Prästskiftet – lite kyrklig sentida skogshistoria

”Prästskiftet” i Gnarp är skogsmark ägd av Svenska Kyrkan. Det är uppdelat i tre delar på tillsammans c:a 450 hektar och sträcker sig i nordostlig riktning. Den sydligaste börjar söder om Igeltjärn från landsvägen mot Norrfjärden och går till Dösjöarna. Den mittre delen går från Dösjöarna vidare till strax söder om Toppbodvallen. Den nordligaste delen går från norr om Toppbodvallen till ungefär jäms med vägen mot Ragvaldsnäs (väster om Torpa.)

Ett litet stycke sydväst om sistnämnda plats fanns till början av år 1979 en liten bit riktig gammelskog (c:a 6 hektar.) Här fanns c:a 150-årig gran- och tallskog med flera inslag av betydligt äldre träd, bl.a. 300-åriga tallar, rik lav- och mossflora, gott om lågor (liggande döda träd), boplats för duvhök (nationellt fredad) och spår efter bl a tretåig hackspett (rödlistad och nationellt fredad.) Toppbodtjärnsbäcken rinner genom området i en mossrik ravin.

När Svenska Kyrkan genom Stiftsnämnden i Uppsala år 1977 ville sälja denna del av Prästskiftet som rotpost för avverkning vållade det många protester hos ortsbefolkningen och stor massmedial uppmärksamhet.
Den i april samma år nybildade Nordanstigs Naturvårdsförening (numera omdöpt till Naturskyddsföreningen i Nordanstig) samlade bl.a. in 650 namnunderskrifter för skogens bevarande och försökte förgäves påverka Svenska Kyrkan och Stiftsnämnden att spara skogen. Man gick vidare till Länsstyrelsen och fick i sak visst stöd men det blev ändå avslag av ekonomiska skäl. Föreningen överklagade avslaget till Regeringen (Jordbruksdepartementet) utan framgång. Alla böner förklingade således ohörda. Skogen avverkades i början av år 1979.

En av dem, som protesterade mot avverkningen, var min farbror Wilhelm Norman (1915-1981), som var mycket förgrymmad. I ett par (hittills opublicerade) artiklar beskrev han hösten 1978 sina tankar och känslor, som jag här återger i hopslaget och något redigerat skick:

I lördags, när jag vandrade genom den skog, som snart ska offras på guldkalvens altare, kunde jag inte undgå att tänka på kronojägare Viksten. När jag var barn levde han här i de trakter, som nu kallas Nordanstig. Viksten skötte Kyrkans skogar och var känd som en intresserad och noggrann naturmänniska. Det påstås att han var personligen bekant med varje träd och buske på hela det s.k. Prästskiftet.

Prästskiftet, som Kyrkans skog alltid har benämnts, har varit lite för mer än andra skogskiften. Det nämndes förr i tiden alltid med aktning bland skogsfolk. Min far och två av hans bästa vänner, Hans-Erik Eriksson och Jonke Schenell, arbetade ibland som medhjälpare åt naturvårdaren och kronojägaren Viksten på Prästskiftet. De högg, gallrade, röjde och anlade vandringsstigar, som varken störde djur eller växter. Prästskiftet nämndes med respekt och gav min far och hans barn lite trygghet. Det finns en stig längs Prästskiftet vars spår syns än i dag. Kavelbroarna över myrmarkerna är illa åtgångna, men vet man var stigen går är det inte svårt att hitta.

Nu är det definitivt bestämt att Kyrkan, för att öka innehavet av guld i sin kassakista och tyngden i sin penningpung, ska offra och skövla de sista resterna av det stolta Prästskiftet. Ett skifte skapat av Gud och i många år efter bästa förmåga förvaltat av naturmedvetna hedersmän åt vår gemensamme skapare. Därför anser jag att Kyrkan, som vill utge sig för att vara en till stor del ideell rörelse, borde offra några kronor av de medel, som inflyter när skogsmaskinerna talat färdigt, för att rensa upp kronojägarstigen. En sådan handling vore en fin och värdig hyllning till den man, kronojägare Viksten, som lade ner hela sin själ för kyrkoskogens förvaltning. Det finns ju många unga människor, som går utan arbete och p g a detta kanske tar skada för hela livet. Om dessa i stället finge jobba i skogen några veckor, komma nära naturen, kanske känna att de är nära något, som många kallar Gud, skulle det kanske i stället sätta positiva spår i deras fortsatta liv.

Jag och min hund har nu tagit adjö av de sista resterna av min ideologi. Vi var till Kusrå, en bit av den skogsmark, som Svenska Kyrkan förvaltat åt allas vår skapare, Gud. Jag vill inte säga att Svenska Kyrkan äger marken för ingen annan än Gud, som skapat marken, har rätt att äga den. Vi är av Honom tillsatta att förvalta Hans verk – vi är för svaga för att själva skapa. Vi ska bara – i den mån vi orkar – försöka förvalta.

