C:a 2½ km sydsydväst om byn Bäling i Jättendal ligger Lintjärnsberget, 87 m över havet. Detta berg har jag varit upp till många gånger för att beundra utsikten över Bälingsjön med den gamla och vackra kulturbygden runt sjön. Nu har träden i bergets omgivningar växt så utsikten har blivit begränsad.
Men berget är nog mer känt för en helt annan sak. Inne i detta berg ligger Gävleborgs läns första bergsilo insprängd. Den byggdes av dåvarande Vägverket år 1958 som lager för sand för spridning på hala vintervägar inom VMO X 7, som stod för Vägmästarområde nr 7 i Gävleborg och omfattade nuvarande Nordanstigs kommun. Planerna på sandsilobygget hade funnits länge och en plats, som först var aktuell, var Bersberget i Gnarp. Detta mötte dock motstånd och då blev Lintjärnsberget aktuellt i stället.
Själva berget är c:a 30 m högt. Från toppen av berget finns två kanaler, som står i förbindelse med den 29 m djupa förvaringsfickan inne i bergrummet. Det är således väg ända upp till bergstoppen, som är en stor asfalterad plan. Från bergrummet löper en 70 m lång tunnel, som fungerar som in- och utfart för lastbilarna.
Silon rymmer 1 800 m3 sand. När silon byggdes bedömdes detta dock inte räcka för en hel vintersäsong varför man fick fylla på under tiden. Silon innehåller även ett utrymme på 40 m2 för förvaring av vägsalt.
I en tidningsartikel från juni år 1958, strax innan silon stod färdig, förklarar dåvarande vägmästaren Per O Sundin i Gnarp att ”silons tillkomst medför en avsevärd lättnad för oss. Lastningen klaras nu av bara en man. Tidigare har, förutom ett flertal arbetare, krävts även maskinell hjälp.” Han tillägger också att ”silon har kostat oss en massa pengar, men genom den rationella drift vi i fortsättningen kan gå in för kommer säkerligen silon att betala sig många gånger om.”
Numera har både Vägverket och dess VMO X 7 gått i graven. Vägverket försvann in i det nybildade Trafikverket tillsammans med Banverket. Fr.o.m. 2009-01-01 ägs sandsilon i Lintjänsberget av Svevia Fastighet AB, ett dotterbolag till Svevia AB, som då bildades och tog över Vägverket Produktions uppgifter. Men redan under Vägverkets tid, sannolikt under slutet av 1990-talet, övergavs silon av detta i samband med rationaliseringar, omorganisation av vägunderhållet och överföring av detta till privata entreprenörer. Silon uthyrdes till PEAB till år 2009 och Gunnar Sundins åkeri i Sörfjärden levererade sand till silon. Just nu står den oanvänd men Svevia Fastighet AB vill gärna åter få den uthyrd. Jag förmedlar gärna kontakten. Kanske en lämplig sommarstuga i enskilt läge under heta soliga högsommardagar?
Infarten till bergrummet
Skylt bakom en gran vid ingången med Vägverkets emblem. ”dH” betyder ”driftområde Hudiksvall” och ”1831” är löpnumret på anläggningen
En av de två öppningarna på toppen av berget där sanden tippades in i bergets förvaringsficka
Gammalt rostigt el-skåp i kanten på bergstoppen ovanför silon
Sven Norman 
Kanske något som borde börja användas igen….
för som jag färstår det fick inte åkerierna som har plogning/sandning ha sand hemma i år (det blev för dyrt) utan de måste fara till Hudik för att hämta
Efter att de blivit utringda vilket fördröjer sandningen med mellan 1-2 timmar
Det ser ut som en väldigt stabil sandsilo. Kanske skulle den kunna användas till luftområdesbevakning med tanke på de stabila portarna?
Tack för din kommentar! Jag har godkänt den på uppdrag av Gnarps hembygdsförening och vill samtidigt meddela att bloggens författare avled 2015. Läs gärna det nyaste och sista inlägget med ett minnesord av Sverker Söderström. Mvh Anders Skelander
Tack för detta uppdatering och arbetet med att hålla denna blog levande. Hoppas den kan arkiveras för eftervärlden!. Jag har beställt boken ”luftens dirigenter” och kanske kan komma med lite spännande text om dessa sandsilos vart det lider.