Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Jättingsberget

C:a 2 km fågelvägen norr om Djursta i Jättendal ligger Jättingsberget. Enklaste sättet att ta sig upp på berget är dock att åka till motocrossbanan i Böle öster om den sydligaste delen av Bälingsjön. Härifrån går stig upp till berget och vandringen upp till bergstoppen är c:a 400 m lång.

Jättingsberget ligger 140 m över havet. Det är liksom ”delat” i två halvor varav den högsta och vackraste delen ligger längst söderut. Höjden över havet medför att det är en hänförande utsikt åt alla håll. Det är vackra släta berghällar att sitta på och njuta av utsikten. I öster syns havet med Nordanstigs fåtaliga öar, västerut ser man Häggviken i Storsjön och t o m Glavsbergets utsiktstorn i Ilsbo kan ses med kikare. F ö är det västerut en fantastisk utsikt över det oändliga skogslandskapet. I söder syns Jättendalssjön och Jättendalsbygden med kyrkan och fjärran i den södra horisonten syns de fem vindkraftverken i Håcksta på vägen ut mot Hornslandet i Hudiksvalls kommun. Särskilt nu på hösten med alla färger på lövträden är Jättingsberget värt ett besök.

Jag har varit hit flera gånger och blir alltid sittande en bra stund och tittar på det vackra landskapet. Det är ett perfekt ställe för söndagsutflykten. Packa ryggsäcken med fika och bege er dit!

På toppen av Jättningsberget med utsikt mot havet i öster

På toppen av Jättingsberget med utsikt mot havet i öster

Jättendalssjön med havet i bagkrunden

Jättendalssjön med havet i bagkrunden

Jättendalsbygden med kyrkan "mitt i byn" och Jättendalssjön

Jättendalsbygden med kyrkan "mitt i byn" och Jättendalssjön

En vacker häll på toppen av Jättingsberget

En vacker häll på toppen av Jättingsberget

Häggviken i Storjön

Häggviken i Storjön

"Bredbent" tall på bergstoppen

"Bredbent" tall på bergstoppen

Gammelatallar på berget

Gammelatallar på berget

Fjällig taggsvamp på berget

Fjällig taggsvamp på berget

Annonser

Read Full Post »

För att hänga med i den här berättelsen är det en fördel om ni även läser eller har läst mitt inlägg ”Hassela-skogarna” 7 jan 2010. Gå därför gärna in i arkivet, plocka fram och läs den artikeln!

I nämnda artikel skriver jag bl a om STRIDBRÄNNET, som länge vållade mig huvudbry. Trots telefonsamtal med hembygdsforskare i Hassela och skogsfolk hos markägaren Holmen Skog blev gåtan olöst. Men tack vare gnarp.org är den nu löst! Jag hade nästan gett upp hoppet när jag på försommaren i år blev uppringd av Lennart Sving, boende i Hudiksvall men bördig från Norrbäck nordväst om centrala Hassela. Lennart hade läst mitt blogg-inlägg med rop på hjälp och kunde delge mig den – som det visade sig – dramatiska historien från år 1888, som jag nu återger:

De här skogstrakterna var tidigare bebodda med spridda gårdar. Bl a bodde här en man vid  namn Lars Strid, född 1842, med sin 15 år äldre hustru och en gemensam son. Strid hade nyligen blivit landbonde under Sörfors Bruk AB, som ägde marken här. På midsommaraftonen 23 juni 1888 tillfrågades han av landbonden Per-Olof Persson, som bodde på samma gård som Strid, om han ville vara med och tända eld på skogen. Eftersom Strid själv hade haft sådana tankar svarade han villigt ja. Anledningen till att man ville bränna ner skogen var för att få mer betesmark till djuren och underlätta kolningen. Strid hade redan ett par veckor tidigare varit inne på den här tanken i samband med att han hjälpt till vid släckning av en skogsbrand på en annan plats, där även Persson och landbonden Jon Olof Ås deltagit. Persson hade vid detta tillfälle förgäves försökt förmå Ås att antända en rishög i skogen.

