Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Natur & Kultur’ Category

Jag har i detta forum sedan år 2010 skrivit c:a 10 artiklar med innehåll, som tangerar den här rubriken och jag kan inte utesluta att det blir fler så småningom. Samtidigt har också omfattande ideellt arbete lagts ner för att lyfta fram Sörfjärdens omfattande och rika historia. Arbetet har bedrivits i studiecirkelform sedan hösten 2010. Det har skett i Gnarps Hembygds- och fornminnesförenings regi i samverkan med representanter från Sörfjärdens Intresseförning och Sörfjärdens Hamnförening.

Hamnen i Sörfjärden omkring år 1900

Hamnen i Sörfjärden omkring år 1900

Fiskehamnen i Sörfjärden i början av 1900-talet

Fiskehamnen i Sörfjärden i början av 1900-talet

Herrgården, trädgården och lusthuset c:a år 1900

Herrgården, trädgården och lusthuset c:a år 1900

Sågverket i Sörfjärden omkring år 1900

Sågverket i Sörfjärden omkring år 1900

Arbetet är nu avslutat varför jag sammanfattar vad som gjorts:

  1. Vi har gjort en c:a 3 km lång kulturstig med information i text och bilder om Sörfjärdens historia och kulturminnen på 21 ställen längs stigen. Stigen har märkts upp med små vägvisningsskyltar. Dessutom har vi gjort en karta där stigen och informationspunkterna markerats. Kartan tillhandahålls i två uppsatta lådor (vid masugnsruinen och på Torget.) Vi har även skapat resurser för guidade turer för grupper m.fl
  2. Vi har låtit röja fram och synliggjort slagghögen intill masugnsruinen och satt ut två bänkbord i masugnsområdet (varav ett högst upp på slagghögen med utsikt övermasugns- och herrgårdsområdet och de gamla bruksgårdarna)
  3. Vi har röjt upp en liten del av den gamla banvallen där järnvägen mellan hamnen och masugnen gick
  4. Vi har gjort ett informationshäfte om Sörfjärdens historia och kulturminnen, som finns på turistbyrån i Jättendal. Det kan också erhållas efter kontakt med mig (tel 0652-204 18, 0730-68 04 21, e-post sven.baling@telia.com)
  5. En utställning om Sörfjärdens historia och kulturminnen är gjord och fanns under sommaren 2012 utställd i Sörfjärdens kapell. Under Hembygdsgårdarnas Dag i augusti 2012 var den även utställd på hembygdsgården i Gnarp. Fr.o.m. november 2012 finns den utställd i IOGT-lokalen (Blå Gården) i Gnarp men kommer under sommaren 2013 att åter finnas i Sörfjärdens kapell
  6. I november 2012 arrangerade vi en temakväll (med 40 deltagare) med hjälp av två arkeologer. Ämnet var ”Gruvor och metallhantering i Nordanstig” där även den tidigare verksamheten i Sörfjärden inom detta område behandlades
  7. Vi har gjort en hemsida om Sörfjärdens historia och kulturminnen.
    Adressen är
    www.gnarp.nordanstig.org/bruket.html.
    Sidan är nu helt ny och långt ifrån
    fullständig men kommer att kompletteras efterhand. Synpunkter emotses tacksamt
Slagghögen från Masugnstiden har röjts fram och synliggjorts

Slagghögen från Masugnstiden har röjts fram och synliggjorts

Höstprakt runt Masugnsvillan, byggd av träknubb från                    Sågverket. Villan stod färdig år 1897

Höstprakt runt Masugnsvillan, byggd av träknubb från Sågverket. Villan stod färdig år 1897

Brukskapelllet i Sörfjärden stod färdigt år 1899

Brukskapelllet i Sörfjärden stod färdigt år 1899

Sädesmagasinet i Sörfjärden från 1772-1773

Sädesmagasinet i Sörfjärden från 1772-1773

Vår förhoppning är nu att vi med fortsatta ideella krafter ska kunna underhålla det som gjorts. Främst torde det handla om att hålla uppröjda ytor öppna, se till att kartor fylls på i lådorna intill kulturstigen och hålla hemsidan uppdaterad. Ni, som känner för att hjälpa till med något av detta, är välkomna att kontakta mig.

