Barberarna

Bland de berättelser, som min farbror Wilhelm Norman lämnade efter sig, finns även hans berättelse om barberarebröderna Anders och Herman Bergman i Skesta, Gnarp. Båda var födda i Jönköping (Anders år 1858 och Herman 1861.) En del uppgifter om bröderna finns i berättelsen men jag kan komplettera uppgifterna beträffande Anders Bergman på basis av en tidningsartikel i Hudiksvallsposten 11 nov 1933 när han fyllde 75 år. Även här framgår att han var född i Jönköping, men också att han förblivit sitt yrke trogen sedan ungdomen, att fadern var frisör samt att han haft anställning som smink- och maskör vid både Operan och Dramaten i Stockholm och då bl a följt med på teaterresor till Oslo och Göteborg. Båda kom till Gnarp år 1911, då närmast från Högsjö i nuvarande Härnösands kommun.  De bosatte sig då i Åkne och var titulerade barberare. 1919 flyttade de till Skesta och i kyrkobokföringen tituleras nu Herman som barberare och Anders som skärslipare. Herman avled år 1939 och Anders år 1946. Anders’ adress vid bortgången var Böle vilket tyder på att han då bodde i det dåvarande ålderdomshemmet där. Här följer nu berättelsen om barberarna, som var införd i Hälsinge-Kuriren 11 juni 1981:

Hur dessa herrar ville stanna och, efter vad jag förstår, kunde trivas i Skestabacken är svårt att begripa. De båda bröderna kom ju nästan direkt från det pulserande livet utanför vår snäva tillvaro. Antagligen var de trötta på det pulserande livet ute i den stora världen, vilket gjorde att de var nöjda att få varva ned när den övre medelåldern passerats. Bröderna avvek en hel del från livsstilen i byn. Den största avvikelsen var väl den att de alltid var iförda krage och kravatt. Krage var ju en högtidsståt, som var mycket ovanlig och som till vardags endast användes av skolläraren, kamreren och ibland av prästen. Men de bodde ju i närheten av kyrkan och räknades därför som herrskap. Enda gången när krage användes av folk i Skesta-byn var vid gravöl och bröllop samt någon gång av yngre män, som skulle ut på friarstigar.

Bröderna Anders och Herman Bergman bar krage och kravatt varje dag, helg som söcken. Antagligen ingick kragarna och kravatterna i deras yrkesmundering och de var mycket noga med att hedra sitt yrke. Anders och Herman var barberare, observera, inte frisörer. Jag vet inget om skillnaden. Antagligen är det samma skillnad som mellan snickare och timmermän i Stockholm. Barberarebröderna höll mycket styvt på att de var utbildade yrkesmän och inga självlärda klåpare, som t ex skomakare, som sadlat om sedan gummistövlarnas intåg gjort halvsulningarna sällsynta. Nej! En yrkesmedveten barberare måste vara iförd krage även om han betjänade gubbar i kådimpregnerade vadmalsbyxor och storvästar. Tala om yrkesstolthet!

Anders och Herman kom till min hemby i samband med att ostkustbanan byggdes. De följde rallarna och höll deras nunor tilldragande när de skulle ut på dansbanorna och slåss om flickornas gunst med drängar och bondpojkar som motståndare. När en del av banan var färdig och rallarna flyttade på sig för att påbörja nästa etapp, så följde barberarna med.

År 1927 invigdes ostkustbanan. Då befann sig barberarna här i norr-Hälsingland och här blev de kvar livet ut.

Det var förresten i samband med järnvägsinvigningen, som jag för första och sista gången fick se en livs levande kung, Gustav V. Kungen med uppvaktning åkte längs ostkustbanan och man stannade några minuter på småstationerna för att låta sig hyllas av allmogen. Jag var en liten skolgrabb med tvivelaktiga framtidsutsikter på den tiden och jag fick av nåder följa ljusen i klassen till den nyuppförda Gnarps järnvägsstation för att frambringa kungssången under ledning av skolläraren, som tillika var klockare, kantor och körledare. Jag är säker på att kantorn inte var så lite nervös den gången. Han kände ju många av sina elever alltför väl. Ljusen sjöng,  de övriga höll käft och glodde på Gustav V, som viftade och ångade iväg till nästa station och en ny tappning av kungssången. Efter den dagen har jag aldrig sett en kung annat än på frimärken, i tidningar och på senare år i TV.

Barberare-Anders hade säkert sett kungen flera gånger ty han hade innan han började raka och klippa järnvägsrallare haft anställning som perukmakare på Kungliga Operan i Stockholm. Sedan rallarna sökt sig till andra marknader köpte barberarebröderna en stuga i min hemby Skesta och öppnade barberaresalong. Varför det blev just i min hemby begriper jag inte för deras största kundkrets fanns ju bland herrskapet runt kyrkan. I Skesta fanns väl knappast en gubbe som betalade för att bli rakad och klippningen utfördes mest med samma saxar, som kärringarna använde när de klippte mattrasor.

Barberarna fick fasta kunder bland herrskapet i kyrkbyn. Efter noggrann rutin vandrade de med sina mässings- och kopparplåtsbesmidda trälådor i vilka barberarverktygen låg skarpa och välputsade. Kamrern, prästen, fiskalen och övriga dignitetspersoner, som var kunder hos barberarebröderna, kunde känna sig lugna. Det var ordning i lådorna. En rakborste för kamrern, en för prästen, en för fiskalen o s v. På de stora salongerna i Stockholm hade de lärt sig att kunderna inte fick intvålas med samma borste.