Men nu ska det alltså bort, resterna av Prästskiftet. När en sådan sak kan hända börjar man verkligen fundera på om inte ordet ”ideologi” måste strykas ur Svenska Akademiens ordlista.

Jag har under mitt händelserika liv ibland varit ute och trampat i gungfly. Vid sådana tillfällen hade ekumeniska pekpinnar varit till föga hjälp. Nej, då var det minnena av min barndoms stigar, som hjälpte mig på fastare mark, minnena av de stigar, som mina förfäder vandrade. Stigar, som mjukt slingrar sig genom terrängen, genom mörka skogar, över myrar och kullar, kullar varifrån man kan blicka över de blånande bergen i väster och Bottenhavet i öster.

Min kommentar: Den omnämnde ”kronojägmästaren Viksten” var stiftsskogvaktaren Albert G Wiksten. Han kom till (nuvarande) Nordanstig c:a 1918 och var under åren 1932-1955 ansvarig för de kyrkliga skogarna inom Nordanstigs skogstrakt. Han avtackades vid en festlighet på konditori Savoy i Bergsjö den 3 januari 1956 i närvaro av bl.a. representanter för de olika församlingarna, efterträdaren Herman Lind, prosten Ivar Karlén och Gnarps kyrkoherde Ernst Ålander.

Så här ser det ut idag på den i texten omskrivna delen av Prästskiftet - c:a 30-årig relativt nyröjd tallskog

Stubbe från avverkningarna år 1979

Så här skulle det kanske ha sett ut om ingen avverkning gjorts (bilden från Hagåsens naturreservat i Hassela) ........

.......eller så här (bild från Klövbergets naturreservat i Hassela)........

.......och så här (bild från Klövbergets naturreservat i Hassela).......

......eller så här (bild från Hagåsens naturreservat i Hassela)

Read Full Post »

Alknottror

Ute i naturen hittar man ibland saker som gör en lite förundrad och nyfiken. I mitt fall leder nyfikenheten ofta till efterforskningar. Jag vill gärna veta vad jag sett och varför det blivit som det blivit.

Ett fenomen, som jag stöter på då och då, är alknottror. Ja, från början visste jag ju inte ens att det heter så, men det har jag sedermera lärt mig tack vare min nyfikenhet.

Alknottror kallas de små runda knölar, som kan bildas på blad av al. Färgen på knölarna är från början gulaktig, övergår i rött och senare i brunt. Ett annat namn – lite mer officiellt – är bladgaller. Bladgaller finns av olika slag på blad av olika trädarter. De bildas av ett mycket litet spindeldjur – ett kvalster, som lever på bladet och inne i de små knölarna – knottrorna. Namnet på just alens kvalster är Eriophyes laevis (på latin, jag känner inte till något svenskt namn.)

Bilderna nedan visar bladgaller på blad av gråal – alknottror.

Jag antar att många av er har sett det här fenomenet och undrat över vad det är. Så här har ni nu svaret på gåtan och en kunskapslucka mindre! Och tänk så imponerade era vänner ska bli när ni tillsammans på skogspromenaden ser det här fenomenet och du lite förstrött och liksom i förbigående kan säga att ”där ser jag bladgaller på al av typen Eriophyes laevis.”  Det är ett effektivt sätt att glänsa på! Eller att få kompisarna att undra om det står riktigt rätt till med dig!

Read Full Post »

Fjällnejliksjakt i Nordanstig

Jag tillhör den skara av växtintresserade, som inte vill kallas för botanist. Jag tycker att botanist låter alldeles för fint med tanke på det underläge jag hamnar i när jag träffar på riktiga botanister. Fast å andra sidan har även jag fått glänsa ibland när jag på mina guidade naturvandringar upptäckt att jag i sådana sällskap stundom besitter högre kunskaper än övriga. Då kan även jag få känna mig åtminstone lite som botanist, fast på låg nivå! Vilda växter och blommor är för mig underverk att upptäcka, uppleva och njuta av. Jag bryr mig inte så mycket om det vetenskapliga och därför blir även den här artikeln väldigt ovetenskaplig och personligt hållen. Men det är mitt sätt att uppleva växterna! Så här följer nu en skildring på mitt sätt av mina upplevelser av fjällnejlikor i Nordanstig.

Jättholmarna utanför Jättendalskusten utgör två av Nordanstigs fåtaliga öar i havet. De består av Österön och Västerön med ett sund emellan. Jag har besökt Jättholmarna vid flera tillfällen. I juni 1987 var jag där tillsammans med en likasinnad granne, vars svärföräldrars stuga i Gammelhamnen på Österön blev vårt hotell.