Ni är hjärtligt välkomna till Sörfjärden för att på plats längs kulturstigen ta del av dess mycket intressanta historia, som dessutom ligger i naturskön omgivning.

Del av gamla järnvägsbanvallen från c:a 1870 har röjts fram

Del av gamla järnvägsbanvallen från c:a 1870 har röjts fram

Vällingklockan på ladugården

Vällingklockan på ladugården

  Rest av virkeskanalen mellan Gnarpsån och Klasviken

Rest av virkeskanalen mellan Gnarpsån och Klasviken

Read Full Post »

Bergsjökoa

Av min artikel 2013-01-15 om Ostkustbanan och Gnarps järnvägsstation kan man kanske förledas tro att invigningen av Ostkustbanan år 1927 var något helt unikt i våra trakter. För att ta er ur den eventuella villfarelsen är det väl därför inte mer än rätt att jag även skriver lite om Norra Hälsinglands Järnväg – NHJ, även benämnd Bergsjöbanan. Men mest känd blev nog den här järnvägen för namnet på tåget – ”Bergsjökoa”- som trafikerade den här banan. Den startade hela 31 år före Ostkustbanan och var således den första järnvägen för passagerar- och godstrafik i nuvarande Nordanstigs kommun. Vi tar historien från början:

Efter c:a 5 års diskussioner, planering, ordnande av finansiering och övriga förberedelser togs första spadtaget för detta järnvägsbygge den 22 aug år 1895.
Redan 1892 hade koncession för en smalspårig järnväg med spårvidden 60 cm erhållits. Under planeringens gång kom man fram till att det var väldigt liten prisskillnad på att göra spårvidden 891 mm. Så blev det alltså. Enligt planerna skulle första delen av banan – från Hudiksvall till Ravik (i Högen) – vara färdig till 1 dec 1896 och resterande sträcka i augusti 1897. I stället blev hela sträckan klar betydligt tidigare och banan invigdes lördagen den 12 dec 1896. Mellan Bergsjö och Hudiksvall hade då järnvägsstationerna Högen, Hånick, Harmånger (vars station låg i Vattrång), Via och Rogsta uppförts.

Från invigningen finns ett mycket utförligt reportage i Hudiksvallsposten 15 dec 1896: I Hudiksvall flaggades det dagen till ära. Det speciella ”Festtåget” avgick från Hudiksvall kl 9.30 och kom till Bergsjö kl 11.25. På resan deltog stadsfullmäktiges, drätselkammarens och magistratens medlemmar, pressen, ämbets- och tjänstemän från Hudiksvall, kommunalstämmornas och de kommunala nämndernas ordföranden, präster och länsmän från de socknar där järnvägen gick, byggnadsentreprenören och andra funktionärer från banbygget. Vidare anslöt särskilt inbjudna personer vid stationerna längs banan.

På Harmångers station (i Vattrång) mottogs festtåget med salut och kommunalt tal. I Bergsjö förrättade Hudiksvalls borgmästare Sandqvist invigningen och sade bl.a. följande:
Det band, som med den övriga världen skall förena vår på tidsenliga samfärdsmedel förut så vanlottade del av norra Hälsingland ligger fullbordat… Han fortsatte bl.a. med att läsa upp ett glädjande telegram från Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen:
Tillstånd till allmän trafik å eder järnväg lämnas under villkor att tåghastigheten å banan bestämmes till högst 25 kilometer i timmen, men mellan de båda stationerna i Hudiksvall till 10 kilometer i timmen (i Hudiksvall fanns även stationen Hudiksvall östra.)

