Tjuvön – en av Nordanstigs naturskönaste platser

Tjuvön ligger som en halvö omedelbart nordost om Mellanfjärden. För kanske 1000 år sedan var den en ö med ett sund mot fastlandet, som då låg strax sydost om den nuvarande Kustvägen. Landhöjningen har eliminerat sundet, men man kan fortfarande skönja det i form av fuktstråk, som finns här. Det finns två teorier om namnet Tjuvön:
 
1. Den första är att Tjuvön låg i vägen för båtarnas segelvindar när de passerade på havet utanför Mellanfjärden. Den stal helt enkelt vinden för seglarna och skulle därför har fått namnet Tjuvön
 
2. Den andra teorin är lite mer dramatisk. Det påstås att man för mycket länge sedan, när man bestraffade stölder betydligt hårdare än idag, d v s med dödsstraff, hängde upp tjuvarna i träden fullt synliga på utkanten på ön för att de skulle verka avskräckande på förbifarande presumtiva tjuvar/sjöfarare. Det må vara hur som helst med namnet. Men Tjuvön är en pärla i Nordanstigs natur.

Jag klassar den som en av de naturskönaste i Nordanstig. Hela Tjuvön har flera sevärda platser men jag tycker dess nordöstra sida är vackrast. C:a 1 km norr om Mellanfjärden går en liten väg österut c:a 250 m till den f d fäboden Sundsbovallen. Här finns fortfarande två av vallens tidigare 13 stugor kvar. Det var Jättendalsbönder, som hade denna fäbodvall. Verksamheten avtog successivt och upphörde helt i slutet på 1940-talet. Från min ungdom minns jag den utomhusdansbana, som uppfördes strax nordväst om vallområdet, och som brukades till omkring 1980.

Från Sundsbovallen går en stig åt nordost. Om man följer den c:a 200 m och sedan går till höger på en annan stig kommer man efter ytterligare c:a 300 m till havet. Här kan man med fördel vika av till höger (mot sydväst) och gå upp på berget. Vandringen hit upp går delvis på släta hällar bevuxna med av säregna, förvridna martallar. Väl uppe på toppen av berget har man en fantastisk utsikt över Bottenhavet och våra fåtaliga öar, Gran, Vitörarna och Jättholmarna. Det är uteslutet att gå upp hit utan att stanna till och njuta av detta till medhavt fika. Efter denna högtidsstund vandrar vi vidare österut nerför berget och är strax ner vid stranden, som här består av rena ”parkettgolvet.” Ingen annanstans längs Nordanstigskusten har jag sett något liknande i det här formatet. Strandpartierna söderut består av släta och mjukt rundade hällar, så det är nästan som att gå på ett långt slätt golv av sten. Man passerar strax även ett litet strandängsparti med fina strandväxter varefter ”parkettgolvet” åter tar vid. Efter ytterligare en kort bit hamnar man på ett dansbaneliknande stengolv med några stora stenblock, som ser ut som vore de nedfallna från himlen. Härifrån kan man, om man vill, avsluta turen och gå tillbaka åt nordväst på en stig genom skogen och åter till Sundsbovallen. Men man kan också fortsätta ännu längre söderut mot Ramsviken, en havsvik som snart kommer att bli en liten insjö genom landhöjningen. Man kan även gärna även ta en sväng uppåt en bit från stranden och njuta av alla vackra hällar, mossor och gammeltallar som finns här.

Tjuvön är, som sagt, en naturens pärla. Även dess sydvästra del med Rödberget och Sörudden är högst sevärda vandringsmål! Ett besök på Tjuvön är ett utmärkt alternativ för naturälskaren!

