Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Alla, som bott i Nordanstig de senaste 20 åren, torde minnas när Nordanstig i sin kommunala marknadsföring skulle lansera sig som ”Nordanstig – Ditt Tusculum.” 
I det kommunala arkivet finns dock väldigt få handlingar om denna satsning. Första gången det omnämns är på kommunfullmäktige 27 april 1992 då kommunalrådet Lennart Holmsten ”informerade om innebörden av ordet Tusculum och kommunens nyttjande av ordet i marknadsföring av kommunen.”

Tusculum var en forntida stad på en höjd strax sydost om Rom. Här hade förnäma romare lantgårdar, dit de kunde dra sig undan de alldagliga vedermödorna för rekreation och återhämtning. I Nordanstigsversionen marknadsförde man sig som ”Nordanstig – Ditt Tusculum” samt den enkla förklarande texten ”lantställe där du lever och skapar i lugn och ro.”

Pressen fick ett intressant ämne att skriva om. Och folket i byarna fick ett samtalsämne – mest i förlöjligande drag. Satsningen fick ringa folklig förankring. Beteckningen Taskulum och flumtaska nämndes. Den stridbare vänsterpartisten Rolf Alsgren gjorde anspelningar på romarnas bordeller och i den lokala Kärnrevyn i Gnarp blev Tusculum föremål för revymakarnas drift.

I mars 1996 skrev Vänsterpartiet genom Rolf Alsgren en interpellation till kommunalrådet och krävde svar på frågor om Tusculum-satsningen i följande inledande ordalag:

För några år sedan gick en mindre grupp med oklar sammansättning ut för att med buller och bång lansera Nordanstigs kommun som ett ”TUSCULUM.” Ett oproffessionellt och allmänt klantigt förberedelsearbete med usel förankring ledde obönhörligen till ytterligare ett pinsamt fiasko. Varför?

Därefter innehåller interpellationen ett antal frågor bl.a. om hur lanseringen gått till, hur det arbetas med det idag (d.v.s. 1996), vad det har kostat och om någon utvärdering gjorts.

Svar kom vid kommunfullmäktigesammanträdet 29 apr 1996 från kommunalrådet Lennart Holmsten, som bl.a. svarade att

  • det var han själv och kommunchefen, som tog initiativet till satsningen för att få till ett bättre samarbete inom turismen, förbättra marknadsföringen av namnet Nordanstig eftersom det inte finns på kartan och kan förväxlas med Nordmaling och Nordingrå etc. Man ville också förvandla Nordanstig till ett begrepp som kan ge Nordanstig en plats på kartan
  • personer från kommunen, näringslivet, turismen och bostadsstiftelsen m.fl. bildade en arbetsgrupp på 13 personer för Tusculum-lanseringen
  • det f.n. inte görs några satsningar på Tusculum
  • Tusculum inte är förankrat f.n.
  • Tusculum-gruppen f.n. är vilande
  • kostnaden uppgått till c:a 30 000 kr för material och möten samt deltagande i en mässa i Kolmården
  • någon utvärdering inte gjorts men att det i arbetsgruppen fanns många förslag, varav några lett till vissa resultat

Lennart Holmstens svar avslutas med följande:
”Vad har vi lärt oss? Samarbete är ett LEDORD. I ett projekt finns bra ingredienser och mindre bra sådana. Prövas inget, vinner man heller inget.”

Av svaret kan man nog utläsa att Tusculumsatsningen inte blev någon större framgång och att den i praktiken redan då hade upphört.

Men att Nordanstigs-Tusculum ändå inte helt glömdes bort framgår av nedanstående:

Ett kritiskt brev 25 mars 1998 under diskussionerna om ny- eller ombyggnation av Bergesta servicehus i Gnarp från Adolf Andersson, Sixten Berggren och Lars Wahlman adresserades till Kommunstyrelsen, TUSCULUM NORDANSTIG. Det inleds med en fråga om Nordanstig är på väg att gå ”samma öde till mötes som de gamla romarnas Tusculum, som förstördes år 1191.”

