Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2010

C:a 2 km söder om centrala Gnarp (fågelvägen) ligger Ulvberget. Det har i väldigt många år varit ett mycket populärt utflyktsmål under alla årstider. Hit fanns stigar och skidspår från Byn, Grängsjö, Ås, Frästa, Röde, Bäling och Orrsjön. Det är väl tveksamt om alla dessa stigar finns kvar idag. Nu finns skogsbilvägar på vilka man kan ta sig nästan fram till stugan, som ligger på bergets norra brant 178 m över havet med fin utsikt främst norrut mot Gnarps samhälle.

En vinterdag omkring mitten av 1930-talet gjorde fabrikör Sixten Söderlind liksom c:a 50 andra den dagen en skidtur till Ulvberget. Man började prata om att platsen vore lämplig för en sportstuga och intresset var stort för denna idé. Idén stannade vid prat till början av år 1942 när Söderlind gjorde slag i saken och tog initiativ till bygget. Byggmästare John Fredin gjorde ritningar och insamling bland gnarpsborna inleddes för att finansiera bygget. Det lyckades och på Söderlinds företag, Bosta Snickerifabrik, snickrades väggar, tak och golv, som sedan fraktades upp till berget med hästar. Förutom frivilliga deltog arbetare från snickerifabriken med uppsättningen av stugan och inredningen, delvis på Söderlinds bekostnad.

 Det var aldrig något tal om att någon skulle äga stugan. Den byggdes för att bli ”allmän egendom.” Alla skulle ha samma rätt att besöka den. Så blev det också, och så är det än idag. Hit har otaliga utflykter gått genom åren. Här har t ex arrangerats paketauktion med underhållning. I Sundsvalls Tidning från feb-mar 1959 beskrivs flera månskenspromenader i Skidfrämjandets regi med 25-30 deltagare/gång. Inger Sundberg spelade dragspel, Sven Forslund gitarr och hågade kunde t o m virvla runt i pjäxdans i stugan. Vid en av dessa utflykter fanns också möjlighet att åka släde till stugan med Reidar Gröning och hans häst.

Stugan har genom åren underhållits och renoverats några gånger genom frivilliga medel och krafter. Men tyvärr har också marodörer varit här flera gånger och förstört eller eldat upp inredning, slagit sönder fönster, klottrat o s v. Men bättre sinnade krafter har ständigt städat upp och lagat. Så stugan står fortfarande på plats och av gästboken att döma används den fortfarande. Men underhållet är numera något eftersatt, bl a är fönstret på dörren sönderslaget. Så kanske är det – som så många gånger förr – dags för gnarpsborna att ta tag i det här igen. Vem tar initiativet till det? Själv bidrar jag gärna!

Från slutförandet av stugbygget på Ulvberget, troligen år 1942

Från slutförandet av stugbygget på Ulvberget, troligen år 1942

Så här ser stugan ut idag

Så här ser stugan ut idag

Från en utflykt i slutet av 1950-talet. De tre personerna överst fr v är Ulf Nilsson (??), Håkan Prytz Johansson och Elis Johansson. Övriga från vänster räknat är Alvar Norin, Karin och Lasse Silén, Inga Nilsson, Bengt Nordlund (??), Sven Forslund, Tora Johansson, "banvakten i Ås", hette han Eriksson? och Jan-Erik Nilsson

Från en utflykt i slutet av 1950-talet. De tre personerna överst fr v är Ulf Nilsson (??), Håkan Prytz Johansson och Elis Johansson. Övriga från vänster räknat är Alvar Norin, Karin och Lasse Silén, Inga Nilsson, Bengt Nordlund (??), Sven Forslund, Tora Johansson, "banvakten i Ås", hette han Eriksson? och Jan-Erik Nilsson

Annonser

Read Full Post »

 Nu är vi igång! En grupp på sju personer från lokala föreningar i Sörfjärden och Gnarps   Hembygdsförening samlades på kvällen 24 nov för att diskutera vad vi kan göra för att bevara kulturarvet i Sörfjärden och göra det till ett intressant besöksmål för både fastboende och besökare. Första kvällen ägnades åt en genomgång av hittillsvarande aktiviteter (byavandringar i somras med totalt nära 200 deltagare och en riktad byavandring i oktober för presumtivt intresserade föreningar och Länsstyrelsens kulturmiljöenhet m fl.) Dessutom gick vi genom vilka kulturhistoriska lämningar och byggnader m m, som finns i Sörfjärden.

