Yst i Backan

Längst österut i Skesta, Gnarp, på gränsen mot Husta, finns en plats vars namn jag aldrig hört benämnas annat än ”Yst i backan.” Härifrån minns jag från min barndom några byggnader. I en av dem, en liten grå stuga, bodde då ”Tilda Yst i Backan” helt ensam. Tilda hette egentligen Matilda Sedin, var född i grannbyn Husta år 1883 och avled på Bergesta servicehus 91 år gammal år 1974. Under sin tid i Yst i Backan förde Tilda ett ensligt liv. Själv träffade jag henne aldrig. Jag minns från min barndom i Skesta att hon varje fredag promenerade förbi vårt hus med en mjölkflaska i näven på väg till det f.d. mejeriet, Sundsvalls Mjölkcentrals butik, i Vallen för att köpa mjölk m.m. Vi barn började av oförstånd lite vanvördigt kalla henne för ”Fredagskärringen”. Hon brukade på dessa promenader också sätta sig att vila på vägräcket över bäcken mellan gårdarna Mårtens i Åkne och Per-Nils i Gärde. Detta bör ha varit på 1950-talet.

Jag vet också att Tilda i december år 1904 födde en dotter. I kyrkobokföringen finns ingen fader angiven. Här framgår att Tilda ett år tidigare flyttade till Jättendal som piga. Ungefär en månad innan dottern föddes flyttade hon tillbaka från Jättendal hem till föräldrarna i Gnarp. 1924-1927 tjänstgjorde hon i olika omgångar i Bollnäs. 1929 byggde hon ett hus i Gällsta, som hon år 1937 sålde till Anna Pettersson. Hon bodde och tjänstgjorde sedan också i gården Mickels i Ås. När och varför Tilda så småningom bosatte sig i den lilla enkla och ensliga stugan i Yst i Backan i Skesta vet jag inte. Hon blev kvar där tills hon av åldersskäl hamnade i åldringsvården, troligen i slutet av 1950-talet.

Granne med Tildas stuga fanns en större gård med bl.a. en loge. I detta hus föddes i mars år 1915 den person, som 1974 blev den då nybildade Nordanstigs Kommuns första kommunalråd, nämligen nyligen bortgångne Adolf Andersson. Han flyttade härifrån redan i fyraårsåldern. Jag minns att detta hus – byggt av gediget timmer – revs i slutet på 1950-talet. Det hade dessförinnan sålts till en familj i Skesta (Anna och Erik Östbom), som planerade att bygga upp det på en annan plats och bosätta sig där. De fick dock i stället tag på en fastighet i Jämtland och flyttade dit. De sålde då huset vid ”Tildas” vidare till Birger Gustafsson, som rev och flyttade huset till Hassela, där han byggde upp det igen år 1960. Oenighet om tomtarrendet där ledde dock till att han – innan huset var färdigbyggt – åter rev det och sålde det vidare. Huset hamnade då i Dalsland där det troligen står än idag.

 I slutet på oktober gjorde jag tillsammans med två av mina barndomsvänner från Skesta, bröderna Lars-Göran och Tore Skelander, en nostalgi-skogstur i området mellan Skesta och Husta. Vi besökte då också Yst i Backan. De öppna ytorna, som jag minns härifrån, är nu stadda i långt gången igenväxning. Tildas stuga och källare finns kvar i mycket förfallet skick. På marken intill finns några hushållsföremål utslängda samt resterna av en gammal järnspis och en Singer symaskin av trampmodell. Huruvida dessa härstammar från Tildas eller den tidigare granngården vet jag inte.

Omedelbart söder om ”Tildas” fanns förr i tiden också ytterligare tre enkla stugor. En av dem var ”Tjernlunds” men vem ”Tjernlund” var har jag inte lyckats få fram. En annan av stugorna kallades ”Yst i bygget.” Här bodde en gång i tiden min farfar med fru och tre barn, mina farbröder Erik, Wilhelm och min far, Lasse. Erik, min äldste av farbröderna, född här år 1912, mindes år 1985 denna bostad som ”ett ruckel, som inte någon människa i dagens läge skulle få bo i……Det var kallt om vintrarna i detta ruckel.” På den här platsen lär även Finn-Isak (se min bloggartikel 18 feb 2011) och några andra ha bott en tid (men jag vet inte i vilka av stugorna.)