Persson och Strid begav sig således nu i väg till skogen ett par – tre km bort där de tände på varsin myrstack. Därefter delade de på sig. Persson sprang genaste vägen hem medan Strid tog en annan, längre, väg. När Strid kom hem, senare än Persson, möttes han av drängpojken Johan Olof Larsson, som meddelade att det brann på skogen. Även fler människor hade samlats ute. Strid låtsades inte ha någon vetskap om branden. Men Persson, Strid, Larsson och Jon Olof Ås begav sig iväg till skogen mot elden för att kolla om kreaturen, som befann sig på bete i skogen, löpte någon fara. Efter en kort stund skiljde sig Ås från de andra tre. Persson uppmanade därefter Strid och Larsson att tända eld på skogen. Larsson var från början med på noterna men p g a risken för upptäckt vågade han till sist inte göra det. De fortsatte genom skogen och efter ytterligare ett stycke på väg tyckte Strid att de inte hade något att riskera om de tände på skogen här. Därpå antände de på totalt fem ställen inte långt ifrån där Strid och Persson tidigare tänt på. Elden hade spridit sig i sydostlig riktning och kommit fram till en svedja av ungskog, där den höll på att avstanna, vilket var orsaken till att man anlade de nya bränderna. När de nu märkte att elden hotade sprida sig till några obebodda boningshus i närheten begav de sig mot husen för att rädda dem. De hann dock inte fram innan uppbådat folk kom för att släcka skogsbranden. De anslöt sig då till släckningsarbetet, som blev framgångsrikt och branden kunde inom kort begränsas.

Ovanstående uppgifter är hämtade ur ”Protokoll från urtima ting med Bergsjö Tingslag å kronohäktet i Hudiksvall den 20 januari 1889”, där Strid förvarades sedan han häktats.

Här framgår också att åklagaren, som försvårande omständigheter, anförde att det sedan lång tid före branden rådde torka, och att det var kraftig vind i ”fel” riktning varför flera boningshus var i farozonen och sannolikt skulle ha antänts om inte släckningsarbetet varit så framgångsrikt och vinden avtagit samt ändrat riktning. Som försvårande omständighet anfördes även att Strid var landbonde åt sin ”husbonde” och markägare Sörfors Bruk AB. Totalt 67 hektar skog brändes upp och värderades till 670 kr. Tillsammans med övriga kostnader för bolaget krävdes Strid på ersättning på totalt 949 kr och 50 öre. Åklagaren yrkade dessutom på att Strid skulle dömas för mordbrand.

Strid erkände allt som lades honom till last och godtog även den begärda ersättningen. Han påpekade dock att han haft medhjälpare att anlägga branden.

Strid dömdes till 7 års straffarbete för mordbrand samt ”att för all tid vara medborgerligt förtroende förlustig”. Han dömdes dessutom att betala begärd ersättning

Efter avtjänat straff år 1896 återvände Strid. Hans 15 år äldre hustru avled 1904. Strid gifte om sig, men nu med en 26 år yngre kvinna med vilken han fick en son. Lars Strid avled år 1920.

Detta är således denna dramatiska historia, som döljer sig bakom den lilla anspråklösa träskylten ”STRIDBRÄNNET 23 juni 1888”, som jag av en slump hittade 20 okt 2009 mitt i skogen mellan Västertuppan och Högtuppan i Hassela.
Tack, Lennart Sving, för att du satte upp skylten i skogen, hittade den här historien och delgav mig den! Nu har jag ett huvudbry mindre!

Kommentar: Vi har inga uppgifter om även Strids medhjälpare blev dömda. Det förefaller ju mycket märkligt om enbart Strid fastnade i rättsmaskineriets nät. Är det någon av läsarna som vet?

Här är skylten i skogen mellan Västeruppan och Högtuppan i Hassela, bakom vilken döljer sig en gammal mordbrandshistoria

Här är skylten i skogen mellan Västeruppan och Högtuppan i Hassela, bakom vilken döljer sig en gammal mordbrandshistoria

I den här skogen finns också mycket gott om långskägg, en rödlistad och fridlyst lav

I den här skogen finns också mycket gott om långskägg, en rödlistad och fridlyst lav

Det är en mycket inbjudande skog att gå i.

