Detta är min hundrade bloggartikel på temat ”Natur och kultur i Nordanstig.” Aldrig hade jag kunnat tro för drygt 2½ år sedan, när jag blev tillfrågad om att bli bloggare och hamna på gnarp.org, att jag skulle ha kunskap om och hitta material till så mycket som det blivit på detta specifika tema. Och än ser det inte ut att vara helt slut, så jag fortsätter nog ett tag till… Hoppas också att ni läsare fortsätter!
Nedanstående artikel är hämtad ur Hudiksvallsposten 12 sep 1891 och skildrar en resa med rubriken ”Från Gnarps skogsbygd.” Den föranledde mig att en julikväll göra samma resa – men med bil och på betydligt bättre vägar än år 1891 – för att bildmässigt dokumentera lite av nutiden från delar av det då omskrivna området. Här följer reseskildringen från år 1891:
Eftersom vi voro stationerade helt nära Gnarps kyrka roade det oss att besöka ställen långt därifrån, nämligen Åsnorrbodarne och Trollsved, ryktbara genom det stora sedelförfalskningsmålet, som åren 1887-88 handlades å Hudiksvalls cellfängelse. Det var nämligen just på dessa platser, som de falska sedlarna, Sundsvalls 50:or och Westerbottens tior tillverkades av gravören Melander. Som denna trakt dessutom är en av de mest undangömda och minst civiliserade vrår i Hälsingland kunde det vara av intresse att göra dess bekantskap.
Vi bröto alltså upp en morgon vid 9-tiden och tillryggalade åkande ¾ mil norrut på stora landsvägen, som leder till Sundsvall. Därefter stego vi ur åkdonet och måste gående fortsätta färden på en skogsstig västerut. Vårt närmaste mål var Gårdsjön, som påstods vara endast en halv mil avlägsen, men det befanns vara en mycket dryg halvmil och om den uppmättes skulle den säkert betydligt överskrida den uppgivna längden. Vägen var vild och ödslig, slingrande sig fram genom flera stora skogar och wattendrag, där man fick färdas fram på s.k. kavelbroar. Inga byggnader, intet spår till civilisation någonstädes, om ej möjligen det att skogen var delvis avverkad; detta var i synnerhet fallet i närheten av Gårdsjön, där mycket uthuggits av Sörfors bruk. När vi framkommit till nämnda sjö överraskades vi av den synnerligen täcka och tilltalande utsikten över densamma med dess vassklädda, lövskogsbevuxna stränder bekransade med höga berg. En leende tavla mitt i den hårda, ödsliga hälsingenaturen!
Vi fingo fatt i en pojke, som rodde oss över sjön i en livsfarlig båt vars bräckliga plankor hotade att när som helst falla isär. Väl framkomna till andra stranden gingo vi in i en liten stuga, (det fanns ej mer än två sådana vid sjön) där vi träffade en person, som flera gånger skjutsat den bekante ”baron Söderhjelm” på hans resor där i trakten vid den tid när de falska pengarna tillverkades. ”Baronen” undgick då att köra fast, men sitter nu i stället, som bekant, inom lås och bom.
Efter att ha vilat en stund fortsatte vi vår promenad på en bergstig till det en halv mil därifrån belägna Åsnorrbodarne, dit vi framkommo alldeles genomblöta enär det hällregnat hela vägen. Sedan vi passerat några mindre stugor visade en person i sällskapet på den lägenhet där torparen Fredin bott. Såväl denne som hans hustru hålla nu som bäst på att avtjäna det straff, som ådömts dem för delaktighet i den stora sedelförfalskningen. Hos detta par hade Melander för en tid nedslagit sina bopålar och det var i deras stuga, som han fabricerade Westerbottens-tiorna. Nu innehaves torpet av en annan, som betydligt snyggat upp det och till och med placerat en ståtlig flaggstång framför detsamma. Ingen mänsklig varelse syntes till utom en piga, som dock vid vår ankomst genast tog till schappen, möjligen skrämd av ortens fjärdingsman, vilken tjänstgjorde som vår vägvisare. I allmänhet visade sig de personer, vi träffade på denna färd, mycket skygga och misstänksamma och det var uppenbart att främlingar högst sällan förirrade sig till trakten. Efter åtskilligt besvär och någon tidsspillan lyckades vi dock åter framlocka pigan, som motvilligt visade oss gravörens forna verkstad, en liten kammare i stugan jämte förvaringsrummet för sedelupplaget, vilket utgjordes av en källare bakom byggningen.
