Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

Haddtjärnsberget

Min farbror Wilhelm Norman (1915-1981) har även skrivit ner en del av sina kunskaper om Haddtjärnsberget. Jag återger här hans berättelse i viss bearbetning av mig. Det bör ha skrivits omkring år 1979:

 Haddtjärnsberget har satt mångas fantasi i rörelse, även min. Berget ligger vid sidan av en stig, Pussvägen, som säkerligen var en gammal förbindelseled från Norrfjärden-Haddäng till byarna kring Gnarpsån och från Husta vidare via Milsbron och Vettberget mot Hårte. Antagligen har stigen delat sig i Husta. En har gått till Skesta och en till Haddäng.

Det är mycket troligt att det vid den södra foten av Haddtjärnsberget, där Haddtjärn ligger, har funnits en liten bosättning, som tillkommit när det börjat bli lite för trångbott längs Gnarpsåns stränder. Haddtjärns stränder var rika på gräs och andra växter, som var utmärkt bete för boskap. Och i tjärnen fanns fisk, i skogen fanns gråfågel.

Haddtjärnsberget har på något mystiskt sätt fascinerat mig och många andra. Det är nog mest färgen på berget, som intresserat många. Det består i huvudsak av gnejs med gångar av oren fältspat och kvartsit. Denna blandning gör berget vackert och färggrant, särskilt som här även finns otaliga små gryniga granater insprängda.

De flesta, som ser stenar med vackra färger, börjar vädra guld och ädla stenar. Så har det även varit i detta fall. Till Haddtjärnsberget har det gått många gubbar med slagrutor och andra hemmagjorda instrument i packningen. En av dessa gubbar hade gjort ett guldletarinstrument av sin vigselring och fick uppe på berget ett mycket kraftigt utslag. Enligt utsago av sin ”assistent” var utslaget så kraftigt att han gjorde i byxorna! Men någon guldgruva hittades aldrig.

Men det är inte guld och ädla stenar som fascinerar mig när jag går stigen till Haddtjärnsberget. Nej, det är känslan av att jag vandrar på mark, som före min tid var mycket levande. Jag tror att Pussvägen en gång i tiden var mycket trafikerad och att det runt berget fanns liv och rörelse. Hur långt tillbaka min fantasi vill sträcka sig kan jag inte riktigt avgöra, så jag nöjer mig med att stanna vid den kultur, som rådde före vår egen.

Lapparna gick ned mot vår kust för inte så många decennier sedan och vid Haddtjärnsberget har de med säkerhet haft sina vistelseplatser. Deras fångstanordningar i form av upplagda stenrutor, som fungerat som ripfällor, finns kvar på klapperstensfälten intill berget. Jag har haft förmånen att vistas en del med lappar i nordligaste delen av Sverige så jag känner mycket väl till deras metoder att fånga ripor. De lägger upp kullersten i rutor stora som ladugolv. I en av sidorna plockar de bort en sten och placerar där en snara. När riporna kommer flygande och landar så hamnar alltid några innanför de upplagda stenarna. När riporna sedan – på väg ut ur rutorna – gående  följer hindret till öppningen fastnar de i lappens snara. Att det funnits ripor i våra trakter vet jag med bestämdhet, ty jag såg själv dalripor när jag var pojke.

Ett annat bevis på lapparnas vistelser här är en gräsbevuxen glänta i skogen, som än idag kallas för Lapptäkten. Jag har även hittat lapparnas rådsring, platsen där de utövade sin religion och höll rådslag. Den är inte fullt så synlig för ett ovant öga. Lyckligtvis, eftersom alltför mycket förstörs av folk, som inte tänker på annat än att bärga hem sådant, som borde få finnas kvar där det hör hemma. Därför är mossor och lavar utmärkta kamouflage!

Jag får alltid en känsla av samhörighet med någon när jag sitter på Haddtjärnsberget. Jag liksom omges av liv och rörelse. Jag sitter på min barndoms kulle, varifrån man ser Bottenhavet i öster och de blånande bergen i väster. Hit upp har jag vandrat många gånger för att finna ro och avkoppling. Hit upp brukade vi springa som barn och spana ut mot havet för att upptäcka stora lastångare, som vi med fantasins hjälp följde till främmande länder medan lommen ropade nere i Haddtjärn och hackspettarna trummade mot de knotiga torrakorna. I bergsskrevorna kan man hitta hällsöta (= gammalt hälsingskt namn för stensöta) och getrams.