En tidningsartikel i Sundsvalls Tidning i april 2006 berättar att Nordanstigs vikarierande socialchef dammade av Tusculum som en del i ett förslag till verksamhetsplan. Han ville utveckla Nordanstig som ett Tusculum med idé- och initiativrika människor som drivande. Utvecklingen skulle gå från  individualisering/privatisering till solidaritet och humanism. Nordanstig blir det Tusculum det strävar efter”, skrev socialchefen. I alternativet till Tusculum varnade han för en nedåtgående spiral, en väg som Nordanstig redan trampar på utan nyutveckling. Socialnämndens ordförande, Sven-Åke Eriksson, kommenterade förslaget och sa att det var ”ett råmaterial, Det blir strykningar och tillägg innan planen är klar”

Numera hörs dock inget om Tusculum från kommunalt håll. Där torde det vara glömt och begravt. Men i folkhumorn nämns dock Tusculum fortfarande då och då när kommunala göranden och låtanden kommer på tal.                         

 

Kommunal klisterdekal och telefonnoteringslapp från Nordanstigs Tusculum-tid

Kommunal klisterdekal och telefonnoteringslapp från Nordanstigs Tusculum-tid

Annonser

Read Full Post »

Kommer ni ihåg det beryktade utsiktstornet i Norrfjärden, Gnarp? Det uppfördes på den högsta punkten intill landsvägen mellan Norrfjärden och Sörfjärden och stod ”färdigt” i början av år 1990. Men turerna, diskussionerna, spekulationerna och ryktena om detta tornbygge var många, speciellt sedan tornet väl stod på sin plats. Här kommer historien från början till slut:

I februari 1989 fick Nordanstigs kommuns socialnämnd en skrivelse från sin sociala avdelning undertecknad av 1:e socialsekreterare Elsa Sundberg. Rubriken var ”Projekt gällande sysselsättning för personer med socialmedicinska handikapp.” Här framgår att ”Arbetsförmedlingen har under lång tid diskuterat med kommunledningen ang. särskilda åtgärder för att sysselsätta och rehabilitera personer med socialmedicinska handikapp.” Arbetet i projektet skulle varvas med utbildning i grundvux, förläggas till Harmångersområdet samt ge arbete för sex personer. Länsarbetsnämnden skulle stå för lön till handledare, 75 % av övriga lönekostnader samt kostnader för grundvux. Kommunen skulle stå för igångsättningskostnader (utrustning, verktyg m.m.), som beräknades till lägst 90 000 kr. Kommunens andel av lönekostnaderna beräknades till lägst 210 000 kr.

Arbetsförmedlingen hade vidare meddelat att om projektet inte blev av skulle berörda personer överlämnas till kommunen eftersom man inte hade möjlighet att bereda dem arbete. Arbetsförmedlingen hänvisade till ”kommunens yttersta ansvar”, vilket skulle medföra att personerna i så fall skulle bli beroende av socialbidrag och/eller ev. förtidspensionering.

1 mars 1989 tillstyrkte Socialnämnden projektet och beslutade att begära 300 000 kr för genomförande av projektet. Detta godkändes 9 maj av Kommunstyrelsen.

13 mars 1989 skrev Åke Bertils som företrädare för Norrfjärdens Hamnförening till Kommunstyrelsen och föreslog att kommunens OSA-gäng skulle uppföra ett utsiktstorn på den plats jag nämnt inledningsvis. Han föreslog också att kommunen skulle tillskjuta 10 000 kr för ändamålet. Detta antogs av Kommunfullmäktige 24 apr 1989.

