Följande sockersöta och rosenskimrande berättelse skildrar en godtemplarutflykt till Hartskär i nuvarande Vattingsmalarnas naturreservat (mellan Vattingen och Sörfjärden i Gnarp.) Utflykten gjordes den 12 juli 1883 och var återgiven i Hudiksvallsposten tre dagar senare:
De sista regndropparna hade fallit och dallrade ännu på trädens blad då solen ur sin molnbädd skickar leende strålar förjagande det sista tvivlet om vi skulle tillbringa aftonen den 12:e dennes under tak eller i Guds fria natur. Beslut och handling! Snart voro vi nere vid den täcka hamnen. Icke mindre än sju båtar, flaggprydda och bemannade med raska karlar, vänta oss där. De fyllas och ut bär det på det spegelblanka havet under hornens klang och tonerna från vår egen mässingssextett. I all sin enkelhet var detta för ett öppet sinne någonting mäktigt gripande. Framför oss, så långt ögat kunde nå, endast himmel och det djupblå havet knappt krusat av en en vindfläkt, en storslagen bild av vila och frid. Så gledo vi fram, båt efter båt, till en liten holme, Hartskär kallad. Att komma ur båtarna upp på holmen var gjort på några minuter. Snart flammade en väldig brasa varöver kaffepannan, puttrande och fräsande, arbetade av all kraft.
Under de i hast uppspända tälten samlade sig nu de kring holmen spridda grupperna, lyssnande på de talare, som tolkade Guds makt och godhet såväl i den höga himmelen och det djupa havet som i det minsta kräk, som lever och rörs. Säll är den, som aktar därpå, men osäll den, som därför sluter sitt hjärta men öppnar det för synd och laster. I ett nu var talarstolen förvandlad till ett präktigt serveringsbord där kaffe, saft och vetebröd gratis erbjöds. Och som sjön suger gjorde vi också allt skäl för oss. Vi voro åter i våra båtar och gjorde i förbifarten en tur omkring en annan liten holme, som var delvis skild från fastlandet genom en på sina ställen endast ett par famnar bred men djup kanal, en den vackraste passage jag sett i vår eljest tämligen sterila hälsingeskärgård, värd en god målares pensel. Under sång och musik, som bars av den milda västan över det blå djupet, årans plaskande och myggens dans, voro vi snart i hamnen. Den nedgående solen sände oss sina strålar och kastade ett helt skimmer av guldglans över havet. Därefter drog hon igen förhänget och försvann i sin alkov i väster, Gnarps godtemplare gjorde så med, drömmande om en väl tillbragd afton.
Mina kommentarer: Hartskär och området däromkring är ju även idag ett mycket naturskönt område och hade uppenbarligen dragningskraft för utflykter redan för över 130 år sedan. Jag har själv tillbringat åtskilliga timmar av mitt liv i detta område.
Den holme man passerar på hemresan är sannolikt Norrhällan, en kal hälla som ligger ute i vattnet utanför udden Stor- Hartskär. Men det kan också ha varit Sörhällan, en liten ö söder om Hartskär.
Det torde ha varit en ganska illuster syn att se sju flaggprydda båtar ledsagade av en mässingssextett med hornmusik i rodd mellan hamnen i Sörfjärden och Hartskär.
”Pyramidsten” i dagens Hartskär. Jättholmarna och Vitörarna i bakgrunden.
Fyrdelat stenblock i dagens Hartskär. Var det månne helt år 1883?.
Uppenbart inte läge för en stänkare…..