Hit upp till detta berg har vintertrötta människor kommit vår efter vår för att se Bottenhavets is försvinna och lyssna till den första göken.

Jag hoppas att ingen någonsin kommer att hitta värdefull metall, uran eller något annat elände vid Haddtjärnsberget. Jag hoppas att Haddtjärnsberget, som stått pall för många kulturväxlingar, även står kvar sedan vår egen kultur rasat ihop.

Kommentarer: Haddtjärnsberget i Gnarp ligger fågelvägen c:a 1½ km nordost om byn Husta. Men enklaste sättet att idag ta sig dit är att åka Ôravägen, den gamla vägen mellan Haddäng och Skesta. Ungefär en km åt sydväst längs denna väg räknat från Haddäng, går en avtagsväg söderut. Om man följer den c:a 600 fram till en vägbom har man berget snett till höger framför sig.

I övrigt kan jag bara bekräfta de fakta min farbror Wilhelm återger. Det är således fortfarande fin utsikt ut mot havet, fågelfångstanläggningar finns kvar på klapperstensfälten och smålommen ropar i Haddtjärn, som fortfarande torde ha abborre och gädda i sitt mörka vatten. Haddtjärn var f ö en av de första platser jag fick följa med far och mor på söndagsutflykt till för att meta abborre med hemmagjort metspö, mask, björntråd till lina och en vanlig kork till flöte.

Jag har sedan dess besökt det vackra Haddtjärnsberget och dess omgivningar många gånger, såväl barmarkstid som med skidor vintertid.

Klapperstensfält på västra sidan om Haddtjärnsberget

Klapperstensfält på västra sidan om Haddtjärnsberget

Vackra berghällar på toppen

Vackra berghällar på toppen

Berghällar och martallar. Havet skymtar mellan tallarna

Berghällar och martallar. Havet skymtar mellan tallarna

En del av bergssidan i öst

En del av bergssidan i öst

En bit av bergets östra del är mycket brant med lodräta bergssidor

En bit av bergets östra del är mycket brant med lodräta bergssidor

Bergsstup i öster

Bergsstup i öster

Haddtjärn strax söder om berget

Haddtjärn strax söder om berget

Lapptäkten idag, c:a 1½ km vsv om Haddtjänsberget. Som ung minns jag den som en vacker bersåliknande öppen gräsyta mitt i skogen

Lapptäkten idag, c:a 1½ km vsv om Haddtjänsberget. Som ung minns jag den som en vacker bersåliknande öppen gräsyta mitt i skogen

Klapperstensfält i skogen knappt 1½ km vsv om Haddtjärnsberget

Klapperstensfält i skogen knappt 1½ km vsv om Haddtjärnsberget

Annonser

Read Full Post »

Bygden kring Bälingsjön

Mellan Jättendal och Gnarp ligger den lilla byn Bäling. Ni som passerat här på E 4 har säkerligen sett Bälingsjön på östra sidan av E 4. Sjön ligger c:a 45 m ö h. Den var från början en havsvik, som för drygt 4000 år sedan avskiljdes från havet genom landhöjningen. I öster satt den ihop med den numera igenväxta och utdikade Fläcksjön. Bälingsjön har sänkts och är nu en mycket grund sjö. Den ligger i huvudsak i syd-nordlig riktning med lite tendens åt nordost. Dess form är som en banan, längden är c:a 2½ km och dess högsta bredd c:a 500 m. Tillrinning finns från några bäckar varav Sandsvedbäcken i väster är den största. Utlopp från sjön finns i söder, ”Sjöändan” i Sjömyran, via en bäck, som mynnar ut i Jättendalssjöns norra del och dessförinnan bl a passerar kvarnen i Å. I denna fagra och genuina jordbruksbygd med urgamla anor har jag nu bott i c:a 35 år. Jag ”emigrerade” från Skesta i Gnarp till Bäling i Jättendal. Otaliga är de turer jag gjort i landskapet kring Bälingsjön. Från början var det mitt fågelintresse, som lockade, eftersom sjön är en fin fågelsjö men sedermera har även övrig natur och alla kulturlämningar här lockat mig till utforskning. Så här följer en kort historik över Bäling-bygden:

