade en viktig roll för bönderna i Gnarp, Jättendal och även Bergsjö. Här hämtade de (och även andra) spannmål, gödning och mycket, mycket annat som behövdes i jordbruket. Här fanns också en del redskap såsom delar till slåttermaskiner och liar, m.m. Oräkneliga är de häst- och traktorekipage, som här hämtat förnödenheter. Olle Nordstrand blev redan från starten ”magasinschef.” Han hade dessförinnan, sedan 1931, arbetat på mejeriet som maskinist men även som smör- och osttillverkare. Han blev kvar i magasinet ända tills det las ner år 1971 och hade då totalt 40 års tjänst i företaget. Olle hade ”järnkoll” på sortimentet i magasinet. Vid en årlig inventering var Gunnar Jonsson där för att hjälpa till och räknade då antalet lieblad i en låda. Han meddelade Olle att det var 48 st. Men Olle svarade då att det var 49 i fjol och eftersom han inte sålt något sedan dess så borde det vara 49 även den här gången. Gunnar fick räkna om – och Olle hade rätt.

SMC upphörde och införlivades 1970 i den då nybildade Nedre Norrlands Producentförning (NNP.) När NNP i juni 1971 meddelade att magasinet skulle läggas ned blev det mycket kraftiga protester. I tidningsartiklar om detta intervjuas bönder från Bergsjö, Jättendal och Gnarp och de skräder inte orden i sin uppfattning om NNP. Från ett ”informationsmöte” i Kärnans (nuvarande Stjärnan) biolokal rapporterar Dagbladet bl.a. att NNP-styrelsen hade en svår pärs när man skulle försvara nedläggningen, att stämningen var ganska markerad och att bönderna betygsatte NNP:s presenterade beslutsunderlag som värdelöst. Jättendals- och Gnarpsbönderna var eniga och skarpa motståndare till förändringarna medan Bergsjöbönderna var något mildare i tonen.

Protesterna ledde ingen vart och i augusti 1971 upphörde verksamheten. Olle Nordstrand gick i pension och avtackades i december 1971 med blommor, ett konstverk och en minnesgåva från NNP och den dåvarande Kärnan-butiken.

Mejerimagasinet upphörde således. Nu etablerade sig Skogsdon AB här för den verksamhet jag nämnde inledningsvis. Först hyrdes huset men fro.m. 1 jan 1973 blev Skogdson AB ägare genom köp från NNP. Nu gjordes en invändig ombyggnad. Huset värmeisolerades, ett mellangolv byggdes så att övervåning tillkom, liksom kontors-, sociala utrymmen och värme m.m. Även källarutrymmena förbättrades. Omkring år 1975 köptes Skogsdon AB av Domänföretagen, ett dotterbolag till dåvarande Domänverket. Gabriel Brånby kom hit som chef och 1978 målades huset om utvändigt. Nu har dom målat granskog på väggarna, skrev min farbror Erik om huset då. Och det stämde ju. Gabriel Brånby har berättat för mig att den annorlunda väggmålningen var väldigt ändamålsenlig vid beskrivning av vägen dit för varutransporter, som kom via E 4. ”Sväng in vid Gulf-macken och kör tills ni ser ett hus med granar på”, löd budskapet (nu heter macken OKQ8.) Alla hittade rätt. Huset började nu benämnas ”Granhuset.” Men Skogsdon AB köpte i slutet av år 1978 konkurrentföretaget Nordfor Skogstillbehör i Säter och därefter flyttades hela verksamheten dit. De båda företagen slogs ihop till Nordfor Skogsdon AB. Mejerimagasinet/Granhuset blev tomt men användes under kort tid för järnvaruförsäljning.

År 1980 köptes huset av Trans Timber. Bakom det företaget låg Ola Wahlman och en grekisk-svensk kompanjon, Nicos Panagoulas. Företaget hade bildats 1974 och ägnade sig åt virkesexport till Grekland. Denna marknad tog slut och företaget började ägna sig åt import och försäljning av mattor och successivt även andra textilier. 1985 separerade ägarna varvid rörelsen och magasinet såldes. De nya ägarna flyttade under en tid rörelsen till Tjärnviks industrilokaler medan de byggde nya lokaler (Comtesse) i Söderköping, dit de sedan flyttade. Under tiden uthyrdes ”Mejerimagasinet” kortvarigt som manufaktur- och klädesbutik.

1988 återköpte Ola Wahlman magasinet av Comtesse AB och förlade sin verksamhet hit under namnet Wahlman Textil Import AB. Det ägnar sig åt import och försäljning av textilier såsom tyger m.m. i olika material. C:a fyra årsanställda arbetar nu här.

Under 2013 uppnår ”Mejerimagasinet” pensionsåldern 65 år. Magasinet är dock konditionsmässigt långt ifrån pensionsmässigt. Senast under 2012 fick det nytt yttertak. Det bastanta huset torde palla många år än utan att bli lika skröpligt som vi människor plägar bli med åldern. Så jag hoppas att både magasinet och verksamheten där lever vidare i många år ännu!

