Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

I en tidningartikel i Hudiksvalls-Tidningen 18 april 1959 har jag hittat nedanstående historia med rubriken ”En modig flicka.” Flickan i texten var född i Kungsgården, Jättendal år 1783 och hennes husbonde var född 1744 i Frösten, Jättendal. Händelsen ägde rum på Nybodvallen belägen c:a 3 km västerut från Sandbäcken i Jättendal. På vallen är fortfarande två stugor bevarade. Den ena är öppen till glädje för besökare.

Den 4 juli 1802 ägde en högtidlig medaljutdelning rum vid Jättendals kyrka. Kyrkan befann sig vid denna tid under ombyggnad och landshövdingen, greve Cronstedt, besökte vid tillfället socknen, dels för att besikta ombyggnadsarbetet, dels för att belöna pigan Marta Olofsdotter. Flickan, som var 19 år gammal, brukade vakta sin husbonde Nils Erssons boskap på fäbodvallen. Då hon några dagar tidigare varit sysselsatt med detta på Nybo fäbodmark hade hon fått se några av ungboskapen skrämda komma springande från skogen. Strax därefter uppenbarade sig en stor björn, som kastade sig över en av korna och tryckte den till marken. Marta Olofsdotter visade sig situationen vuxen. Hon fick tag i ett spö och under höga rop gav hon sig på björnen, piskade honom eftertryckligt och drev honom på flykten.

Hennes uppträdande väckte allmän beundran och hon ansågs ha visat stor omtanke om sin husbondes ägodelar samt en ovanlig hurtighet för att vara kvinna. Landshövdingen hyllade henne i varmhjärtade ordalag. Han uppmanade henne och allt annat tjänstefolk att även i fortsättningen vara trogna och raska vid vården av husböndernas egendom. Slutligen överlämnade landshövdingen en medalj till Marta Olofsdotter som belöning.

Denna händelse ägde således rum för nästan 210 år sedan. Det vore mycket intressant att veta om medaljen finns kvar och i så fall var någonstans. Finns någon läsare som vet något om det?

Dessa två stugor finns fortfarande kvar på Nybodvallen Jättendal. Det var här som den medaljerade björnjakten ägde rum år 1802

Dessa två stugor finns fortfarande kvar på Nybodvallen Jättendal. Det var här som den medaljerade björnjakten ägde rum år 1802

Gammal lada och senare byggd vedbod på Nybodvallen i Jättendal

Gammal lada och senare byggd vedbod på Nybodvallen i Jättendal

Annonser

Read Full Post »

Efter flera års utredande m m beslutade Länsstyrelsen den 14 dec 2010 att bilda Bodmyrans naturreservat. Bodmyran ligger omedelbart norr om den gamla fäboden Åsvallen i Gnarp. Om den har jag skrivit tidigare (dec 2010) i det här forumet liksom om vägen dit (nov 2010.) Så det är väl inte mer än rätt att nu också beskriva sista fasen i det här ”komplexet.”

På länsstyrelsespråk sägs att ”Bodmyran är en välvd koncentrisk mosse omgiven av breda laggkärr, som delvis övergår i strängkärr. Den har en intressant och märklig hydrotopografi och är en av landets nordligaste koncentriska mossar.” På normalsvenska betyder det att Bodmyran är en typ av myr, som kallas mosse vilket i sin tur betyder att dess vattentillförsel endast kommer från nederbörd (d v s det finns inga rinnande vattentillflöden.) Att den är koncentrisk betyder att den är kupolformad med en tydlig centralt belägen höjdpunkt. Laggkärr är den blöta c:a 5-10 m breda zonen, som avgränsar mossen från den omgivande fastmarken. Strängkärr är ”randiga kärr” med ett symmetriskt mönster av parallella upphöjda strängar och mellanliggande blöta bottnar. Att den har en märklig hydrotopografi betyder att kombinationen av vattenförhållandena och terrängformen är ovanlig.                    

Den har också en intressant flora och är av värde för fågellivet. Bl a har storspov, grönbena, gulärla, enkelbeckasin och slaguggla noterats och fiskgjuse häckade här i slutet av 1980-talet.

Bodmyran är även klassad som varande av riksintresse för naturvården. I länets våtmarksinventering 2001 har den bedömts som ett objekt med mycket höga naturvärden. Myren ingår också i den nationella myrskyddsplanen. Den behöver skyddas för att tillgodose behovet av värdefulla våtmarker och för att bevara våtmarkslevande djur och växter.