Det fortsatta arbetet kommer att bedrivas i studiecirkelform. Om du är intresserad av detta så meddela mig! Tel 0652-20418, e-post sven.baling@telia.com.

Vi söker också bilder och tidningsurklipp m m från Sörfjärden och är tacksamma för allt vi kan få tag i. Även personer, som kan berätta om Sörfjärdens historia och händelser där är intressanta. Kom gärna med tips!

Min förhoppning är att det här ska leda till något positivt för Sörfjärden innan pågående kulturförfall gått alldeles för långt. Vi hoppas på stort engagemang från alla som känner för det här!

Masugnsvillan i höstskrudad omgivning

Masugnsvillan i höstskrudad omgivning

 Masugnsruinen är synlig tack var de kor som betar och håller öppet här

Masugnsruinen är synlig tack var de kor som betar och håller öppet här

Fiskehamnen i Gnarpsåns utlopp

Fiskehamnen i Gnarpsåns utlopp

Read Full Post »

Den 30 nov 1942 skedde i Gryttje Skola en händelse, som fick många känslor att svalla. En oskyldig och välmenande artikel i Hudiksvalls-Tidningen 1 dec 1942 återger händelsen (med vissa kompletteringar 3 dec 1942.)

I skolan lördag 28 nov 1942 hade lärarinnan fått frågan om man måste vara döpt för att få bli konfirmerad. Frågan kom med anledning av förestående konfirmation i kyrkan. Hon svarade att ”det måste man nog vara.”  

Vad som sedan exakt hände skiljer sig något i artiklarna. Enligt lärarinnan ville eleverna genomgå dopet och ”lovade dem då att be kyrkoherde Ålander komma upp och förrätta dopet om barnen först frågade sina föräldrar om löfte att bli döpta”.

Två dagar senare, måndag 30 nov 1942, infann sig kyrkoherde Ålander till Gryttje Skola för att förrätta dopet. ”Katedern hade omgjorts till altare smyckat med levande ljus och blommor. Även skolsalen ”var vackert dekorerad. Ålander förrättade den högtidliga akten enligt statskyrklig ritual. Barnen fingo komma fram en efter en och undfå dopet. En rätt talrik menighet hade samlats i skolsalen och stämningen var högtidlig.”

21 tidigare odöpta barn från sex olika klasser i Gryttje skola döptes.  
Men sedan bröt stormen ut. Ett tiotal artiklar enbart i Hudiksvalls-Tidningen ända fram t o m april 1943 skildrar uppståndelsen. Även stockholmspressen uppmärksammade dopet och fastställde efter samtal med präster i Stockholm ”fallet i Gnarp som unikt.” Det föranledde även en stort uppslagen artikel i dåvarande veckotidningen ”Se”. En baptistpastor i Gnarp reagerade starkt och hävdade i insändare att ”skolan  och kyrkan har övat ovidkommande propaganda.”  Han förvånas inte över ”att hela tilltaget på sina håll väckt indignation.”  Han säger också att ”man kan inte undgå det intrycket att lärarinnan agiterat för en viss  konfessionell riktning” och ”att barnbegjutningen i skolan i samband med dess  verksamhet måste betraktas som högst olämpligt. Skolan i nutida mening bör vara en medborgarskola för alla och inte en plats för kulthandlingar. Pastorn påpekar också att ”kyrkoherde Ålander inte har patent på religiösa handlingar” och yrkar ”på en bättre tingens ordning.”

Det var ord och inga visor från pastorn. I en insändare 17 dec 1942 späder Grängsjö Baptistförsamling på kritiken och uppmanar ”vederbörande tillsynsmyndigheter i enlighet med gällande föreskrifter övervaka att dylikt aldrig mer upprepas.”