Det är en mycket inbjudande skog att gå i.

Read Full Post »

En brottsundersökning

Nu tror ni, kära läsare, att det ska handla om något gammalt kriminellt och hemskt. Något annat torde ni inte ha fått i tankarna när ni såg rubriken! Så nu har jag lurat er att börja läsa om något helt annat än vad ni trodde! Det handlar förvisso om ett gammalt brott – men ett stenbrott.

Vid en gemensam utflykt med Naturskyddsföreningen i Nordanstig och Gnarps Hembygdsförening en söndag i början av augusti 2010 lotsade oss Bertil Sundin från Årskogen, numera sedan länge bosatt i Röde vid Gnarpsån, bl a till ett gammalt stenbrott norr om Gryttjesvallen. Om man därifrån kör c:a 1,3 km norrut på skogsbilvägen mot Årskogen kommer man till ett hygge på vänster sida av vägen. Hygget går i nordvästlig riktning. Om man stannar här ser man ett stort och högt stenblock i den västra kanten av hygget c:a 250 m bort. Där ligger stenbrottet. Här finns tydliga spår av verksamheten, bl a flera huggna mindre stenblock. Och det stora stenblocket, som syns över hygget från vägen, är kluvet i två delar.

Vid utflykten i augusti 2010 fanns inga uppgifter eller kunskaper om verksamheten, d v s vilka som varit här och när eller vad stenarna använts till. Ingen av deltagarna kunde heller skingra dunklet.

För c:a tre veckor sedan blev jag uppringd av Britta Selin i Gryttje, som tidigare utan framgång vidtalats för ev kännedom om stenbrottet. Hon hade nu hittat ett stort antal dagböcker efter sin morfar, Jon-Erik Rhodin. I en av dagböckerna, från år 1907, skriver han att han skjutsat ut stenhuggare och vid ett flertal datum i mars månad varit till Gryttjesvallen och hämtat sten. I juli samma år skriver han att stenläggning pågår hemma i Gryttje till gårdsgrunden, d v s den gård där Britta Selin f n bor.

Därmed torde det stå klart att stenbrottet är klart över 100 år gammalt. Om stenbrottet startade år 1907 eller fanns ännu tidigare står f n skrivet i stjärnorna liksom om det då använts även för flera husgrunder eller annat. Inte heller vet vi om det utnyttjats senare, kanske inför Ostkustbanans tillblivelse 1927 eller vid ombyggnader av kustlandsvägen/Riks-13 o s v.

Kanske har någon/några läsare av det här mer kunskaper? Det vore i så fall roligt med svarskommentarer till det här inlägget. Eller på e-post till sven.baling@telia.com eller tel 0652-204 18.

Read Full Post »

På morgonen 24 november 1856 förliste ångskonerten Umeå på Lillgrundet c:a 4 km nordost om ön Grans norra del. Fartyget gick från Stockholm kl 7 på morgonen 23 november med en last av bl a mjöl, brännvin och konjak. I mycket hårt väder, snöstorm och kyla mötte fartyget sitt öde på Lillgrundet. C:a 18 personer drunknade medan 15 lyckades ta sig iland till Gran med hjälp av en livbåt. Någon hade från fartyget lyckats rädda med sig en bunt tändstickor, som möjliggjorde att man kunde göra upp eld på Gran, som då var helt obebyggd. Tändstickorna blev sannolikt deras räddning. 
Det finns mycket mer att berätta om den här händelsen men jag ska här koncentrera mig på berättelsen om ett bärgningsförsök av ”Umeå”. Det var skeppsbyggmästaren Willehard Sandström från Härnösand, som år 1858 påbörjade bärgningsförsöket. Han ansågs på sin tid vara mycket skicklig på att hitta sjunkna vrak. Sandström och hans medhjälpare byggde en liten stuga som ”högkvarter” på den västra stranden av Gran vars lämningar syns än idag. Den låg inte långt från den fina häll, som finns här och där även den röda lilla tvättstugan, som hör till fyrhuset, ligger. Hällen har fått sitt namn, Sandströmshällen, efter Willehard Sandströms vistelse här.