Ett besök på Bodmyran är en mycket vacker naturupplevelse. Men det behövs gummistövlar med långa skaft eftersom det delvis är mycket blött här. Inte minst de omgivande laggkärren bidrar till detta.

Kombinationen av de skyltade gamla platserna längs vägen till Åsvallen, Åsvallens vackra och välbevarade fäbodvall och Bodmyrans naturreservat är skäl nog för en upplevelserik kultur- och naturutflykt hit.

Fjällig taggsvamp i kanten av Bodmyran

Fjällig taggsvamp i kanten av Bodmyran

Röd flugsvamp mellan Åsvallen och Bodmyran

Röd flugsvamp mellan Åsvallen och Bodmyran

Död gammeltall ute på Bodmyran

Död gammeltall ute på Bodmyran

Myrtall av äldre mode

Myrtall av äldre modell

Gammal hög tallstubbe

Gammal hög tallstubbe

Vitmossa

Vitmossa

Tallkrok

Tallkrok

En av Bodmyrans vattensamlingar

En av Bodmyrans vattensamlingar

Rundsileshår och kråkbär

Rundsileshår och kråkbär

Nedfallen odonprydd gammeltall

Nedfallen odonprydd gammeltall

Read Full Post »

Toppbodvallen i Gnarp

Av forna tiders många fäbodvallar i Gnarp var Toppbodvallen – åtminstone på 1700-talet – den största med sina 17 stugor. Vid senare forskning har konstaterats att minst 33 byggnader funnits här. Nu finns endast tre stugor kvar samt ett stall (omgjort till vedbod och utedass) och ett fähus. De flesta stugorna ägdes av bönder från Böle, Gällsta, Husta och Rogsta.

Toppbodvallen – i dagligt tal kallad Toppbodarna – ligger c:a 6 km ostnordost om Tjärnvik räknat från järnvägsövergången på gamla Riks-13. I en avhandling om fäbodlivet i Gnarp skriven av Anselm Forsslund år 1933 sägs att det lite ovanliga namnet kommer sig ”av att det på denna trakt fanns ovanligt bra beten och man ansåg att man här hittat toppen av en god betstrakt.” Det vanligaste var ju annars att vallarna fick namn efter den by, varifrån bönderna till resp vall kom. Exempel är bl a Åsvallen, Vallenbodarna, Gryttjesvallen, Frästavallen o s v. Så Toppbodvallen är ett undantag från ”normalreglerna.”

Boföringsvägen till vallen gick på sin tid öster om den västliga av Gåstjärnarna. Här samlades fäbodfolket med sina djur och fortsatte sedan den gamla Toppbodvägen österut ytterligare c:a 4 km. Denna väg finns fortfarande kvar men nya skogsbilvägar har i praktiken gjort den obehövlig utom för skogsvandrare och jägare m fl.

Fäbodbruket upphörde under andra halvan av 1930-talet. Men redan på 1920-talet hade den traditionella mjölkhanteringen upphört och därmed även ost- och smörtillverkning. I stället fraktades mjölken då med lastbil till det mejeri, som fanns  i Gnarps prästgård.

Söder och sydost om själva vallen fanns c:a 11 ha odlad jord, där huvuddelen av odlingen bestod av korn och grönfoder (ärtväxter/havre.) Söder om det ännu kvarvarande stallet på vallen fanns en del inhägnade småodlingar, Kalvtäkterna, som troligen var beteshagar för de kalvar, som fanns här.

Toppbodbäcken försörjde vallen med erforderligt vatten. Vid bäcken fanns en eller flera mjölkkylar. Även en stensatt brunn för rent vatten fanns, vilket inte var särskilt vanligt på våra fäbodvallar.

Under senaste kriget blev höet från vallen eftertraktat. Bönder från Årskogen köpte då hö från vallens bönder. Vintertid användes stugorna och fähusen av skogshuggare och timmerkörare. Efter kriget kom vallen aldrig att användas för någon som helst fäbodverksamhet.

Det huvudsakliga arbetet på våra fäbodvallar bestod av mjölkning morgon och kväll, att hålla rent och snyggt i stugorna och fähusen samt att utfodra djuren på kvällen, daglig ost- och smörtillverkning m m, m m.