"Dansbanan" i öster

Ramsviken på sydöstra Tjuvön, snart en insjö

"Fastgjuten" gammeltall i sydväst

Sörudden

Vattenöversköljt "parkettgolv" i öster

Ett säreget fritidshus inne i Ramsviken i sydost

Höstgrann vitmossa på östra sidan

"Parkettgolv" på östra sidan

Rödberget i sydväst med utsikt mot Mellanfjärden

En av de två kvarvarande stugorna på Sundsbovallen

Motiv från östra sidan

Färgglatt stenblock i nordost

Read Full Post »

Fäbodvall i vinterskrud

11 januari och 7 februari 2010 besökte jag Vallenbodarna i Gnarp. Nu har vi ju fått en vinter som den brukade vara på ”den gamla goda tiden.” Oavsett vad vi tycker om sådana vintrar så kan vi inte förneka att vårt vinterlandskap, målat av naturens egna konstnärer, är högst sevärt. Och då vet jag att fäbodmiljöer kan vara väl så vackra att besöka som på sommaren. Så här kommer nu några riktigt äkta vinterbilder från en plats, som mest är förknippad med sommar och sol. Men håll med om även vintern har sin tjusning här! Och av de många älgspåren på vallen att döma har älgarna samma åsikt!

 Sven Norman

Read Full Post »

En framtida vandring i forntida spår – en natur- och kulturidé

Det är söndag den 10 juni år 2012. Svante har namnsdag. Solen skiner, fåglarna sjunger. Det är en strålande försommarmorgon och boföringsdag till Vallenbodarna, nypremiär för en kulturhistorisk högtidsdag.

På den här öppna, nu igenväxande, ytan i skogen norr om Norromå i Gnarp låg Vallenbodarna för mycket länge sedan

Ett femtiotal förväntansfulla personer och lokalpressen har samlats i Norromå trots den tidiga morgontimmen. Klockan är sex. För att vara en riktig boföringsdag är det egentligen ändå ovanligt sent. Vår guide hälsar oss välkomna och berättar:

Svantedagen 10 juni var under fäbodtiden den traditionella dagen när kor och kalvar skulle föras till fäboden för sommarbete. Det skulle alltid ske den 10 juni oavsett veckodag. Detta datum gällde för boföringen på alla vallar i våra trakter och även på andra ställen där fäbodliv bedrevs. Den väg vi nu ska gå är Vallenböndernas gamla boföringsväg på sträckan Norromå – Vallenbodarna. Den gick egentligen från Vallen och norrut till Norromå via den plats vi nu står. Det är nu 56 år sedan någon sådan boföring skedde här. Sista gången var 1956 och därmed tog även fäbodepoken i Gnarp slut eftersom Vallenbodarna var den vall där fäbodliv bedrevs längst. Hur gammal fäbodepoken är vet ingen. Forskare menar att den kan härledas till mer än 2000 år sedan. Och vi har ingen aning om hur länge boföringen pågick efter den här vägen. Vi vet att det enbart i Gnarp under början av 1700-talet fanns åtminstone ett 25-tal vallar utspridda från väster till öster.

Sommaren 2009 gick några lokalhistoriskt intresserade personer den väg vi nu ska gå. De gick här för att försöka hitta och snitsla upp den sedan länge övergivna och sakta men säkert igenväxande och av skogsavverkningar nästan försvunna vägen. Sedan boföringen upphörde användes vägen endast för skogsbruk, av skogsvandrare, jägare m fl. Men genom den expanderande motoriseringen och fler skogsbilvägar har ju allt blivit annorlunda och den här vägen blev helt enkelt över. I början av 80-talet märktes den dock upp och användes när IOGT under några år arrangerade vandringar längs Vallstigen, som börjar i Hassela och passerar ett stort antal fäbodvallar på sin rutt tvärs igenom Nordanstigs kommun.