Biografdirektören, en f d skomakare, var också kund hos barberarna. Han betalade klippning och rakning på så sätt att barberarna fick se alla biografföreställningar utan avgift i biljettkassan, som betjänades av dödgrävaren. Eftersom biografägaren hade dålig hårväxt och ansåg att rakning mer än en gång i veckan var syndig lyx så utjämnade han handelsbalansen på så sätt att barberarna även  fick affischera efter den sträcka de drog fram med sina rak- och klippdoningar. Den f d skomakaren, som övergivit sina lästar för en kinematografmaskin, var inte så lite ekonomiskt medveten. Men även barberarna var noga med balansen varför varenda föreställning utan undantag bevittnades. Ett sådant oväder kunde inte utbryta som kunde binda barberarna vid hemmet i Skestabacken en biokväll. Denna benhårt fasta rutin var en gång nära att föra de båda bröderna till andra sidan några år för tidigt. På den tiden var väghållningen till byn mycket primitiv. Plogningen utfördes med hästdragna träplogar och under snörika och blåsiga vintrar var det svårt, ja omöjligt, att hålla vägen öppen. Bitvis gick vägen över öppna slättmarker och vid ordentliga snöstormar visste ingen var vägen gick.  Allt var ett vitt virvlande inferno. Just en sådan kväll skulle ”Fyrtornet och släpvagnen” visas på Godtemplargården i Röde, där biografföreställningarna gavs. Baberarebröderna måste dit och se sina favoriter. Snöstormen kunde inte hindra dem. De laddade sin karbidlykta, en sådan med vitt sken framåt, rött åt babord, grönt åt styrbord och begav sig iväg. De kom fram ordentligt och fick se sina idoler men hemfärden blev besvärligare. Under tiden som ”Fyrtornet och släpvagnen” roat sina beundrare medan ortens framtidshopp i skydd av mörkret i salongen bombarderat skolläraren och fiskalen med papperstussar och klipulver, hade kung Bore härsknat till ordentligt. Vädret var minst sagt busaktigt när gubbarna skulle anträda hemfärden. När de lämnat den stora landsvägen och skulle över slättmarken mot Skesta tappade de orienteringen och gick vilse i snöstormen. Som tur var fick några i byn syn på den driftsäkra karbidlampans fladdrande sken och bröderna kunde hjälpas hem till stugvärmen.

När barberarna affischerade brukade de alltid plocka ner förra veckans affischer, som de tog med hem till sin stuga där de fick pryda väggarna. Rummet innanför köket, finrummet, där gravstenen stod mitt på golvet, var tapetserat med bioaffischer. Harald Lloyd, Fyrtornet och släpvagnen, Chaplin, Tom Mix och övriga 30-talsfilmer trängdes om utrymmet på väggarna i detta märkliga rum, där stugägarnas egna namn fanns inhuggna i ett vackert granitblock med texten ”Bröderna Anders och Herman Bergmans grav”. Stenen fick så småningom pryda brödernas grav.

Jag var mycket ung på den tiden och när barberarna ibland anordnade fest i sin stuga blev jag därför inte bjuden och kan inte framträda som åsyna vittne, men det har berättats mig att ibland, när bröderna blev lite överförfriskade och uppspelta, tog de varandra i hand och dansade runt granitvården. Vad jag däremot kan intyga är sanningen om varför gravvården stod där. Bröderna berättade för mig att de visste, att de en dag skulle dö. De visste också att om det överhuvudtaget fanns några anhöriga kvar i Småland, varifrån de härstammade, så var förbindelserna med dessa eventuella anhöriga så urvattnade att deras död skulle gå dem spårlöst förbi. De visste också att de här uppe var fullständigt fria från anhöriga och förstod därför att det skulle bli lite si och så med minnessten efter deras död. Därför köpte de stenen medan de levde för att vara säkra på att det blev gjort.

Ska sanningen fram måste jag erkänna att jag aldrig sett Anders och Herman Bergmans gravvård sedan den blev skild från Harald Lloyd, Fyrtornet och släpvagnen, Tom Mix och Chaplin, men jag minns bröderna ändå. Jag minns dem som två ansvarskännande yrkesmän, som var mycket måna om att inte ligga någon till last.

Här slutar min farbror Wilhelms berättelse. Men jag kompletterar med vad min mor, Lisa Norman, en gång berättade för mig om barberarna:
Hon hade fått sig berättat att de på somrarna hade som rutin att besöka sin småländska hembygd. Men rykten gjorde gällande att resenärerna sällan eller aldrig kom längre än till Hudiksvall p g a Systembolagets och stadens frestelser. Den återkommande frågan från byborna efter hemkomsten var följande:
– Hur stod det till hemma i Småland i år då?
Barberarnas svar blev alltid detsamma:
– Det var precis lika som i fjol!

En annan historia, som vittnar om att de inte var nödbjudna när det vankades starkvaror, är när en besökare hos dem undrade om det kunde passa med en liten skvätt. Då hördes den ene barberarbrodern halvviska till den andre: – Ta fram de stora kopparna!

Av en ren slump fick jag nyligen veta att det hos Margit Silén i Sörgården, Åkne skulle finnas en häst snidad i trä av en av barberarebröderna. Jag besökte Margit och fick se det mycket vackra alstret. En av bröderna (vem av dem är oklart) hade vid ett besök i  Sörgården tagit en träbit, gått till stallet och med hästen där som levande modell börjat tälja till en trähäst, som efter färdigställande gavs till Margits far, Valter, som då var i 11- årsåldern. Hästen är ett mästerverk med äkta tagel i pannlugg, man och svans! Tillverkaren lär dock ha blivit lite missnöjd med hästens framben, som han ansåg blev lite för raka. Men det var inget jag tänkte på när jag fick se hästen. Jag tycker det är ett vackert konstverk, gjort av en skicklig träsnidare!

