Feeds:
Inlägg
Kommentarer

modig pionjäremigrant från norra Hälsingland

Emigrationsberättelse sammanställd av Lennart Sving och Sven Norman.

Helena

År 1819 var pigan Greta Ersdotter Löfqvist, född 4 mars 1796  i Franshammar, (sågen) Hassela, anställd som piga hos en bonde i Bosta, Gnarp. Hon blev gravid och 25 sep 1819 födde hon en s.k. oäkta dotter som fick namnet Helena. Eftersom dottern sedermera fick efternamnet Persdotter vet man att fadern med stor sannolikhet hade förnamnet Per (patronymikonregeln.) Pigan Greta och dottern återfinns senare enl. kyrkboken bosatta bland Bosta husfolk. Troligen kunde Greta inte behålla sin piganställning efter att ha fått ett barn (några trygghetslagar fanns knappast på den tiden.)

Sven1
På den här platsen i Bosta, Gnarp, föddes Helena år 1819. På den tiden såg det givetvis helt annorlunda ut här

 

År 1821 flyttar Greta och hennes dotter till Gräsåsen, Hassela. Oklart hur hon bor där men synes bl.a. försörja sig med att hjälpa torparen Modig vars hustru hade avlidit.

År 1832 föder Greta en son och gifter sig med barnafadern Jonas Stigesson år 1834. Han är bosatt på torpet ”Stigs” i Gräsåsen. Prästen antecknar i samband med äktenskapet i kyrkboken att ”brudgummen förr lägrat bruden, som 24 aug 1832 framfödde en son, Erik. Dessutom 25 sep 1819 en oäkta dotter, Helena, aflad av en man i Gnarp.”

Sven2
”Stigs” i Gräsåsen omkring år 1900, d v s ca 70 år efter att Helena kom hit

Helena Persdotter får 12 år gammal anställning som piga 1831 t.o.m. 1834 på den några kilometer norrut belägna gården Silveråsen. Synes därefter bo tillsammans med moderns familj fram till okt. 1837 då hon får anställning i Hudiksvall hos den kände handelsmannen Jonas Steinmetz som hade en stor tjänstestab. Där slutar hon dock efter ca 9 månader och återvänder till sin moders familj. Modern avlider 20 december 1846 efter smärtsamma magplågor. Ryktet på bygden går att hon möjligen blivit förgiftad. Men inga bevis för detta uppdagas.

Första resan

År 1847 beslutar Helena sig för att emigrera till Nordamerika. Hon blev troligen Hasselas förste emigrant dit under 1800-talet. Den 12 juni får hon flyttbetyg av prästen i Hassela och efternamnet är då Persdotter Boman. Hon beger sig till Gävle för att få pass till utresan.Det beviljas den 21 juni. Från Gävle utgår segelfartyg med last av stångjärn till Nordamerika. Troligtvis åker hon också båt från Hudiksvall till Gävle. Att ta med emigranter tillsammans med exportlast blev nog en extra inkomst för fartygen. Men hon får ingen platsbiljett på något fartyg från Gävle för hon synes resa med fartyget Elize som är stationerat i Stockholm. Hennes medpassagerare är 28 emigranter från främst Delsbo och Forsa i Hälsingland. De flesta av dem har sympatier för Erik Jansson och ämnar ansluta hos honom i Bishop Hill, Illinois. ”Erskjansarna” kom till Illinois och grundade Bishop Hill redan 1846 och var motståndare till svenska kyrkan och försökte locka till sig nya svenska immigranter.

Vid ankomsten till New York uppstod tydligen några problem för hon återvänder med fartyget till Gävle på återresan. Hon hade då varit resande på ett fartyg från slutet av juni månad till den 22 november samma år då hon återvänder till Gävle och vidare till Gräsåsen, Hassela.

Fadern i Gnarp

Fader till Helena antages vara drängen Per Andersson i Bosta. Efter Helenas födelse återfinns han också boende bland Bosta husfolk. År 1824-25 antecknas han vara bosatt i Gällsta by, då med efternamnet Andersson Boman och 1826 sysselsatt som strandfiskare i havet öster om Årskogen (troligen i Ragvaldsnäs.). Han gifter sig med smeddottern Kajsa Greta Stockberg i februari 1826 och uppges då ha endast ett efternamn, Boman. Flyttar till Bosta igen 1828. Hustrun Kajsa Gretas syster Johanna avlider 1829 och efterlämnar man och minderåriga barn, däribland sexåriga dottern Karin som får flytta till Per och Kajsa Greta och bli deras styvdotter.

