Här kommer historien om Irma, fartyget som gäckade Sörfjärdens hamn i Gnarp och där blev en femtonårig följetong i pressen och den kommunala kvarnen under åren 1963-1978. Men Irma var även långt dessförinnan en mycket omskriven fartygskändis. Så vi tar det från början:
Irma var en tremastad skonare på 320 ton byggd i Landskrona år 1918. Hon var c:a 40 meter lång och 9 meter bred. När hon lämnade varvet i Landskrona 1919 var hon döpt till P. Rasmussen och beställare var Svendborg på Fyen i Danmark. 1928 blev hon norsk under namnet Gad av Fredriksstad i Östfolk Fylke (Gad var en av den prövade patriarken Jakobs tolv söner.) Fartyget framfördes med segel och blev Norges allra sista enbart seglande fartyg.
I början av år 1937 var Irma på seglats från Nordamerika och drev då fram och åter på Nordsjön med slitna segel och svåra vattenläckage. Besättningen kämpade för sitt liv.
Kaptenen lär ha spolats överbord från det nedisade däcket men kastats tillbaka på fartyget av den grova sjön! Besättningens hopp om räddning var lågt när en ångare fick sikte på fartyget och i slutet av februari 1937 lyckades bogsera det till Haugesund i Rogaland Fylke i Norge.
I augusti samma år kom hon under svensk flagg, ombyggdes till motorseglare med 150 hästkrafters motorstyrka och döptes om till Irma. I augusti 1956 var hon på väg från Stettin i Polen med 300 tons last av kol till Holma-Helsingland (i Forsa.) Under denna resa drabbades hon 21 aug av brand c:a 3 km sydost om Agön utanför Hudiksvall där hon larmade med signalraketer, mistlur och lotsflagg. Där blev hon liggande på botten men med relingen ovan vattnet i väntan på bärgning. Bärgningen blev komplicerad och i en tidningsartikel 22 sep skrivs att man definitivt gett upp hoppet och bedömer att Irma nu är vrak. Några lokala fiskare ansåg dock att det var värt ytterligare försök att bärga Irma och lasten. De köpte båten och lyckades 5 nov få henne till Storhamn på Agön. 15 nov bogserades hon till kolkajen i Iggesund, där lasten lossades och såldes.
Irma hamnade efter detta äventyr i Stocka för översyn. På nyårsaftonen 1956 bogserades hon till Hudiksvall för ytterligare reparationer. Hon hade nu köpts av byggnadsfirman Bröderna Wästberg, som avsåg att använda Irma i fraktfart mellan Hudiksvall och hamnar varifrån byggnadsmaterial till firman levererades. Bl.a. skulle ytong (lättbetong) fraktas från Öland.
26 juni 1957 gjorde Irma sin första provtur i Hudiksvallsfjärden efter reparationer och ombyggnad. Redan samma vecka räknade ägaren Bröderna Wästberg med att kunna sätta kurs mot Köpenhamn med last av papper från Forsså Bruk (i Näsviken) och på returen medföra ytong från Grönhögen på Ölands södra udde.
Knappt två månader senare, exakt ett år efter branden utanför Agön, råkade Irma illa ut igen. Med en last av trä på väg från Yxpila i Finland till Lübeck i Tyskland sprang Irma läck på förmiddagen 20 aug c:a 2 mil nordost om Almagrundet sydost om Sandhamn i Stockholms skärgård. Besättningen kämpade vid pumparna för att hålla fartyget flott men när motorrummet dagen efter, 21 aug, vattenfylldes och motorn stannade tvingades man hastigt fly till livbåten. Ett tyskt fartyg tog ombord männen i väntan på en lotsbåt från Sandhamn. Lotsbåten tog Irma på släp. Hon flöt tack vare trälasten. Bogseringen togs sedan över av Neptunbolagts bärgningsfartyg Neptun, som förde Irma till Gåshaga för länspumpning.