(År 1919 flyttade min farfar med familj till gården Wenngrens i Skestabacken, c:a en km västerut från Yst i Backan. Denna gård finns ännu kvar, är bebodd och kallas fortfarande för Wenngrens efter  skräddaren Anders Wenngren, som var född i Film i Uppland år 1841 men kom från Umeå till Röde i Gnarp 1865. Han gifte sig år 1867 med skräddardottern Ingrid Larsdotter från samma plats i Uppland. Då var han bosatt i Skesta där han avled i februari 1919.)

Från Yst i Backan återger jag också en sann jakthistoria, troligen från mitten av 1960-talet. Min farbror Erik hade skaffat en hund – en drever – och jagade i området kring Yst i Backan. Här fick han korn på en råbock, höjde bössan, siktade och skulle just trycka av när en röst bakom honom förkunnade:
– Det gick bra för Sundsvall i fotbollen igår! Dom vann med 3-1!
Det var Olle ”Olles-Olle” Forsslund, bosatt i gården ”Olles” i grannskapet, som kom på besök i exakt rätt ögonblick ur råbockens synvinkel men i exakt fel ögonblick sett med jägarens ögon. Det blev ingen rådjurssadel och andra godsaker hemma hos min farbror Erik.

Det höstliga nostalgibesöket i Yst i Backan väckte både minnen och obesvarade frågor. Men kanske finns det bland läsarna några, som kan komplettera med kunskaper och uppgifter om människorna och bebyggelsen i och kring ”Yst i Backan?”  Jag tar tacksamt emot alla uppgifter! T. v. riktar jag ett tack till alla jag pratat med, som bidragit med vissa av de uppgifter jag här förmedlar.

I den här lilla grå stugan, nu mycket förfallen, bodde Matilda Sedin, ”Tilda Yst i Backan”, innan hon flyttade till dåvarande ålderdomshemmet i Böle

En kastrull och en kaffepanna på marken vittnar om tidigare boende här

… liksom den här gamla järnspisen …

… och den här gamla Singer-symaskinen av trampmodell

Närbild av Singers vackert utsirade firmamärke

Grundstolpar efter den loge, som fanns här en gång i tiden

Det mesta är igenväxt men den här ytan är än så länge öppen

 

Read Full Post »

Jul- och nyårshälsning

Sörfjärden, Gnarpsåns utlopp i havet

Gnarpsbadens badstrand

Vallenbodarna i vinterskrud

Mellanfjärdens hamn

Sjöbod i Mellanfjärdens hamn

Sjöbodar i Hårte hamn

Rävspår på stugtak i Mellanfjärden

Rådjursbesök vid fågelstugan i Bäling

Read Full Post »

Förbjuden frukt

I den botaniska världen finns väldigt mycket att upptäcka och förundras över. En speciellt vacker växtfamilj är orkidéerna och en av dess många skönheter är nattviolen. Den är inte  alldeles ovanlig. Man kan stöta  på den lite här och där på olika marktyper, t.ex. i skogssluttningar, ängsmark, hedar och rikkärr m.fl. Här hos oss finns den på många platser, bl.a. på Vattingsmalarna, på ön Gran, väg- och dikeskanter m.m.

Nattviolen är mycket väldoftande – speciellt mot kvällen – då den besöks av många pollinerande svärmare och nattflyn. Den är en av de orkidéer, som har punglikt uppsvällda rotknölar. Av dessa gjorde man förr i tiden en dryck, som man ansåg vara potenshöjande. Äldre namn från 1600-talet som Ålderdoms kraftrot, Ålderdomens sängetröst, Ålderdomens hugnad, Mansstyrka, Ståndört och Ståndpers vittnar om dess användning för ett bättre kärleksliv. Kärt barn har ju många namn.

Men tyvärr alla medelålders kärlekskranka män, som nu vädrar bättre tider! Jag måste göra er besvikna! Nattviolen är numera, liksom alla andra orkidéer i vårt land, fridlyst! Så gör er icke besvär med någon nattviolskur! Låt inte begäret fresta er till kriminella handlingar! Straffet för brott mot artskyddet är böter eller fängelse i högst två år.
Därför skriver jag – av omtanke – detta i december så att ni hinner glömma det tills den blommar igen i juni-juli.

