Intill den gamla landsvägen i Årskogen (dåtidens E 4 anpassad för hästskjutsar och vandrande), alldeles intill gränsen mot Medelpad, finns en plats med dystra minnen. Det är en gammal avrättningsplats, där grova brottslingar efter rättegång och dom fick sona sina liv. Platsen skulle idag knappast väcka någon uppmärksamhet om det inte vore för den minnessten, som år 1998 sattes upp här av hembygdsföreningarna i Gnarp och Njurunda samt ett uppsatt minnesmärke, se bilder här nedan.
Hur många, som här abrupt har fått sona sina brott med livet och ligger begravda här, har jag ingen aning om. Jag känner dock till två fall, som jag här ska berätta om:
- Två kamrater, båtsmannen Olof Persson och Björn Nilsson, båda från Anundsjö socken i Ångermanland, hade fått tjänst i Karlskrona. Hösten 1685 hade de gått hem till Anundsjö, en c:a sex veckors vandring. Hösten 1686 påbörjades vandringen tillbaka till tjänsten i Karlskrona. Efter en dryg vecka kom de till Njurunda där de hos kopparslagaren förplägades med brännvin och öl för att de skulle ta med sig ett brev till hans styvson, som också tjänstgjorde som båtsman i Karlskrona. Senare på kvällen blev de båda kamraterna ovänner och under rusets inverkan blev Björn Nilsson mördad av sin kamrat, som stal hans pengar och några andra saker. Olof Persson dolde Björn Nilssons kropp under ris i skogen. Men våren 1687 upptäcktes liket av en bondes hund och hela historien rullades upp. Olof dömdes till döden och avrättningen skedde på den här platsen i Årskogen.
- Den andra avrättningen ägde rum den 16 juli 1851. Den är betydligt mer känd än den förra och blev också den sista avrättningen i Hälsingland. Vi tar historien från början till slut:
I början av november år 1849 kom Jon Andersson vandrande söderifrån till Årskogen. Han sökte arbete och fick anställning hos landbonden och kolaren Johan Höglund, som samma år hade fått ett arrendekontrakt med Galtströms Bruk. Johan var då 35 år gammal och gift med Greta Danielsdotter, 40 år. De bodde i norra delen av byn och fick åtta barn, (varav två dog), det äldsta då 15 år. Det yngsta föddes i mars 1850.
Johan Höglund och hans hustru hade tidigare straffats för stöld och av rättegångsprotokoll m.m. framgår bl.a. att Johan Höglund var ”illa beryktad” och att hustrun var ”känd som den fräckaste och föraktliga bland kvinnor”. Av källorna framgår också att Johan Höglund inte nekade till lite brännvin då och då.
I södra delen av Årskogen bodde kolaren Johan Andersson, då 33 år gammal, tillsammans med sin hustru Brita Elisabeth Jonsdotter, 32 år. De fick fyra barn varav ett avled år 1846, endast tre år gammalt. År 1849 fanns två barn, det äldsta då 8 år. Ännu ett barn föddes i april 1850. Även Johan Andersson hade haft vissa problem med rättvisan och var således dömd för stöld. Även han var känd för att inte spotta i glaset. Båda familjerna levde, som så många andra på den tiden, under mycket knappa ekonomiska förhållanden.
När Jon Andersson fick arbete hos Johan Höglund medförde han en plånbok med drygt 72 Riksdaler. Han lämnade plånboken till Johan Höglunds hustru Greta för förvaring. Greta var inte sen att undersöka plånboken och rykten började gå om Jons tillgångar. Under sin anställning hos Höglund lånade Jon Andersson ut en del pengar till Höglund och dessutom hade Jon Andersson snart en fordran på elva Riksdaler för arbete åt Höglund. Jon blev av grannar rådd att återta sin plånbok eftersom hans arbetsgivare inte ansågs pålitlig. Han åtlydde detta råd.
Johan Höglunds hustru Greta började prata om att det blev för dyrt att ha Jon Andersson anställd och att man borde göra sig av med honom. Hon försökte påverka maken att göra sig av med Jon, komma åt hans pengar och bli kvitt skulden till honom.
Måndagen den 17 december år 1849 gick Johan Höglund och Johan Andersson i onyktert tillstånd omkring i granngårdarna i Årskogen och festade. Samma kväll lånade Höglund en skrinda av en granne för att på tisdagen fara till Sundsvall.