Märkvärdigt nog fanns det i denna obygd en handelsbod. Kommersen måtte dock ej varit synnerlig livlig enär dörren till densamma var igenspikad. Vi gingo in bakvägen och begärde att få köpa Frisks välkända snus. Detta hade dock ej handelsmannen på sitt lager men försäkrade oss trovärdigt att ”Sundsvallssnuset var lika bra.” Boden syntes för övrigt vara välskött; där begagnades till och med omjusterade vikter. Det var endast kunderna, som saknades, varöver ägaren bittert klagade. Vi önskade honom bättre lycka för framtiden och satte oss åter i rörelse, nu mot slutpunkten för vår färd, Trollsved.
Efter en stunds vandring genom skogig trakt anlände vi till den s.k. Vildsjön, vilken sannerligen gör rätt för sitt namn. Den ligger inklämd mellan höga kala berg nedanför vilka de sandiga stränderna sträcka sig utan någon vegetation. Intrycket av ödslighet förökades nu ännu mer genom ett häftigt åskväder och hällregn. Denna sjö har även spelat en roll i det nämnda förfalskningsmålet. Det var nämligen här, som den sedelstamp och de verktyg, vilka använts vid tillverkningen av Sundsvallsfemtiorna, varit nedsänkta. Efter anvisning av en pojke hittades de och förvaras nu jämte andra kuriosa av samma slag på Hudiksvalls cellfängelse. Sjön lär vara ovanligt fiskrik. Vår vägvisare påstod att där ännu aldrig fiskats med drag. Gäddorna slogo också överallt där i vassen.
Genomblöta framkommo vi till Trollsved. Vi gingo in i första stuga vi påträffade men blevo ögonblickligen utkörda igen av en gammal gumma, som tydligen var på mycket dåligt humör. Vi uppsökte nu den stuga där torparen Sundin bott. Denne håller nu på att avtjäna de 8 år, vilka han ådömts för sin delaktighet i sedelförfalskningen. Hans hustru däremot har på församlingens bön fått sin strafftid förkortad och bebor nu åter sitt gamla hem, vilket märkligt nog av socknen för hennes räkning inköpts. Hon var ej hemma nu men vi träffade hennes femtonåriga dotter, som framsatte middag åt oss just i samma rum där Melander fabricerat sina Sundsvallsfemtior. På detta ställe hade han bott flera månader. Den snygghet och ordning, som nu rådde härstädes, visade att socknen ej slösat sina välgärningar på en ovärdig. Vi voro nu endast en halv fjärdingsväg från gränsen av Medelpad och vid slutet för vår utflykt.
Hemvägen togs över en fäbodvall tillhörande Byns by, som där hade sina kreatur. Efter att hava förfriskat oss med nysilad mjölk satte vi oss upp i anskaffat åkdon och färdades fram på en s.k. vallväg, som utmynnar på landsvägen från Bergsjö till Gnarp. Denna vallväg var mycket knagglig och besvärlig men särdeles vacker där den slingrade sig fram över skogiga höjder nedanför vilka Annån flyter i nyckfulla bukter. Vi åkte upprepade gånger över densamma. Denna är flottningsled för Gnarps Sågverksägare.