Välkomna avbrott i arbetet var de s k ”bohelger”, som arrangerades ett par gånger varje sommar. Toppbodvallen var inget undantag. Gustav Östbom från Sörfjärden, som var född 1877 och blev 103 år gammal har berättat om ett bogäspe på Toppbodvallen, som han deltog i som ung. I Gällsta hade ett gäng pojkar samlats på morgonen. Ett ankare med brännvin (= c:a 39 liter) hade införskaffats och delades nu upp i medhavda flaskor. Sedan gick vandringen över Skesta och Gryttje. Nya ungdomar anslöt på vägen och snart var styrkan 30-40 man, som gick skogledes på krokiga och steniga stigar under stoj och glam, sång och musik från medhavda dragspel och fioler. Längs vägen fanns på visa ställen särskilda s k ”suptallar”, där man gjorde halt för att inmundiga ur flaskorna. Det kunde bli rätt långa uppehåll och efter varje sådant uppehåll gick vandringen vingligare och långsammare. De, som gick nyktra, kom fram kl 6 på kvällen medan ankomsttiden för övriga skiftade beroende på hur mycket av flaskornas innehåll, som gått åt……

Idag är det tyst och fridfullt på Toppbodvallen. Jag brukar åka dit ibland för att strosa runt och drömma om hur livet en gång för länge sedan tedde sig här och titta på de få kvarvarande grånade stugorna och några lämningar efter Toppbodvallens storhetstid.

Denna stuga är nu jaktstuga för ett antal jägare.  Det var ursprungligen en av Gällstaböndernas stugor

Denna stuga är nu jaktstuga för ett antal jägare. Det var ursprungligen en av Gällstaböndernas stugor

Stallet intill jaktstugan, numera vedbod och utedass

Stallet intill jaktstugan, numera vedbod och utedass

Per-Nils stuga (från Gärde)

Per-Nils stuga (från Gärde)

Nilssons stuga (från Rogsta)

Nilssons stuga (från Rogsta)

Fähus vid Nilssons stuga. Ingångshöjden har höjts genom avkapning av de två översta stockarna. Orsaken var att det under timmerkörning på vallen användes som stall för hästar.

Fähus vid Nilssons stuga. Ingångshöjden har höjts genom avkapning av de två översta stockarna. Orsaken var att det under timmerkörning på vallen användes som stall för hästar.

 

Read Full Post »

Jures-gubben

Under min uppväxttid i Skesta hörde jag ibland äldre bybor nämna Jures-gubben. På äldre dar började jag fundera på vem det var och var han bodde. Jag brukade ibland besöka Emil Skelander i Skesta, numera bortgången, som berättade att Jures är samma hus som barberarna Anders och Herman Bergman senare bodde i och sedan dess även benämns ”Barberarns”. Men namnet Jures används ibland även idag. När jag sedan hittade en artikel om Jures-gubben i Hudiksvalls-Tidningen från 28 feb 1939, skriven av Anselm Forsslund från ”Olles” i Skesta, fick jag efterlängtad information om Jures-gubben. Jag fick också hjälp av Karin Larsson i Mellanfjärden att ta fram lite mer data om Juresgubben i Anselm Forsslunds artikel. Han var född i Grängsjö år 1815 och dog i Skesta år 1905. Han gifte sig första gången år 1841 med änkan efter Pehr Persson, Margta Persdotter, på Juresgården i Skesta. Hon dog 1 jan 1884. I oktober samma år gifte Juresgubben om sig med Karin Östbom från Haddäng (född 1836), som dog år 1912 i Norrfjärden, vilket tyder på att hon flyttade från Jures i Skesta någon gång efter makens död.  

Jures är således ett mycket gammalt gårdsnamn och de uppgifter jag fått fram tyder på att det åtminstone kan ha funnits från början av 1800-talet. Då gifte sig en Jon Jonsson Niure med en kvinna i Skesta, som troligen bodde i det hus, som sedan kom att kallas Jures. Således bör det genom åren ha funnits flera ”Jures-gubbar” än den som finns i Anselm Forsslunds berättelse. Jag vet t ex med säkerhet att det även bodde en Jures-Ante (Andersson) här, som troligen efterträdde Jures-gubben i Anselms berättelse, som jag (i smärre bearbetning av mig) återger här:

Jures-gubben var ett gammalt Gnarps-original. Namnet fick han efter den gård han kom till i Skesta. Hans borgerliga namn var annars Erik Nilsson Bylund, född i Grängsjö  by i Gnarp år 1815, gift första gången med änkan i den s k Juresgården med tillhörande mindre torplägenhet i Skesta och andra gången med Karin Östbom från Tomtänget, ättling efter till Gnarp i slutet av 1700- eller början av 1800-talet inflyttade Gävle-fiskare.