1959 fanns Irma åter i Hudiksvall. På Lions loppmarknad sista helgen i maj användes hon som café vid kajen utanför bussgaraget. I början av juli öppnades Irma för servering och senare under sommaren planerades även för ”intima danskvällar” på däcket. I en HT-artikel 7 juli 1959 sägs att ”Irma kommer säkert att bli en av de största och förnämsta attraktionerna i sommar-Hudik så småningom.” Men dåvarande hamnchef i Hudiksvall, Henry Engholm, var missnöjd och som pensionär i en nostalgisk tidningsartikel i juni 1986 säger han att ”var hon än låg så var hon i vägen och vi var rädda att hon skulle sjunka eftersom hon tog in vatten.”
Men Irmas tid i Hudiksvall tog slut. Efter att i två år i tidvis läckande skick ha legat på en undanskymd plats i hamnen avgick hon 22 sep 1962 till Stockholm. I ovannämnda tidningsartikel från 1986 säger hamnchefen att ”jag var själaglad när vi blev av med henne” och att det skulle ha behövts omfattande reparationer för att få henne i sjödugligt skick. En ungdomsklubb hade köpt Irma för att använda henne som danshak i Stockholm. Ungdomarna insåg dock snart vad de gett sig in på och sejouren i Stockholm blev mycket kort. Följande historia om Irma vid den här tiden är värd att återge:
En lärarinna på en flickskola berättade att hon gått ombord på Irma. Hon fann det konstigt att hon genom en öppen lastrumslucka sett några smutsiga madrasser. Sov besättningen verkligen där? En av eleverna vinkade ihärdigt till fröken och sa: – Dit får fröken inte gå en gång till om hon vill behålla sitt goda anseende!
Irma kom tillbaka till Hälsingland redan samma höst och hamnade i Stugsund söder om Söderhamn. Hon köptes av fru Ingeborg Eriksson. Våren 1963 låg hon kvar vid hamnen i Stugsund, delvis på grund. Motorn hade nu plockats ur – för att förbättra flytförmågan – och sålts som skrot. Enligt en tidningsuppgift tidigt i maj 1963 är ägarinnan nu ”mångordigt upprörd över uppgifter i pressen att Irma skulle vara vrak och knappast ens värd en upphuggning till kaffeved.” Hon dementerar kraftigt detta och meddelar att fartyget omgående skall bogseras till Sörfjärden i Gnarp och rustas till servering där redan till instundande midsommar. Därefter ska hon fraktas vidare upp till E 4 för att bli restaurang och motell (intill nuvarande Statoil.) Om dessa planer informerades i Gnarps kommunalnämnd den 2 maj 1963, vilket är det första datum Irma förekommer i de kommunala protokollen – men inte det sista… Fru Eriksson uppger också i en tidningsartikel ”att det svaga intresse som visats för hennes planer i Söderhamn har gjort att hon beslutat sig för att flytta över Irma till Gnarp.”
I Dagbladet 7 maj 1963 säger Ingeborg Eriksson att hon fått klartecken av Ströms Bruk AB att placera Irma i Sörfjärdens hamn under sommaren. Hon säger också att arbeten med inredning av Irma omedelbart ska påbörjas när hon anlänt till Sörfjärden. Bl.a. skulle Irma kläs invändigt med rött ylletyg för att få en varm och tilltalande interiör. Möbleringen skulle bestå av flyttbara bord, stolar och soffor.
Bogseringen av Irma till Gnarp skulle ske senast 15 maj. Denna dag stod hon dock fortfarande kvar på sin plats i Stugsund. Lite senare förflyttades hon dock c:a 200 m. rakt över hamnområdet i Stugsund till den gamla nedlagda kajen vid Mariehill. De första 200 metrarna av färden mot Gnarp hade börjat…
Fredagen den 24 maj omkring kl. 04.00 på morgonen blev det så äntligen allvar. Söderhamns-trålaren Montana tog Irma på släp med destination Sörfjärden i Gnarp, där man beräknade att vara framme c:a kl. 20.00. Men p.g.a. sjögång, c:a 10 m/sek med nordostlig vind, kom man inte längre än till Agön utanför Hudiksvall, där man c:a kl 10.00 ankrade upp i väntan på bättre väder. Omkring kl. 01.00 på natten kunde man dock fortsätta färden mot Gnarp. Irma anlände dit c:a kl. 09.00 på morgonen lördagen den 25 maj. Hon lotsades in i hamnen förbi vågbrytarna av Uno Idén och Abel Lindberg. Gnarps Kommuns kommunalnämndsordförande Adolf Andersson var på plats, lyckönskade ägarinnan Ingeborg Eriksson och överlämnade kommunala blommor. Även vice kommunalnämndsordföranden Erik Roman och kommunalkamreren Rune Hellström deltog i kommunens välkomstkommitté.