I det här huset i Skesta bodde barberarebröderna Anders och Herman Bergman. Huset är sedan dess både om- och tillbyggt. Än idag kallas huset ibland för "Barberarns"

Anders Bergman, den äldre av de två barberarebröderna, född 1858, avliden 1946

Herman Bergman, den yngre av bröderna, född 1861, avliden 1939

Gnarps skola – 52 år den 12 jan 2011

Efter 51 års verksamhet firade Gnarps skola sitt 50-årsjubileum den 5 juni 2010. En mycket stor publik, varav många f d elever, kom till det här mycket trevliga och trivsamma evenemanget.

Jag fick det stora nöjet och hedersuppdraget att då berätta lite om skolans historia. Jag kom häromdagen att tänka tillbaka på den här trevliga händelsen och det slog mig då att historien om Gnarps nuvarande skola kanske kan vara av intresse även för er, som inte kunde närvara på jubiléet. Så här kommer nu en repris på min berättelse:

Efter c:a 15 års diskussioner beslutade Gnarps Kommun i december 1945 att bygga en ny centraliserad skola på Kyrkans mark – i Röde. Men beslutsminoriteten förordade Vallen och stred nu vidare för att få beslutet ändrat. 1947 erbjöd därför en av Vallen-anhängarna, den kände kommunalmannen och nämndemannen m m Anders Norin, gratis mark för ett nybygge i Vallen. Men kommunalfullmäktige var obevekligt. Röde-beslutet stod fast. Striden om platsen fortsatte. 1949 utökade Anders Norin sitt gratis markerbjudande till att omfatta mark med ännu bättre läge än det första. Men inte ens detta hjälpte. Röde-beslutet förblev orubbligt. Under tiden som gick begärde kommunen att få köpa mark från Kyrkan för den nya skolan i Röde. För så var det ju beslutat. Men 23 sep 1951 kom beslut från Kungliga kammarkollegiet att Gnarps Kommuns begäran om markköp till skolbygge i Röde lämnades utan bifall!!

Knappt en månad senare blev enigheten om platsen total. 21 okt 1951 beslutades enhälligt att ta emot markgåvan från Anders Norin. Man uttalade dessutom ”kommunens erkänsla för den förnämliga och värdefulla gåvan”. Försoning är ju en viktig kyrklig uppgift och här kan man nog påstå att kyrkan på ett högst raffinerat och elegant sätt stod för försoningen i en mycket omstridd fråga. Samtidigt var det säkert också högst lärorikt för kommunen att få kunskapen att om man vill bygga på annans mark så är det klokt att börja med att fråga markägaren.

Anbudet från Byggnadsfirman Olof Karlheden från Lit på drygt 1,1 miljon kr antogs. 15 april 1957 togs det första spadtaget. Bygget var igång. Men 8 mars 1958 inställde byggnadsfirman betalningarna och gick i konkurs. Byggnadsfirman Frisk & Bergvall från Hudiksvall kallades till undsättning och kunde avsluta bygget vid jultiden 1958.

De totala kostnaderna blev nästan 1,6 miljoner kr. Kommunens byggnadskommitté hade haft 91 protokollförda sammanträden och författat 201 protokollsparagrafer.

Fredag 2 jan 1959 sammanträdde skolstyrelsen i en av de nya skolsalarna då man även beskådade de nya lokalerna. Av referatet från mötet framgår även att det då ”för första gången dracks kaffe i det stora tegelkomplexet under mera organiserade former.” (Man kan undra på vilket sätt byggjobbarna druckit sitt kaffe där under byggtiden.)

Onsdag 7 jan visades lokalerna för kommunalnämndens och kommunalfullmäktiges ledamöter. Skolstyrelsens ordförande Verner Svedberg informerade då om att invigningen ”torde bli någon gång under våren”. Så blev det också men först våren 1960, lördagen den 14 maj.

Lördag 10 jan 1959 visades skolan för allmänheten varvid uppskattades att c:a 700 personer kom. Måndag 12 jan 1959 togs skolan i bruk. Samtidigt upphörde flertalet andra skolor i Gnarp. Gnarps Centralskola, som man beslutat att skolan skulle heta, invaderades nu av 250 förväntansfulla skolelever från olika delar av Gnarp. Jag var en av dem.

Det var en revolution jämfört med Röde skola, varifrån jag kom. Nu fanns varken vedlåda eller vedkamin i klassrummen. Det fanns inga utedass med långa skôrbänkar. Vi fick nya och fina skolsalar med helt nya bänkar m m, en ny stor och fin matsal och slöjdsalar, syslöjd för flickorna (men först 1962 fattades beslut om inköp av elektrisk symaskin) och träslöjd för pojkarna. Den gamla rubankens, de nötta skölpjärnens och de gamla rangliga hyvelbänkarnas tid i slöjdsalen under kommunalhuset i Röde var förbi. Och vi fick en särskild slöjdlärare. Och antalet skolbussar flerdubblades! Det myllrade av barn. Man fick lära känna många nya unga gnarpsbor!