Efter rekognosceringen sommaren 2009 närdes en idé om att återuppliva den här vägen som en kulturvandringsstig. Under 2010 och 2011 har således vägen röjts fram och märkts upp, informationstavlor har satts upp om speciella sevärdheter om natur och fäbodlivet m m, fika- och grillplatser har gjorts i ordning på lämpliga platser o s v. Det har kunnat ske tack vare insatser från ideella föreningar i Gnarp, välvilligt inställda markägare och ekonomiska stöd från samhället. Den blir ett kulturhistoriskt komplement till de fäbodar vi har kvar och förhoppningen är att många ska gå den och få veta mer om det gamla fäbodlivet. Förhoppningsvis blir den också en stor tillgång för besökare och turister, som antingen på egen hand eller under ledning av en guide kan insupa historiens fäbodvingslag.

Idag är det således högtidlig och historisk nypremiär för boföringen till Vallenbodarna längs den uråldriga boföringsvägen. Men vi har inga kreatur med oss så vi får själva försöka förnimma ljudet av råmande kor och koskällor tillsammans med bopigor och andra, som när det begav sig på riktigt, följde med den ansenliga karavanen. Men nu startar vi den här karavanen på vår c:a 7 km långa tur! 

Här syns en av de minst sju lämningarna på platsen för gamla Vallenbodarna

Vandringen börjar. Det går först uppför efter en på senare år uppbruten traktorväg, som delvis följer boföringsvägen. Fåglarna sjunger eller kanske diskuterar de vad som föranleder denna folkanhopning. Det här har de ju aldrig tidigare upplevt, så oron och förvåningen är förståelig. Vår guide berättar vilka fåglar vi hör och försöker inpränta några av lätena i våra mer eller mindre mottagliga hjärnor. Växtligheten har ännu så länge inte hunnit så långt men guiden stannar ändå upp på några platser och berättar om några av dem, som börjat blomma. Det artar sig till en intressant tur.

Del av Dyrån, som rinner omedelbart norr om nuvarande Vallenbodarna

Vi har nu lämnat traktorvägen och följer den nyröjda och uppmärkta ursprungliga boföringsvägen norrut. Vi går öster om Hemmansberget och passerar snart över Dalmyrbäcken, som här är i sin linda på sin väg österut till Gryttjetjärn. Några hundra meter norr om Dalmyrbäcken gör vi halt. Vi har nu gått c:a 2½ km och kommit fram till en tydlig öppning i skogen, som nu dessutom röjts upp. Guiden berättar:

Vi är nu framme på den plats där Vallenbodarna låg för mycket länge sedan. Här finns fortfarande lämningar efter minst sju stuggrunder. Vi vet inte hur länge Vallenbodarna fanns här och varför den flyttades. När den flyttades härifrån blev det till norra sidan av Dyrån, således norr om den plats där den nu ligger. Men mer om detta längre fram.

Guiden visar oss nu runt på platsen bland husgrunderna. Platsen är nu nyröjd och grunderna framträder tydligt. Nya informationstavlor berättar om platsen och hur det kan ha sett ut här under den forna fäbodtiden. Man känner verkligen historiens vingslag. Vi sätter oss ner bland grunderna, fikar och funderar på hur folk egentligen levde här på den tid det begav sig. Det är en smått märklig upplevelse att sitta här och tänka på den livliga verksamhet som fanns här på denna nu tysta och helt övergivna plats mitt i skogen. Vi fortsätter vandringen och passerar snart en vändplan till en skogsbilväg. Sådana bekvämligheter hör inte till boföringens historia, så det här blir en liten kulturkrock.

En gammal slåttermaskin som blivit kvar på den tidigare åkermarken vid Vallenbodarna

Vi befinner oss väster om södra Vitberget och går vidare norrut. Vi korsar snart den nyssnämnda skogsbilvägen och Korrbäcken, som rinner parallellt med vägen. Guiden berättar att Korrbäcken förr i tiden var en mycket fin öringsbäck, som lockat många metare hit.