1. Förhistorisk tid (tiden fram till c:a år 1000)

Området kring Bälingsjön är mycket gammal kulturbygd. Kring Bälingsjön inkl Fläcksjön finns inte mindre än 36 kända gravar fördelade på 22 olika lokaler. Här finns också c:a 10 förhistoriska  husgrunder i anslutning till gravlokalerna, vilket är det största antalet i Jättendals socken (som har totalt 18 kända sådana.) Inga husgrundslämningar finns väster om sjön. Av de 10 husgrundslokalerna var det Ove Åkerström från Harmånger, som på 1970-talet hittade sju av dem. De 10 boplatserna, på östra sidan av Bälingsjön är således järnåldersboplatser med en för Norrland helt unik koncentration.

Till skillnad från Jättendalssjöns mycket täta bebyggelse med många och stora gravfält är Bälingsjöns fornlämningslokaler små med mindre högar och stensättningar. Den största grunden vid Bälingsjön är c:a 32 x 10 m. Den ligger i Böle på östra sidan av sjön (vid den södra halvan av sjön.)

Området kring Bälingsjön har nyttjats av människor mycket länge. Fynd av en älghuvudkniv av skiffer, ytterligare en skifferkniv och en yxas eggdel från yngre stenåldern (3000 – 1500 f Kr) i närheten av en husgrund i Böle på östra sidan av sjön bevisar detta. På den här platsen har man även hittat bränd lera, som är helt förglasad, samt avtryck efter bälgpipar. Denna lera anses härröra från metallhantverk.

Genom pollenanalyser har man gjort bedömningar av den mänskliga verksamheten kring Bälingsjön. Därav har man fått fram att gårdarna bedrivit boskapsskötsel och odling och att bebyggelse m m pågått till 500-talet eller början av 600-talet. Därefter sker en tydlig igenväxning av kulturlandskapet kring sjön för att sedan, c:a 200 år senare (inledningen av medeltiden), åter börja öppnas av begynnande ny bebyggelse, då sannolikt även byn Bäling börjar etableras.

Spridningen av boplatserna under förhistorisk tid kan tolkas på två sätt:

a) samma gård/gårdar har flyttat omkring inom området
b) en snabb bebyggelseexpansion där flertalet boplatser brukats under en och samma period.

Antalet gravar och husgrunder på boplatserna antyder en relativt kortvarig bebyggelse på flertalet tomter.

Två boplatsundersökningar har gjorts vid Bälingsjön. Mest känt är det s k ”Bälingfyndet”. År 1865 inköpte Hälsinglands Museum ett fynd, som hittades vid borttagandet av en gravhög på västra sidan av sjön i närheten av Nylands. Fyndet, som gjordes av ”Torparen P Westerberg”, bestod av en bronskittel (Vestlandskittel), en eneggad kniv, en eldslagningssten, sju pilspetsar av järn, en pincett och en järnsyl. Kitteln har daterats till c:a 300-talet.

P g a att så stor del av den förhistoriska bebyggelsen är bevarad utgör Bälingsjön i dagens forskningsläge ett unikum och är av stort värde för forskningen.

 

2. Historisk tid

Historisk bebyggelse tros ha etablerats relativt sent i Bäling. 1542 är dock två skattebönder registrerade i Bäling by, norr om sjön. Böle by, på östsidan av sjön, finns vid denna tid inte nämnd och bildades således senare. På 1760-talet hade byn Bäling fyra skattebönder. Västra sidan av Bälingsjön och området kring Fläcksjön nyttjades då som utmarker och fäbodmarker av byarna i Jättendal. Även på östra sidan (Böle) fanns fäbodbebyggelse. Namnexempel som Djurstavallen och Håckstavallen i östra Bäling (mot Mugg) erinrar om fäbodverksamheten.