Klockan över nio på kvällen kommo vi hem till Gnarp söderifrån på Bergsjövägen. Vi hade således färdats i en cirkel av ungefär tre mils omkrets, som vi till största delen tillryggalagt gående. Oaktat vi voro uttröttade och genomblöta ångrade vi likväl ej de strapatser vi underkastat oss på denna färd.
Mina kommentarer:
Den omfattande sedelförfalskningshärvan, som omnämns i artikeln, var och är ännu mycket känd. Jerker Brodén har i sin bok 2007 ”Historien om sedelförfalskningen i Trollsved 1887” ingående skildrat alla turer i denna härva, där totalt minst 12 personer dömdes, flertalet till fängelse eller straffarbete. Den i sammanhanget omnämnde ”baron Söderhjelm” lär i verkligheten ha varit en handlare Sjödin från Forsa, som hade beställt tryckning av 1000-kronorssedlar från den i artikeln omnämnde gravören Erik Olof Melander. Av detta blev intet men han deltog senare i stället i utprånglingen av 50-kronorssedlarna. Bl.a. åkte han till Amerika och växlade in dem där.
Efter resans första del ”norrut på stora landsvägen”, som bör ha gjorts med hästskjuts, torde vandringen till Gårdsjön ha gått längs den gamla väg dit, som än idag går åt nordväst från södra delen av vägen mot Vallenbodarna. Sällskapet kom då fram på södra sidan av Gårdsjön varifrån de fick båtskjuts över till norra sidan.
Reseavståndet är angivet i mil. Det är dock oklart om det nuvarande eller det gamla metersystemet använts. I det gamla var milen nästan 10,7 km, ¾ mil c:a 8 km, halvmilen drygt 5,3 km och en fjärdingsväg nära c:a 2,7 km. I så fall skulle den i slutet av artikeln angivna totala reslängden på c:a tre mil ha varit drygt c:a 32 km i dagens mått mätt.
Den fäbodvall, som passerades på hemvägen, kan ha varit antingen Gällstavallen eller Nybodvallen. Av resebeskrivningen att döma gissar jag på Nybodvallen (som ligger på ett avstånd av en dryg km åt sydost från nuvarande väg mot Ortsjön och fågelvägen knappt 2 km sydväst om Villsjöns södra strand.) Nuvarande landsväg från Ortsjön mot Gnarp förbi bl.a. Trollsved och Villsjön tillkom år 1933 och fanns alltså inte när resan i artikeln företogs.
Annån utgår österut från Annsjön, rinner åt sydsydost öster om Ortsjövägen och kommer så småningom fram till landsvägsbron i Svedbro. Strax söder om denna bro rinner den ut i Gnarpsån. Gnarps Sågverksägares sågverk drevs åren 1879-1906 på västra delen av Klasudden i Sörfjärden. Annån nyttjades således för att flotta timmer till sågverket via den i Svedbro västerifrån rinnande Gnarpsån, som mynnar ut i havet i Sörfjärden intill den plats där sågverket fanns.
Gårdsjön sedd från öster mot väster. Från vänster till höger på bilden gick den ”livsfarliga” roddturen i artikeln
Så här välkomnas man till Gårdsjön idag om man åker vägen dit österut från Ortsjövägen
Vägskälet till Gårdsjön och Åsnorrbodarna österut från Ortsjövägen
Vägvisare till Villsjön, i artikeln benämnd Vildsjön, österut från Ortsjövägen
Vy över Villsjön västerifrån
Välkomstskylt till Trollsved vid Ortsjövägen
Del av byn Trollsved
Trolltorpet i Trollsved. Här bodde den i texten omnämnde ”torparen Sundin” och hans hustru. Mannen dömdes till 8 års och hustrun till 4 års straffarbete för tillverkning och utprångling av falska sedlar
Bild från Nybodvallen idag, troligen den vall som ressällskapet i artikeln passerade år 1891
En fors i Annån, som korsades ”upprepade gånger” vid resan år 1891
Sven Norman 