På morgonen tisdag 18 december kom Greta till Johan Andersson och bad honom att på eftermiddagen följa med maken Johan Höglund till Sundsvall och på vägen dit döda Jon Andersson och ta hans pengar, som de sedan skulle dela. Jon skulle i förväg skickas iväg till kolmarken, som låg c:a 4 km norr om Hälsingegränsen, varefter Johan Höglund och Johan Andersson skulle ansluta senare. På eftermiddagen spände de för den lånade skrindan och gav sig iväg. De styrkte sig under vägen med medhavt brännvin. På vägen mötte de Jon Andersson, som nu börjat gå hem från kolmarken. De övertalade honom dock att vända och följa med till kolmarken igen. De åkte med hästen och skrindan så långt det gick in i skogen varpå de band fast hästen och gick till fots den sista biten till kolmarken. Johan Andersson erbjöd sig att bära Jons yxa och gick först. Efter honom gick Jon och sist Johan Höglund. Då de kom fram mellan kolarkojan och kolmilan vände sig Johan Andersson om och slog flera slag med yxan i huvudet på Jon Andersson, som segnade ned och dog. De tog därefter hans plånbok, gick in i kolarkojan, delade pengarna och brände upp en del av Jons kläder m.m. De lastade sedan liket i skrindan och fortsatte i mörkret färden mot Sundsvall. I Njurundabommen slängde de från bron över Ljungan liket i älven. De fortsatte därefter till Svartvik där de övernattade hos en svåger till Johan Andersson. På morgonen onsdag 19 december fortsatte resan till Sundsvall, där båda julhandlade för totalt c:a 33 Riksdaler. Jon Anderssons försvinnande och de båda herrarnas nya välstånd väckte misstankar och ledde till besök från länsman, som dock inte kunde leda något i bevis.
Tisdagen den 23 april 1850 hittades dock liket i Ljungan och det fastställdes snabbt att det var den mördade Jon Andersson. 25 april häktades Johan Andersson och Johan Höglund misstänkta för mordet. De nekade men den 30 april 1850 föll de till föga och erkände. Rättegången inleddes 18 maj 1850 men då tog båda tillbaka sina tidigare erkännanden. De fortsatte sedan att neka vid påföljande rättegångsdag 15 juni. Efter ytterligare rättegångsdagar 6 och 27 juli samt 15 och 31 augusti 1850 blev successivt vittnesmål och bevisning alltför starka och erkännandena kom efterhand. Johan Andersson och Johan Höglund dömdes 31 augusti 1850 till döden genom halshuggning. Efter granskning av Svea Hovrätt fastställdes denna dom den 1 april 1851. Därefter skickades nådeansökningar, som så småningom avslogs. Höglunds hustru Greta dömdes till tre års arbete på tukthus för medhjälp till mordet. Hon dog p.g.a. sjukdom under denna tid.
Datum för verkställande av domen mot Johan Höglund och Johan Andersson fastställdes till 16 juli år 1851. Nedtecknade ögonvittnesuppgifter berättar att det var en mycket publikdragande tillställning. Folk hade gått långväga hit och t.o.m. klättrat upp i träden för att se så bra som möjligt. En stor skara män var uppbådade för att bilda en c:a ett tunnland (= c:a 5000 m2) stor spetsgård kring själva förrättningsplatsen. Spetsgården var en kedja av män försedda med spetsade käppar, som riktades snett uppåt och inåt som staket och vaktstyrka runt platsen. I spetsgården skulle även en präst befinna sig för att meddela de dömda den sista styrkande trösten. Bödeln Jacob Gyll från Umeå, (farfars farfars far till förre Volvo-VD:n Sören Gyll) fanns på plats i en liten riskoja intill avrättningsplatsen, där han anlagt stupstocken och grävt graven.
När bilan föll berättas om att ”folk svimmade i klasar” och att även en del av dem som klättrat upp i träden svimmade och ramlade ner. Efter bödelshuggen sparkade bödeln ner kropparna och huvudena i graven.
Illustration av spetsgård kring avrättningsplats (hämtad från artikel om Källbackens avrättningsplats i Häggsjö by på gränsen mellan Ångermanland och Medelpad)
Följande utdrag ur ”Anteckningar över avrättningen i Gnarp mot gränsen till Medelpad år 1851” är nedtecknat av Gustaf Forslöf från Stering i Harmånger på grundval av de uppgifter hans far Per Forslöf, född år 1827, berättat för honom. Per Forslöf berättar:
”Jag har varit med på åtskilliga händelser under min levnad, men avrättningen på Gnarps och Medelpadsgränsen var den ruskigaste jag varit med om. Hade jag ej haft de nerver och den natur jag har, hade jag aldrig stoppat.” Han berättar också att han tillsammans med en kamrat gick till fots från Skesta i Gnarp till länsgränsen i norr (c:a 20 km enkel väg) för att beskåda avrättningen.
”När jag kom till avrättningsplatsen var tiden inte inne för det ovanliga, som skulle ske. Folk hade emellertid börjat strömma till i stora skaror. De som uppbådats för att bilda spetsgård hade kommit och dessutom en ansenlig skara till. Jag använde tiden för att taga mästerman i beskådande. Han var född i Finland och hade förut varit knekt. Han såg ful ut, men han var god att tala med, sade far. Han var omkring 50 år, klädd i enkla vadmalskläder. Hans enda tjänstetecken utgjordes av en liten guldring i högra och en större sådan i vänstra örat. I denna ring hängde en liten guldbila som tecken på värdigheten.