Sammantaget har bygden kring Bälingsjön således väldigt mycket att visa upp för alla intresserade av kulturlandskapets historia. Att landskapet dessutom är mycket naturskönt gör inte saken sämre!

Huvudsaklig faktakälla till denna artikel:
”Hus och gård i Hälsingland”
1992 (av Lars Liedgren, Umeå Universitet, arkeologiska institutionen)

Bälingsjön med det gamla jordbrukslandskapet

Bälingsjön med det gamla jordbrukslandskapet

Bebyggelselämning på västra sidan av Bälingsjön

Bebyggelselämning på östra sidan av Bälingsjön

Bebyggelselämning på västra sidan av Bälingsjön

Bebyggelselämning på östra sidan av Bälingsjön

Gammal gård på norra sidan av Bälingsjön

Gammal gård på norra sidan av Bälingsjön

Kärrtistel på åkerjord i Bäling

Kärrtistel på åkerjord i Bäling

Stor blåklocka i vittonad färg i Bäling

Stor blåklocka i vittonad färg i Bäling

Vingvial, en mycket ovanlig ärtväxt som finns kvar, sannolikt p g a att den för länge sedan odlats som foderväxt här

Vingvial, en mycket ovanlig ärtväxt som finns kvar, sannolikt p g a att den för länge sedan odlats som foderväxt här

Den igenväxta Fläcksjön, som för länge sedan satt ihop med Bälingsjön i nordost

Den igenväxta Fläcksjön, som för länge sedan satt ihop med Bälingsjön i nordost

Den sista kvarvarande stugan på Håckstavallen har nu rasat ihop

Den sista kvarvarande stugan på Håckstavallen har nu rasat ihop

Raserad lada på Håckstavallen

Raserad lada på Håckstavallen

Read Full Post »

Jag har ju tidigare (25 apr 2010) i detta forum skrivit om Vettberget i Gnarp. Men även Jättendal har sitt Vettberg. Rättvisan kräver därför att jag även skriver lite om Vettberget i Jättendal.

Det ligger fågelvägen c:a 1½ km sydväst om Mellanfjärden. Men enklaste sättet att ta sig hit är att från Edsmyrsvallen längs vägen Jättendal-Mellanfjärden åka knappt 2 km söderut på en skogsbilväg förbi Martjärn. Från en vändplan på vägens östra sida ser man då österut bergets västra del, som är avverkad. Härifrån kan man gå direkt upp till berget.

Strax bortom vändplanen börjar en snitslad stig till Koffsand. Skylt finns i vänstra vägkanten. Följer man den stigen kommer man att passera söder om Vettberget. Det går självfallet även att följa den stigen härifrån eller från Koffsand och vika av upp till berget från stigen.

Precis som sin namne i Gnarp har även Vettberget i Jättendal haft en vårdkase, som tändes som larm vid fara och ofärdstid. Spår efter platsen  för vårdkasen, benämnd Vettan, finns på bergets nordöstra höjd med god utsikt mot Mellanfjärden och ut över havet. Spåren består av skörbrända stenar (= stenar som utsatts för upphettning och spruckit) i olika storlekar och lämningar efter en vaktkoja i form av delvis fömultnade stockar. Här huserade vårdkasevakten vid ofärdstider för att vid behov snabbt kunna tända vårdkasen.  I riksantikvarieämbetets förteckning är kasen typdaterad till ”Nyare tid”, d v s från c:a år 1520 eller senare. Enligt en uppgift från 1950-talet från en man i Lönnånger fanns vårdkasen rest och färdig att tända så sent som c:a 1910. Även Albert Harning, som var född 1884, har berättat att vårdkasen, uppbyggd av tjärfyllda furustammar resta mot varandra, till formen lik en lappkåta, fanns kvar i hans barndom. Dock fanns då endast några timmervarv kvar av vakstugan och att den övre delen var nerfallen och upprutten. Harning berättar också att en av vakterna här hette Mörk och bl.a. fiskade på Jättholmarna och har en täkt, Mörktäkten, uppkallad efter sig i Mellanfjärden.