I en tidningsartikel från november 1858 har jag hittat följande märkliga berättelse:
Hudiksvalls Weckoblad meddelar följande om den särskilda apparat som avses användas för att ta upp ångfartyget Umeå:
I vattnet vid Gnarps masugn ligger en apparat, som trots att höstvågorna kastar den mot den steniga stranden, motstår alla brytningar. Den är föremål för folkets nyfikenhet och även för många tvivlares medömkan som förklarad oanvändbar för sitt syfte att ta upp den på omkring 30 famnars djup liggande förlista ångaren Umeå. Hur utgången av detta djärva företag än avlöper, är apparatens konstruktion sinnrik. Då den ännu inte provats torde det vara för tidigt att ge den förkastelsedomen. Att uppfinnaren inte saknat tron på att lyckas är en slutsats man kan dra av den ganska ansenliga summa pengar, som nedlagts på arbetet. Enligt den beskrivning vi fått är denna apparat inte någon vanlig dykarklocka, ty med en sådan lär det inte vara möjligt att gå ner på sådant djup där ångbåten Umeå antas ligga. Uppfinnaren har trott det möjligt att i sin apparat leva på vilket djup som helst bara erforderlig luft kan erhållas. Apparaten, av gjutjärn, är formad som ett ägg, och är tillräckligt stor för att bekvämt kunna rymma två personer med arbetsredskap. Med 20 skeppspunds (= 3,4 ton) tyngd bör den sjunka och vid nedsänkningen lastas den med 17 skeppspund (= c:a 2,9 ton) och utanpå apparaten finns rullar med olika tyngder att användas vid nedsänkningen. På två sidor finns flera mindre fönster med tjockt glas och två arbetshål. Vid det ena har anbringats en järnhand eller sinka som kan öppnas och flyttas efter behag genom mekanik i apparaten. Vid andra hålet finns lösa järnstänger som kan flyttas och gripas av järnhanden, som därefter i varje fönster på ångbåten ska föra in en i kedjor hängande järnstång och även sättas under propellern. Avsikten är att med dessa kedjor lyfta fartyget till vattenytan och därefter pumpa det läns. För luftväxling finns på övre delen av apparaten två luftrör, det ena för att ta in luft och det andra för att släppa ut. Lyckas man få järnstänger i alla fönsteröppningarna är det tveksamt om fartygets sidor håller då upphissningen görs. Flera personer i Gnarp lär redan ha erbjudit sig följa uppfinnaren på hans vådliga färd på djupet. Att hitta platsen där ångfartyget Umeå ligger har ännu inte lyckats trots flera undersökningar.

I en annan tidningsartikel från augusti år 1924 finns ytterligare uppgifter om bärgningsförsöket. Här sägs bl a följande:
Det Sandströmska företaget på Gran slutade synnerligen olyckligt. Han hittade aldrig ångaren Umeå. En gång lär hans fångstredskap ha fastnat i något föremål mitt emellan Hundgrundet och Gran men då sprang linan av. Alla redskap voro då så förstörda att han måste fara in till Sundsvall för att skaffa en ny uppsättning, men just då blev han försatt i konkurs. Sandström blev sinnessjuk och gav sig i väg till en lada för att dö. Han anträffades med förfrusna fötter och fick bägge benen amputerade. Sedermera tillfrisknade han, åtminstone själsligt, och fick av sina släktingar en ångbåt, som han for med på älven därhemma. Där han satt framme på kommandobryggan med sina konstgjorda ben brukade han säga:
– Vad jag förlorade på Gran ska jag ta igen på Ran, som han hade döpt båten till.