Nattviolen är vackrast där den står och sprider sin ljuva kvällsdoft!

Nattviol i Rigberg, Hassela

Nattviol på Vattingsmalarna i Gnarp

 

Read Full Post »

Mycket väsen för lite ull

I min forskning om Sörfjärdens historia har jag frapperats av alla utredningar, utvecklingsplaner och idéer m.m., som producerats för denna del av Gnarp. Oräkneliga torde alla timmar och kronor vara, som detta kostat genom åren. Hur många tjänsteresor till Sörfjärden, som det förorsakat, torde också vara oräkneligt. Men det har i alla fall lett till många kommunalt arvoderade möten samt arbete för kommunanställda tjänstemän och några andra. ”Mycket väsen för lite ull (sa han som klippte grisen)” är ett ordspråk jag tycker passar in i det här sammanhanget. Här följer exempel på vad som förevarit under årens lopp:

1. 1 mars 1951 berättar Sundsvalls Tidning att en mindre industri ”ser ut att bli verklighet i Gnarp. AB Syrabruk i Stockholm undersöker i samarbete med Gnarps Kommun möjligheten att få anlägga en fabrik i magasinet vid gamla ångbåtskajen i Sörfjärden” (Klasviken.) Kommunen hade ”ingenting emot att bistå Syrabruk” men ansåg att den förfallna kajen måste förbättras innan den kunde tas i bruk eftersom transporter till/från företaget skulle ske sjövägen. I juni samma år kan man läsa att ingen – vare sig kommunen eller Ströms Bruk AB – är intresserade av att rusta upp kajen. Det blev ingen fabrik – och det sista minnesvärda magasinet från Sörfjärdens industri-storhetstid revs på 1980-talet.
2. I tidningsartiklar 1951, 1955 och 1958 är det ”klart” att resterna av masugnen äntligen skall restaureras för bevarande åt eftervärlden. Först år 1979 har jag dock hittat en artikel som berättar att något också verkligen gjordes. Då röjdes hela masugnsområdet. Men fortfarande fanns inget gjort åt själva masugnsruinen men nu utlovas att det skall slås järn kring den och att riksantikvarien ”i sinom tid skall presentera en ritning på ett tak över den.”  Jag konstaterar idag att ”i sinom tid” pågår än, medan däremot järnomslaget faktiskt blev gjort!
3. 3 juli 1959 skrivs i Sundsvalls Tidning att ”Gnarpsbaden kan bli  friluftsanläggning.” Då hade VD:n för Skid- och Friluftsfrämjandet besökt Gnarpsbaden ”för att se vad som kan göras för att få till stånd en ordentlig friluftsanläggning med allt som därtill hörer.”  Rundvandring längs stranden och till campingplatsen företogs med företrädare för kommunen, skifteslaget och Skid- och Friluftsfrämjandets lokale ordförande i Gnarp. Man kom fram till att ”det hela främst är en kostnadsfråga”, att ”en ordentlig parkering för bilar” behövs, att ”nuvarande omklädningshytter är föga användbara då de är för snålt tilltagna, vidare behövs toaletter, ett par flottar exempelvis uppburna av fyra tunnor vardera, rutschbana för de yngsta, livräddningsbåt och en man, som under badsäsongen har tillsyn av anläggningen.” I artikeln nämns också att Simfrämjandet fyra år tidigare besökte Gnarpsbaden varpå ritning och kostnadskalkyl för en friluftsanläggning upprättades. Konstaterandet att det ”främst är en kostnadsfråga” blev konstant bestående och gäller än.