Även högtidliga telegram från Landshövdingen Björkman och generaldirektören Lars Berg från Stockholm lästes upp. Därefter tågade de hundratalet festdeltagarna till Bergsjö kyrka. De möttes där av en brusande kyrkorgel anförd av organisten Liljeqvist, som spelade Jaques Nicolas Lemmens ”Marsche Triomphale.” På detta följde en kort högtidspredikan av kyrkoherde Pontén, där han om järnvägen bl.a. uttryckte ”glädje över att inviga verket i Herrans namn”. Därefter tågade man ut ur kyrkan, nu till orgeltonerna av ”Fanfare” av samma kompositör som vid intåget. Från kyrkan gick färden till gästgivaregården där dess stora smörgåsbord inmundigades.
Kl 13.30 åkte deltagarna tillbaka till Hudiksvall, dit man anlände kl. 15.40. Därefter hölls en mycket glamourös supé på Stadshotellet. Här hölls ytterligare tal, lästes ännu fler telegram, bl.a. från kungen. Borgmästaren Sandqvist talade och utbringade en skål för den närvarande pressen, utbringade ytterligare en skål för den frånvarande styrelseledamoten och bruksägaren Unger. Disponent Midling talade för Sverige vilket åtföljdes av nationalsång. Det besvarades av kyrkoherden Ehrengren med en skål för broderlandet Norge (som då hörde till Sverige) och avsjungandet av ”Ja, vi elsker dette landet…”. Det utbringades därefter under kvällens lopp ytterligare skålar, dracks bål och hurrades. Tidningsreferatet från invigningsfesten avslutas med följande: Att dagen hade varit angenäm och anordningarna lyckade, därom voro alla överens.

Att järnvägen bringade framtidstro bevisas bl.a. av att Bergsjö Hotell började byggas i anslutning till banans tillkomst. Ett prydligt hotell är under inredning vid Bergsjö station och kommer att innehålla 8 rum för resande. Hotellet uppföres av bruksägaren Unger, skrev Hudiksvallsposten 12 dec 1896, alltså samma dag som invigningen av järnvägen.

Som framgått ovan blev det inte precis något snabbtåg mellan Bergsjö och Hudiksvall. Restiden var c:a två timmar på de 4 milen. Namnet ”Bergsjökoa” på detta tåg var säkerligen sprunget ur den hastighet tåget masade sig fram. En annan teori till namnet ”Bergsjökoa” är att de varningsringklockor, som fanns på tåget och användes genom Hudiksvall, påminde om koskällor.

1 nov år 1927 förändrades järnvägstrafiken på den här banan. Då startade Ostkustbanan på sträckan Härnösand-Gävle. Harmånger fick då järnvägsstation i Edsäter (ungefär halvvägs mellan Harmånger och Strömsbruk) längs den nya banan. Den tidigare stationen Harmånger i Vattrång döptes då om till Vattrångsby. Därifrån hade nu ett nytt spår gjorts till den nya Harmångers station. Sträckan Vattrång-Hudiksvall på den smalspåriga Bergsjöbanan drogs då in. Bergsjökoas nya sträckning blev således Bergsjö-Harmånger.

Järnvägstrafiken lyckades överleva ända till och med nyårsaftonen 1961. Då kördes den absolut sista tågturen med ”Bergsjökoa” mellan Bergsjö och Harmånger. Tåget var då fullsatt av entusiaster, som ville uppleva denna historiska händelse. Annars hade antalet resande de senaste åren endast varit i genomsnitt c:a 7 per dag. I 65 år fick ”Bergsjökoa” vandra sin saktmodiga färd i vått och torrt med såväl folk som gods.

Själv minns jag Bergsjökoa från hösten 1961, den sista höst det gick. Då var jag 14 år. Flera av oss från Gnarp började då på dåvarande enhetsskolan i Bergsjö och då såg man ibland Bergsjökoas sakta ”lunkande” angöringar och avgångar från Bergsjö station. Tyvärr blev det aldrig av att jag gjorde någon tur med ”Bergsjökoa” vilket jag så här långt efteråt beklagar. Det hade varit ett trevligt tågminne!

