Nedanstående visa med 29 verser har jag fått av Börje Olsson, bördig från Bymogarna i Gnarp, numera bosatt i Hudiksvall. Hans syster Ingrid var uppväxt i Tjärntorpet väster om Åstjärn, där hon också bodde en stor del av sitt liv. Hon avled nu i sommar (bosatt i Bredsand, Kvissleby) och vid urstädningen efter henne återfanns den här visan, som hon hade fått tag på år 1938.
Visan är ett intressant tidsdokument. Jag har efter visans sista vers gjort en del
kommentarer, som förtydligar/förklarar en del av visans innehåll men det finns även en del frågetecken, som vore intressant att få uträtade. Hoppas att ni läsare kan bidra med något:
1. En visa jag sjunger om flickor och kor,
som här uti skogen om sommarn bor
och om de, som täljer de sparrarna små,
som kallas egyptiska sparrar också.
2. Här börjades tälja på nittiotvå
och folk kom det hit, både stora och små
med yxan på armen och maran på rygg.
De slogo sig neder i skogen som mygg.
3. En dag hördes ljuda ett rop om varann:
”Idag ska vi strejka varendaste man,
för högre betalning det måste vi ha
om vi dessa sparrar tillhopa ska dra!”
4. Men nästa dags morgon vi lunkar åstad.
Vi knogar i skogen om inte så glad.
Men på vår begäran så svartes det nej
och högre betalning det fingo vi ej.
5. I vinter vi hade en proviantör,
som heter Kristina, från Grängsjö hon är.
Men fläsket hon hade var gammalt och härskt.
Men ”kicka” hon sade, ni snart ska få färskt,
6. ty jag skall snart slakta min präktiga gris,
som jag har där hemma. Ni ska få gott pris,
men först må ni äta det fläsket jag har
för annars så blir det här liggande kvar.
7. Att handla hos Berglund det kan vi nog få.
Men vill vi då pruta så låter det så:
”Vad står ni och pratar för skit mitt på dan?
Jag säljer för samma, som de göra i stan!”
8. Vi åkte på skidor som lapparne gör
när de sina renar om vintrarna för.
Om morgon till skogen det gick ej fort,
men hemåt det bar med en hiskelig fart.
9. En skarspkantig faktor vi hade i lag.
Han vrakade sparrar varendaste dag.
När han kom till skogen han sade så här:
”Gör ingen valkant på sparrarna här!”
10. Och vintern försvunnit och nu är det vår
Och skarspkanten flyttar, en annan vi får,
som bättre kan sköta den sysslan han har
och vad vi förtjänar det får vi ha kvar.
11. Och våren kar kommit, ej mera vi frös.
Ett rop hördes ljuda att elden var lös
Och Mats Perssons tobak den brinner nu här
Men ej uti pipan, som vanligast är.
12. En koja här brinner, ja, skogen också.
Vi skynda att släcka, det kan ni förstå.
Men någon betalning vi fingo ej därför.
Ej mera vi gör oss ett sådant besvär.
13. Nu börja vi vänta på flickor, som skall
till sommaren komma på Västansjövall.
På Honsjöbovallen så sades det så:
”Blott käringar komma, som knappt orkar gå.”
Del av Västansjövallen idag
14. Vi levde på hoppet och glada vi var,
Men vi fingo vänta båd’ nätter och dar
på kor och på flickor, som komma här skall
i alla stugor på Västansjövall.
15. En dag fick vi höra ett skrällande ljud
av kor och av skällor. Det var ju ett bud
att de voro komna, som vi väntat på
och att välkomna dem vi färdiga stå.
16. När vi kom till kojan vi ropade kor,
ja, getter och bockar, ja, fan och hans mor,
de hava i grunden ju redan förstört
det skjul, som vid kojan vi hade uppfört.
17. När kvällen den kommer så händer ibland,
vi lunkar till vallen med hämtarn i hand
och mjölk skall vi hava av get eller ko
och språka med flickan om kärlek och tro.
18. De flickor, som här uppå vallarna bo,
De röker sin pipa och mjölkar sin ko.
När kvällen den kommer de suckar så här:
”Ack, vore han här, den jag håller så kär!”
19. En sägen vi hörde helt tydligt i vår:
”Hit kommer en flicka, på syten hon går.
Den flickan hon fick sig vad, tror du mig ej,
för tidigt en liten singdudeliadej.
20. Bogäspe två gånger på sommarn här är,
och flickan hon bjuder den hon håller kär.
Ja, här ska det ätas och drickas med fart
och ligga hos flickan, det är ju klart.
21. Och skvätten här tages av flickor, som har
haft sänglag, jag menar nu med någon karl
och nu ska de plikta för vad de har fått
på natten i sängen, ni har nog förstått
22. Och skvätten han samlas i fat utav trä
och ställes på golvet och ätes med sked.
Och alla boflickor sätta sig ned
kring faten på golvet och fattar sin sked
23. och mjölken och brödet det smakar dem väl.
De äro så glada i hjärta och själ,
ett sådan kalas här ej bliver så brått,
förrän någon av flickorna sänglag har fått.
24. På Gällstabovallen två flickor där bo.
De äro ej magra, men feta må ni tro..
De äro ej ledsna fast de är blott två,
De roa sig själva så gott de förmå.
Stugor på Gällstavallen idag
25. Uppå Nybovallen är flickorna grann.
Men en är baptist och den andra lutheran.
Den tredje, ja, hon är lika som vi.
Men det går ej an att till henne få fri.
Del av Nybodvallen idag
26. Men Åsvallen är en förtrollande syn.
Den ligger vid vägen, som går ner till Byn.
Och stugor där finnes båd’ röda och grå,
och flickor där finnes, både stora och små.