I slutet på maj 1989 inkom från Norrfjärdens Hamnförening genom Åke Bertils en ansökan om bygglov för uppförande av ett 12 m högt utsiktstorn av trä på den tidigare nämnda platsen. Bygglovet beviljades 7 aug 1989. Man påbörjade arbetet med att gjuta stolpar i betongrör. Detta stoppades av kommunens byggnadsinspektör, som krävde en ritning. Därefter fortskred bygget och besiktning av det uppförda tornet gjordes 15 juni 1990 varvid konstaterades att ”Knutpunkterna i vindfackverket är icke utförda enligt ritningarna” (som låg till grund för bygglovet) och att ”På två sidor saknas strävor mitt för vilplan. Tornet gungar i överdelen.” Vid ny besiktning 12 feb 1991 konstaterades att dessa brister inte hade åtgärdats. Dessutom upptäcktes nu ytterligare brister. Besiktningsmännen föreslog därför att tornet skulle stängas tills samtliga brister blev åtgärdade. Så beslutades också av Byggnadsnämnden 21 feb 1991. 26 feb 1991 togs prisuppgifter in från BPA för att åtgärda bristerna.

Ryktena om tornet, dess brister och kostnader m.m. började gå. Det blev ett kärt ämne för lokalpressen och folkpratet. I januari 1990 kom en interpellation från fullmäktigeledamoten Eskil Andersson, som krävde besked. Han skriver att ”Enligt rykten har tornet dragit kostnader i flerahundratusen kronors nivån” och att Kommunstyrelsen vid två tillfällen förgäves begärt att få en redovisning av ärendet. Han ville nu veta hur mycket tornet hade kostat för kommunen och – om ryktena var sanna – var besluten om arbetets fortskridande hade beslutats.

Eskil Andersson fick via kommunalrådet Lennart Holmsten svar från socialchefen Ingvar Johansson vid Kommunfullmäktige 25 feb 1991. Här framgår att det tidigare nämnda projektet i samarbete med Arbetsförmedlingen tagits i anspråk för tornbygget tillsammans med de 10 000 kr till Norrfjärdens Hamnförening, som Kommunfullmäktige beslutade om. Projektet hade bedrivits under tiden 1 aug 1989 – 30 juni 1990. Här redovisas också en rad s.k. ”olyckliga omständigheter” för projektstarten. Bl.a. hade flera av de, som deltagit i planeringen, slutat. Vid den planerade byggstarten visade det sig att bygglov saknades, att markfrågan inte var löst och att ritningen över tornets konstruktion måste göras om. Vidare blev det problem med en del av arbetarna i projektet (bl.a. avstängdes tre personer p.g.a. för hög frånvaro.)

I svaret redovisas också att kommunens totala kostnad blev 426 180 kr (i stället för anslagna 310 000), att Länsarbetsnämnden bidragit med 594 067 kr och att Folksam betalat ersättning med 34 265 kr. Totalt blir detta c:a 1 055 000 kr. En del av projektet omfattade dock även utbildning och vissa andra arbetsuppgifter varför det torde vara felaktigt att påstå att tornet drog hela denna kostnad. Å andra sidan tillkom kostnader för åtgärder efter projekttidens slut, bl.a. efter avstängningen av tornet i feb 1991 och efter konstaterad vandalisering i mars 1991. Till detta torde bl.a. även kunna läggas en hel del kostnader för arvoderad sammanträdestid i den kommunala kvarnen. Tornet fick i folkmun namnet ”Miljontornet” vilket nog ändå inte var helt oberättigat. Och i januari 1991 blev tornet ett skrattretande revynummer i den lokala Kärnrevyn i Gnarp.

Nåväl, Norrfjärden och Gnarp fick efter stor möda och besvär ett lättillgängligt utsiktstorn med mycket vacker utsikt över Norrfjärden och ut över Bottenhavet. Besökarna var många. I tio år var det nu i stort sett frid och fröjd.

Men 30 oktober 2001 skrev byggnadsinspektören Sven-Erik Norlin till Kommunstyrelsen. Efter en nyligen gjord besiktning konstaterades tornet nu ”vara i så dåligt skick att det är i det närmaste livsfarligt att beträda.” Han frågar även vem som har ansvaret om en olycka händer och nämner att Norrfjärdens Hamnförening, som sökte och fick bygglovet, ej anser sig ha någon skyldighet för tillsyn och underhåll (enligt Åke Bertils.) Avslutningsvis föreslår Sven-Erik Norlin att tornet omgående rivs. 8 nov 2001 beslutade Kommunstyrelsen att riva tornet vilket också verkställdes efter anbudsförfrågan, där folkpartiets gamle trotjänare Ivar Broberg drog längsta strået och fick uppdraget. Därmed var tornets saga all – och ytterligare ett antal kommunala tusenlappar för rivning gick åt.