Här pågår bygget av järnvägen år 1895

Här pågår bygget av järnvägen år 1895

Snöskottning längs järnvägen omkring 1908

Snöskottning längs järnvägen omkring 1908

Järnvägsstationen i Bergsjö med Bergsjökoa framför. Troligen c:a 1920

Järnvägsstationen i Bergsjö med Bergsjökoa framför. Troligen c:a 1920

Invigningstågets tidtabell 12 dec 1896

Invigningstågets tidtabell 12 dec 1896

Bergsjökoas första tidtabell och biljettpriser från december 1896

Bergsjökoas första tidtabell och biljettpriser från december 1896

Harmångers järnvägsstation är idag ersatt av en teknikbod för en intilliggande telemast.                     Men stationsskylten är kvar!

Harmångers järnvägsstation är idag ersatt av en teknikbod för en intilliggande telemast.
Men stationsskylten är kvar!

Read Full Post »

Så här i bister vintertid gäller det att tänka positivt. Så när jag nu ser att dagarna blir längre far mina tankar ibland iväg till sommarens fägring. Jag kom bl.a. att tänka på en av dem – kärleksörten -, som är vanlig längs våra steniga havsstränder. Den tillhör familjen fetbladsväxter. Det förstår man när man känner på de tjocka och lite läderartade bladen. Växten är vanligen 30-40 cm lång men kan bli betydligt högre. Det finns också odlade varianter av kärleksörten.

Sitt namn har den fått p.g.a. att den anses vara användbar för kärleksspådom. Exempel jag läst om är att den plockad håller sig frisk länge, lika länge som kärleken varar bland förälskade….. Den kan också användas till att undersöka om man kommer att kunna erövra sin älskades hjärta. Man planterar då två skott av växten intill varandra. Om de då växer mot varandra kan man känna sig lycklig över framgången. Men om de växer från varandra väntar kärlekssorg. Det går också att testa det här genom att plocka två blommor och sätta upp dem intill varandra ovanför en dörr. Om de då efter ett tag vrider sig mot varandra är lyckan fullkomlig och bestående men om de vrider sig bort från varandra är det dags att ringa äktenskapsrådgivningen.

Jag har själv aldrig prövat de här metoderna. Därtill är jag alldeles för feg. Dessutom har jag nu kommit i den åldern att det känns som om mina framtida kärleksäventyr ligger bakom mig. Men ni, som känner er osäkra på era kärleksförhållanden, kan ju testa det här till sommaren. Ni får dock tåla er till i början av augusti, då kärleksörten blommar som bäst.

Andra användningssätt, som jag heller inte testat, är följande:

  1. om ni lägger bladen i ättika, så kan de sedan användas till att ta bort liktornar med (det verkar ju ofarligt så det kanske jag testar till sommaren. Jag har ju en liten liktornsliknande knöl under ena stortån)
  2. den lär också kunna användas mot bråck, hudbesvär och brännskador
  3. bladen och rötterna sägs kunna användas i soppor, stuvningar och gratänger efter att ha blivit blötlagda i vatten

För säkerhets skull avsäger jag mig dock allt ansvar för eventuella följder av de tester ni frestas till såväl inom kärleks- som inom det medicinska och kulinariska området. Allt ni gör får ske på egen risk!

Kärleksört i knopp (t.v.) och i blom (t.h.)

Kärleksört i knopp (t.v.) och i blom (t.h.)

Read Full Post »

Om ni av rubriken lockas att läsa det här för att ni tror att de ska handla om någon gammal originell gubbe med långt skägg så har jag lurat er ordentligt.

Nej, det här handlar i stället om den sällsynta laven långskägg, som kan bli flera meter lång och tros ha fått stå modell till våra julgransgirlanger eftersom den utseendemässigt liknar dessa. I Sverige är den numera känd bara på vissa platser i Dalarnas och Värmlands län och i alla norrlandslän. Förr i tiden var den ganska vanlig i fuktiga gamla granskogar i mellersta Sverige. I Europa är det numera endast Norge och Sverige, som har ordentliga förekomster av långskägg. Långskägget växer huvudsakligen på granar men även på en del björkar och vissa andra lövträd.