Kommentarer:
Man kan förstå Sörfjärdsbornas förundran, spekulationer och skepsis över den äggformade farkosten som stod där 1858, sannolikt i Klasvikens hamn, i väntan på avfärd mot Lillgrundet utanför Gran. Något liknande torde aldrig – varken förr eller senare – ha besökt Sörfjärden. Däremot finns uppgifter om misstänkta ubåtar, men det är i mera modern tid.
Enligt muntliga uppgifter jag hört har ”Umeå” lockat många dykares nyfikenhet. Den dyrbara lasten, med framförallt konjaken, torde än idag vara mycket begärlig. Men än ligger fartyget och dess last väl dolt på havets botten vid Lillgrundet och gäckar alla konjaksentusiaster…..

Klasvikens hamn i Sörfjärden idag. Här låg sannolikt Willehard Sandströms upseendeväckande äggformade "bärgningsfarkost" år 1858.

Klasvikens hamn i Sörfjärden idag. Här låg sannolikt Willehard Sandströms uppseendeväckande äggformade "bärgningsfarkost" år 1858.

Read Full Post »

Dösjöarna

Dösjöarna i Gnarp består av övre Dösjön och nedre (yttre) Dösjön. De är belägna c:a 4 resp 5 km öster om Tjärnvik. Övre Dösjön är numera huvudsakligen en enda stor sankmark medan nedre Dösjön fortfarande har öppet vatten. Genom båda sjöarna rinner Dyrån på sin väg mot havet ytterligare 4-5 km österut. Mina egna minnen från dessa sjöar är förknippade med fågelskådning på våren i övre Dösjön och vinterfiske i nedre Dösjön, dit jag som barn ibland fick följa med min far för att lura några gäddor. Ett ”fiskeminne” från denna sjö är också den tidiga vintermorgon omkring 1963 när jag åkte moped dit för att angla. Det här var före motorborrarnas och spiralborrarnas tid så jag hade isbill med mig för att hacka upp hål i isen. Redan när jag kom igenom isen för det första hålet slant isbillen ur mina händer och for ner i hålet till sjöns dyiga botten. Där ligger den ännu eftersom mina bärgningsförsök misslyckades. Det var bara att snopet plocka ihop kvarvarande utrustning och återvända per moped hem till Skesta igen.
Jag tar i det följande återigen hjälp av min hädangångne farbror Wilhelm (1915-1981), som även skrivit om sina minnen från Dösjöarna. Mig veterligt har detta dock inte tidigare publicerats någonstans. Det bör ha skrivits omkring 1979-80. Jag återger här hans berättelse i obetydligt redigerad version:

Genom Dösjöarna, Övre och Yttre Dösjön rinner Dyrån, som har Gårdsjön som källa, på sin väg mot havet. Ån bidrar till att hålla vattnet friskt varför sjöarna är, och framför allt har varit, mycket rika på fisk.

Numera kan sjöarna nås av bilburet folk. När jag var ung fanns en bofast familj vid vardera sjön. Då fanns ingen annan förbindelse med samhället än en mycket knagglig kärrväg. Som barn sprang vi ofta till Dösjöarna för att meta och ibland lägga långrev för ål. Vid dessa fisketurer tog vi rakaste vägen från Skesta över bergen mot Haddängsvallen, över Haddängsån vid Djupe och sedan en gångstig som ledde oss direkt till Övre Dösjön.

Var vi ute efter bäcköring valde vi Skestavallen som bas. Därifrån följde vi Dyrån fram till Övre Dösjön. Varför vi valde Dösjöarna som favoritställen är svårt att förstå. Det fanns ju fiskevatten på närmare håll t ex Gnarpsån vid blankfiske och Igeltjärn om vi ville fiska abborre eller annan fisk med fjäll. Det var dubbelt så långt till Dösjöarna men dit skulle vi ändå. Antagligen berodde det på att människorna, som bosatt sig vid Övre Dösjön härstammade från vår hemby Skesta och att våra föräldrar kände visst frändskap med dem, och sådant går ju i arv. Dessa människor torde ha levt ett mycket hårt liv i ett litet skogstorp mitt på skogen utan andra inkomster än den knappa gröda, som det lilla magra torpet kunde ge.