Måndag 27 maj 1963, således endast två dagar efter Irmas ankomst, beslutade Gnarps kommunalnämnd att ”uppdraga åt en kommitté, bestående av ordf. Adolf Andersson, ledamoten Johan Carlén och kommunalkamreraren att närmare utreda möjligheterna för en lämplig brygga eller dylikt för passage till och från båten.”
Det blev rusning till Klasviken för att beskåda Irma. ”Aldrig tidigare har så många bilar packats så tätt vid Klasbergets fot” skrivs i en tidningsartikel strax efter Irmas ankomst 25 maj. Men spekulationerna om vad, som skulle hända, började genast eftersom inga synbara förberedelser pågick. Skulle det verkligen bli någon servering på Irma till midsommar? Eller senare under sommaren? Och hur skulle man få upp henne till Gnarp efter sommaren? Det börjar också framskymta att det behövs pengar. Tvivel och skepsis börjar sprida sig. En artikel i Sundsvalls Tidning i juni 1963 sammanfattar det hela elegant: ”I dagens läge är Restaurang Irma rätt och slätt en arbetshypotes, som skepparen ombord försöker hålla levande. Men om den sedan kan utvecklas till handling, eller om Irma kommer att finna den slutliga grav där hon ligger, står helt öppet för gissningar. För att vara exakt: Irmas öde står och faller med den finansiär, som kan tänkas dyka upp på arenan. Platsen är för dagen vakant.”
Andra halvan av juli började Irma ta in vatten på sin plats i Sörfjärdens hamn. Hon hölls på rätt köl av länspumpar, som gick dygnet runt. Men i början av augusti sjönk hon ändå och fick kraftig slagsida. Det av sommargäster invaderade Sörfjärden och många andra lockades åter till Klasviken för att beskåda den nya situationen. Spekulationerna fortsatte och fick ny näring. Ägarinnan försäkrade envist att hennes planer kvarstod och skulle fullföljas. Hon hävdade också att tre oljebolag visat sitt intresse för Irma och etableringen vid E 4.
Brandkåren anlitades för att pumpa ur vattnet. Pumpar lånades även av Vägverket. Dykare anlitades för att undersöka skrovet. Vissa tätningsarbeten gjordes och spel med vajrar fästade vid Klasberget användes. Regalskeppet Vasas dykarbas Edvin Fälting kontaktades för lån av utrustning från Vasas bärgning, bl.a. fyra luftpontoner med en lyftkraft av vardera fem ton. Man fick henne åter på rätt köl i mitten av augusti. Men en vecka senare låg Irma åter på havsbottnen. Endast däcket och akteröverbyggnaden låg ovan vatten. Nu vidtog nya länspumpningar och försök att få Irma på rätt köl. Dykare var åter på plats och Irma tätades nu med 90 meter plastduk. Detta gav effekt och 24 aug 1963 var Irma åter flytande. Men det blev bara tillfälligt. 1½ vecka in i september hade hon återigen tagit in så mycket vatten att hon var nära att sjunka igen men ny länspumpning räddade situationen. Men kring julen 1963 låg hon åter på trekvart på havsbottnen efter sitt nu tredje haveri i hamnen. Nu gjordes inget nytt försök att åter få henne flott. Irma och hennes ägare förde en fruktlös kamp mot det oundvikliga slutet. Hon blev kvar på havsbottnen i Klasviken…
I oktober 1963 hade även kommunala förhoppningar och optimism fått sig en törn och började vändas till misstänksamhet och ifrågasättande. På kommunalfullmäktige i Gnarps Kommun 28 okt 1963 ställde ledamoten Alfred Gunsth en fråga om kommunens engagemang i Irma. Adolf Andersson meddelade att det inte förorsakat kommunen några ”direkt ekonomiska konsekvenser” annat än utlåning av länspump och brandkårens pumpar. Han informerade också om restaurangplanerna vid E 4 samt att man efter kontakter med Vägverket fått ett mycket bestämt