Det moderna skogsbruket har dock bidragit till att denna lav numera är så sällsynt att den blivit rödlistad och fridlyst. Den bedöms löpa hög risk att dö ut.
Majoriteten av de kvarvarande förekomsterna finns i granskogar på hög höjd, c:a 400-600 m, företrädesvis i sluttningar med nord- eller nordostlägen.

I Gävleborgs län är den numera endast känd i Hälsingland. Men av tidigare 25 kända lokaler i Hälsingland finns nu bara sju kvar och då endast i Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner. Hudiksvallsförekomsterna finns på två platser (i Delsbo och Forsa.) Samtliga förekomster i Nordanstig finns i Hassela (i fem områden.)

Det är Bengt Sättlin från Hudiksvallsbygdens Naturskyddsförening, som under 2011-2012 ägnat mycket tid åt att inventera långskäggsförekomsterna. Jag har haft förmånen att följa med på några av inventeringsutflykterna i Hassela samt besökt förekomsten i Forsa (vid Storberget.) Totalt har 490 träd (granar och ett fåtal björkar) med långskägg hittas. Av dessa finns 458 (93 %) i Nordanstig (Hassela) och 32 (7 %) i Hudiksvalls kommun (två i Delsbo, 30 i Forsa.) Förekomsterna i Hassela är preliminärt bland de fyra största i Sverige.
Den totala längden på förekomsterna är beräknad till c:a 1,2 km. Det längsta hittade exemplaret mätte 2,23 m (men långskägg kan bli betydligt längre än så.)

Jag tycker det är mycket glädjande att vi i Nordanstig kan ståta med en av landets största förekomster av den här sällsynta laven. Förutom den här speciella laven är ju även de skogar den växer i sevärda och njutbara för oss som gillar friluftsliv och relativ orördhet i naturen.

Långskägg på gran i Västertuppan, Hassela

Långskägg på gran i Västertuppan, Hassela

Bengt Sättlin visar en lång ”remsa” av långskägg i Västertuppan, Hassela

Bengt Sättlin visar en lång ”remsa” av långskägg i Västertuppan, Hassela

Långskäggsdraperad gran i Älvåsen, Hassela

Långskäggsdraperad gran i Älvåsen, Hassela

Sådana här vyer kan man också i hitta i långskäggsskogen

Sådana här vyer kan man också i hitta i långskäggsskogen

Read Full Post »

“Rödmålade” stenar

Säkerligen har många av er ibland förundrats över de granna röda stenar, som relativt ofta kan ses längs våra skogsbilvägar. Min erfarenhet är att de är vanligare och grannare ju längre västerut man kommer i vår kommun. De vackraste och största har jag således sett i Hassela-skogarna.

Många gånger har jag också fått frågan om vad detta fenomen är. Eftersom jag själv för många år sedan förundrades över skönheten blev nyfikenheten till slut mig övermäktig. Jag måste ta reda på vad detta egentligen var. Därför känns det nu väldigt bra, när jag får frågan, att jag kan berätta att stenarna är bevuxna med Violstensalg. Namnet har den fått p.g.a. att man kan känna violdoft om man skrapar på algen när den är fuktig.

Tvärt emot vad man skulle kunna tro så är den här algen en grönalg. Grönalger är, som namnet anger, gröna men det finns vissa undantag varav violstensalgen är ett. Den är spridd i hela vårt land.

Stenar bevuxna med violstensalg är ibland fantastiska konstverk. Man kan tro att någon sorts konstnär varit framme med Falu rödfärg men det här är helt och hållet naturens skapelser. Stanna gärna upp och beundra konstverken nästa gång ni ser fenomenet!