Den 10 januari 1848 avlider Per Boman, då torpare i Bosta, i en ålder av 58 år och efterlämnar hustrun Kajsa Greta. Styvdottern Karin har flyttat hemifrån. Per och Kajsa Greta hade enligt bouppteckningen skrivet ett inbördes testamente år 1839.

Helenas andra resa

Helena, fortsatt boende i ”Stigs” på Gräsåsen beslutar sig år 1849 att på nytt försöka emigrera till Nordamerika. Får pass i Gävle och en passagerarplats på skeppet Cobden som avseglar den 29 juni från Gävle. Passagerarantalet var ca 140 personer inklusive alla barn. En stor del av passagerarna utgjordes av det s.k. Esbjörnsällskapet. Lars Paul Esbjörn var präst i svenska kyrkan, även lärare och författare. Vid emigrationstillfället hade han tjänst i Hille församling i Gävle och tanken med emigrationen var kanske att skapa grogrund för den svenska kyrkans lutherska lära och bilda församlingar.

Helena beskrivs i boken Swedish passenger arrivals in the United States 1820-1950: ”…she was a follower of Erik Jansson”. Något märkligt eftersom det inte fanns några sådana kända frireligiösa strömningar i hennes hemtrakter vid denna tidpunkt. Däremot fanns det andra kända frireligiösa strömningar i Hassela på 1840-talet som förorsakade stridigheter med svenska kyrkan.

Den 6 september anländer Cobden till New York. Resan för det s.k. Esbjörnsällskapet och en del andra emigranter fortsatte uppför Hudsonfloden. Resan började nu tära hårt på krafterna. Koleran härjade och många dog under resans gång. Morgonen den 30 september anlände sällskapet till Chicago. Esbjörn blev allvarligt sjuk där, men den 17 oktober så pass återställd att han kunde fortsätta resan till Andover dit han anlände den 24 oktober.

Helena Boman anlände troligen bland de första av gruppen till Andover som vid denna tidpunkt endast bestod av en mycket liten grupp nybyggare. Den karta som Esbjörn och hans medpassagerare sett på fastighetsbolagets kontor i New York gav sken av att Andover nästan skulle vara en mindre stad.

 


Bildande av familj

Den förste nybyggaren i Andover kom dit 1840. Det var den f.d. svenske sjömannen Sven Nilsson (Swen Nelson). Olof Gottfrid Lange var den förste svenske settlern (bosättaren) i delstaten Illinois och Swen Nelson var nummer två enligt en historiebeskrivning över delstaten Illinois och han kallades under de första åren enslingen i Andover. Han gifte sig med Greta Jackson och deras första barn föddes i februari 1842 och fick namnet Andrew. Sedan föddes son nummer två, Stephanas, den 26 maj 1848.

När Helena anlände till Andover var Swen Nelson änkling. Att bli ensam med två unga söner i Andover som nybyggare var förutom sorgen ytterst besvärligt. Helena kom i ett tidigt skede av hennes vistelse i Andover i kontakt med Swen N. och tycke uppstod. Den 24 december 1849 gifter de sig och Helena blir styvmor till hans två söner. Helena har vid ankomsten till Amerika ändrat sitt efternamn till Osberg Boman. Hennes halvbror Erik i Gräsåsen, Hassela hade tagit efternamnet Jonsson Åsberg och kanske behövde eller ville Helena ha ett namn med anknytning till sin familj i Gräsåsen (Åsberg blir Osberg i Amerika).

Swen Nelsons farms landareal var 20 Acres (ca 8 ha.) Den 29 augusti 1851 föder Helena sitt första barn. Det är en son som får namnet William. Helena och Swen får ytterligare två barn, Frank född. 15 juni 1854 och Hannah Ellen 13 januari 1857.

Helena blir änka

Fader Swen avlider 16 december 1872 och Helena blir änka efter nästan 23 års äktenskap. Samma år flyttar Helena och hennes tre barn samt yngste styvsonen till Knoxville i delstaten Iowa. Hon lever därefter en tid i Washington Township i Marison county tillsammans med dotter Ellen och hennes man. År 1885 avlider Helena, 66 år gammal, då bosatt i Wodburn, Iowa. Hon är begravd på Ottawa cemetery. Graven är omarkerad.

Sven3Sven4
Begravningsplatsen i Ottawa, Iowa, där Helena är begravd

 

Epilog

Som tidigare nämnts i texten tillskrevs Helena vara en anhängare av ”Erskjansarna” i Hälsingland men ingenting har framkommit att så varit fallet. Första resan 1847 var nog flertalet av hennes medpassagerare ”Erskjansare”. Kanske antogs hon därför tillhöra den gruppen. Detta är en gissning.