nej till att placera Irma på en tomt i anslutning till en föreslagen plats för dåvarande ESSO bensinstation intill nya E 4. Vägverkets kraftiga motstånd var grundat på att placeringen skulle hindra ”en framtida utbyggnad av E 4 till motorväg.” Dessutom hade nu markägaren Ströms Bruks AB meddelat ”att Irma ej kunde beräknas få kvarligga i Gnarps hamn längre än under sommaren.” Vidare meddelade Adolf att kommunalnämnden nu ”ansett sig böra besluta att anmoda ägarinnan att borttransportera Irma från Sörfjärden då kommunen inte f.n. kunde anses ha intresse av projektet.” Nämnden ansåg också ”att ärendet borde påskyndas” så att ägarinnan skulle ha möjlighet att få bort skutan före vintern. Barafem månader efter ankomsten och det hjärtliga välkomnandet till Gnarp drog nu kommungubbarna åt sig öronen och började ana (berättigat) oråd. Anmodan om att flytta bort Irma från hamnen i Sörfjärden skickades till ägarinnan 5 nov 1963. Den förklingade ohörd. Irma blev kvar…
I juni 1965 hade Gnarps Kommun definitivt fått nog. Efter anlitande av advokat (Rolf Runfalk i Hudiksvall) skickades ett föreläggande till ägarinnan Ingeborg Eriksson att inom åtta dagar transportera bort Irma vid vite av 10 000 kr. Hon lovade då telefonledes att det skulle komma folk till Sörfjärdens hamn för att länspumpa Irma och frakta bort henne inom stipulerad tid. Av detta blev dock intet. Ingen kom för att ta bort henne. Advokatkonsultationerna fortsatte. Irma låg kvar…
19 juni 1965 kom tidningsuppgifter om att Gösta ”Snoddas” Nordgren skulle vara spekulant på Irma för att göra henne till musikcafé vid Växsjön norr om Bollnäs. Tre dagar senare senare dementerar en förvånad Snoddas detta i Sundsvalls Tidning och säger sig vara helt ovetande om uppgifterna och att han heller inte har några pengar till sådant.
Ytterligare framstötar mot Irmas ägare ledde till intet och kommunen överlämnade ärendet till länsstyrelsen, som ålade ägarinnan att senast 1 aug 1965 frakta bort Irma med hot om handräckning av utmätningsman på hennes bekostnad. Inget hände och ärendet överlämnades till åklagare. I september informerade kronofogden om vilka kostnadsutlägg, som skulle drabba kommunen om den av Länsstyrelsen beslutade handräckningen skulle genomföras. Målet lades sedermera ner. Och Irma låg kvar…
28 oktober 1965 beslutade kommunalnämnden – efter överläggningar med företrädare för Ström-Ljusne AB och Kungl. Sjöfartsstyrelsen samt råd från advokat Runfalk – ”att till fru Eriksson översända den räkning på 2 500 kronor avseende hamnhyra, som kommunen erhållit från Ström-Ljusne AB.” Nämnden beslutade också att anlita advokat Runfalk för handläggningen av räkningen, som avsåg tiden maj 1963 t.o.m. okt. 1965. Det kom inga pengar – och Irma låg kvar…
I mars 1966 blev det rättsprocess med anledning av den obetalda hamnhyran. Kommunen vidhöll via advokat Runfalk sitt krav. Vid den något infekterade förhandlingen i Ljusdal stod parterna minst sagt långt ifrån varandra. Ingen överenskommelse nåddes. Ägarinnan meddelade att hon inte längre var ägare till Irma och hävdade att hon nu ägdes av hennes fästman. Hon kunde dock inte styrka detta. Rätten beslutade att skriftliga bevis om ägandeförhållandena skulle inges inom en månad varefter processen skulle fortsätta. Hur detta avlöpte har jag inga uppgifter om. Men Irma låg kvar…