Sommartid fanns ju en dålig kärrväg, som förband torpet med yttervärlden. Men vintrarna var helt väglösa. Då fick Dösjöborna spänna på sig skidor vid ärende till samhället. Jag vet att när gubben levde brukade han gillra fällor för skogsfågel och hare och sätta ut ståndkrokar för gädda. Han brukade besöka samhället för att sälja det som eventuellt blev över sedan den egna stugans munnar mättats. Man kan säga vad man vill om gamle länsman, men han höll sig inte för god att köpa och äta gråfågel (orre eller tjäder) och låta maten tysta munnen oavsett årstid, som fåglarna fångats.

Gumman i huset fick det mycket besvärligt när hon sedermera blev ensam och fick dra hela försörjningsbördan för familjen. På den tiden kunde man inte ringa till färdtjänsten för skjuts till snabbköpsaffären. Nej, då fick gumman vid Dösjön försöka snara en gädda och på obanade vägar ta sig fram till samhället för att försöka sälja den i något herrskapshus och jag är nästan säker på att hon måste pruta för att få den såld. Vem har myntat uttrycket ”Den gamla goda tiden”? Denna person skulle jag vilja träffa mellan fyra ögon på skogen mellan Dösjöarna och Djupe.

Övre Dösjön sänktes någon gång kring sekelskiftet för att stränderna skulle bli långgrundare och producera sjöfoder, vass och starr. På den tiden var inte jordbruket så långt drivet som nu. Bönderna måste då tillvarata alla möjligheter att få foder till korna. Sjöfoder var mycket bra om man höll rätt sorts kor. Jag vet inte hur vi skulle ha kunnat överleva barnaåren om vi inte haft vass och starr från Övre Dösjön. Det torp mina föräldrar brukade bestod av drygt ett tunnland mycket torr sandjord. Där skulle mat trollas fram till en ko för mjölkens skull. Att vara utan mjölk är inte bra för barn. Sandbacken skulle även ge korn till gröten och mjöl till brödet. Denna ekvation hade aldrig gått ihop utan sjöfodret. Vår fjällko fick på vintrarna äta vass och starr från Dösjön och på somrarna blev det skogsbete. Mjölkade gjorde hon också och mjölken var näringsrik. Min far ägde ingen mark mot Dösjöns stränder men min farbror ägde en sjöfoderlott, som han upplät åt oss. Det var nästan som högtid när vi började rusta för sjöfodertäkt. Matsäck skulle iordningställas för ett par-tre dagar, mässingstråd skulle glödgas i spisen för att den skulle bli riktigt mjuk och lämpad för gäddsnaror, mask skulle letas för metet i Storhöljan. Ja, det var många kära bestyr före avfärden mot Dösjön.

Sjöfodertäkten gick till på så sätt att vi vadade ut i det grunda vattnet och slog fodret med lie. Det drogs sedan i land på släpdrögar och breddes ut på marken för att torka. Efter torkningen lades fodret i en lada intill stranden.

På kvällarna, när vi ätit vår matsäck och druckit kaffe, som kokades i bleckburk över en torrvedsbrasa, gick vi alltid för att meta innan vi lade oss i det torra starrhöet. Ville vi prova att lura en gädda med snaran måste vi passa på mitt på dagen under middagspausen. Gäddorna går alltid upp till grunt vatten när solen steker. Då är de mycket slöa och lätta att snara.

Oavsett vad jag tycker om den s k ”Gamla goda tiden” så måste jag erkänna att jag upplevt många härliga pojkårsdagar vid Dösjöarna.

Så långt min farbror Wilhelms berättelse. Jag kompletterar den med följande uppgifter:

Totalt har tre gårdar funnits här, alla intill Övre Dösjön. En av dem låg på östra sidan av sjön medan de två andra låg på nordvästra sidan. Ett flertal lador för sjöfoder fanns, främst på den norra och västra sidan av sjön. Det fanns även en lada på holmen mitt i sjön. När man idag besöker Övre Dösjön och tänker på de, som bodde och försörjde sig här, kan man inte begripa hur det egentligen gick till. Det var tveklöst mycket beundransvärda människor, som saknade all rädsla för besvär och obekvämligheter.

