En misslyckad fartygsbärgning

På morgonen 24 november 1856 förliste ångskonerten Umeå på Lillgrundet c:a 4 km nordost om ön Grans norra del. Fartyget gick från Stockholm kl 7 på morgonen 23 november med en last av bl a mjöl, brännvin och konjak. I mycket hårt väder, snöstorm och kyla mötte fartyget sitt öde på Lillgrundet. C:a 18 personer drunknade medan 15 lyckades ta sig iland till Gran med hjälp av en livbåt. Någon hade från fartyget lyckats rädda med sig en bunt tändstickor, som möjliggjorde att man kunde göra upp eld på Gran, som då var helt obebyggd. Tändstickorna blev sannolikt deras räddning. 
Det finns mycket mer att berätta om den här händelsen men jag ska här koncentrera mig på berättelsen om ett bärgningsförsök av ”Umeå”. Det var skeppsbyggmästaren Willehard Sandström från Härnösand, som år 1858 påbörjade bärgningsförsöket. Han ansågs på sin tid vara mycket skicklig på att hitta sjunkna vrak. Sandström och hans medhjälpare byggde en liten stuga som ”högkvarter” på den västra stranden av Gran vars lämningar syns än idag. Den låg inte långt från den fina häll, som finns här och där även den röda lilla tvättstugan, som hör till fyrhuset, ligger. Hällen har fått sitt namn, Sandströmshällen, efter Willehard Sandströms vistelse här.

I en tidningsartikel från november 1858 har jag hittat följande märkliga berättelse:
Hudiksvalls Weckoblad meddelar följande om den särskilda apparat som avses användas för att ta upp ångfartyget Umeå:
I vattnet vid Gnarps masugn ligger en apparat, som trots att höstvågorna kastar den mot den steniga stranden, motstår alla brytningar. Den är föremål för folkets nyfikenhet och även för många tvivlares medömkan som förklarad oanvändbar för sitt syfte att ta upp den på omkring 30 famnars djup liggande förlista ångaren Umeå. Hur utgången av detta djärva företag än avlöper, är apparatens konstruktion sinnrik. Då den ännu inte provats torde det vara för tidigt att ge den förkastelsedomen. Att uppfinnaren inte saknat tron på att lyckas är en slutsats man kan dra av den ganska ansenliga summa pengar, som nedlagts på arbetet. Enligt den beskrivning vi fått är denna apparat inte någon vanlig dykarklocka, ty med en sådan lär det inte vara möjligt att gå ner på sådant djup där ångbåten Umeå antas ligga. Uppfinnaren har trott det möjligt att i sin apparat leva på vilket djup som helst bara erforderlig luft kan erhållas. Apparaten, av gjutjärn, är formad som ett ägg, och är tillräckligt stor för att bekvämt kunna rymma två personer med arbetsredskap. Med 20 skeppspunds (= 3,4 ton) tyngd bör den sjunka och vid nedsänkningen lastas den med 17 skeppspund (= c:a 2,9 ton) och utanpå apparaten finns rullar med olika tyngder att användas vid nedsänkningen. På två sidor finns flera mindre fönster med tjockt glas och två arbetshål. Vid det ena har anbringats en järnhand eller sinka som kan öppnas och flyttas efter behag genom mekanik i apparaten. Vid andra hålet finns lösa järnstänger som kan flyttas och gripas av järnhanden, som därefter i varje fönster på ångbåten ska föra in en i kedjor hängande järnstång och även sättas under propellern. Avsikten är att med dessa kedjor lyfta fartyget till vattenytan och därefter pumpa det läns. För luftväxling finns på övre delen av apparaten två luftrör, det ena för att ta in luft och det andra för att släppa ut. Lyckas man få järnstänger i alla fönsteröppningarna är det tveksamt om fartygets sidor håller då upphissningen görs. Flera personer i Gnarp lär redan ha erbjudit sig följa uppfinnaren på hans vådliga färd på djupet. Att hitta platsen där ångfartyget Umeå ligger har ännu inte lyckats trots flera undersökningar.

I en annan tidningsartikel från augusti år 1924 finns ytterligare uppgifter om bärgningsförsöket. Här sägs bl a följande:
Det Sandströmska företaget på Gran slutade synnerligen olyckligt. Han hittade aldrig ångaren Umeå. En gång lär hans fångstredskap ha fastnat i något föremål mitt emellan Hundgrundet och Gran men då sprang linan av. Alla redskap voro då så förstörda att han måste fara in till Sundsvall för att skaffa en ny uppsättning, men just då blev han försatt i konkurs. Sandström blev sinnessjuk och gav sig i väg till en lada för att dö. Han anträffades med förfrusna fötter och fick bägge benen amputerade. Sedermera tillfrisknade han, åtminstone själsligt, och fick av sina släktingar en ångbåt, som han for med på älven därhemma. Där han satt framme på kommandobryggan med sina konstgjorda ben brukade han säga:
– Vad jag förlorade på Gran ska jag ta igen på Ran, som han hade döpt båten till.

Kommentarer:
Man kan förstå Sörfjärdsbornas förundran, spekulationer och skepsis över den äggformade farkosten som stod där 1858, sannolikt i Klasvikens hamn, i väntan på avfärd mot Lillgrundet utanför Gran. Något liknande torde aldrig – varken förr eller senare – ha besökt Sörfjärden. Däremot finns uppgifter om misstänkta ubåtar, men det är i mera modern tid.
Enligt muntliga uppgifter jag hört har ”Umeå” lockat många dykares nyfikenhet. Den dyrbara lasten, med framförallt konjaken, torde än idag vara mycket begärlig. Men än ligger fartyget och dess last väl dolt på havets botten vid Lillgrundet och gäckar alla konjaksentusiaster…..

Klasvikens hamn i Sörfjärden idag. Här låg sannolikt Willehard Sandströms uppseendeväckande äggformade "bärgningsfarkost" år 1858.