”Mejerimagasinet” idag sett från den förbipasserande järnvägen. Nu lokaler för Wahlman Textil Import AB

På lastkajens undersida finns öglor, där hästarna bands under lastningen från magasinet

”Mejerimagasinet” blev ”Granhuset” under Skogsdons verksamhet här

Dåvarande Kärnans butiksföreståndare Erik Murén (t.v.) överlämnar arbetskamraternas gåva till Olle Nordstrand (t.h.) vid avtackningen 17 dec 1971 för 40 år i företagets tjänst varav 23 i Mejerimagasinet. Bilden från Dagbladet Nya Samhället

 

Read Full Post »

Lite järnvägshistoria

Häromdagen åkte jag förbi Gnarps gamla järnvägsstation och upptäckte att en del av Gnarps järnvägshistoria nu går i graven. Jag stannade till och pratade med tre grabbar, som nu arbetar där med att riva det f.d. stationshuset. Trafikverket har löst in det från den förre ägarens dödsbo och låter nu riva det. Jag tog några bilder innan huset är borta.

Kom sedan på att det kanske i detta forum kan vara på sin plats att påminna lite om Ostkustbanans historia genom nuvarande Nordanstigs kommun. Jag skriver nuvarande eftersom Nordanstigs kommun kom till först lite mer än 46 år efter Ostkustbanans invigning här. Banan togs i allmänt bruk 1 nov 1927 och Nordanstigs kommun bildades 1 jan 1974.

Ostkustbanan omfattade – när den byggdes – sträckan Härnösand-Gävle. Bygget gjordes i etapper under olika tidsperioder på 1920-talet och den första delsträckan (Stugsund-Ljusne) öppnades 2 dec 1923. 1 nov 1927 togs hela sträckan Härnösand-Gävle i bruk, således även genom Nordanstig.

Då fanns här inte mindre än nio stationer. Gnarp hade fyra av dem (Årskogen, Storsvedjan, Gnarp och Ås), Jättendal tre (Bäling, Lindsta och Jättendal) och i Harmånger fanns Skarvtjärn och Harmånger.

Måndag 31 oktober 1927, d.v.s. dagen innan banan öppnades för allmän trafik, kördes ett speciellt invigningståg från Sundsvall till Gävle med högt uppsatta honoratiores med kung Gustav V i spetsen. Förutom kungen med uppvaktning medföljde statsminister Carl Gustaf Ekman, handelsminister Felix Hamrin, kommunikationsminister Carl Meurling och landshövdingarna från Västernorrlands och Gävleborgs län. Dessutom medföljde banans byggnadschef K A Lagergren, flera höga militärer och representanter för städerna längs banan. Tåget stannade vid vissa stationer. I Nordanstig skedde detta i Gnarp och Harmånger.

Till Gnarp kom invigningståget kl 12.29 för ett fem minuter långt stopp. Mottagningskommittén bestod av kyrkoherde Ernst Ålander, som var talesman, kommunalfullmäktiges ordförande Reinhold Söderlind, kommunalnämndens ordförande Anders Norin, nämndeman Lars Erik Hammar och landstingsman Per August Bergman. Dessutom deltog kommunalfullmäktiges och samtliga nämnders ledamöter. Gnarps skolbarn var samlade framför stationshuset och sjöng tillsammans med kyrkokören Kungssången under kantor Flodéns ledning. Ernst Ålander ledde utbringandet av ett leve för kungen. En historia från det här tillfället är när kungen frågade en av körmedlemmarna vad han gjorde för någonting med syftning på vilket yrke han hade. Mannen var dock så nervös att han missförstod frågan och trodde att kungen undrade om hans roll i kören. Han svarade därför med sin medfödda lite pipiga röst: – Jag är tenor!
Min farbror, Wilhelm Norman, då 12 år gammal, deltog som skolbarn i denna tillställning där han för första och sista gången fick se en livs levande kung. Han har i övrigt skildrat händelsen enligt följande:

”…kungen med uppvaktning åkte längs ostkustbanan och man stannade några minuter på småstationerna för att låta sig hyllas av allmogen. Jag var en liten skolgrabb med tvivelaktiga framtidsutsikter på den tiden och jag fick av nåder följa ljusen i klassen till den nyuppförda Gnarps järnvägsstation för att frambringa Kungssången under ledning av skolläraren, som tillika var klockare, kantor och körledare. Jag är säker på att kantorn inte var lite nervös den gången. Han kände ju sina elever alltför väl. Ljusen sjöng, de övriga höll käft och glodde på Gustav V, som viftade och ångade iväg till nästa station och en ny tappning av Kungssången.”

