Under min uppväxttid i Skesta hörde jag ibland äldre bybor nämna Jures-gubben. På äldre dar började jag fundera på vem det var och var han bodde. Jag brukade ibland besöka Emil Skelander i Skesta, numera bortgången, som berättade att Jures är samma hus som barberarna Anders och Herman Bergman senare bodde i och sedan dess även benämns ”Barberarns”. Men namnet Jures används ibland även idag. När jag sedan hittade en artikel om Jures-gubben i Hudiksvalls-Tidningen från 28 feb 1939, skriven av Anselm Forsslund från ”Olles” i Skesta, fick jag efterlängtad information om Jures-gubben. Jag fick också hjälp av Karin Larsson i Mellanfjärden att ta fram lite mer data om Juresgubben i Anselm Forsslunds artikel. Han var född i Grängsjö år 1815 och dog i Skesta år 1905. Han gifte sig första gången år 1841 med änkan efter Pehr Persson, Margta Persdotter, på Juresgården i Skesta. Hon dog 1 jan 1884. I oktober samma år gifte Juresgubben om sig med Karin Östbom från Haddäng (född 1836), som dog år 1912 i Norrfjärden, vilket tyder på att hon flyttade från Jures i Skesta någon gång efter makens död.
Jures är således ett mycket gammalt gårdsnamn och de uppgifter jag fått fram tyder på att det åtminstone kan ha funnits från början av 1800-talet. Då gifte sig en Jon Jonsson Niure med en kvinna i Skesta, som troligen bodde i det hus, som sedan kom att kallas Jures. Således bör det genom åren ha funnits flera ”Jures-gubbar” än den som finns i Anselm Forsslunds berättelse. Jag vet t ex med säkerhet att det även bodde en Jures-Ante (Andersson) här, som troligen efterträdde Jures-gubben i Anselms berättelse, som jag (i smärre bearbetning av mig) återger här:
Jures-gubben var ett gammalt Gnarps-original. Namnet fick han efter den gård han kom till i Skesta. Hans borgerliga namn var annars Erik Nilsson Bylund, född i Grängsjö by i Gnarp år 1815, gift första gången med änkan i den s k Juresgården med tillhörande mindre torplägenhet i Skesta och andra gången med Karin Östbom från Tomtänget, ättling efter till Gnarp i slutet av 1700- eller början av 1800-talet inflyttade Gävle-fiskare.
Från min barndom minns och känner jag ganska väl till detta sockenoriginal eftersom han bodde i samma by som jag. Jag ska därför försöka lämna en så noggrann bild som möjligt av honom.
Jures-gubben var ingen liten karl, jag förmodar sina modiga tretton kvarter (= c:a 1,95 m) i längd, och hade även i övrigt en ganska stadig kroppsbyggnad. Under årens lopp hade han blivit bockbent – hans knän sköt nämligen fram något kvarter (= c:a 15 cm) framför övriga delen av benen – troligen var underredet för svagt i förhållande till kroppstyngden.
Onormalt långa armar vars ändar slutade med två kraftiga, mest liknande tvenne gödselgrepar, där den ena klon pekade åt ett håll, en annan klo åt ett annat. Näsan liknade gångna tiders kruthorn. Han hade stora ögon, vilka jag som barn förvånade mig över att de inte för länga sedan trillat ur huvudet eftersom de undre ögonlocken hängde långt ner på kindknotorna.
Allmänt var vi ganska ense om att han inte just var någon skönhet. Det var inte underligt att byns bondmoror – och även andra – skrämde sina odygdiga ungar med att säga:
-Tiger ni inte ungar så skall jag skicka bud efter Jures-gubben att han kommer och tar er!
Själv blev jag mer än en gång åthutad på detta sätt, vilket jag nu senare i livet nog inser var fullt berättigat.
Jures-gubben gick ofta i kyrkan, som de gamla hade för sed. I samband med detta bör jag därför något beskriva hans kyrkstass, som åtminstone vintertid bestod av en grågrön överrock, byxor av obestämd färg, som var minst en decimeter för korta, vederbörligen beslagna på knän och akterdäck med äkta svenskt kalvskinn, samt krökstövlar. En storbrämig kattskinnsmössa avslutade ekiperingen.
I kyrkan letade sig gubben i de flesta fall till en av de främre bänkarna. Nog var Jures-gubben en ganska flitig kyrkobesökare, men om han rätt uppfattade prästens ord om att det är saligare att giva än att taga hyser jag tvivel till, vilket jag belyser längre fram.
När gubben för andra gången trädde i brudstol skulle han givetvis ordna så att han fick största möjliga förtjänst på affären. Det väsentliga var därför att få in så mycket brudgåvor så att de mer än väl täckte kostnaderna, vilket också gick efter uträkning. Men att utan en sista inventering kliva i brudsängen gick ju inte för sig. Slantarna måste än en gång räknas, vilket gjordes vid fönstret i bara skjortan. Episoden åsågs av en hemmansägare från grannbyn, Pelle Nordin, som av en händelse hade sina vägar åt det hållet. Det var vid midsommartiden.
På huvudets vägnar var gubben av naturen mindre väl utrustad. Som han därtill var både snål och girig kan man förstå att han rätt ofta blev utsatt för än det ena, än det andra skämtet från vissa spelevinkar, som gjorde sig lustiga på hans bekostnad.