Efter att hela tiden i stort sett ha gått nästan rakt norrut fortsätter nu stigen mot nordost. Vi går öster om Norra Vitberget och passerar stigens högsta punkt c:a 160 meter över havet. Vi tar en kort fikapaus även här och fortsätter sedan. Efter ytterligare c:a 1 km kommer vi fram till den gamla vägen mellan Gårdsjön och Tjärnvik. Den är fortfarande i så bra skick att den är farbar med bil om man kör försiktigt. Vi korsar den och fortsätter den sista biten norrut. Nu går det kraftigt utför. Vi är i den långa Skettbacken, som utgör den sista etappen mot Vallenbodarna. Boföringen hem från vallen i motsatt riktning på sensommaren måste ha varit ett konditionsprov av stora mått. Och antagligen är det därför den också fått sitt namn – den var nog en riktig ”skitbacke” på vägen hemåt.

Vi kommer fram till Vallenbodarna, en av de bäst bevarade vallarna i hela Nordanstig. Här möts vi av de gamla grå stugorna, lugnet och tystnaden – förutom naturens egna ljud, fågelsång och vindens sus. Guiden berättar:

När Vallenbodarna flyttades från den plats vi tidigare idag stannade till så var det till norra sidan av Dyrån, som går strax norr härom. Men där kunde man inte ha vallen kvar eftersom det var för mycket störningar av troll och annat ”skrömt”. Bl a sägs att bopigorna kunde vakna på morgonen sittande vid Dyrån med fötterna i vattnet utan någon som helst förklaring hur de hamnat där. Och på en sådan plats kunde man ju inte ha vallen, så den flyttades senare hit till den plats där vi nu är. Om det varit som förr i världen hade här nu varit ett liv och ett kiv av råmande kor och kalvar, koskällor, bräkande getter, gnäggande hästar och sorl av folk. Nu gällde det att snabbt ta stugorna i besittning och städa dem inför sommarens vistelse här. Korna skulle in i sina fähus, kalvarna till kalvhagarna för att vänjas vid utelivet innan de kunde släppas lös. Bofororna med all utrustning, som körts hit med hästar, skulle packas upp och tas rätt på. Korna skulle mjölkas och mat lagas. Trots att man den här dagen ofta var uppe redan före kl fyra på morgonen blev det ändå ganska sen kväll.

En gammal fjäderharv vittnar om tidigare jordbruk intill vallen

Vi tar paus och bjuds på en lunch bestående av våfflor och sylt, som smakar fantastiskt efter den långa vandringen. Därefter går vi runt en stund på vallen, tittar in i ett par av de välbevarade fäbodstugorna fähusen och besöker mjölkkylen vid bäcken, medan guiden berättar mer om livet här förr i tiden. Dagen avslutas med en välbehövlig kaffestund varefter hemfärden tar vid. Men vi är för moderna för att traska samma väg tillbaka så den buss som nu anlänt tar oss tillbaka till ”civilisationen” och det moderna samhället.

Några väljer dock att stanna och övernatta för att nästa dag göra en vandring på naturstigarna kring vallen och med hjälp av guiden få veta mer om bl a kolning och flottning, Dyrån och dess forna pärlfiske, titta på flodpärlmusslor i Dyrån och göra en tur fram och åter längs den mycket natursköna Dyrån till den forna grannen i öster, Gryttjesvallen, där guiden ska berätta om fäbodlivet där och den omfattande kolugnskolning, som fanns där under 1940-talet och vars lämningar ännu kan beskådas. Vi, som åker hem med bussen, blir nästan avundsjuka……….

 

Några av stugorna på Vallenbodarna idag

Read Full Post »

Gryttjesvallen i Gnarp, fäbodvall och kolugnscentral

Drygt en halv kilometer väster om E 4 strax norr om Dyrån ligger Gryttjesvallen i Gnarp. Den har en intressant historia inte bara som fäbodvall utan även för den omfattande gengaskolning som utfördes i kolugnar här under andra världskriget.
 