Violstensalg på stenblock i västra Hasselaskogarna

Violstensalg på stenblock i västra Hasselaskogarna

Närbild av violstensalg på stenblock

Närbild av violstensalg på stenblock

Read Full Post »

Vid gatukorsningen Kyrkvägen – Armévägen i Gnarp finns ett välkänt hus, som under sin över 120-åriga era undergått flera förändringar. Det är nu åter under omvandling. Huset har haft flera olika ägare och användningssätt. Så vi tar historien från början:

Godtemplarlogen i centrala Gnarp bildades 25 februari 1883. En av uppgifterna blev att bygga en godtemplarlokal och den 7 sep 1890 invigdes den nya lokalen. Hudiksvallsposten rapporterar 10 sep 1890 från invigningen bl.a. följande:

Logen Gnarps medlemmar började i våras, strax väster om kyrkan, bygga ett eget ordenshus, som de nu med sällspord enighet och iver fått färdigt så att det förliden söndagsafton kunde invigas. Folk hade samlats från när och fjärran så att det tämligen rymliga huset ej kunde rymma alla. Kyrkoherden på platsen öppnade mötet med ett föredrag som behandlade ”dryckenskapslagen, dess beskaffenhet, anledningar och botemedel.” Därpå riktades några erkänslans och uppmuntringens ord till logens medlemmar, som stående lyssnade därtill…” Horn- och strängaspel samt sång utfördes nu omväxlande varpå kaffe med dopp och vistelse i det fria följde. Därpå talade hr Nyhlén om den ”absoluta nykterheten” samt till sist kyrkoherde Rosander om ”Guds hus och rövarkula”, vilka samtliga föredrag åhördes med livlig uppmärksamhet och lämnade festen ett i allo gott och minnesrikt intryck.

Om Godtemplarlogens arbete från starten fram till byggandet av Godtemplarlokalen – och även en tid efteråt – gått bra och i hyfsad enighet så började nu problemen. Stora meningsmotsättningar och osämja om verksamhetens inriktning och innehåll blev till slut så förlamande och skapade sådan olust att Logen år 1896 avhände sig lokalen. Den övertogs då av Frälsningsarmén, vars Gnarps-kår hade bildats i slutet av år 1891. I en tidningsartikel från bildandet står att man ämnar förhyra godtemplarhuset i Gnarp för att där fortsätta sin verksamhet.” Nu blev man således dess ägare och huset förvandlades till ”Frälsningsarmén” under vars namn huset än idag kanske är mest känt. (Stämningarna i Logen förbättrades sedermera och man byggde sin nya godtemplarlokal, nuvarande Blå Gården, som togs i bruk i oktober år 1900.)

Frälsningsarmén bedrev en livlig verksamhet och mest kända torde julottorna vara. Det blev tradition för många gnarpsbor att först bevista julottan i kyrkan, som då började kl. 06.00, och därefter traska över till Frälsningsarméns julotta, som brukade börja senare.
Men med tiden avtog även Frälsningsarméns Gnarpsverksamhet för att till slut avsomna. År 1959 sålde Frälsningsarmén huset för 12 000 kr till Gnarps Lottakår. Lottakåren hade bildats redan i december 1940 och fick nu äntligen också en egen lokal. Frälsningsarmén i Gnarp förvandlades nu till ”Lottagården.” Efter köpet började lottorna renovera huset och söndagen den 8 sep 1963 invigdes den nya Lottagården samtidigt som Gnarps hemvärn firade sitt 20-årsjubiléum här. Invigningen och jubileet inleddes med högmässa i kyrkan under ledning av dåvarande kyrkoherde Clarence Kaping. Därefter fortsatte firandet i Lottagården med medverkande av bl.a. översten Sten Sture Ancarcrona från FO 21 i Gävle och vice ordföranden i Gävleborgs läns lottaförbund, Lillie Lindström, även hon från Gävle.