Och vi fick en ny, toppmodern och välutrustad gymnastiksal med omklädningsrum och duschar! Bara att duscha var ju nästan en nymodighet på den tiden och krävde därför givetvis instruktioner. Man skulle börja med att duscha i varmvattensduschen och avsluta med en dusch i kallvattensduschen. För att kolla att alla gjorde rätt skedde därför duschningen från början under överinseende av skolvaktmästaren Bertil Byhlin. 

Gymnastiksalen var så fin att det var stränga order att använda gymnastikskor med ljusa sulor för att undvika märken i golvet. Och Norrfjärns IF, som då kämpade på hög bordtennisnivå med bl a landslagsmannen Sune de Beau, fick avslag på begäran att nyttja salen. Skolstyrelsens motivering var bl a följande: ”Vi har ansvar för de lokaler vi satts att förvalta och det ankommer på oss att dra gränserna för vad som skall få förekomma i lokalen och inte. Det har i skolstyrelsen anförts rädsla för den svans, som följer efter spelarna. Då vi i stället kunnat erbjuda Gällsta nedlagda skola anser vi oss ha gått föreningen till mötes.” Kampen om gymnastiksalen blev både opinionsmässigt och massmedialt mycket uppmärksammad, t o m i Expressen, och året efter, 1960, gav skolstyrelsen efter. Och 1961 bifölls framställningar även från andra föreningar.

Men tiderna, kraven och behoven förändras. Så när IFK Gnarp år 1986 anmälde ett lag till seriespel i basketboll, fick man dispens för att kunna spela hemmamatcher i den alltför lilla ”hallen”. Publiken fick stå utanför i regn och kyla och beskåda matcherna genom den stora glasväggen. Då hade den initiala glamouren över skolans gymnastiksals ändamålsenlighet för länge sedan falnat och den hade börjat få det nya namnet ”Pärkällaren”. Men problemen löstes när Gnarpsviljan tillkom på ideell grund år 1997 och blev ett ordentligt lyft för såväl skolan som föreningslivet. Och gymnastiksalen finns – i på ideell väg upprustat skick – kvar som ett bra komplement.

1967 byggde Gnarps Kommun en badanläggning med två bassänger. Ett av skälen – förutom simundervisningen för skolbarnen – var att det var synnerligen dåligt ställt med branddammar i Vallenområdet varför bassängen skulle kunna göra dubbel nytta. Lyckligtvis kom den mig veterligt endast till användning för barnens simundervisning  och bad för allmänheten sommartid. Invigningen av bassängen 3 aug 1967 lockade bortåt 600 Gnarpsbor tillsammans med Sven Tumba – och Japan-Jocke! I en improviserad simlandskap mellan Sverige och Japan simmade fyra Gnarpsungdomar var sin bassänglängd för Sverige. P g a bristen på japaner simmade Japan-Jocke själv alla fyra sträckorna för Japan – och vann med en hel längd! Jocke var uppenbarligen mycket  segerviss. Ty han hade i förväg sjungit in den japanska nationalsången på band, som spelades upp när han fick segerpriset och en speciellt hopsydd japansk flagga hissades i topp. Scenen hade byggts upp av isbanans sarg! För på den tiden hade skolan även isbana! Badanläggningen är nu ett minne blott och igenfylld med sand.

Omkring 1968-1969 gjorde Gnarps Kommun skolans idrottsplats med fullstor fotbollsplan, löparbanor, längdhoppsgrop och två tennisbanor. Tennisbanorna är borta för länge sedan. Men idrottsplatsen är, numera tack vare ideella krafter, kvar till glädje och nytta för såväl skolan som föreningslivet.

1960 började jämlikheten mellan könen göra sig påmind. En begäran från några föräldrar att deras söner skulle få åtnjuta skolköks- i stället för skogsbruksundervisning beslutades efter diskussioner att tillgodoses, men bara med det antal pojkar, som kunde beredas plats i flickornas avdelning.

1961 inköptes en 23 tums svartvit TV av märket AGA. Och 1962 beslutades om inköp av en spritduplicator till skolexpeditionen.

1964 invigdes det konstverk av Gösta Bohm, som man beslutat inköpa för 10 500 kr som utsmyckning i entréhallen.

Fr o m höstterminen 1968 infördes femdagarsvecka i skolan.

Detta är några fragment, huvuddelen från Gnarps Centralskolas tid i Gnarps Kommuns regi. Därefter har ett fristående annex med skolsalar samt förskola och dagis tillkommit. Skolan och allmänheten har fått ett nytt fint bibliotek och den ideella Återbruksföreningen Säcken finns i det gamla biblioteket till stor glädje och nytta för skolan. Elljusspåret har av IFK Gnarp förlagts strategiskt nära skolan. Gnarpsviljan har tillkommit liksom fler och nya omklädningsrum, duschar och toaletter.

Jag tycker Gnarpsskolans framtid ser ljus ut! Vi har en modern skola med engagerad personal, bra lokalförutsättningar med omgivande kompletterande anläggningar till nytta för både skolan och den breda allmänheten. Jag hoppas att det i framtiden inte kommer kommunala ”förbättringsförslag” av den art, som i praktiken innebär något annat!