Han närmaste granne, Jante Norell, som var en stor spjuver, försummade aldrig att titt som tätt driva med honom. En gång på våren, när gubben höll på att sprätta kring gödseln intill gården, kom Norell gående. Gubbarna slog sig i samspråk om ditt och datt. Innan de skiljdes yttrade Norell:
– Det finns nog ingen som har det så bra som du. Snäll käring har du, inga ungar och din jord är som rena silvret!
Gubbens sandbacke var som en veritabel stekpanna. Det visste nog Jante mer än väl.
En annan gång låg gubben sjuk och Jante skulle givetvis som god granne göra sig underrättad om hälsotillståndet. Vi slutet av besöket yttrade Jante:
– Jaa, inte kunde jag då tro när jag gick hit, att det var så dåligt ställt med dig, som det är. Jag ser ju att du inte kan ha många dagar kvar. Adjö med dig, vi träffas nog aldrig mer!
Jante förstod mer än väl vad som skulle bli följden av hans klena tröst. Väl utkommen ställde han sig och lyssnade. Mycket riktigt, hans plan hade lyckats. Om en stund hörde han gubben ropa:
– Kari, Kari, kom hit! Jag tror bestämt själv att det är på slutet. Och du hörde väl du mä va skrikhalsen väst om oss sa, att jag inte har många dagar kvar! Leta igen en flaska så du kan gå till Karin du Grängsjö (han talade ofta baklänges och menade ”gå till Grängsjö du, Karin”), så jag kan få någon medicin!
Sjukdomen var nog inte av någon farlig art. Gubben var snart på benen och levde i många år efteråt.
Frälsningsarmén hade ofta sina sammankomster hos grannen Norell. Dessa bevistades rätt flitigt av gubben. Man tog alltid upp kollekt, men ur gubbens börs kom inga slantar. Norell, som mycket väl visste hur snål gubben var, passade en gång på att ta plats bredvid gubben. När kollekten började tas upp stötte Jante gubben i sidan och sa:
-Hör du Erik, nog ska väl du ge kollekt som alla andra, du som inga barn och arvingar har. Du vet väl att av det man ger åt Gud får man tiofalt igen?
Jo, nog hade gubben reda på den lärosatsen,” men se börsen hade ju olyckligtvis glömts hemma” – naturligtvis av försiktighetsskäl.
– Du får låna av mig, sa Jante. Jag får nog igen slanten av dig, min närmaste granne. Fattas väl bara annat! Ska du ha en krona? Du, som är rik, ska väl ge så du slipper skämmas!
Att gubben spärrade upp korpgluggarna är nog inte rätt att säga eftersom dessa ju jämt stod öppna förut.
– En krona! Är du tokig, Jante!? Det måste väl räcka med en tioöring?
Men så små pengar ”råkade” Jante inte ha vid detta tillfälle, så gubben måste för skams skull ta emot en tjugofemöring.
Det gick en tid och Jante tyckte att tiden kunde vara inne att fordra gubben på kollektlånet. Jante förstod mer än väl hur saken skulle komma att avlöpa. Svaret blev som väntat:
– Nä, den där tjugofemöringen kommer jag aldrig att betala. Det var ju du som lurade på mig slanten. Du har dig själv att skylla.
Men saken var ännu inte utagerad. Jante hade mer kvar i bakfickan. Det gick några dagar under vilka Jante hade tid att fundera ut nya spratt. Jante hade en lilldräng, Johan. En kväll efter avslutat arbete tyckte Jante att tiden kunde vara mogen att än en gång påminna gubben om kollektlånet. Han anmodade därför lilldrängen Johan att kräva ut beloppet. Han skulle få behålla slanten för besväret.
Johan var med på roligheten och gick omedelbart för driva in lånet. Gubben blev, som Jante mycket riktigt förutsett, topp tunnor rasande och skrek:
– Har man hört på en sådan sakramenskad djävulur! Hälsa du Jante att han väl får räkna den där tjugofemöringen på mursleven vi har tillsammans, för den har han använt mycket mer än jag!
Jures-gubben var en ivrig snusare. Om gubben var stor till växten så var också snusdosan anpassad därefter. Den var väl sex tum lång, av äkta prima mässing, således bastant vara. Men att som andra snusare ta en pris i nypan föraktade gubben. Kranen var för stor att fylla. Nej, dosan sattes under det ena näshålet med ett finger tryckt mot motsatt sida. På så sätt insöps snuset växelvis på båda sidor. Under årens lopp nöttes dosans kant sönder men näsan höll.
Nu har några årtionden svunnit sedan Jures-gubben och hans Kari samlades till sina fäder. De gamla sockenoriginalens tid tycks vara förbi men det skulle inte skada om man letade fram minnet av de original i likhet med Jures-gubben, som säkerligen funnits inom varje socken. De hade dock sin betydelse, om inte annat för att hålla odygdiga ungar i schack.
Så slutar Anselm Forsslunds berättelse. Som avslutning återger jag komponenterna i det ”fruntimmersbrännvin”, som Jures-gubben brukade blanda till och som berättats mig av Emil Skelander. Receptet till denna dryck lär ha bestått av brännvin och sirap, som blandades med gubbens egen saliv i hans munhåla och därefter spottades ut och hälldes på flaska. Det hemliga receptet läckte ut till några damer, som låtit sig bjudas. De fick kraftiga kväljningar och det blev abrupt slut på bjudandet. Jag har full förståelse för dem!
Här bodde den i texten omtalade Jures-gubben i Skesta, d v s samma hus som barberarna Anders och Herman Bergman ett par decennier senare kom att bosätta sig i
Read Full Post »
Sven Norman 