På kommunalnämndens möte 28 april 1966 informerades om ”att skonaren Irmas skeppare fru Ingeborg Eriksson…meddelat att hon önskade kommunens hjälp att få någon ordning i fallet Irma.” I samma ärende hade även Hälsinglands blivande turistintendent och Landsantikvarien hört av sig och ville göra ett besök för att ”bese den omtalade skonaren.” Tiden för besöket föreslogs till mitten av juni. Om detta besök blev av och hur det i så fall avlöpte har jag inte lyckats få fram. Irma blev i alla händelser kvar…
10 jan 1968 behandlade kommunalnämndens arbetsutskott en skrivelse från advokaten Rolf Runfalk angående ”fallet Irma.” Utskottet föreslog nu att ärendet skulle avskrivas t.v. och att man skulle betala advokatkostnaderna, 2 405,80 kr. 19 feb 1968 antog kommunalfullmäktige detta förslag. Nu hade Irma börjat åsamka kommunen direkta kostnader. Och hon låg tryggt kvar…
21 mars 1968 kom ett brev till Gnarps kommun undertecknat av Ingeborg Eriksson och fästmannen Albin Sundin. De meddelade nu att de ville avveckla ”affären Irma” och erbjöd kommunen ”att inköpa M/S Irma i befintligt skick för kr 5 000:-…”. De skrev också att det var ett förstahandserbjudande till Gnarps kommun, ”enär vi önskar att Irma stannar inom Hälsingland” samt att ”Vi önskar omgående beslut, enär vi har spekulanter som väntar på besked omgående från oss.” Redan fyra dagar senare beslutade kommunalnämndens arbetsutskott föreslå kommunalnämnden att inte anta erbjudandet ”då priset på skutan anses för högt.” Kommunalnämnden beslutade 3 april 1968 att avstå från erbjudandet… Och Irma blev kvar…
Vad som sedan hände de närmaste fem åren – eller kanske snarare inte hände – har jag f.n. inte kunskaper om. I Gnarps kommuns sista skälvande månader gjordes nya försök att angripa henne. På Fritidsnämndens möte 11 sep 1973 konstaterades att ”Båten är f.n. ett hinder i Sörfjärdens hamn. Att rädda båten i nuvarande skick anses vara omöjligt. Irmas sista sjöresa bör bli till havets botten, men bör ombesörjas av dess ägare.” Med detta beslutade Fritidsnämnden att hänskjuta ärendet till Hälsovårdsnämnden. Där beslutades 24 okt 1973 ”att söka kontakt med Naturvårdsenheten vid Länsstyrelsen… och anhålla om hjälp hur skall förfaras för undanskaffande av nämnda båtvrak…”
Gnarps kommun gick därefter i graven. Men Irma överlevde. Hon ärvdes av den nybildade Nordanstigs Kommun 1 jan 1974, ett arv, som den nog mycket gärna hade avstått ifrån. Ovetande om detta låg Irma lugnt kvar på havsbottnen i Sörfjärdens hamn…
I april 1974 kom svar från länsstyrelsen till Hälsovårdsnämnden i Nordanstigs kommun: Med stöd av Naturvårdslagen 24 § borde man i första hand meddela ägaren ”städningsföreläggande.” Man fick också besked att om det visar sig att ett sådant föreläggande inte efterkoms ”inträder sådan skyldighet för kommunen.” Nämnden beslutade nu 21 maj 1974 att informera ägaren om länsstyrelsens skrivelse, att begära besked om det fortsatta förfarandet och meddela att Irma ”måste bortforslas från sin nuvarande plats i Sörfjärdens hamn då hon anses vara en nedskräpning av naturen.” Svar avkrävdes till senast 1 juli. Inget hände med anledning av detta. Irma låg kvar…
16 maj 1975 beslutade Hälsovårdsnämnden att vid vite av 10 000 kr förelägga ägarinnan Ingeborg Eriksson att snarast möjligt och senast inom tre månader ”undanskaffa nämnda båtvrak och i övrigt uppsnygga området.” Inte heller detta ledde till något resultat. Irma blev kvar…
12 sep 1975 beslutade Hälsovårdsnämnden ”efter företagen utredning” att ”efter anbudsförfarande och under förutsättning att kommunfullmäktige beviljar medel vidtaga erforderliga åtgärder på den försumliges bekostnad i enlighet med 39 § Naturvårdslagen.” Tidningsannonser om anbudsinfordrandet infördes 22 och 29 dec 1975.
