Min farbror Wilhelm Norman (1915-1981) har även skrivit ner en del av sina kunskaper om Haddtjärnsberget. Jag återger här hans berättelse i viss bearbetning av mig. Det bör ha skrivits omkring år 1979:
Haddtjärnsberget har satt mångas fantasi i rörelse, även min. Berget ligger vid sidan av en stig, Pussvägen, som säkerligen var en gammal förbindelseled från Norrfjärden-Haddäng till byarna kring Gnarpsån och från Husta vidare via Milsbron och Vettberget mot Hårte. Antagligen har stigen delat sig i Husta. En har gått till Skesta och en till Haddäng.
Det är mycket troligt att det vid den södra foten av Haddtjärnsberget, där Haddtjärn ligger, har funnits en liten bosättning, som tillkommit när det börjat bli lite för trångbott längs Gnarpsåns stränder. Haddtjärns stränder var rika på gräs och andra växter, som var utmärkt bete för boskap. Och i tjärnen fanns fisk, i skogen fanns gråfågel.
Haddtjärnsberget har på något mystiskt sätt fascinerat mig och många andra. Det är nog mest färgen på berget, som intresserat många. Det består i huvudsak av gnejs med gångar av oren fältspat och kvartsit. Denna blandning gör berget vackert och färggrant, särskilt som här även finns otaliga små gryniga granater insprängda.
De flesta, som ser stenar med vackra färger, börjar vädra guld och ädla stenar. Så har det även varit i detta fall. Till Haddtjärnsberget har det gått många gubbar med slagrutor och andra hemmagjorda instrument i packningen. En av dessa gubbar hade gjort ett guldletarinstrument av sin vigselring och fick uppe på berget ett mycket kraftigt utslag. Enligt utsago av sin ”assistent” var utslaget så kraftigt att han gjorde i byxorna! Men någon guldgruva hittades aldrig.
Men det är inte guld och ädla stenar som fascinerar mig när jag går stigen till Haddtjärnsberget. Nej, det är känslan av att jag vandrar på mark, som före min tid var mycket levande. Jag tror att Pussvägen en gång i tiden var mycket trafikerad och att det runt berget fanns liv och rörelse. Hur långt tillbaka min fantasi vill sträcka sig kan jag inte riktigt avgöra, så jag nöjer mig med att stanna vid den kultur, som rådde före vår egen.
Lapparna gick ned mot vår kust för inte så många decennier sedan och vid Haddtjärnsberget har de med säkerhet haft sina vistelseplatser. Deras fångstanordningar i form av upplagda stenrutor, som fungerat som ripfällor, finns kvar på klapperstensfälten intill berget. Jag har haft förmånen att vistas en del med lappar i nordligaste delen av Sverige så jag känner mycket väl till deras metoder att fånga ripor. De lägger upp kullersten i rutor stora som ladugolv. I en av sidorna plockar de bort en sten och placerar där en snara. När riporna kommer flygande och landar så hamnar alltid några innanför de upplagda stenarna. När riporna sedan – på väg ut ur rutorna – gående följer hindret till öppningen fastnar de i lappens snara. Att det funnits ripor i våra trakter vet jag med bestämdhet, ty jag såg själv dalripor när jag var pojke.
Ett annat bevis på lapparnas vistelser här är en gräsbevuxen glänta i skogen, som än idag kallas för Lapptäkten. Jag har även hittat lapparnas rådsring, platsen där de utövade sin religion och höll rådslag. Den är inte fullt så synlig för ett ovant öga. Lyckligtvis, eftersom alltför mycket förstörs av folk, som inte tänker på annat än att bärga hem sådant, som borde få finnas kvar där det hör hemma. Därför är mossor och lavar utmärkta kamouflage!
Jag får alltid en känsla av samhörighet med någon när jag sitter på Haddtjärnsberget. Jag liksom omges av liv och rörelse. Jag sitter på min barndoms kulle, varifrån man ser Bottenhavet i öster och de blånande bergen i väster. Hit upp har jag vandrat många gånger för att finna ro och avkoppling. Hit upp brukade vi springa som barn och spana ut mot havet för att upptäcka stora lastångare, som vi med fantasins hjälp följde till främmande länder medan lommen ropade nere i Haddtjärn och hackspettarna trummade mot de knotiga torrakorna. I bergsskrevorna kan man hitta hällsöta (= gammalt hälsingskt namn för stensöta) och getrams.
Hit upp till detta berg har vintertrötta människor kommit vår efter vår för att se Bottenhavets is försvinna och lyssna till den första göken.
Jag hoppas att ingen någonsin kommer att hitta värdefull metall, uran eller något annat elände vid Haddtjärnsberget. Jag hoppas att Haddtjärnsberget, som stått pall för många kulturväxlingar, även står kvar sedan vår egen kultur rasat ihop.
Kommentarer: Haddtjärnsberget i Gnarp ligger fågelvägen c:a 1½ km nordost om byn Husta. Men enklaste sättet att idag ta sig dit är att åka Ôravägen, den gamla vägen mellan Haddäng och Skesta. Ungefär en km åt sydväst längs denna väg räknat från Haddäng, går en avtagsväg söderut. Om man följer den c:a 600 fram till en vägbom har man berget snett till höger framför sig.
I övrigt kan jag bara bekräfta de fakta min farbror Wilhelm återger. Det är således fortfarande fin utsikt ut mot havet, fågelfångstanläggningar finns kvar på klapperstensfälten och smålommen ropar i Haddtjärn, som fortfarande torde ha abborre och gädda i sitt mörka vatten. Haddtjärn var f ö en av de första platser jag fick följa med far och mor på söndagsutflykt till för att meta abborre med hemmagjort metspö, mask, björntråd till lina och en vanlig kork till flöte.
Jag har sedan dess besökt det vackra Haddtjärnsberget och dess omgivningar många gånger, såväl barmarkstid som med skidor vintertid.
Klapperstensfält på västra sidan om Haddtjärnsberget
Vackra berghällar på toppen
Berghällar och martallar. Havet skymtar mellan tallarna
En del av bergssidan i öst
En bit av bergets östra del är mycket brant med lodräta bergssidor
Bergsstup i öster
Haddtjärn strax söder om berget
Lapptäkten idag, c:a 1½ km vsv om Haddtjänsberget. Som ung minns jag den som en vacker bersåliknande öppen gräsyta mitt i skogen
Klapperstensfält i skogen knappt 1½ km vsv om Haddtjärnsberget
Sven Norman 