Några av stugorna på Åsvallen idag
27. Och alla de äro förtjusande nätt,
men jag vill ej säga att de äro kokett.
En käring här luffar i skog och i mark.
Ja, benen är långa och ryggen är stark.
28. När hösten den kommer och stormande gny,
då flyttar de flickor, som svalorna fly
från Norden till varmare länder igen.
Men flickan hon flyttar på byn till sin vän.
29. Nu slutar jag visan och det är bestämt.
Men om det är så att jag något bortglömt,
som i denna visa ni ej haver hört
så skall på begäran det bliva infört.
Denna visa tillhör Ingrid B Olsson,
Norrtjärn, Gnarp. 1938
Mina kommentarer:
Vers 1-2: Sågverket på Klasudden i Sörfjärden startade sin verksamhet år 1879. År 1892 blev patron Anders Viktor Lundström ny ägare och han hade fått ett långtidskontrakt om leverans av s.k. ”Egyptiska sparrar” till bl.a. Afrika. De gjordes fyrkantiga i olika dimensioner och användes som byggställningar och stöttor m.m. i byggen och dammar. Det torde således vara åt sågverket i Sörfjärden, som det i visan beskrivna arbetet utfördes. Av vistexten kan man därför också dra slutsatsen att visan troligen skrevs en bit in på 1890-talet.
I vers 2 skrivs ”med yxan på armen och maran på rygg.” Maran var en annan beteckning för ryggsäck.
Vers 3-4: Här har förmodligen hotats med strejk för högre betalning. Någon större kraft i strejkhotet verkar inte ha funnits eftersom arbetet fortsatte dagen efter sedan man fått negativt besked om löneförhöjning
Vers 5: Vem var ”proviantören Kristina” från Grängsjö?
Vers 7: Vem var handlanden Berglund och var höll han till?
Vers 8: Att lapparna vintertid höll till vid kusten vid den här tiden medförandes sina renar är väl känt. På Bållebo i Bergsjö finns t.ex. en bild från år 1901 med renar som vandrar över Bergebron. I en tidningsartikel från 1881 berättas om att 1 600 renar passerade Sörfjärden i Gnarp.
Vers 9: Med valkant menas att en del av sparren hade minst en kant där bark fanns kvar vilket medförde, att den inte höll full dimension runt om hela sparren.
Vers 11-12: Här har uppenbarligen skogen och en skogskoja drabbats av brand. Mats Perssons piptobak blev en del av lågornas rov. Mats Persson var sannolikt en av dem, som arbetade i skogen här. Men vem var han och varifrån kom han?
Vers 13 (m.fl.): Många verser ägnas åt fäbodvallarna och bl.a. den lockelse som fäbodflickorna utgjorde. Det är uppenbart att visan skrivits av en man…
I vers 13 nämns ”Honsjöbovallen.” Det bör ha varit Hornsjöbodarna. Hornsjön ligger vid Ortsjön, fågelvägen c:a 6 km nordost om Västansjövallen. Men enligt ortnamnsarkivet var Ortsjö fäbod och Hornsjöbovallen samma vall, belägen på sydöstra sidan av sjön Torringen, strax intill den plats där nuvarande fördämning från sjön till Torringsån finns (här finns även ett par fritidshus.) Denna plats ligger således på Hälsingesidan (i Gnarps socken.)
Vers 15 beskriver sannolikt boföringen, den dag då djuren fördes till fäbodvallen för sommarens vistelse där. Det skedde enligt traditionen alltid på Svante-dagen (Svantes namnsdag) den 10 juni.
Vers 19: Här har ryktet gått att en av de fäbodpigor, som ska komma, har blivit oplanerat gravid.
Vers 20: Det första årliga bogäspet ägde rum på midsommar och kallades ”Midsommarsboan.” Hit bjöds alla barn, som ännu inte konfirmerats. På midsommaraftonen tågade de små bogästerna i samlad tropp till vallen för att vistas där i två dagar och roa sig med diverse lekar och upptåg.
Åtta dagar senare arrangerades det egentliga bogäspet. Det var till för de äldre
ungdomarna, som på lördagskvällen tågade till bovallarna till tonerna av någon gånglåt spelad på fiol av en eller flera allmogespelmän i täten på tåget. Vallen var vi detta tillfälle rikt smyckad med björkar och annat grönt. På vallen blev varje bogäst välkomnad och väl förplägad av den bojänta till vilken han inbjudits. Dansen pågick till långt fram på småtimmarna. Även söndagen förflöt med dans, lekar och diverse upptåg.
Vers 21-23: Beträffande uttrycket ”skvätten” har jag tidigare stött på följande uppgifter: Av de bojäntor, som inte tidigare hade vistats på fäbodvallen, hade bogästerna rätt att få ett oskummat mjölktråg att inmundiga. Men om de inte fick detta godvilligt hade de rätt att ta det, men först efter att den motvilliga bojäntan gulbenats, d.v.s med kläderna på doppats ned i den bäck eller å, som rann genom vallen. Det därvid tagna mjölktråget kallades för ”skvätten.” I de här verserna verkar ”skvätten” ha fått en viss annan betydelse. Vore intressant att få mer uppgifter och fakta om den här företeelsen och det här uttrycket.
På slutet anger Ingrid Olsson adressen Norrtjärn, Gnarp samt årtalet 1938, som troligen är det år hon fick visan. Ingrid bodde i det s.k. Tjärntorpet strax väster om Åstjärn och c:a 200 m nordost om Bytjärn. Tjärntorpet ligger således mellan dessa två tjärnar. Namnet Norrtjärn är för mig helt okänt. Har detta namn förekommit för denna plats?
Slutligen vore det mycket intressant att få veta om någon annan känner till den här gamla visan och kanske kan ge besked om vem, som skrivit den.
Sven Norman
Sven Norman 