I anslutning till Jenny Linds Kapell i Andover finns ett museum. Där lär finnas en förteckning över pionjärer som kom till Andover och tillhörde Esbjörns sällskap. Helena finns med i den förteckningen. Antagligen tillhörde hon på något sätt den lutherska gemenskapen där. När hon och hennes barn flyttade till Knoxville, Iowa skriver en ättling till Helena att hon tror att flera från Andover hade flyttat dit och att de var lutheraner och kom att tillhöra en luthersk församling där. Helena hade troligen många vänner bland dessa lutheraner och kände samhörighet bland dem. Om hennes engagemang i religionsfrågor finns inget omvittnat i övrigt.



Mina morföräldrar bodde i Haddäng. På nyårsdagen hölls alltid söndagsskolans julfest i Haddängs kapell. Vid nyårsbesök hos mormor och morfar fick jag och min bror vid några tillfällen följa med till julfesterna. Vi var inte nödbedda – gratisgottpåsarna från tomten lockade oss barn… Det här torde nu vara snart 60 år tillbaka. Sedan dess har jag inte varit in i kapellet  – förrän nu i höst. Det blev en nostalgisk upplevelse, som inspirerade mig till den här artikeln:

I oktober år 1857 bildades Gnarps Baptistförsamling. En av de drivande var den nyinflyttade folkskolläraren och organisten Fredrik Fors. Han hade varit i klockare och organist i Forsa men tvingades lämna denna tjänst p.g.a. sin baptistiska övertygelse. Vid bildandet (i Grängsjö) bestod församlingen av 16 personer.

Sven 1
Minnessten i Grängsjö från platsen för bildandet av Gnarps Baptistförsamling. På textplattan står följande: Här bildades i okt. 1857 Gnarps Baptistförsamling av f folkskoll. F. Fors. Församlingen reste stenen 1949

Församlingen växte successivt både vad gäller medlemsantal och lokaler. År 1870 hyrde man en lokal i Ås men år 1875 fick församlingen egen lokal i Berge. Den fick namnet Betel (ett hebreiskt ord med betydelsen ”Guds hus.”) Denna lokal blev i fortsättningen också församlingens ”högkvarter.” I Hudiksvallsposten 7 jan 1897 vittnar följande utdrag ur en Gnarps-artikel om utvecklingen:
Utom statskyrkan är det endast baptisterna, som här lyckats vinna någon terräng på det religiösa området. Men så har de också af gammalt haft sin största församling här på hela landsbygden i Gefleborgs län. De äga ej mindre än 2 större kapell och ett par mindre bönelokaler. De ha nu också anställt fast predikant…, annars ha de hittills skött sig själfva med någon tillfällig predikohjälp från annat håll.”

Gnarps Baptistförsamling hade som mest lokaler på sju platser. Förutom Betel i Berge (som år 2006 såldes till Nordanstigs Kristna Center) fanns de i Grängsjö (1886), Årskogen (1891), Sörfjärden (1901), Gällsta (1921), Haddäng (1930) och Gårdsjön (1943.) Som mest fanns under baptisternas storhetstid i Gnarp ca 350 medlemmar. Men tiderna förändras och baptisterna i Gnarp utgör inget undantag bland de frireligiösas tillbakagång. F.n. finns endast sju medlemmar och det enda kvarvarande kapellet i Gnarps baptistförsamlings ägo är Haddängs kapell.

Sven 2
Haddängs kapell i september 2014. På bron står baptistförsamlingens sekreterare Stina Åslin

I Haddäng hade baptisterna ett starkt fäste. År 1947 fanns här omkring 50 medlemmar. Från början bedrevs verksamheten i olika hem men 1909 upplät Hans Norman en lokal i sitt hem. Frågan om ett eget kapell var dock på tapeten flera gånger. I Gnarps Baptistförsamlings protokoll från möte 23 feb 1913 skrivs följande: ”Vännerna därnere i Norrfjärden begärde att få ett kapell, men på grund av brist på pengar avslogs frågan denna gång”. Detta beslut tilltalade inte Haddängs- och Norrfjärdsbaptisterna. Ansträngningarna för ett eget kapell fortsatte. År 1929 tog det ordentlig fart. Bland de drivande kan nämnas Hans Norman, Vilhelm Österholm och Johan Bergman (far till nuvarande ordföranden Halvard Bergman.) Tomt skänktes av Nils Sjöberg, virke och pengar skänktes från olika håll och med hjälp av stora ideella uppoffringar byggdes kapellet. En rolig historia från den här tiden har Halvard Bergman berättat för mig: I tvåårsåldern satt han hemma på köksgolvet och berättade i stolta ordalag för besökare att ”pappa bygger Herrens hus.”