När spetsgården var ordnad hade man fått en vid ring som av far beräknades vara omkring ett tunnland. Innanför spetsgården fanns endast stupstocken, graven och c:a 9 alnar (1 aln = 59,4 cm) därifrån en liten riskoja i vilken mästerman Gyll satt och väntade. Efter åtskillig väntan anlände länsman till häst (alla väntade på honom ty han skulle föra kommandot.) Det visade sig emellertid att hans nerver icke voro gjorda för sådant, som här skulle utföras.
När allt var i ordning öppnades spetsgården vid landsvägen och fångkärrorna lossades på sitt innehåll, de båda delinkventerna (brottslingarna) och en präst, som skulle bereda dem till döden. Sedan länsman konfererat med mästerman försvann denne till sin riskoja. Länsman började sedan läsa upp Kunglig Majestäts nådiga utslag, varigenom Höglund och Jan Annersa (= Johan Andersson) för mord dömts att mista livet genom halshuggning. Ju längre länsman läste, desto svagare blev hans röst. Hans händer darrade och till sist blev han nästan mållös. När han stammat sig igenom utslaget gav han hästen sporrarna och försvann som en vind norröver. Han överlämnade återstoden till mästeman Gyll.
Far berättar hurusom han klättrat upp i ett träd närmast stupstocken för att kunna följa med och höra vad som yttrades. Klockan är 10 på fm. och skarprättaren ger order att han är redo.
– Färdig är jag, säger Höglund
– Var inte så bråttom, Höglund, säger prästen. Kanske Jan Annersa vill börja gå fram ?
– Ja, säger Jan Annersa, det är väl detsamma vem som börjar, vi skola väl den vägen fara.
Jan Annersa går härefter fram till stupstocken. Han är barhuvad och utan bindel för ögonen samt går ensam. Han står och ser på hur mästeman ”dukat” åt honom. Gyll syns ej till. Han ligger i sin riskoja och bidar sin tid. En person säger till Jan Annersa hur han skall lägga sig.
Han ställer sig på ena knät, men det passar inte. Han byter om knä, men det passar lika illa.
Mästerman har kommit fram och står med bilan och väntar.
– Nej, vänta du, vi ska fresta först, säger delinkventen till den väntande skarprättaren.
Jan Annersa reser sig upp och ropar:
– Detta är en glädjens dag för mig!
varefter han kastar sig på stupstocken. Mästerman hade väntat på detta och på kortare tid än jag hinner berätta är Jan Annersa delad i två delar. Mästerman sparkar sedan ned kroppen och huvudet i graven. Far berättar att blodet sprutade fram ända till spetsgården och folket som stod vid ena sidan intill stupstocken. En av spetsgårdsmännen fick blod på ena skon och var nära att dåna.
Sedan var det Höglunds tur. Mästerman gav order om att Höglunds ögon skulle förbindas, vilket även skedde. En broder till Höglund från Medelpad eller Jämtland gick på höger och prästen på vänstra sidan. Höglund kände sig för med händerna på den blodiga stupstocken hur han skulle ligga och på ett hade skarprättaren fullgjort sitt värv varpå han försvann till sin rishydda. Väl utkommen därifrån tog mästerman prästen i skarp upptuktelse för att han låtit Jan Annersa gå fram utan bindel för ögonen. Det var ord och inga visor prästen fick höra om vad präster brukar göra. Slutorden voro:
– Icke har du studerat vad du skall göra, men du har väl studerat vad du skall ha !
Min far berättar att prästen, utan ett ord till försvar, tog emot alla de hårda ord han fick. Han kände sig antagligen skuldmedveten.
Far berättar också att det var många som av nyfikenhet kom till avrättningsplatsen, som ej hade nerver att tåla se på detta. Dom svimmade, en stor hop. Jag minns att jag frågade min far om inte han kände med sig att även han kunnat tuppa av. Jag fick svaret:
– Ingalunda min gosse, mina nerver dom tål bra mycket dom !
En följd av avrättningen blev att 9 barn i åldrarna 1-17 år förlorade sina familjefäder och sex av dem även sin mor (Greta), som dog under sin tid på tukthuset.
Källor:
Händelser kring mordet på Jon Andersson av Eric och Anna Vikström (1998)
Historien om den sista avrättningen i Årskogen 16 juli 1851 av Yvonne Gröning
Anteckningar över avrättningen i Gnarp mot gränsen till Medelpad av Gustaf Forslöf, som nedtecknat sin fars, Per Forslöf, berättelse om mordet och avrättningen.
Inga-Lisa Nordin, född Wedin, i Grängsjö, Gnarp (den avrättade Johan Andersson var hennes fars morfars far)
Nordisk Familjebok/Uggleupplagan. 26. Slöke-Stockholm
Ett flertal tidningsartiklar
Read Full Post »
Sven Norman 