1. Gryttjesvallen som fäbod
 
Gryttjesvallens ålder går sannolikt inte att få fram. Att den åtminstone fanns i början av 1700-talet framgår av uppgifter i Norinska Stiftelsens skrift ”Liten vallkrönika”. Tolv eller tretton fäbodstugor lär ha funnits här men fäboddriften upphörde redan omkring år 1900. Stugorna revs, den sista i början av 1930-talet. Strax söder om vallen rinner Dyrån sitt lopp från Gårdsjön via grannvallen Vallenbodarna, vidare österut förbi Skestavallen, genom övre och nedre Dösjön och så småningom ut i havet vid Dyråsand. I åbrinken nedanför vallen finns vattenkällan fortfarande kvar. Första gången jag var hit, för c:a 30 år sedan, stod endast resterna av en trolig skogshuggarkoja kvar här. År 1999 byggde Ivar Rusth och Ingvar Selin upp en liten timmerstuga här. Den står nu öppen till glädje för besökare, som vill komma hit och tänka tillbaka på den livaktiga tid som en gång rådde här, kanske fika i stugan eller vid bordet utanför och grilla några korvar på grillplatsen.  
 

Raststugan på Gryttjesvallen idag

2. Gryttjesvallen som plats för gengaskolning i kolugnar        

Under andra världskriget rådde avspärrning från tillförsel av brännoljor och därmed stor brist på drivmedel och motorbränsle. Användningen av gengaskol för fordonsdrift blev därför mycket omfattande. Gengas, eller korrekt benämnd generatorgas, alstrades ur träkol eller knubb av lövved, som eldades i en på fordonet monterad behållare, gengasaggregatet. Vid förbränningen av bränslet bildades den s k gengasen varmed motorn kunde drivas. I tidningarna från den här tiden fanns gott om säljannonser för gengaskol, gengasaggregat och montering av sådana. Även artiklar om gengasbiltävlingar var vanliga. I en artikel i Hudiksvalls-Tidningen från 10 okt 1940 berättas sålunda om en stundande gengasbiltävling söndag 20 okt med start i Bollnäs via Edsbyn-Ljusdal-Hudiksvall och mål i Söderhamn, där tävlingen avslutas med prisutdelning och gengasbal på Centralhotellet.
   

Annons från AB Stockholms Centralgarage om försäljning av KVELM-KOL på 1940-talet

Karin Larsson i Mellanfjärden, vars farfar Sven-Erik Johansson drev åkeri- och taxirörelse med gengasfordon under kriget, berättar att kolet eller träknubben förvarades i säckar, som tömdes i gengasaggregatet. Vid ett tillfälle tog en chaufför fel säck varvid en säck med morötter hamnade i ”tanken”- gengaspannan.
 
Anders Norin från Grängsjö i Gnarp, välkänd kommunalpolitiker, nämndeman m m och grundare av Anna och Anders Norins undervisnings- och forskningsfond, i dagligt tal benämnd Norinska Stiftelsen, bedrev i kompanjonskap med Gustaf Pettersson från Norrfjärden, Gnarp under åren 1941-1945 gengaskolning i två kolugnar på Gryttjesvallen. Kolningen i ugnar gick snabbare än i kolmila. På bara 3-4 dagar var kolet klart. Ugnarna gjordes av rödtegel och murades av Olle Wallström, Grängsjö. Alfred och Albin Hansson med sin son Lars som hantlangare hjälpte till med det invändiga murningsarbetet.  

Denna bild togs av Efraim Gustafsson från Husta, Gnarp efter avslutat arbete en lördag vintern 1941. Ko0lningen hade då kommit igång och färdigställandet av den adra kolugnen pågick. Personerna är från vänster: Vilhelm Brodén, Wilhelm Gustafsson, en okänd dalkarl som var här för att lära ut kolningstekniken, Svens Pelle Eriksson, Arnold Pettersson, Gösta Belin (troligen) och John Engström (bas för byggnationerna)