Lärarinnan, som sannolikt bara i all välmening initierat dopet utan tanke på följderna, och kyrkoherde Ålander fick det mycket hett om öronen för att förklara agerandet. Även kontraktsprosten Sven Holmqvist engagerade sig till försvar och förklaring av det skedda.

I kommunalfullmäktige avhandlades frågan söndag 13 dec 1942. En stor fråga var om dopet ”var i överensstämmelse med gällande föreskrifter för  folkundervisningen.”  Krav restes också på ”att ifrågavarande lärarinna ej må äga tillåtelse undervisa i folkskola förrän ifrågasatt undersökning  slutförts.” Av tidningsreferat från kommunalfullmäktigemötet framgår också att ”ärendet föranledde en förvirrad debatt”, som slutade med att frågan remitterades ”till skolstyrelsen för utredning”.

Debatten fortsatte dock med bl a en försvarsskrivelse för dopet från föräldrarna, beskyllningar mot Ålander för ”politik i skoldopet i Gnarp” (p g a hans privata politiska inställning) och en lång försvarsskrivelse från Ålander i Hudiksvalls-Tidningen 29 dec 1942.

Söndag 11 april 1943 avslutades dock ärendet officiellt. Då sammanträdde Gnarps kommunalfullmäktige återigen och hade då fått sig tillhanda den begärda utredningen från skolstyrelsen. ”Skolstyrelsen förklarade häri att barndop i samband med skolarbetet framdeles är förbjudet. Utredningen lades med godkännande till handlingarna” och troligen även med många lättnadens suckar från fullmäktigeledamöterna i detta delikata ärende. 4½ månaders ”turbulens” fick ju sitt myndighetsmässiga slut.

Jag pratat med några av de personer, som blev döpta vid den här händelsen. De bekräftar att man fått information om dopet och ombetts fråga hemma. Huruvida alla gjorde så går givetvis inte att reda ut och inte heller hur klart det var för alla vad dopet innebar. Åldersskillnaden bland barnen varierade också från sju år och uppåt. Man kan nog  gissa att grupptrycket för deltagandet blev stort.

Jag har dock stött på två personer, som stod emot. Det är kusinerna Reidar Gröning och Britta Selin (född Gröning.) Britta säger att hon frågade sin mor, som tyckte att hon skulle avstå. Även Reidar, som då var sju år gammal, frågade sina föräldrar, som sa att han själv fick avgöra. Vid mitt samtal med Reidar om sitt val att avstå gav jag honom en skämtsamt satirisk kommentar: – Tänk, att du var ”tvärtför” redan då! Hans svar blev, att det inte berodde på detta, utan på hans intelligens.      

Gryttje f d skola idag, sedd söderifrån. Det var här det omdiskuterade skoldopet ägde rum 30 nov 1942. Längst till höger skymtar en liten del av lärarvillan

Gryttje f d skola idag, sedd söderifrån. Det var här det omdiskuterade skoldopet ägde rum 30 nov 1942. Längst till höger skymtar en liten del av lärarvillan

Längst till höger skymtar en liten del av lärarvillan

Gryttje f d skola idag, sedd norrifrån. Skolan verkade t o m höstterminen 1958 varefter eleverna flyttades till Gnarps nya Centralskola, som togs i bruk i januari 1959

Read Full Post »

 Kanske tror ni att jag börjar bli stentokig när jag även denna gång skriver om en sten. Så jag lovar att det inte blir så här tätt på given med stenar i fortsättningen. Men den stora stenen i Simphålet i Hårte, Jättendal vill jag inte undanhålla er.