Från min barndom minns och känner jag ganska väl till detta sockenoriginal eftersom han bodde i samma by som jag. Jag ska därför försöka lämna en så noggrann bild som möjligt av honom.

Jures-gubben var ingen liten karl, jag förmodar sina modiga tretton kvarter (= c:a 1,95 m) i längd, och hade även i övrigt en ganska stadig kroppsbyggnad. Under årens lopp hade han blivit bockbent – hans knän sköt nämligen fram något kvarter (= c:a 15 cm) framför övriga delen av benen – troligen var underredet för svagt i förhållande till kroppstyngden.

Onormalt långa armar vars ändar slutade med två kraftiga, mest liknande tvenne gödselgrepar, där den ena klon pekade åt ett håll, en annan klo åt ett annat. Näsan liknade gångna tiders kruthorn. Han hade stora ögon, vilka jag som barn förvånade mig över att de inte för länga sedan trillat ur huvudet eftersom de undre ögonlocken hängde långt ner på kindknotorna.

Allmänt var vi ganska ense om att han inte just var någon skönhet. Det var inte underligt att byns bondmoror – och även andra – skrämde sina odygdiga ungar med att säga:

-Tiger ni inte ungar så skall jag skicka bud efter Jures-gubben att han kommer och tar er!

Själv blev jag mer än en gång åthutad på detta sätt, vilket jag nu senare i livet nog inser var fullt berättigat.

Jures-gubben gick ofta i kyrkan, som de gamla hade för sed. I samband med detta bör jag därför något beskriva hans kyrkstass, som åtminstone vintertid bestod av en grågrön överrock, byxor av obestämd färg, som var minst en decimeter för korta, vederbörligen beslagna på knän och akterdäck med äkta svenskt kalvskinn, samt krökstövlar. En storbrämig kattskinnsmössa avslutade ekiperingen.

I kyrkan letade sig gubben i de flesta fall till en av de främre bänkarna. Nog var Jures-gubben en ganska flitig kyrkobesökare, men om han rätt uppfattade prästens ord om att det är saligare att giva än att taga hyser jag tvivel till, vilket jag belyser längre fram.

När gubben för andra gången trädde i brudstol skulle han givetvis ordna så att han fick största möjliga förtjänst på affären. Det väsentliga var därför att få in så mycket brudgåvor så att de mer än väl täckte kostnaderna, vilket också gick efter uträkning. Men att utan en sista inventering kliva i brudsängen gick ju inte för sig. Slantarna måste än en gång räknas, vilket gjordes vid fönstret i bara skjortan. Episoden åsågs av en hemmansägare från grannbyn, Pelle Nordin, som av en händelse hade sina vägar åt det hållet. Det var vid midsommartiden.

På huvudets vägnar var gubben av naturen mindre väl utrustad. Som han därtill var både snål och girig kan man förstå att han rätt ofta blev utsatt för än det ena, än det andra skämtet från vissa spelevinkar, som gjorde sig lustiga på hans bekostnad.

Han närmaste granne, Jante Norell, som var en stor spjuver, försummade aldrig att titt som tätt driva med honom. En gång på våren, när gubben höll på att sprätta kring gödseln intill gården, kom Norell gående. Gubbarna slog sig i samspråk om ditt och datt. Innan de skiljdes yttrade Norell:

– Det finns nog ingen som har det så bra som du. Snäll käring har du, inga ungar och din jord är som rena silvret!

Gubbens sandbacke var som en veritabel stekpanna. Det visste nog Jante mer än väl.

En annan gång låg gubben sjuk och Jante skulle givetvis som god granne göra sig underrättad om hälsotillståndet. Vi slutet av besöket yttrade Jante:

– Jaa, inte kunde jag då tro när jag gick hit, att det var så dåligt ställt med dig, som det är. Jag ser ju att du inte kan ha många dagar kvar. Adjö med dig, vi träffas nog aldrig mer!

Jante förstod mer än väl vad som skulle bli följden av hans klena tröst. Väl utkommen ställde han sig och lyssnade. Mycket riktigt, hans plan hade lyckats. Om en stund hörde han gubben ropa:

– Kari, Kari, kom hit! Jag tror bestämt själv att det är på slutet. Och du hörde väl du mä va skrikhalsen väst om oss sa, att jag inte har många dagar kvar! Leta igen en flaska så du kan gå till Karin du Grängsjö (han talade ofta baklänges och menade ”gå till Grängsjö du, Karin”), så jag kan få någon medicin!