Bröderna Efraim och Wilhelm Gustafsson svarade för byggnadssnickerierna vid ugnarna, som hade välvda tak och dörrar på gavlarna, där kolveden lades in. Mitt på långsidan fanns en lucka för antändning och drag. Kolen krossades i en eldriven kvarn och förpackades i säckar märkta KVELM-KOL Norin & Pettersson. Det mesta av kolet kördes sedan med lastbilar till Sundsvall. Åkarna Sven Svensson och Karl Johansson berättar i en tidningsartikel från 1988 att de körde till Sundsvall med kol till Ture Pettersson på Texaco, Taxi, IC och AB Kolimporten Laurents. Namnet KVELM-KOL kom från en ryss vid namn Ben Kvelm, som utvisats till Sverige anklagad för att vara svensk spion i Sovjetunuionen p g a att han genom ett besök i Sverige 1936 gift sig med en kvinna från Mora och då blev svensk medborgare. Han hade under en följd av år arbetat med masugnskol i Sovjetunionen samt varit med och konstruerat en gengaskolugn. Kvelm anställdes 1939 som kolningsexpert åt Svenska Kolugns AB när det bildades som dotterbolag till AB Stockholms Centralgarage. Redan i januari 1940 byggdes ett femtiotal ugnar för tillverkning av gengaskol benämnt KVELM-KOL. Ugnarna utökades med tiden till c:a 250. Att namnet KVELM-KOL förekom på kolsäckarna från Gryttjesvallen antyder att verksamheten här kan ha varit knuten till nämnda bolag.

Wlhelm Gustafsson utanför "sin" skogshuggarkoja på Gryttjesvallen

Även Johan Skelander byggde i samarbete med brodern Emil en kolugn på Gryttjesvallen. Den var av betong med plant jordtäckt plåttak. Här krossades kolen med en handdriven kvarn. Hjulet med vevhandtaget var gjort av en gammal hjulräfsas hjul och i ett visst läge var det väldigt tungt att veva kvarnen för hand. Gustaf Lundkvist, ”Hällfreds-Gustaf”, konstruerade dock en sorts motvikt på hjulet, som eliminerade det värsta slitet och underlättade arbetet.
 
Rester av kolugnarna finns fortfarande kvar på södra sidan av vägen mitt emot nuvarande stuga. De två norinska ugnarna revs när kolningen upphörde men i marken finns murade öppningar kvar, sannolikt luckorna för antändning och drag. En av dessa två ugnar brann 11 februari 1944 men återuppbyggdes. 4 juli 1945 brann Norins/Petterssons båda kolugnar och ett kolhus samt Skelanders kolhus. Kolugnarna värderades till c:a 15 000 kr + några tusen för kolet. Ugnarna var oförsäkrade eftersom de inte fick försäkras. Av den skelanderska (och östligaste) ugnen finns väggarna kvar medan taket rasat in. Dess yta är c:a 5 x 6 m och höjden drygt 2 ½ m. På ena gaveln finns öppningar och gångjärnshakar efter två stora dörrar. På motsatt gavel finns i marknivå små öppningar och rör, troligen för antändning och drag. F ö finns i området kring ugnarna gott om tegel- och kolrester på och i marken.
 

Resterna av Johan och Emil Skelanders kolugn på Gryttjesvallen

På vallen hade även en flyttbar barack i öst-västlig riktning uppförts som bostad åt de, som arbetade här med kolning och kolvedskörning. Dessutom fanns en mindre stuga/koja för samma ändamål, som byggdes av Efraim och Wilhelm Gustafsson. De bodde även i denna koja många nätter tillsammans med Olle Wallström. I en tidningsartikel från år 1988 berättar de att ”det var kallt när vi murade och snickrade” och att krigsvintrarna var bistra. Wilhelm Gustafsson minns också en speciell händelse från kojan. Det var när kolugnsägaren Anders Norin besökte kojan och satte sig på en stol. När han reste sig upp satt stolen fast i baken på honom och följde med när han började gå. Även stall för hästarna fanns och i anslutning till ugnarna fanns ett kolhus för lagring av kolet i avvaktan på transport från vallen.
   