 I somras deltog jag i en intressant byavandring i Hårte arrangerad av Jättendals Hembygdsförening. Som avslutning på denna vandring besöktes Simphålet. Här har jag gått förut och givetvis sett det enorma stenblocket som ligger på en stenhäll en bit från stranden. Jag gissar att blocket kan väga 100 ton. Men – och här kommer det intressanta – stenblocket går att rubba så att det kommer i gungning! Jag hade aldrig tidigare hört talas om detta men blev åsyna vittne till hur en av deltagarna ställde sig med ryggen mot stenblocket och med händerna tog tag underifrån och lyckades få blocket att gunga! När man studerar stenblocket närmare kan man se att angöringsytan mot den underliggande stenhällen är väldigt liten. Stenblocket har hamnat här på ett så utstuderat sätt att en stark man eller kvinna kan få det i gungning.

 Jag vet inte om det här fenomenet finns på andra platser i vårt land, men det är väl inte helt osannolikt. Det vore intressant att få veta i så fall och om det finns någon speciell benämning på sådana här stenar. Dessutom är det ju verkligen – för den som prövar och lyckas rubba blocket – något att skryta med för sina vänner. ”Idag har jag fått en 100 tons sten i gungning”. Hur många kan skryta med det? Åk till Simphålet i Hårte och prova!


Read Full Post »

Vattingens klangsten

 Vattingen ligger c:a 2 km sydost om Norrfjärden i Gnarp. Det är från början ett fiskleäge, som började fastbefolkas på 1790-talet. Här fanns sedan bofasta ända fram till år 1937, när den sista familjen flyttade härifrån. Därefter blev det tomt i Vattingen. Husgrunderna och två gamla källare vittnar om det liv som en gång levdes här. En fritidsstuga byggdes i slutet på 1940-talet och tio år senare kom ytterligare fritidsbebyggelse i gång här.

 I Vattingshamnen finns en märklig geologisk företeelse – en klangsten. Det är ett stenblock, som ligger c:a 25 m från strandlinjen. När man knackar på stenen med en mindre sten ger den ifrån sig ett märkligt klangljud. En av dem, som bodde kvar längst i Vattingen lever fortfarande och har berättat att när man på somrarna lade fiskrens på stenen fick flugor och andra insekter genom sitt surrande stenen att ”sjunga” så bland barnen kallades stenen för ”sjungstenen.” Jag har inte lyckats få fram några uppgifter om hur vanligt det är med klangstenar i våra trakter. Men man går ju normalt heller inte och knackar på stenblock så därför kanske det är vanligare än man vet om?

 På Internet hittar man en del uppgifter om klangstenar i vårt land, bl a ”Sangelstein” på Gotland – vilket ju bör betyda just ”Sjungstenen”, alltså samma namn som barnen i Vattingen använde.

Det är i alla händelser en udda upplevelse att knacka på stenen! Dessutom är Vattingen värt ett besök för sin kulturhistoria. Husgrunderna – liksom klangstenen och hamnen har informationsskyltar uppsatta om Vattingens historia.

Klangstenen i Vattingen
Klangstenen i Vattingen

Read Full Post »

 Åsvallens fäbodvall ligger drygt 8 km nordväst om centrala Gnarp. Vägen till vallen är särskilt intressant eftersom gamla platser efter vägen utmärkts med skyltar. Namnen på skyltarna är angivna på äkta gnarpsmål varför jag i uppräkningen nedan inom parentes skrivit namnet på rikssvenska. Från Gnarp räknat är det följande:

  1. Jarogn (Järnugnen), vilket tyder på att här någon gång i tiden kan ha framställts järn. På platsen finns tydliga grundlämningar efter något slags byggnad, som stått här. Jag har inga kunskaper om detta men om någon läsare av detta vet något så är jag tacksam för upplysningar!
  2. Långpustbackan (Långpustbacken), en jobbig uppförsbacke, som säkerligen  förorsakat många pustningar och stånkningar under forna tiders boföring. Namnet är således lätt att förklara liksom nästa plats,…….
  3. ………..Vilsten (Vilstenen), längst uppe i Långpustbackan, där det var skönt att sätta sig och vila en stund efter ansträngningen i uppförsbacken
  4. Snibben, som jag inte hittat någon förklaring på. Vet någon av läsarna något om detta?
  5. Môrspånga (Myrspången) lär ha varit en spång över en liten vattenfylld sänka
  6. Ômkastninga (Omkastningen), som fått sitt namn av att skogskiften här möts och ändrar rikning (”kastar om” kursen)
  7. Grana o tallen (Granen och tallen) ger sig själv när man beskådar platsen. Här står en gammal tall och en gammal gran tätt intill varandra. Här har de vuxit upp i bästa samförstånd och står här nu som ett oskiljaktigt gammalt par
  8. De gröne (Det gröna) var en fuktig plats omgiven av grönska
  9. Luthemsbäcken är den bäck, som rinner under vägen strax söder om Åsvallen. Jag vet inget om namnet men eftersom det sluttar svagt mot vallen strax innan bäcken kan man kanske tänka sig att det ”lutade hem mot vallen” där bäcken rinner