Och nästa station i detta sammanhang var Harmånger. Men här var stoppet endast tre minuter, från kl 12.55 till 12.58. Även här sjöng skolbarnen Kungssången under kantor Wallins ledning. I övrigt var uppvaktningen liknande den i Gnarp. Sålunda deltog Harmångers kommuns alla förtroendemän med kommunalfullmäktiges ordförande Per Olsson, kommunalnämndsordförande A Jödahl, kommunalstämmans ordförande M Bergman och kyrkoherde Holmqvist, som utbringade levet för kungen.

Tisdagen den 1 nov 1927 öppnades således Ostkustbanan bl.a. genom Nordanstig för allmän trafik. Av den första tidtabellen framgår att restiden Gnarp-Hudiksvall då var c:a 1 tim 12 min. Gnarp-Sundsvall tog ungefär samma tid medan en resa Gnarp-Stockholm tog c:a 8½ timmar. Till Gävle tog det c:a 5 timmar.

Nu utplånas således Gnarps gamla stationshus från 1927, ett öde som drabbat många andra stationshus genom åren. En del finns dock kvar som privatbostäder. Stationshuset i Gnarp har ju inte sedan 1968, när det sista persontåget avgick, tjänat som stationshus. Även det blev privatbostad så det är väl inte med någon större saknad, som gnarpsborna blir av med den här byggnaden. Möjligen väcker det en del nostalgiska känslor. Dessutom har ju numera tågtrafiken återuppstått genom X-tågen (år 2001) och ett nytt stationshus, om än i miniformat, c:a 100 m öster om det gamla är byggt!

Kyrkokören m.fl. framför Gnarps nyuppförda järnvägsstation invigningsdagen 31 okt 1927.  Vem/vilka kan identifiera några av personerna?

Stationshuset i Gnarp en vinterdag, på 1950-talet ?

Gnarps f.d. stationshus i januari 2013 under pågående rivning

Den första tågtidtabellen mellan Härnösand och Stockholm på Ostkustbanan

Kung Gustav V vid invigningstågets fem minuter långa uppehåll vid Gnarps järnvägsstation 31 okt 1927. Mannen t.v. närmast kungen är nämndemannen Anders Valldén

Read Full Post »

Långskägg – en sällsynthet

Om ni av rubriken lockas att läsa det här för att ni tror att de ska handla om någon gammal originell gubbe med långt skägg så har jag lurat er ordentligt.

Nej, det här handlar i stället om den sällsynta laven långskägg, som kan bli flera meter lång och tros ha fått stå modell till våra julgransgirlanger eftersom den utseendemässigt liknar dessa. I Sverige är den numera känd bara på vissa platser i Dalarnas och Värmlands län och i alla norrlandslän. Förr i tiden var den ganska vanlig i fuktiga gamla granskogar i mellersta Sverige. I Europa är det numera endast Norge och Sverige, som har ordentliga förekomster av långskägg. Långskägget växer huvudsakligen på granar men även på en del björkar och vissa andra lövträd.

Det moderna skogsbruket har dock bidragit till att denna lav numera är så sällsynt att den blivit rödlistad och fridlyst. Den bedöms löpa hög risk att dö ut.
Majoriteten av de kvarvarande förekomsterna finns i granskogar på hög höjd, c:a 400-600 m, företrädesvis i sluttningar med nord- eller nordostlägen.

I Gävleborgs län är den numera endast känd i Hälsingland. Men av tidigare 25 kända lokaler i Hälsingland finns nu bara sju kvar och då endast i Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner. Hudiksvallsförekomsterna finns på två platser (i Delsbo och Forsa.) Samtliga förekomster i Nordanstig finns i Hassela (i fem områden.)

Det är Bengt Sättlin från Hudiksvallsbygdens Naturskyddsförening, som under 2011-2012 ägnat mycket tid åt att inventera långskäggsförekomsterna. Jag har haft förmånen att följa med på några av inventeringsutflykterna i Hassela samt besökt förekomsten i Forsa (vid Storberget.) Totalt har 490 träd (granar och ett fåtal björkar) med långskägg hittas. Av dessa finns 458 (93 %) i Nordanstig (Hassela) och 32 (7 %) i Hudiksvalls kommun (två i Delsbo, 30 i Forsa.) Förekomsterna i Hassela är preliminärt bland de fyra största i Sverige.
Den totala längden på förekomsterna är beräknad till c:a 1,2 km. Det längsta hittade exemplaret mätte 2,23 m (men långskägg kan bli betydligt längre än så.)

Jag tycker det är mycket glädjande att vi i Nordanstig kan ståta med en av landets största förekomster av den här sällsynta laven. Förutom den här speciella laven är ju även de skogar den växer i sevärda och njutbara för oss som gillar friluftsliv och relativ orördhet i naturen.

Långskägg på gran i Västertuppan, Hassela

Bengt Sättlin visar en lång ”remsa” av långskägg i Västertuppan, Hassela

Långskäggsdraperad gran i Älvåsen, Hassela

Sådana här vyer kan man också i hitta i långskäggsskogen

Read Full Post »