En av Anders Norins/Gustaf Petterssons kolugnar med kolhuset till höger. Personerna är (troligen) från vänster: Gösta Belin, Helmer Röstlund, Svens-Pelle Eriksson, Wilhelm Gustafsson

 Jag har genom intervjuer med ett flertal personer försökt få fram uppgifter om verksamheten. Som vanligt har jag erfarit att man är för sent ute, men trots allt har det kommit några uppgifter här och där. Bland kolare nämns således Gösta Belin, Blåmyr-Tore Engström, John Johansson, Hans-Erik Norman, Hans-Erik Nykvist, Helmer Röstlund och Olle Wahlberg (den sistnämnde kolade åt Skelander.) Kolvedskörare och –huggare var bl a Wolter Ahlbom, Anders och Arne Berglin, Hans-Olov Engvall, Ture Gröning, Nisse Lundmark, Sven Murén, Elis Nordkvist, Olle Nykvist, Sigfrid Persson, Ivar Sundin, Henning Svedin, Erik Svensson, Hans Åkerlund, Gustaf Öst och Pelle Östberg (den sistnämnde från Bäling och dräng åt Johan Skelander.) Ivar Sundin brukade ha sin älgbössa med sig i skogen och om något skjutbart kom i sikte, t ex skator, kråkor m m, så sköt han. En källa säger att han vid ett tillfälle sköt på en fluga inne i baracken med kulhål i väggen som följd. Ytterligare arbetare här finns namngivna under en av bilderna, men sannolikt fanns betydligt fler än de här nämnda.
 
Kolveden höggs i längder på drygt tre meter. Mycket björk användes till kolveden. Det förekom även huggning av kastved, som kördes till Årskogens station f v b på järnväg till Stockholm. Huruvida denna verksamhet drevs i samma regi som kolningen eller inte har jag inte lyckats utröna. Det finns därför också möjligheter att en del av de ovan uppräknade personerna deltog i huggning och körning av kastved. På den här tiden fanns inga motorsågar och all framkörning av veden från skogen skedde med hästar.
 
Flera av de jag intervjuat har, förutom det primitiva boendet, vittnat om att arbetet var tungt och slitsamt. Vintrarna var kalla och snörika. När hästkörvägarna snöade igen plogades de upp med hästdragna träplogar. Det hände då och då att lass med kastved eller kolved välte och förorsakade mycket extraarbete med omlastning.
 
Margit Selin, dotter till Nisse Lundmark, minns att hon i tidig ungdom åkte hemifrån med mat till sin pappa ett par gånger i veckan. Färden gick med sparkstötting från Norromå, där de bodde då, till landsvägen i Gryttje och vidare norrut till Gryttjesvallen. Hon minns också den stickande röklukten från kolugnarna. Dessutom kommer hon ihåg att det bland arbetarna diskuterades att anställa en kokerska för matlagning m m och att det rådde delade meningar p g a kostnaden. Det ledde dock till att Nanny Åkerlund från Haddäng kom dit som kokerska och sannolikt enda kvinna i detta stora ”mansvälde”. Hur länge hon anlitades här minns inte Margit.
 
Werner Berglund har berättat att man gjorde väg till Gryttjesvallen för transporterna och att han därifrån körde kol med gengaslastbil, som gick på träknubb. Bengt Norman har berättat att han under några dagar hjälpte till med mottagning av kol från kvarnen och säckning vid den skelanderska anläggningen. Han minns också att Harry Nilsson hämtade kolsäckar som kördes till Sundsvall och var något irriterad på att det var så många säckar att det blev för tunga lass på bilflaket. Även Bertil Skelander har berättat att han deltagit i samma arbete som Bengt Norman.
 