Nu, över 20 år senare, kan man fundera på varför det blev som det blev. Norrfjärdens Hamnförening sökte och fick bygglov och 10 000 kr för att bygga utsiktstornet. Själva arbetet utfördes dock genom ett kommunalt arbetsmarknadsprojekt och kommunen tog på sig ytterligare kostnader efter projekttidens slut. Men hamnföreningen torde väl ändå ha varit ansvarig ägare till tornet? Troligen var det oklarheterna i ansvarsfrågan vad gäller tillsynen och driften, som fällde tornets existens. Ingen ville ta detta ansvar när det väl stod där. Det hade nog varit klokt om dessa frågor klarats ut redan innan bygget påbörjades. Eftersom detta inte gjordes var det redan från början ganska givet att tornet skulle bli något, som gick upp som en sol och ned som en pannkaka.

Personligen tycker jag det var synd att tornet inte kunde säkerställas och underhållas när det nu ändå blev gjort. Jag var själv upp i tornet flera gånger och njöt av den hänförande utsikten över vår vackra kust och öarna Brämön, Gran, Jättholmarna och Vitörarna. Det låg mycket bra till och lockade många besökare.

Övre delen av utsiktstornet i Norrfjärden omkring 1990 på kommunalt julkort

Övre delen av utsiktstornet i Norrfjärden omkring 1990 på kommunalt julkort

Så här ser det ut på platsen för utsiktstornet idag. Tornet är sedan flera år tillbaka ersatt av

Så här ser det ut på platsen för utsiktstornet idag. Tornet är sedan flera år tillbaka ersatt av en övergiven och sargad hästfinka, dock sannolikt inte i kommunal regi

Read Full Post »

Nu närmar sig en av mina personliga vårhöjdpunkter – min årliga vårvandring längs Dyrån mellan Gryttjesvallen och Vallenbodarna. I min artikel 2010-03-01 i detta forum har jag skrivit om ”Dyrån i Gnarp – en historiskt intressant å” och där har jag även kort omnämnt den här sträckan. Även en del av bilderna i den artikeln är från denna sträcka.

I många år har gjort minst en tur/vår här. Tyvärr blev den inte av förra året p.g.a. en tuff sjukdomsbehandling, som satte många käppar i hjulet förra våren och sommaren. Så därför ser jag mer än vanligt fram mot årets vårvandring här. Dessutom blir det intressant att se följderna av Dagmars framfart i julhelgen här.

Den här vandringen följer Dyrån på en markerad stig, som ingår i den tyvärr förfallna Vallstigen mellan Hassela och Gnarp. ”Dyråsträckan” består delvis av gammal ”trollskog” med mjuka gröna mossor, små bäckar, fina lavar, en hel del döda träd med många tickor och spår efter bäverns framfart. Vitsippsprakten är på vissa platser enorm. Och Dyrån löper lugnt nästan hela vägen intill stigen. Ibland ser man någon liten bäcköring pila förbi i ån.

Jag brukar välja att börja och avsluta vandringen på Gryttjesvallen, en tidigare fäbodvall med lämningar från kolning i kolugnar från 1940-talet (om vilken jag skrivit här 2010-02-01.) Fikarasten tas således med fördel på vändpunkten Vallenbodarna, en av Nordanstigs bäst bevarade fäbodvallar, som egentligen är värt ett eget besök. Rasten här brukar bli lång med tid att även strosa runt lite på vallen eller dess vackra omgivning och drömma sig tillbaka till den tid när korna råmade och fåren och getterna bräkte här under somrarna.

Det är en mycket minnesvärd naturupplevelse i kombination med historiens vingslag från Gryttjesvallen och Vallenbodarna. Nedanstående bilder från sträckan längs Dyrån mellan Gryttjesvallen och Vallenbodarna får bli en liten ”aptitretare” inför vad som nu komma skall en bit in i maj!

Read Full Post »