4. Hudiksvalls-Tidningen berättar 16 juni 1966 om kommunala planer på flygfält i Vassen-området och om ”den beslutade tempererade havsbadbassängen i anslutning till badstranden, som nu är under projektering. Enligt föreliggande förslag skall bassängen omfatta åtta simbanor.”  Kanske pågår projekteringen än……? Beträffande Vassen fanns senare också idéer om hjorthägn och kommunal storodling. Här hamnade i stället, på privat initiativ, Gnarpsbadens golfbana, 18-hålsbana sedan 1996 i vacker naturmiljö.
5. 1974 påbörjades kommunala utredningar om reparation av den gamla anrika brukssmedjan (från järnbrukstiden) för bevarande åt eftervärlden. Kulturnämnden ansåg att den borde bevaras och restaureras så att den även skulle kunna användas fortsättningsvis. En användare erbjöd sig att köpa smedjan och själv rusta upp den för eget och andras bruk. Av kommunala mötesprotokoll framgår att utredningen om smedjan fortsatte till oktober år 1981 då beslutet i stället blev att den skulle rivas, vilket också verkställdes…..
6. I Sundsvall Tidning 19 feb 1975 berättas om ”Stor satsning i Gnarpsbaden. Plan för 300 nya fritidshus.” Även 1981 presenterades liknande idéer.
   Här kan man väl konstatera att en del sedermera blev gjort (på privat initiativ) i och med avstyckningen av c:a 80 tomter på Ol-Erstäkten, som började bebyggas på 1990-talet.
7. 12 aug 1978 skriver Sundsvalls Tidning om en kommunal fritidsutredning, som bl.a anser ”att kommunen med enkla anordningar och utan krav på service bör bygga ut Klasviken till en småbåtshamn med gästplatser.”
8. 1979 tillsattes en kommunal kommitté för att ge förslag till framtida användning av Brukskapellet. Kommittén ansåg att man inte kunde se Brukskapellet som en isolerad företeelse utan ville ta ett helhetsgrepp över kulturmiljön i Sörfjärden. Kommittén  föreslog därför år 1981 att Brukskapellet, brukssmedjan, sädesmagasinet, hamnmagasinet, den gamla bron, piren och kajen skulle rustas upp och att en kommitté borde tillsättas med uppgift att bl.a. ha fortlöpande tillsyn över alla kulturminnen. För ett flertal av de uppräknade objekten föreslogs omedelbara åtgärder p.g.a. långt gånget förfall. Detta gällde även masugnsruinen, som än en gång föreslogs förses med tak till skydd mot regn och snö. Kommittén fastslog också att de kommunala beslutsfattarna har ett ansvar för att denna miljö bevaras eftersom objekten ligger inom ett område, som i ”Fysisk riksplanering” klassats som en miljö av riksintresse för kulturminnesvården. Vidare skrev kommittén att förfallet i några fall gått så långt att det inte finns någon tidsfrist för en långdragen debatt om byggnadernas användning. Den debatten har vi tid med när husen står under tak och förfallet stoppats, skrev man också. Den obefintliga tidsfristen pågår fortfarande förutom för smedjan och hamnmagasinet, som är rivna. Dessutom revs den gamla brukslogen, som inköptes av kommunen år 1982.