Vy över Nedre (eller Yttre) Dösjön idag

Vy över Nedre (eller Yttre) Dösjön idag

Övre Dösjön idag

Övre Dösjön idag

Rester efter loge på östra sidan av Övre Dösjön

Rester efter loge på östra sidan av Övre Dösjön

På platsen för den tidigare bebyggelsen på östra sidan av Övre Dösjön har denna stuga byggts upp. Till höger syns en hög efter det tidigare bostadshuset

På platsen för den tidigare bebyggelsen på östra sidan av Övre Dösjön har denna stuga byggts upp. Till höger syns en hög efter det tidigare bostadshuset

Igenväxande jordbruksmark i anslutning till den tidigare bebyggelsen öster om Övre Dösjön

Igenväxande jordbruksmark i anslutning till den tidigare bebyggelsen öster om Övre Dösjön

Storhöljan i Dyrån strax innan den går in Nedre Dösjön väster om sjön

Storhöljan i Dyrån strax innan den går in Nedre Dösjön väster om sjön

Hoprasad sjöfoderlada på norra sidan av Övre Dösjön

Hoprasad sjöfoderlada på norra sidan av Övre Dösjön

Read Full Post »

Stup-pussen

I min barndom fick jag lära mig var Stupussen ligger. Ja, namnet uttalas på det viset och kanske är denna stavning idag också korrekt med tanke på språkets utveckling. Men ska man vara riktigt noga så är nog stavningen i rubriken den ursprungligen korrekta med hänsyn till historien bakom namnet.

Stupussen är en liten sank myrpöl (puss) mellan Haddäng och Skesta. Den ligger strax norr om den gamla ursprungliga vägen, c:a 4 km lång, mellan dessa byar en knapp km åt sydväst från vägskälet i Haddäng (strax väster om ”Åkerlunds kurva” längs landsvägen Gryttje-Norrfjärden.) Vägen, allmänt kallad Ôravägen p g a att den går över Ôrarna norr om Skesta, är i hyfsat kördugligt skick. Jag brukar åka den här vägen ibland på väg till eller från Norrfjärden för att förnimma lite av min barndomstid härifrån.

Historien bakom Stupussen fick jag höra redan som småskoleelev. Vår lärarinna Signe Backlund hade skrivit ner historien och berättade den. Min bortgångne farbror Wilhelm Norman har också berättat historien, bl a i Hälsinge-Kuriren 11 juni 1981. Han sade sig ha fått historien från sin farfar, som var född år 1837. Så här kommer nu den dramatiska historien om Stupussen eller Stup-pussen:

I Skesta fanns för länge sedan knekt- och båtmanstorp. C:a en km fågelvägen nordost om Skesta ligger Vårdberget. Som namnet antyder har med största sannolikhet berget ingått i forna tiders signalsystem bestående av vårdkasar, som tändes för att larma om orostider och faror.

År 1721 härjade ryssarna längs kusten (till Sörfjärden kom de 25 maj detta år), och brände ner det mesta som kom i deras väg och stal allt av värde. Bl a var kyrksilver en begärlig vara och några av ryssarna, som kom till Gnarp, begav sig från kusten mot kyrkan för att ta det eftertraktade kyrksilvret. En rapport om detta kom dock till knektarna i Skesta, som genast tände vårdkasen på Vårdberget. Den syntes över hela bygden och folk strömmade till Skesta. Därifrån marscherade man under knektarnas befäl vägen mot Haddäng för att möta ryssarna. Vid Stup-pussen möttes de och drabbade samman. Gnarpsborna var dock överlägsna varför ryssarna fann det bäst att fly sin kos. Men sju av dem blev kvar på platsen och trampades ner i den lilla blötmyren intill vägen. Sju ryssar stupade således här och sedan dess heter denna lilla myr Stupussen – eller mera korrekt Stup-pussen.