Tidigt på morgonen andra dagen begav vi oss iväg för att utforska Jättholmarnas vackra natur, bl a gammelskog med urskogsinslag, vackra hällar, klapperstensfält, stränder och fornlämningar. Vi gick österut och kom så småningom till Lathamn, en gammal f d fiskehamn längst österut på Österön. I strandgruset härintill dök plötsligt upp ett bestånd vackert rosa blommor. Ingen av oss hade sett något sådant tidigare, så de blev fotograferade från alla vinklar och vrår för att med hjälp av bilderna och floror försöka reda ut det hela. Jag kom snart fram till att den enda art, där mina bilder och floror hade någorlunda samsyn, var fjällnejlikan. Men med min dåvarande kunskapsnivå hade jag svårt att acceptera detta som rätt och riktigt. Fjällnejlikan ska väl finnas i fjällen? Det hörs ju på namnet! Men samtidigt kunde jag inte hitta något annat rimligt alternativ, så i min hjärna blev den t v registrerad som misstänkt fjällnejlika.

Åren gick men det blev det inte av att återbesöka platsen, trots mitt successivt ökande botaniska intresse. C:a 15 år senare blev jag uppringd av Göran Törnqvist i Bergsjö, som jag såg upp till som en riktig botanist! Han hade då besökt Jättholmarna och meddelade glatt att han hittat fjällnejlika där. Platsbeskrivningen stämde med mitt fynd, så nu visste jag säkert att det faktiskt var fjällnejlika jag såg där år 1987. I aug 2003 besökte Göran och jag tillsammans Jättholmarna och hittade då vissnade blommor på vår gemensamma fyndplats.

I juni 2007 gjorde jag och min naturmuppskollega Torsten Hansson från Vattrång i Harmånger en skogsvandring till Haghällorna, norr om Älgered i Bergsjö. Det är en mycket vacker vandring på en hällmarksstig med gamla tallar, gott om gamla lågor och brandstubbar. Högst upp på Haghällorna finns en raststuga öppen för alla. Till vår förvåning fann vi här stora bestånd av fjällnejlika på flera platser kring stugan. Det blev ett kärt återseende för mig efter de blommande fynden på Jättholmarna 20 år tidigare.

Sedan fyndet på Jättholmarna 1987 har jag tillbringat oändligt många fler timmar längs Nordanstigskustens stränder. Jag har sett och lärt mig många för mig nya arter. Men hittade ingen fjällnejlika. Jag har även tillbringat åtskilliga timmar längs havsstränderna i gränstrakterna Hälsingland – Medelpad (Gävleborg – Västernorrland eller Uppsala – Härnösands stift om man vill uttrycka det lite mer religiöst.) Omkring år 2005 hittade jag hundratalet meter in på Medelpadssidan stora bestånd av fjällnejlika, som jag sedan också följde upp och hittade på fler platser här. Det märkliga var dock att länsgränsen Gävleborg-Västernorrland syntes verka som en järnridå för fjällnejlikan. Således stora bestånd bara hundratalet meter in i Västernorrland, men inte en enda blomma på Gävleborgssidan trots likartade stränder och intensivt sökande. En i högsta grad stor orättvisa mot oss i Gävleborg!

I juni 2008 hade jag fått nog av denna orättvisa. Jag kontaktade åter min kollega Torsten Hansson i Vattrång och föreslog en utflykt längs stränderna från Oxsand, som ligger c:a 2 ½ km söder om Västernorrlands länsgräns, och
norrut till Kalkugnsviken, som ligger exakt på länsgränsen. Jag var tydlig med att berätta att det är jakt på fjällnejlika som gäller. En gång för alla skulle nu Västernorrland tvingas ge av sitt överflöd till oss i Gävleborg!

Sagt och gjort. Vi begav oss iväg. Som mycket saktmodiga spårhundar spanade vi av varenda kvadratmeter av strandpartierna och såg gott om strandväxter – men ingen fjällnejlika. Vi fikade och begrundade situationen. Snart närmade vi oss länsgränsen och missmodet började sprida sig. Var länsgränsen verkligen en järnridå? C:a 300 m söder om länsgränsen började morgonens frukost och det tidigare inmundigade medhavda fikat göra sig påmint hos mig. Det ville ut ur kroppens bakre del. Jag sa till Torsten att jag måste bege mig bakom några buskar en bit in på stranden och uträtta det tvingande behovet. Då, på väg till buskaget, nästan snubblade jag över dem! Där stod de, vackert lysande i sina rosa färger! Ett hyfsat bestånd och på ”rätt” sida av länsgränsen. Järnridån var sprängd tack vare, att jag på exakt rätt ställe behövde uppsöka ett buskage! Ett stort tack till min mage för denna reaktion på rätt plats i rätt tid!