John Gröning arbetade som instruktör m m för kolvedshuggare. Många huggare hade ingen som helst kunskap om huggning och körning och det var därför vanligt med skogshuggarkurser. John hade bl a en tid tolv norrmän här, som kom med tåg till Gnarp, och fick arbete här under hans utbildning och överinseende. John arbetade här mindre än två år och ledde även skogshuggarkurser på andra ställen i Gnarp. Lönen var 10 eller 12 kr/dag (John minns inte det korrekta beloppet.) År 1943 började John som järnvägsarbetare åt SJ och slutade då med skogsjobben.
 
Reidar Gröning, son till Ture Gröning, har berättat att han som barn, under sin fars kolvedskörning, någon vecka omkring år 1944, bodde tillsammans med sin far i baracken på vallen. Reidar gick då i skolan i Gryttje och vandrade således de här dagarna mellan Gryttjesvallen och skolan i Gryttje, en sträcka på nära 5 km enkel väg. Reidar minns också barackens enorma kaffepanna, som han uppskattar rymde 10 liter. Det rådde kafferansonering och surrogatkaffe som Mabou och Cikoria förekom. Enligt Reidar var Filip Stålberg från Gryttje en mycket stor älskare av kaffedrycken och kunde själv dricka ur en stor del av pannan. Reidar säger också att baracken inte var i lyxskick, ”man kunde se månen genom väggen”. Han minns också den eldrivna kolkrossen.
 
Hans Åkerlund har berättat om en fettisdagsfest i baracken, där det var högt i tak. Hans-Erik Nykvist försökte göra upp eld i spisen varvid det rök in så mycket att en annan av festdeltagarna fick nog och helt sonika kastade ut spisen.
 
Birger Gustafsson, vars far Wilhelm deltog i arbetet på Gryttjesvallen, har berättat om att det en tid försvann onormalt många sockerbitar ur ett stort sockerpaket, som stod på ett bord i baracken. Även sockret var ransonerat, så den stora åtgången väckte ont blod. Alla gick mer eller mindre och misstänkte varandra för ”stölderna” men ingen tjuv ertappades. Men gåtan fick sin lösning fram på vårvintern, när man skulle lämna baracken efter vinterns kolning. Då hittades i utrymmen under taket i baracken massor med sockerbitar. Slutsatsen blev att tjuven var kommen ur djurvärlden, sannolikt en lekatt (hermelin), som i obevakade ögonblick nallat av det åtråvärda sockret och lagt upp förråd för kommande behov.
 
Nisse Hassel har berättat om en lördagsutflykt till Bergsåkerstravet i Sundsvall, där några av arbetarna deltog. Stämningen var hög, så hög att en av deltagarna på hemvägen blev så dålig att kamraterna fann sig föranlåtna att trä över honom en tom – men begagnad – kolsäck. Han kördes sedan till hemmet i Gryttje, där han, fortfarande iklädd kolsäck, hjälptes i säng.   

3.  Finns mer uppgifter och kunskap? 

   Detta är de uppgifter jag hittills fått fram om Gryttjesvallen och gengaskolningen där. Om det bland läsarna av det här finns några, som
– kan bidra med fler uppgifter både om fäbodvallen och gengaskolningen, bilder, tidningsurklipp m m, lämna uppgift om fler personer, som arbetade med kolningen och med den förknippad skogshuggning och
–körning m m, ge tips på personer, som kan veta mera o s v
– vet att något i denna artikel behöver korrigeras
– kan bidra med mer fakta om bilderna så är jag tacksam om ni kontaktar mig på tel 0652-204 18 eller e-post sven.baling@telia.com.
 
Sven Norman 
       

Källor:
Intervjuer med namngivna personer m fl Skriften ”Liten vallkrönika” 2:a upplagan (Norinska stiftelsen 1987) Skriften ”VALLEN 20:1, Norinska stiftelsens verksamhet 1985-1989” Anslag med information om Gryttjesvallen i nuvarande stuga på vallen Lars Melins bok ”GNARP” (1996) Centralgaragets verksamhet (från Internet) Hudiksvalls Tidning och Sundsvalls Tidning 1988-06-23

Read Full Post »