Vårdberget sett från norra sidan. På bergets topp tändes vårdkasen som signal vid annalkande fara

Vårdberget sett från norra sidan. På bergets topp tändes vårdkasen som signal vid annalkande fara

Stup-pussen idag. Gömmer denna lilla myr sju ryssar nedtrampade i dyn av Gnarpsbor år 1721?

Stup-pussen idag. Gömmer denna lilla myr sju ryssar nedtrampade i dyn av Gnarpsbor år 1721?

Read Full Post »

Ode till fäbodstuga

Fäbodar och fäbodliv är ett av de intresseområden som lockat mig till mycket efterforskningar och många besök på olika fäbodvallar runt om i hela Nordanstig. Jag tycker det är en lisa för själen att åka till en fäbodvall och lyssna till tystnaden där inga andra ljud hörs än naturens egna, d v s vindens sus, bäckens porlande och fåglarnas sång. Men det är givetvis raka motsatsen än på den tiden fäbodarna användes och var viktiga kuggar i bondens liv.

Min 1981 bortgångne farbror, Wilhelm Norman, skrev under sin tid ett antal artiklar varav en del publicerades i Hälsinge-Kuriren. Bl a skrev han Ode till fäbodstuga, som var införd 10 dec 1980. Med den kunskap om fäboden och fäbodlivet jag sedermera skaffat mig tycker jag det här är en pricksäker hyllning till en epok, som för länge sedan har upphört och nu är nostalgisk historia:

Vill man riktigt upptäcka att man är mogen, ja på gränsen till övermogen, då ska man gå till en gammal övergiven bovall. Man behöver inte se sig i spegeln för att upptäcka åldrandet. Blotta åsynen av en halvt förfallen bostuga är spegel nog.

Man kan stå där framför stugan och minnas hur den såg ut, när man som barn sprang till vallen för att meta foreller i bäckar och äta messmör och bo-ost. Man kan se de rena gardinerna i fönstret, den vitmenade spiskåpan, det renskurade trägolvet och man kan liksom höra ljudet av koskällor och bräkande getter.

När man vaknar upp ur drömmen och ser på dig, stuga, hur du ser ut idag, så behöver man ingen spegel för att upptäcka åldrandet. Stuga, du är spegel nog. Nu står du här ensam, gisten och grå – ingen behöver dig längre. Känner du dig ensam? Vet du att du inte längre har någon uppgift att fylla? Du vet att du snart inte orkar stå på dina knutstenar och att det snart bara skall bli en liten hög förmultnade rester av ditt en gång så friska timmer. Dessa rester ska ge näring åt vackra skogsblommor, som ska pryda platsen där du stått.

Du har haft en uppgift att fylla och ska fylla en uppgift när du till synes är borta. Minnet av dig ska leva vidare. Ingen får glömma din uppgift. Du har härbärgerat barn, som sprungit vid bäcken och metat och hit har ungdomar kommit om sommarkvällarna för att hälsa på bojäntorna, som bott inom dina väggar. Om vintern har du härbärgerat huggare och ibland kolare. Du har kanske sett unga grabbar, som sin första skogsvinter lite valhänt gräddat sina första kolbullar på den öppna spisens glöd. Du har hört hur nästa nykonfirmerade gossar – när de känt sig fullvuxna och kommit hit för att hugga – lite blygt och ovant sagt sitt första ”djävla kvistrular” när de efter första dagen suttit här och sörplat i sig svart kaffe och kanske lagt in sina första mullbänkar.

Du har också härbärgerat byns invånare av alla åldrar och kön när de gått i skogen och plockat lingon på höstarna för att i någon mån förstärka de magra hushållskassorna. Kanske har du också sett vårskyttar ligga här?

Du har säkert sett mycket, men med åldern har du lärt dig att något måste du ha för dig själv när du rasar ner från knutstenarna. Alla har haft en uppgift att fylla. Så även du.

Read Full Post »