 

Gnarps skola idag sedd från skolgården. Här har det myllrat av skolbarn sedan måndag 12 jan 1959

Gnarpsviljan intill Gnarps Skola. Gnarpsviljan invigdes 18 maj 1997

Affisch från IFK Gnarps basketpremiär i Gnarps Skolas gymnastiksal 23 nov 1986. Affischen finns bevarad och uppsatt i Gnarpsviljan

Read Full Post »

Jul-hälsning

Read Full Post »

Julnatten på Lillbovallen

Min bortgångne farbror Wilhelm Norman skrev under sin tid ett antal historiskt intressanta artiklar. Flera av dem var även införda i Hälsinge-Kuriren, som då hade ett starkt fäste här med Sverker Söderström som lokalredaktör. Nedanstående artikel var införd 29 dec 1980, således för exakt 30 år sedan. Den händelse, som Wilhelm här återger, bör ha inträffat omkring år 1930:

På skogen mellan Skesta och Haddäng – inte långt från den nuvarande vägen mellan byarna – fanns en gång i tiden en fäbodvall, Lillbovallen. Numera syns inte ett spår av vallen men jag kommer ihåg namnet trots att stugorna för länge sedan är borta och vallen var nedlagd redan i min barndom.

Namnet Lillbovallen är förknippat med en händelse från min tidiga ungdom. Jag tillbringade min första julnatt utanför hemmet i en kolarkoja på denna vall. Det kolades en hel del i skogarna då jag växte upp och den vinter, som det här är frågan om, fanns här en kolare från hudiksvallstrakten, som åtagit sig en kolning åt Ströms Bruk AB. Denne kolare hade en son till sin hjälp med milorna. De bodde i en koja, som de uppfört på den gamla Lillbovallen. Kolarpojken var i min ålder – 14 eller 15 år – och vi blev snart goda vänner.

Kolarna måste ibland ner till byn i olika ärenden och emellanåt hade vi bypojkar ärenden förbi kojan på Lillbovallen, mest i förening med ekorr- och fågeljakt. Bekantskapen var snart inledd.

Julhelgen kom den vintern också. Kolaren, som hade hustru och mindre barn på hemorten, ville tillbringa julen i sällskap med sin familj men det stod fem rykande milor i skogen på Lillbovallen. Hur det nu funderades så beslöts att hans pojke skulle stanna kvar i kolarskogen och vakta milorna om han fick sällskap av en eller ett par andra pojkar. Fadern skulle då få fara hem och njuta en välförtjänt julhelg.

Jag och en pojke till från byn packade ryggsäckarna och traskade iväg till kojan. Det var med stolta steg vi vandrade fram mot kolmarken den julveckan – första julhelgen utanför hemmet och med känslan av att ha blivit anförtrodd något så viktigt som att vakta kolmilor. En kolare hade en inte så ringa aktning på den tiden.

Vi började vårt jobb ett par dagar innan kolaren reste hem och vi fick våra förhållningsorder. Vakthållningen delades upp i skift. På nätterna turades vi om att promenera den upptrampade stigen mellan milorna med en stormlykta i näven för att kolla att allt stod rätt till.

När julnatten kom så var det väl ingen, som föreslog någon ändring i systemet, men ingen ville lägga sig och sova. När det blev dags att se till milorna reste vi oss alla tre och gick i sällskap. Efter rundan återvände vi till kojan men fortfarande ville ingen sova. Vi gick våra rundor i sällskap hela natten. Mellan rundorna satt vi och drack kaffe och sjöng visor. Kolarpojken hade ett tvåradigt dragspel, som han spelade på.

Jag har tillbringat julnatten på många olika ställen i mitt liv men den här julen var den första utanför hemmet. Jag kan tydligt se hela bilden av juldagsmorgonen framför mig – tre sotiga pojkar, långt ifrån torra bakom öronen, sittande framför en tjärvedsbrasa och med gälla röster sjunga ”När juldagsmorgon glimmar” till de falska tonerna av ett tvåradigt dragspel.

Där slutar Wilhelms berättelse. Även jag tycker mig tydligt kunna se bilden av pojkarna i kojan på julnatten. Om kolningen i allmänhet i våra trakter finns mycket att berätta men det får kanske bli en annan gång. Jag bidrar dock med en bild från en kvarbliven färdigkolad mila i skogen c:a 1 km sydväst om Oxsand. Det var således fem sådana här, som kolades samtidigt på Lillbovallen i Wilhelms berättelse.

En kvarlämnad och överväxt kolmila i skogen sydväst om Oxsand.

Read Full Post »

JULEN i Gnarp omkring 1850

 I Skesta, Gnarp bodde under min tidigaste barndom Anselm Forsslund. Han var engagerad på olika håll i samhället, både kommunalt och i olika föreningar/organisationer. Han skrev också en del historiska artiklar från Gnarp varav flera var införda i Hudiksvalls-Tidningen. Bl a skrev han i slutet av 1930-talet om hur julfirandet gick till omkring år 1850 och det återger jag i det följande. I texten förekommer ordet ”ättlack”, som jag inte hört talas om förut. Om någon av läsarna vet vad det är så är jag tacksam för en kommentar:

 ”Nu är det jul igen, nu är det jul igen och julen varar ju till påska”. Så har det förr sjungits och sjunges väl ännu. Men huru våra förfäder firade julhögtiden och vilka seder och bruk, som  på deras tid voro rådande, därom talar man nu allt mera sällan. För att detta gamla icke må falla i glömska och för att något så när kunna göra jämförelser mellan forntid och nutid torde följande anteckningar hava något av intresse att bjuda.

 I och med slaktandet av den årsgamla julgrisen började förberedelserna för julen. Då skulle varje piga och hemmadotter avlägga husmodersprovet ifall detta  inte skett förut. Detta prov bestod i att på egen hand tillreda de olika slag av korvvaror, vilka under julen och senare under vintern skulle förbrukas i hemmen. Till husmodersprovet hörde även att flå svinmagen. De flickor, som inte kunde detta, skulle inte få gifta sig, ty det ansågs att dessa inte kunde förestå ett bondehem.