Efter de här framgångarna gjorde några djupt insjunkna hjärnceller mig påmind om att min skollärarinna, förmodligen under en lektion i hembygdskunskap eller kanske naturlära, som det hette under andra halvan av 1950-talet, berättat om en ovanlig växt, som skulle finnas på några hällar väster om Västansjövallen i Gnarp. Hjärnfragmenten av detta minne sade mig också att det kunde röra sig om en rödaktig blomma och mina misstankar gick nu till fjällnejlikan. Så i juni 2008 blev det ett besök även dit. Och efter en stunds letande längs stigen, där den går över hällarna, så hittade jag även denna plats! Tänk vad ett gammalt, nästan bortglömt minne, från en skollektion på 1950-talet kan vara värdefullt ibland!

Året efter, 2009, fick jag gamla uppgifter om att fjällnejlikan även skulle finnas på Rödkullshällen norr om vägen mot Mörhögsvallen och Rödkullsvallen i västra Gnarp. Så det blev till att undersöka även detta vilket visade sig vara mycket lyckat. Berghällarna lyste helt röda av fjällnejlikor! Dessutom är Rödkullshällen i sig en fin naturupplevelse med gamla knotiga tallar och fin utsikt över skogslandskapet.

Matta av fjällnejlikor på Rödkullshällen

Närbild på ett knippe fjällnejlikor

Utsikt från Rödkullshällen med fjällnejlikor på hällarna i förgrunden

Martall på Rödkullshällen

 

Read Full Post »

Hällsötberget i Skesta – en uppklarad namngåta

I sluttningen mot Ôran i norra Skesta, Gnarp finns ett litet berg med fin utsikt över Skesta-Gingsta-Röde och mot Ulvberget längst i söder. I väldigt många år har jag grubblat på bergets namn, men nu har jag lyckats lösa denna gåta! Bergets namn har alltid, som jag uppfattat det, uttalats som Hällsetberget. Men varifrån kommer detta underliga namn?  För någon vecka sedan var jag in på Riksantikvarieämbetets hemsida för att kolla upp några fornlämningar i Gnarp och dök på en karta, där jag hittade förklaringen. Berget heter Hällsötberget. En enda bokstavs förändring gav mig den förklaring, som jag så länge traktat efter – och pusselbitarna föll på plats! Hällsöta är en ormbunksväxt vars officiella namn är stensöta, men här i Hälsingland även går under beteckningen hällsöta. Den växer bl a på stenblock och i bergsskrevor, så även på det här berget. Det är med absolut största sannolikhet hällsötan som fått ge namn åt berget, vars korrekta namn då är Hällsötberget. Växten är en gammal medicinalväxt, som smakar lakrits och har använts som svett- och urindrivande medel, slemlösande vid hosta, mot lungsot, gikt och skörbjugg.

På det här berget släpade jag och andra Skestabarn och –ungdomar i slutet på 1950-talet och en bit in på 1960-talet varje år ihop en valborgsmässobrasa. Det var fortsättningen på en upphörd tradition som vi återupptog. Gnarps Missionsförsamling med sitt bönhus i grannbyn Rogsta, numera avvecklat och sålt, hade tidigare haft sitt valborgsmässofirande här men det hade upphört, när vi Skestaungdomar ingrep och ”räddade” valborgsmässobrasan kvar på Hällsötberget ytterligare några år till Skestabornas förnöjelse. Som brukligt även på den tiden förekom smällare kring brasan. Ett minne jag har är när min far kom upp till berget på valborgsmässoaftonen för att beskåda den av oss ungar hopsläpade brasan. Han kommenterade då våra smällare, som han tyckte var mycket dåliga. En kort stund därefter briserade en ”bomb” i skogen bakom oss. Min far hade haft med sig en dynamitladdning för att demonstrera hur en riktig smällare skulle låta…

Längre tillbaka ingick Hällsötberget även i Gnarpsbornas ersmässfirande 18 maj. Men om detta har jag skrivit separat i det här forumet 13 jan 2010 (se denna artikel!) så jag upprepar det inte nu.

På platsen för brasan uppe på berget har bl a ett stort bestånd av smultron rotat sig i myllan efter brasresterna. Omedelbart nedom berget finns en av stenblock naturligt formad grotta, som också lockade oss Skestabarn till Hällsötberget flera gånger.

Hällsötbergets lodräta södra sida

Spricka genom berget

Utsikt från bergstoppen mot Skesta, Gingsta, Röde och Ulvberget längs bort

Stensötan - eller hällsötan - som gett berget dess namn

Smultronblad på den forna brasans plats på bergstoppen

Grottan nedom berget

Read Full Post »