Men även Gnarps lottakårs verksamhet avtog med tiden och huset blev överflödigt. Lottakåren sålde år 2001 huset för 20 000 kr till Magnus & Sarah Bjerner. Köpeskillingen skänktes till Ungdomsfonden i Gnarp och delar av inventarierna (t.ex. tavlor av Gnarpskonstnärer och en del möbler) skänktes till Bergesta servicehus. I samband med försäljningen upplöstes Gnarps lottakår varvid dess verksamhet definitivt upphörde.

Under åren 2004-2006 uthyrdes huset till Nils Aidehag, som bedrev fotoateljé här.

Nu är huset åter under ombyggnad för ägarnas bostadsändamål. Exteriört ser det nu ut som på bilden nedan. Jag önskar lycka till med den kommande nya bostaden! Jag hoppas också att de tidigare ägarna ”går igen” lite så att innehavarna ibland kan förnimma historiens vingslag från Logens forna nykterhetstal, Frälsningsarméns sång- och musikglädje och lottornas försvarsvilja!

Godtemplarhus, Frälsningsarmélokal, lottagård, fotoateljé och snart bostad är detta hus’ karriär tills idag

Godtemplarhus, Frälsningsarmélokal, lottagård, fotoateljé och snart bostad är detta hus’ karriär tills idag

Read Full Post »

Lagens långa arm

I Hudiksvalls-Tidningen 19 apr 1928 har jag hittat nedanstående skildring om hur rättvisans tjänare kunde ha det i sitt ämbetes utövande på den tiden. Rubriken på artikeln är ”Hit och dit i Gnarp efter misstänkt tattare.

Lantpolisens yrke är ingen sinekur, det vet man. Nedanstående ger ett gott belägg för den saken.

Landsfiskalen i Nordingrå hade efterlyst den s.k. Råseletattaren C. G. Johansson-Andersson som misstänkt för stöld. På måndagsförmiddagen meddelade en röst i landsfiskalens telefon i Gnarp att den efterlyste visat sig i en gård i Böle, Gnarp. Landsfiskalen begav sig bums dit tillsammans med en fjärdingsman. Men under tiden hade Andersson begivit sig iväg över Rogsta åt Skestahållet. Det blev att ge sig efter dit. Ingen Andersson. Han hade fortsatt till Åkne, där han telefonerat i en gård medan en kamrat liksom stått på lur. Men fick nu också syn på på de båda på c:a 400 m håll och gav sig genast till att förfölja. Men de stucko in i skogen och så tappade man spåret. Det blev ingen annan råd än att ge upp för tillfället.

Vid middagstiden lockades man på villovägar genom ett falskt rykte. På kvällskröken återupptog emellertid landsfiskalen i sällskap med fjärdingsmannen och två medhjälpare sökandet. Man följde nu det gamla spåret, som ledde över Vallen mot Norromå. Man genomsökte alla tänkbara vägar och leddes så småningom upp mot Åsnorrbodarna till ett s.k. tattarnäste.

Vid 3-tiden natten mot tisdagen var man på ort och ställe. Allt var tyst och lugnt i ”nästet.” Man sov därinne. Men lagen måste ha sin gång. En knackning väckte gårdens folk och en flickröst sporde:
–  Ä’ de’ ni, pôjkar?
Landsfiskalen fann emellertid tillfället lämpligt att presentera sig och
dörren öppnades.

Den eftersökte fanns mycket riktigt och anhölls. Ansatt om stölden, som visst gällde en cykel, nekade han blankt. Och som landsfiskalen i Nordingrå ej hade några starkare bevis att komma med blev han åter släppt. Men rättvisans tjänare i Gnarp hade gjort sin plikt.

Så långt artikeln. Man kan nog lätt ana landsfiskalens, fjärdingsmannens och deras två medhjälpares frustration över resultatet av detta uppdrag.

 

I en gård här någonstans tog den långa tattarjakten slut – till ingen nytta

I en gård här någonstans tog den långa tattarjakten slut – till ingen nytta

Read Full Post »

Older Posts »