 Men även i forna dagar levde man inte allenast av bröd och korv. Det skulle också vara dricka till, det s k julölet och det bryggde man alltid i hemmen. Ävenså kokade man i varje gård åtskilliga kannor brännvin. Då fingo de flesta gårdar besök av ett gammalt Gnarps-original kallad ”Fyll-Lena”, som gick omkring i gårdarna och tiggde ”ättlack”, som hon använde till ”julbäste” (= julbrännvin.)

Varje dräng skulle som julgåva av sin husbonde erhålla en kanna (c:a 2,6 liter) brännvin och varje piga ett stop (c:a 1,3 liter) och varsin rågbulle. Detta kallades för ”lillbrännvin” och fick inte förbrukas förrän tredjedag jul. Då skulle husbondefolket först bjudas därav varefter varje gård inom byalaget skulle besökas och ungdomen där förplägas av de medhavda starkvarorna.

 Julaftonens morgon – eller som den benämndes, Ljusmässottan – skulle alla vara i fullt arbete vid 8-tiden. Då skulle gårdens karlar, såväl unga som gamla, vid skenet av en stor stockvedsbrasa, som tändes på vedbacken, hugga julveden av hemkörda grova furor. På den tiden fanns inga sågar utan man ”trummade” (yxade) av stockarna ett yxskaft långt. Då hade man heller inga järnspisar utan den sköna julbrasan flammade i den stora öppna spisen.

 På julaftonen inbars åtskilliga kärvar råghalm, som utbreddes på det nyskurade golvet och på den fingo barnen rusta och leka under julkvällen.

 Nu uppslogs det stora fällbordet, som under julen dignade av rikliga håvor. Där placerades jämte den övriga maten ett större smörstycke och fyra rågbullar som skänker till Jesusbarnet. Ovanpå rågbullarna lades den s k nôppakakan, en symbol för törnekronan, samt överst på detta julkorset påminnande om Jesu lidande och död för våra synder. Av detta fick ingen vare sig bryta eller äta något förrän julen var till ända.

 Sedan julbordet var färdigdukat ditsattes det tända grenljuset. När alla intagit sina platser kring bordet läste husfadern Esaia 9 kap 2-7: Det folket, som i mörker vandrar ser ett stort ljus och över dem, som bo i skuggors land, skiner det klarligen………” Bordsbönen före måltiden lästes alltid av någon yngre medlem av familjen.

 På juldagsmorgonen skulle så många som möjligt till julottan, då kvinnorna allmänt voro klädda i sina allmogedräkter. Före avfärden till kyrkan bjöd alltid husfadern på en ”färdknäpp.” Under färden kunde man se gubbarna köra i kapp efter vägarna, allt vad deras ofta ganska magra krakar kunde löpa.

 En julotta i mitten av förra århundradet (= c:a 1850) tedde sig helt annorlunda än i våra dagar. Då fick kyrkfolket höra Klockare-Jante och Jante Löfström, stående framme vid altarrunden sjunga juleepisteln. Tänk, sådana kyrkosångare som då funnos! Visserligen voro rösterna inte så skolade, men de voro så mycket kraftigare i stället. För sådana tjänster fingo de längre fram hos varje jordbrukare avhämta ett visst mått spannmål.

 Under högmässan bjöd seden att man bestod varandra med kyrkkryddor bestående av sockerärtor och nejlikor, som förvarades i medhavda pappdosor. Ve den syndare, som under gudstjänsten  slumrade till! Han kunde då med all säkerhet förvänta den fram och åter vandrande ”kyrkstötens” hornliknande spö i sin nacke!

 Efter gudstjänstens slut vid 11-tiden på förmiddagen gick hemfärden i en rasande kappkörning med ofta inträffade kullkörningar. Ingen ville komma hem sist från kyrkan. Ty ”skam för den, som efterst blev” hette det alltid.

 Sedan middagen ätits, som bestod av fikonsoppa och ärtvälling, skulle alla ”vila ut juldagen”, som det kallades. Ingen skulle under juldagen besöka andra gårdar.

 Tredjedag och fjärdedag jul skulle tjänstefolket ha ledigt från allt arbete samt även på tjugondedagen, då julen i allmänhet avslutades med en hejdundrande tjugondedagsbal i någon bondgård.

 Så firades en julhelg i Gnarp i mitten av förra århundradet (= c:a 1850.) Var det icke bra stor skillnad mot nutidens, eller vad tycks?

 Så långt Anselm Forsslunds skildring. Som ni säkert uppmärksammat nämns inget om jultomten vilket torde bero på att han i mitten av 1800-talet inte var uppfunnen i sin nuvarande julroll. I våra dagar kan ju inte julen omnämnas utan att tomten finns med. Så därför får ni här nedan en bild av en tomte, som vid julen år 2008 besökte Vattingshamnen sydost om Norrfjärden i Gnarp!     

 

Denna tomte besökte Vattingshamnen 2008. Han påstod att han seglat över havet från Finland, men jag är tveksam till hans trovärdighet!

 

Read Full Post »

Skatudden – Gnarpskatens naturreservat

 Skatudden är den långa udde som sticker ut sydost om Sörfjärden i Gnarp. På dess yttersta del ligger Gnarpskatens naturreservat. Hit tar man sig enklast genom att från Varpsand i Sörfjärden (den sydligaste delen av Gnarpsbadens långa sandstrand) vandra Kustleden åt sydost. Det går också att ta sig till reservatet genom att åka en skogsbilväg österut från Kustvägen strax söder om Gnarpsbadens golfklubbs sydligaste del av golfbanan. En stig leder från vägens slut till reservatet.