 Det vore intressant om någon av läsarna kunde komplettera med mer uppgifter om namnen. Åsvallen är en mycket vacker och välbevarad fäbodvall och resan dit är extra intressant med alla de här gamla namnen. Heder till de, som gjort det här!

 Väl framme på Åsvallen möts man av de gamla fäbodstugorna och den stora öppna ytan, som underhålls ideellt av Åsvallens Slåtterförening på ett föredömligt sätt. Föreningen har också byggt ”Åsvallsgrillen”, en förnämlig grill med eldstad och gott om sittplatser.

Ta med korv och fika och åk hit!

Jarogn (Järnugnen)

Jarogn (Järnugnen)

Långpustbackan (Långpustbacken)

Långpustbackan (Långpustbacken)

 Snibben

Snibben

Môrspånga (Myrspången)

Môrspånga (Myrspången)

Ômkastninga (Omkastningen)

Ômkastninga (Omkastningen)

Grana o tallen (Granen och tallen)

Grana o tallen (Granen och tallen)

De gröne (Det gröna)

De gröne (Det gröna)

Åsvallsgrillen

Åsvallsgrillen

Read Full Post »

Idag kom jag på att jag skulle göra en liten tur längs en å. Åstränder kan vara fina miljöer för en del fåglar och växter. Dessutom är det alltid intressant att studera bäverns framfart.

Så jag for till Flark och följde Haddängsån en bit nedströms. Det första som mötte mig vid åstranden var en stor skrothög sannolikt efter en husvagn m m. I åkanten fanns bl a en trasig toalettstol. I ån låg rester av plastsäckar. Massor av ölburkar kantade åkanten och flöt omkring i ån. Burkarna förföljde mig under hela min vandring c:a en km nedströms även om antalet minskade efterhand. Det är uppenbart att någon/några har det usla omdömet att nyttja Haddängsån som soptipp. Vad jag anser om detta lämpar sig inte i tryck. Eventuella ölburkssamlare har dock här en god chans till hyfsad intäkt i kombination med en bra miljöinsats.

F ö hittade jag ett fint sumpskogsområde och många påminnelser om bäverns framfart. Många gamla och grova granar låg nedblåsta längs åkanten. Så det är en bra biotop för den biologiska mångfalden! Men det var en delvis besvärlig vandring p g a av alla döda liggande träd, som dock gör den bästa nyttan för naturen där de ligger.

Men nedskräpningen här – usch och fy!

 

Skrothög intill Haddängsåns strand

Skrothög intill Haddängsåns strand

 

.. och ännu fler ölburkar...

.. och ännu fler ölburkar...

 

Trasig toalettstol i åkanten

Trasig toalettstol i åkanten

  
 
Ölburkar på drift....

Ölburkar på drift....

  

... och fler ändå - nu i sällskap med en Coca-Colaflaska

... och fler ändå - nu i sällskap med en Coca-Colaflaska

 

Ölburkarna följde mig hela sträckan på den c:a 1 km långa turen längs åstranden

Ölburkarna följde mig hela sträckan på den c:a 1 km långa turen längs åstranden

 

Vackert sumpskogsområde vid Haddängsån

Vackert sumpskogsområde vid Haddängsån

 

Spår av bäverns framfart

Spår av bäverns framfart

Read Full Post »