Sjukdomen var nog inte av någon farlig art. Gubben var snart på benen och levde i många år efteråt.

Frälsningsarmén hade ofta sina sammankomster hos grannen Norell. Dessa bevistades rätt flitigt av gubben. Man tog alltid upp kollekt, men ur gubbens börs kom inga slantar. Norell, som mycket väl visste hur snål gubben var, passade en gång på att ta plats bredvid gubben. När kollekten började tas upp stötte Jante gubben i sidan och sa:

-Hör du Erik, nog ska väl du ge kollekt som alla andra, du som inga barn och arvingar har. Du vet väl att av det man ger åt Gud får man tiofalt igen?

Jo, nog hade gubben reda på den lärosatsen,” men se börsen hade ju olyckligtvis glömts hemma” – naturligtvis av försiktighetsskäl.

– Du får låna av mig, sa Jante. Jag får nog igen slanten av dig, min närmaste granne. Fattas väl bara annat! Ska du ha en krona? Du, som är rik, ska väl ge så du slipper skämmas!

Att gubben spärrade upp korpgluggarna är nog inte rätt att säga eftersom dessa ju jämt stod öppna förut.

– En krona! Är du tokig, Jante!? Det måste väl räcka med en tioöring?

Men så små pengar ”råkade” Jante inte ha vid detta tillfälle, så gubben måste för skams skull ta emot en tjugofemöring.

Det gick en tid och Jante tyckte att tiden kunde vara inne att fordra gubben på kollektlånet. Jante förstod mer än väl hur saken skulle komma att avlöpa. Svaret blev som väntat:

– Nä, den där tjugofemöringen kommer jag aldrig att betala. Det var ju du som lurade på mig slanten. Du har dig själv att skylla.

Men saken var ännu inte utagerad. Jante hade mer kvar i bakfickan. Det gick några dagar under vilka Jante hade tid att fundera ut nya spratt. Jante hade en lilldräng, Johan. En kväll efter avslutat arbete tyckte Jante att tiden kunde vara mogen att än en gång påminna gubben om kollektlånet. Han anmodade därför lilldrängen Johan att kräva ut beloppet. Han skulle få behålla slanten för besväret.

Johan var med på roligheten och gick omedelbart för driva in lånet. Gubben blev, som Jante mycket riktigt förutsett, topp tunnor rasande och skrek:

– Har man hört på en sådan sakramenskad djävulur! Hälsa du Jante att han väl får räkna den där tjugofemöringen på mursleven vi har tillsammans, för den har han använt mycket mer än jag!

Jures-gubben var en ivrig snusare. Om gubben var stor till växten så var också snusdosan anpassad därefter. Den var väl sex tum lång, av äkta prima mässing, således bastant vara. Men att som andra snusare ta en pris i nypan föraktade gubben. Kranen var för stor att fylla. Nej, dosan sattes under det ena näshålet med ett finger tryckt mot motsatt sida. På så sätt insöps snuset växelvis på båda sidor. Under årens lopp nöttes dosans kant sönder men näsan höll.

Nu har några årtionden svunnit sedan Jures-gubben och hans Kari samlades till sina fäder. De gamla sockenoriginalens tid tycks vara förbi men det skulle inte skada om man letade fram minnet av de original i likhet med Jures-gubben, som säkerligen funnits inom varje socken. De hade dock sin betydelse, om inte annat för att hålla odygdiga ungar i schack.

Så slutar Anselm Forsslunds berättelse. Som avslutning återger jag komponenterna i det ”fruntimmersbrännvin”, som Jures-gubben brukade blanda till och som berättats mig av Emil Skelander. Receptet till denna dryck lär ha bestått av brännvin och sirap, som blandades med gubbens egen saliv i hans munhåla och därefter spottades ut och hälldes på flaska. Det hemliga receptet läckte ut till några damer, som låtit sig bjudas. De fick kraftiga kväljningar och det blev abrupt slut på bjudandet. Jag har full förståelse för dem!

Här bodde den i texten omtalade Jures-gubben i Skesta, d v s samma hus som barberarna Anders och Herman Bergman ett par decennier senare kom att bosätta sig i

Här bodde den i texten omtalade Jures-gubben i Skesta, d v s samma hus som barberarna Anders och Herman Bergman ett par decennier senare kom att bosätta sig i

Read Full Post »