 Själv brukar jag välja att gå Kustleden från Varpsand eftersom jag då får njuta av havsutsikten under hela turen. Jag brukar då också passa på att göra ett besök på Notvarpsudden efter c:a 500 m. Den kallas också ”Kanonudden” eftersom det här i många år fanns en liten underjordisk försvarsanläggning. En oansenlig liten röd stuga fanns här som ”kamouflage” över anläggningen och den oinvigde kan nog ha trott det var en liten röd gammal fiskestuga. Nu är allt detta borta sedan några år tillbaka. Så nu för tiden går jag mest hit för att kolla det bestånd av havtorn, som växer på stranden här. Havtorn är en taggig buske, som på hösten ger orangegula bär. De är mycket vitaminrika och nyttiga och kan användas till marmelad, mos, sylt, saft och juice m m.

 Efter c:a 2 km vandring från Varpsand kommer man till gränsen för Gnarpskatens Naturreservat. Framåt till vänster kan man nu se en lång udde sticka ut i havet. Det är Tosskär, en vacker klapperstensudde omgiven av havet, som jag inte går förbi. Hit gör jag alltid en avstickare från stigen, bl a för att beskåda ”stenansiktet” på uddens nordliga strand. Därefter fortsätter jag tillbaka till Kustleden vidare söderut och är snart framme vid Tosskärssand med vindskydd och grillplats – och sin ”sandbunker”. Härifrån kan man nu välja två vägar. Jag brukar gå stigen till höger och passera det omfattande systemet av järnåldersgravar några hundra meter bort. Ett 30-tal rösen finns här! Här hittade skogvaktaren på Gnarps Sågverk på sin tid – Reinhold Löfgren – en amfora, en ovanlig urna. I en tidningsartikel från 1956 berättas att Reinhold Löfgren satt vid en av gravhögarna och väntade på sitt jaktsällskap. Under väntetiden började han peta i marken och fann då urnan. Det var ett unikt fynd eftersom den typen av urnor egentligen inte skulle finnas här utan hörde hemma kring Medelhavet under århundradena före Kristi födelse! Under antiken användes de som förvaringskärl för bl a olja, vin och säd och som gravurnor. Hur den hamnade här står skrivet i stjärnorna. Men obekräftade teorier om att någon utländsk sjöfarare begravts här och haft urnan med sig har framkastats. Amforan förvarades på Gnarps Hembygdsgård tills den för ett antal år sedan stals vid ett inbrott. Den återfanns sedan krossad vid E 4 norr om Gnarp.

 Efter besöket vid gravrösena fortsätter jag stigen söderut tills jag kommer fram till havet öster om Hjälstaviken nära gränsen till Jättendal. Härifrån ligger nu Vitörarna c:a 2½ km rakt österut och Jättholmarna nära 5 km åt sydost. Jag tar till vänster och följer nu stigen längs stranden hela vägen tillbaka till Tosskärssand och därifrån åter till Varpsand i Sörfjärden. Det finns många vackra platser längs stränderna här, som inbjuder till stopp. En bit söder om Tosskärssand finns en liten ”vik” som sannolikt inte är en naturlig vik. Det ser ut som en av mänsklig hand gjord inskärning, som kan ha använts som båtplats, kanske för fisket eller för skogsarbetare under sågverkstiden?? Inskärningen är nu omgiven av vackra strandängspartier med en rik flora.  Om någon vet något om denna plats är jag tacksam för information! 

 Turen från Varpsand runt Skatudden blir totalt c:a 7 km. Den är värd varenda meter i den här vackra miljön, där det finns mycket att se av vår vackra Nordanstigs-kust.

Tosskär, en vacker klapperstensudde omgiven av havet

"Stenansiktet" på norra stranden av Tosskär

"Sandbunkern" i Tosskärssand

Strandloka i Tosskärssand - en växt som ökat på senare år

Del av gravrösena söder om Tosskärssand. Det var här som den ovanliga urnan - amforan - hittades

Den underliga lilla "havsviken" sydost om Tosskärssand - en f d båtplats??? Del av strandäng till vänster

Vackra mossor på en plats där stigen går över hällmark

Blomsterrikt strandparti med strätta i förgrunden

Tranbär växer på mossan

Read Full Post »

Vådan av en mjölkkask m m

I min pågående forskning om Sörfjärdens historia i Gnarp besökte jag nyligen Arkiv Gävleborg i Gävle. Här fanns bl a protokoll från Logen Fabians verksamhet i Sörfjärden. Logen Fabian bildades 1882 och var Gnarps första godtemplarloge.

Protokollen är en högst intressant läsning och speglar bl a den tidens hårda godtemplarregler och hur de tillämpades. Men det är också ett intressant stycke föreningshistoria där man faktiskt finner många likheter med dagens förhållanden där väldigt mycket – då som nu – handlar om att få ekonomin att gå runt.