Berget är relativt flackt och utbrett med flera fina höjder med utsikt till havet, fina gammeltallar och vackert lavprydda berghällar. Bergets högsta punkt ligger 77 m över havet.

Sydost om bergshöjderna utbreder sig ett stort fragmenterat klapperstensområde. I den södra kanten på detta löper även den ovan nämnda stigen mot Koffsand. Fortsätter man härifrån denna stig österut kommer man strax till ett bronsåldersgravröse. Fortsätter man dessutom ytterligare c:a 100 m österut kommer man till ännu ett bronsåldersröse med ett mindre röse intill. När jag senast gick här valde jag att vända vid de östligaste rösena och ta den snitslade stigen tillbaka till vägen.

Vettberget i Jättendal och dess omgivningar är mycket natursköna, har intressanta fornlämningar och är väl värt utflykten hit!

Vackra lavar och gammeltallar

Vackra lavar och gammeltallar

Gammal martall

Gammal martall

Vettan, här låg vårdkasen på sin tid

Vettan, här låg vårdkasen på sin tid

Rester av vårdkasevaktens koja intill platsen för vårdkasen

Rester av vårdkasevaktens koja intill platsen för vårdkasen

Två av bronsåldersrösena sydost om Vettberget

Två av bronsåldersrösena sydost om Vettberget

Del av klapperstensfälten sydost om Vettberget

Del av klapperstensfälten sydost om Vettberget

Read Full Post »

När jag växte upp fanns det mycket gott om hölador på våra åkrar. Jag är ju uppväxt på den tiden när man hässjade höet, torkade det på hässjorna och därefter körde in det i närmaste lada ute på åkern. Jag har själv deltagit i detta slitsamma arbete. För att få in så mycket hö som möjligt i ladan måste höet spridas ut runt om i ladan och trampas. Jag kan inte påstå att det var någon favoritsysselsättning att trampa runt i ladan i rykande damm, ofta hög värme och ibland irriterade getingar, vars bon hotades. När man dessutom kom så högt upp i ladan att man stötte huvudet i rostiga spikar, som gått igenom yttertakbeläggningen, sjönk motivationen ännu mer.

Laduepoken är nu ett minne blott. Så det kanske kan vara på sin plats med lite laduhistoria:

De äldsta ladorna var timrade av runda eller fyrkantiga stockar. Dessa lador är ofta byggda före 1900-talet. Man byggde då av timmer eftersom det var det huvudsakliga byggnadsmaterial, som då fanns att uppbringa. Dessutom var timret billigare än plank och bräder. En och annan timmerlada kan fortfarande ses här och där.

Men allteftersom sågverksepoken drog fram började det finnas mer och mer bräder och plank och då tog brädladan över. De lador, som vi fortfarande kan se, ofta i förfall, är för det mesta brädlador.

Men oavsett typ av lada så kan man nog som sammanfattande beteckning för alla lador byggda av virke säga att ”de är byggnaderna som blev över” i den utveckling som skett på höbärgningsområdet.

Den moderna tidens ”hölador” är oftast vita, runda och gjorda av plast. Två modeller har jag sett, den ena och vanligaste i form av korta rundbalar, i folkmun även kallade ”traktorägg”.

Den andra är av modellen ”slang” eller ”tub” och torde vara det senaste modet. Jag har ännu inte hört något folkligt namn på denna typ, men varför inte kalla den för hö-korv? Eller kanske i konsekvensens namn ”Traktorkorv”?

Lada modell 1800-tal av timmer, ganska sällsynt

Lada modell 1800-tal av timmer, ganska sällsynt

Lada modell 1900-tal av bräder, utrotningshotad

Lada modell 1900-tal av bräder, utrotningshotad

2000-talets "hölador" modell "traktorägg", mycket vanlig

2000-talets "hölador" modell "traktorägg", mycket vanlig

2000-talets "hölador", modell "hö-korv" (eller "traktorkorv"?), mindre vanlig men kanske på frammarsch?

2000-talets senaste "hölador", modell "hö-korv" (eller "traktorkorv"?), mindre vanlig men kanske på frammarsch?

Read Full Post »