Det må vara att en del av alla idéer och planer kan ha varit lite orealistiska och kanske inte heller alltid helt önskvärda. Men nog är det märkligt att en sådan turistisk tillgång, som Sörfjärden är, både ur natur-, frilufts- och kulturhistorisk synvinkel, inte kunnat utnyttjas bättre. Med undantag av Ol-Erstäkten och golfbanan har förfallet i stället i stort sett tillåtits fortgå.

Här, i Klasvikens hamn, planerade Syrabruk AB sin fabrik år 1951. 1978 föreslogs att göra en småbåtshamn med gästplatser här. 1981 föreslogs att omedelbart rusta upp det sista kulturminnesvärda magasinet, som stod här. Det revs istället.

Här i anslutning till badstranden fanns idéer om en stor friluftsanläggning och projekterades för en havssimbassäng med åtta simbanor

Sedan 1951 har det funnits "planer" på skyddande tak över masugnsruinen. 1978 krävdes "omedelbara" åtgärder. Tidsbegreppet "omedelbart" pågår fortfarande och har fått en ny dimension....

Brukskapellet från år 1899 krävde "omedelbara åtgärder" 1978. Detta pågår än.....

Här, på nuvarande golfbana, fanns idéer om hjorthägn, kommunal storodling och flygplats. Det blev i stället på 1990-talet en förnämlig golfbana

Read Full Post »

Standardiserade julhälsningar

Det börjar bli dags att skicka årets julkort. Med anledning därav vill jag påminna om att EU fr.o.m. i år har utfärdat nedanstående formulär för jul- och nyårshälsningar. Eftersom vi svenskar är rättrogna EU-medlemmar förutsätter jag att alla nu använder det här i stället för de gammaldags julkorten. Det är viktigt att alla medlemsländer gör lika för att visa att vi håller ihop!  Just julkorten har tidigare varit en djungel av avarter men med den här standardiseringen blir de enhetliga och ingen behöver heller fundera hur man ska formulera hälsningen. Det spar med andra ord massor med tid och effektiviserar därmed de skriftliga julhälsningarna. ( klicka på formulär för större bild )

Read Full Post »

I Lintjärnsbergets sal

C:a 2½ km sydsydväst om byn Bäling i Jättendal ligger Lintjärnsberget, 87 m över havet. Detta berg har jag varit upp till många gånger för att beundra utsikten över Bälingsjön med den gamla och vackra kulturbygden runt sjön. Nu har träden i bergets omgivningar växt så utsikten har blivit begränsad.

Men berget är nog mer känt för en helt annan sak. Inne i detta berg ligger Gävleborgs läns första bergsilo insprängd. Den byggdes av dåvarande Vägverket år 1958 som lager för sand för spridning på hala vintervägar inom VMO X 7, som stod för Vägmästarområde nr 7 i Gävleborg och omfattade nuvarande Nordanstigs kommun. Planerna på sandsilobygget hade funnits länge och en plats, som först var aktuell, var Bersberget i Gnarp. Detta mötte dock motstånd och då blev Lintjärnsberget aktuellt  i stället.

Själva berget är c:a 30 m högt. Från toppen av berget finns två kanaler, som står i förbindelse med den 29 m djupa förvaringsfickan inne i bergrummet. Det är således väg ända upp till bergstoppen, som är en stor asfalterad plan. Från bergrummet löper en 70 m lång tunnel, som fungerar som in- och utfart för lastbilarna.

Silon rymmer 1 800 m3 sand. När silon byggdes bedömdes detta dock inte räcka för en hel vintersäsong varför man fick fylla på under tiden. Silon innehåller även ett utrymme på 40 m2 för förvaring av vägsalt.

I en tidningsartikel från juni år 1958, strax innan silon stod färdig, förklarar dåvarande vägmästaren Per O Sundin i Gnarp att ”silons tillkomst medför en avsevärd lättnad för oss. Lastningen klaras nu av bara en man. Tidigare har, förutom ett flertal arbetare, krävts även maskinell hjälp.” Han tillägger också att ”silon har kostat oss en massa pengar, men genom den rationella drift vi i fortsättningen kan gå in för kommer säkerligen silon att betala sig många gånger om.”

Numera har både Vägverket och dess VMO X 7 gått i graven. Vägverket försvann in i det nybildade Trafikverket tillsammans med Banverket. Fr.o.m. 2009-01-01 ägs sandsilon i Lintjänsberget av Svevia Fastighet AB, ett dotterbolag till Svevia AB, som då bildades och tog över Vägverket Produktions uppgifter. Men redan under Vägverkets tid, sannolikt under slutet av 1990-talet, övergavs silon av detta i samband med rationaliseringar, omorganisation av vägunderhållet och överföring av detta till privata entreprenörer. Silon uthyrdes till PEAB till år 2009 och Gunnar Sundins åkeri i Sörfjärden levererade sand till silon. Just nu står den oanvänd men Svevia Fastighet AB vill gärna åter få den uthyrd. Jag förmedlar gärna kontakten. Kanske en lämplig sommarstuga i enskilt läge under heta soliga högsommardagar?

Infarten till bergrummet

Skylt bakom en gran vid ingången med Vägverkets emblem. ”dH” betyder ”driftområde Hudiksvall” och ”1831” är löpnumret på anläggningen

En av de två öppningarna på toppen av berget där sanden tippades in i bergets förvaringsficka

Gammalt rostigt el-skåp i kanten på bergstoppen ovanför silon

Read Full Post »