Många av protokollen handlar om intagning av nya medlemmar och uteslutning eller suspendering av medlemmar som brutit mot nykterhetslöftet. Av sistnämnda fall var det speciellt ett som fångade min uppmärksamhet:

På Logemötet 12 maj 1895 anmälde ”broder Gustaf Eriksson att han vid en påkommen hård frysning efter det han fallit i ån av sin hustru mottagit och druckit en mjölkkask och överlämnade han nu till Logen att döma i denna sak.” På ordförandens förslag ”beslöts att ej upptaga saken till diskussion utan tillsattes en kommitté bestående av” ordföranden och ytterligare fyra utsedda personer ”att i detta fall grundlagsenligt beslut  fatta och detsamma för Logens nästa möte framlägga.”  Uppenbarligen var Gustaf Eriksson en sällsynt nitisk och lojal logemedlem, som p g a hustruns mjölkkask drabbats av samvetskval och nu ville få frid i själen. 

På mötet Kristi himmelsfärdsdagen 23 maj 1895 rapporterade den tillsatta kommittén att den ansåg att Gustaf Eriksson brutit mot Logens grundlags 2:a artikel. Mötet instämde med 10 rösters övervikt ”vadan mötet anmodade kommittén att honom det delgiva samt uppmana att åter avlägga förbindelsen och hälsa välkommen åter.”

Nästa möte ägde rum 26 maj 1895 och kommitten rapporteade då att den delgivit Gustaf Eriksson beslutet från förra mötet. Men han önskade i stället ”att efter tre månader åter bli berättigad andra grad utan att ånyo erlägga den stadgade avgiften. Begäran förelades Logen men blev avstyrkt.”

På mötet 25 aug 1895 anmäldes dock ”till inträde i orden och Logen Gustaf Eriksson och enligt 3 art 2 § utsågs en kommitté att besöka honom.” Den här gången blev det bara en tremannakommitté.

Nästa möte ägde rum 1 sep 1895 och då ”avgavs rapport av kommittén som besökt den till inträde anmälde Gustaf Eriksson.” Därefter vidtog  en sluten omröstning varvid Gustaf Eriksson åter beviljades inträde i Logen. Och därmed fick mjölkkask-historien sin epilog.

I arkivet hittade jag också nedanstående blankett ”Anklagelsehandling”, som uppenbarligen användes för att anmäla nykterhetsbrott mot Logens bestämmelser. På den här blanketten har en person anmälts, två vittnen finns angivna och uteslutning begärs. Det framgår också att man tillsatte en kommitté för utredning. Och en blyertsanteckning längs ner på blanketten anger ”domen” till 2 månaders suspendering.

Klicka på bilden för att förstora

Read Full Post »

Åsvallen – en välbevarad fäbodvall i Gnarp

Eftersom jag tidigare på den här bloggen skrivit om vägen till Åsvallen är det väl lika bra att jag tar steget fullt ut och skriver lite om själva fäbodvallen också.

Åsböndernas första fäbodvall, Norra Åsvallen, låg vid nuvarande Åsbodarna , som ligger på västra sidan av Ortsjövägen strax söder om vägskälet till Åsnorrbodarna. Man hade även en vall på nuvarande plats som då kallades södra Åsvallen. Den första vallen flyttades sedermera och slogs ihop med den södra vallen. Som vanligt när det gäller bovallar är det nästan omöjligt att få fram åldern på dem. Åsvallen är inget undantag. I Lars Melins bok ”Gnarp” nämns att det ska ha funnits 12-14 stugor på Åsvallen . Idag finns ungefär hälften kvar.

Åsvallen är en av fyra vallar i Nordanstigs kommun som är klassad som varande av riksintresse för kulturmiljövården (de tre andra är Frästavallen, Vallenbodarna och Västansjövallen, samtliga i Gnarp.) Vallen är mycket välskött. De stora ytorna hålls öppna av Åsvallens slåtterförening, som på helt ideell väg slåttar vallen årligen med redskap, som gynnar floran här. Jag har gjort en växtinventering här och noterat bortåt 90 olika arter inom själva vallytan. Av dessa är åtminstone två rödlistade, d v s de löper risk för långsiktig utrotning. Jag är ingen större expert på växter så jag tror att med hjälp av någon mer kunnig botaniker borde vi kunna artbestämma betydligt fler växter här.
Det är också tack vare idealisterna i Åsvallens slåtterförening, som den förnämliga grillstugan, ”Åsvallsgrillen”, tillkommit och är tillgänglig för alla besökare.

Lars Melin har i sin bok om Gnarp skrivit om en del händelser här från tiden när den fungerade som traditionell fäbodvall. Bl a berättar han om en ljusgrå häst som fanns på vallen. En av de mer ”försigkomna” pojkarna på vallen fick idén att måla hästen till en zebra. Svart färg hittades på vallen och snart var hästen en ”äkta” zebra. Hästägaren fick svårigheter att hitta igen sin häst, eftersom färgen flöt ut och missfärgade hästen till oigenkännlighet.

Genom vallen går också Vallstigen, som här fortfarande är vandringsbar. C:a 2 km åt sydost ligger Frästavallen och c:a 3 km åt västnordväst finns Nybodvallen.

Åsvallen är en mycket vacker vall, väl värd ett besök. Här härskar lugnet och friden och det är ett bra sätt att varva ner den vardagliga stressen och ”ladda batterierna” att åka till Åsvallen, strosa runt, njuta av blomsterprakten och filosofera över livets glädjeämnen.

Några av de gamla stugorna på Åsvallen

 

En vacker dörr på en av stugorna

 

Larv av Brunsprötad skymningssvärmare, en fjäril i svärmarfamiljen

 

Låsbräken, en rödlistad växt på Åsvallen

 

Fältgentiana, en rödlistad växt på Åsvallen

 

Blåsuga, en lite ovanlig växt, finns på Åsvallen

Read Full Post »