I januari 1976 redovisade den kommitté, som Hälsovårdsnämnden tillsatte för att ”behandla frågor beträffande anbudshandlingar för undanskaffande av båtvraket Irma ur Sörfjärdens hamn”, ett förslag att anta ett anbud på 25 000 kr från Hudiksvallsortens Lastbilscentral ”för upptagande av båtvraket Irma ur Sörfjärdens hamn till anvisad plats på land.” Efter livliga turer, åsikter, voteringar och reservationer i kommunstyrelsens arbetsutskott, kommunstyrelsen och slutligen i kommunfullmäktige 1 mars 1976 beslutades – i oenighet – att bevilja Hälsovårdsnämnden 25 000 kr för bortskaffande av Irma.
22 februari 1976 sammanfattar Sundsvalls Tidning Irmas då nästan trettonåriga tid i Gnarp det rådande läget bl.a. på följande sätt: ”Under ett helt dussin år har Irma varit en ihållande huvudvärk för kommunpolitiker och ett ärende för både länsstyrelse, åklagarmyndighet, advokater och kronofogde. Den enda synliga ändringen är att hon sjunkit allt djupare i Sörfjärdens hamnbassäng och fått allt större hål i den bordläggning, som fortfarande orkar hålla sig en bit ovanför vattenytan.” Irma låg med andra ord ännu kvar…
I april 1976 genomförde Hudiksvalls Lastbilscentral rivningsarbetet. Irma sprängdes och vrakdelarna lades upp på Klasvikens strand. Där blev hon nu kvar liggande i en stor hög och stretade emot in i det sista. För vid kommunstyrelsens arbetsutskotts möte 7 nov 1977, således drygt 1 ½ år efter uppläggningen på stranden, upptogs ”frågan om varför inte resterna efter båtvraket Irma blivit uppeldade eller bortforslade i enlighet med vad som sades i samband med att kommunfullmäktige anvisade medlen för bortsanering av vraket.” Irma gäckade fortfarande – 14 ½ år efter den glansfulla ankomsten – både politiker och en otålig allmänhet. Hon låg fortfarande kvar – fast nu på land…
I januari 1978 avhandlades Irma återigen i kommunstyrelsens arbetsutskott. Man hade nu upptäckt att den tidigare upphandlingen av Irmas borttagande från sin plats i hamnen inte innefattade bortforsling av vrakdelarna utan endast uppläggning på stranden. Man ville nu bränna vrakdelarna på plats. Detta vägrade markägaren Iggesunds Bruk AB att gå med på. Man tvingades nu till en ny upphandling för bortforslingen. Det blev Hälsingefrakt i Hudiksvall, som i februari 1978 fick uppdraget för 9 500 kr. I Hälsovårdsnämnden 10 mars redogjordes för detta. Där togs nu det historiska beslutet ”att godkänna och lägga den lämnade redogörelsen till handlingarna.” Historiskt var det för att det – mig veterligt – var sista gången, som Irma blev kommunalt avhandlad och protokollförd. Det var säkerligen med många lättnadens suckar denna ad-actaläggning gjordes…
Våren 1978 kom så slutligen Irmas sista resa. Jag har pratat med en av de två chaufförer, som förde Irma till den sista vilan. Färden gick med lastbil – tillhörig Adolf Anderssons åkeri – till en liten grusgrop, som börjat utvecklas till soptipp, intill landsvägen väster om bron över Gnarpsån i Milsbron. Här tippades hon av och gropen överfylldes med jord. Cirkeln var sluten. Adolf tog emot Irma i Sörfjärden 1963 och fick indirekt även ta avsked av henne 15 år senare – men nu utan blommor.
De stora planerna på att få avsluta karriären som restaurang, motell och turistmagnet vid E 4 i Gnarp slutade i stället i en grusgrop i Milsbron. Men efter nära 15 år på havsbottnen i Sörfjärden kom Irma till slut i alla fall halvvägs till Gnarps centrum… Det blev ett dystert slut för denna dam, vars händelserika och äventyrliga liv blev mycket omtalat och omskrivet. Irmas 15-åriga sejour i Gnarp torde utan konkurrens vara den enskilt mest omskrivna händelsen alla kategorier i Gnarps historia (?)
Irma i flytande läge i Sörfjärdens hamn 1963
Irma i ”normalläge” i Sörfjärdens hamn
Fler bilder här ( länk tugboatlars.se)
Read Full Post »
Sven Norman 