Kapellet invigdes söndag 12 jan 1930. Det var då döpt till Salemkapellet vars namn fanns på utsidan av kapellet (Salem är ett hebreiskt ord, som betyder ”frid”.) Nedanstående predikotur var införd i Hudiksvallsposten lördag 11 jan 1930, således dagen före invigningen. Det torde vara första gången kapellet i Haddäng figurerade i predikoturerna. F.ö. vittnar annonsen om en för baptisterna i Gnarp hektisk söndag 12 jan 1930 liksom påföljande vardagskvällar (alla tre kapellen var baptistkapell):

Sven 25

Från invigningen fanns i Sundsvalls Tidning 15 jan 1930 följande referat under rubriken Kapellinvigning i Haddäng, Gnarp:
Förliden söndag invigde Gnarps Baptistförsamling det nya Salemkapellet i Haddäng. Gudstjänst hölls på förmiddagen. Invigningspredikan hölls av pastor J. Söderman, vilken till text hade valt Esajas 56: 58 vers.
Kl. 3 e.m. hölls den egentliga invigningshögtiden då det nya bönehuset var till trängsel fyllt. Hr Vilhelm Österholm läste ps. 23 och ledde i bön, varefter församlingens sångkör sjöng en anslående sång. Härefter redogjorde pastor Söderman för kapellets tillkomst samt hälsade samtliga välkomna. Efter ytterligare sång av kören hölls korta tal av hrr Jonas Norin och Johan Nygren. Pastor Söderman riktade härefter ett tack till Vilhelm Österholm och Johan Bergman, vilka haft byggnadsarbetet om hand och därvid utfört sitt värv väl.

Härefter vidtog invigningsakten, vilken var både gripande och anslående. Omgiven på talarstolen av ett flertal ledande män i församlingen läste pastor Söderman en del från 1 Konungaboken 8 om Salomos tal och bön vid templets invigande. Jonas Norin och R. Söderlund ledde i bön och kören sjöng en sång, varefter insamling gjordes för kapellets byggnadskassa, vilken inbragte 50 kr. Huset har i uppförande kostat 5 000 kronor.

Kapellet har sedan genom årens lopp använts för bl.a. möten, gudstjänster och söndagsskola. 1931 var det också lokal för skolköksundervisning. 1971 rustades stora salen genom målning och sänkning av innertaket för att minska uppvärmningsbehovet. Köket renoverades 1993. Nu är verksamheten sedan många år i huvudsak avsomnad. På senare år har Svenska Frälsningsarmén från Matfors besökt kapellet ett par gånger/år. Det senaste besöket ägde rum 14 okt i år inför ett 35-tal besökare.

Sven 4
Svenska Frälsningsarmén från Matfors på besök i Haddängs kapell 14 okt 2014

Sven 3
Denna vävnad finns på väggen längst framme i kapellet. Den är designad av Ulrika Lönnå och inköpt av Halvard Bergman och hans mor Frida, som skänkte den till Haddängs kapell

Sven 5
Bild från det enda bröllop, som ägt rum i Haddängs kapell. Det skedde år 1933 när Helmer Lönnman och Christina Norin gifte sig här

Haddängs kapells framtid är nu sannolikt inte vad den varit. Den f.n. sjufaldiga medlemsskaran i Gnarps Baptistförsamling är åldersstigen och nyrekryteringen är för länge sedan obefintlig. En inte alltför kvalificerad gissning är väl att även detta kapell – Gnarps baptistförsamlings sista – kommer att avyttras. Till vem, vad och när återstår att se…

Slutligen riktar jag ett stort tack till Halvard Bergman och Stina Åslin, som hjälpt mig med många uppgifter för denna artikel.

Bilden nedan (med en åtföljande text) var införd i Sundsvalls Tidning 6 okt 1986. I artikeln, skriven av Sverker Söderström, efterlyses uppgifter om kapellet. Huruvida några sådana kom vet jag inte. Men eftersom jag i min hembygdsforskning stött på den här bilden har det föranlett mig att nu, 28 år senare, efterforska historien bakom bilden. Här kommer den:

Den första fråga man ställer sig torde vara vem/vad Saron är: Det är en bördig/fruktbar slätt vid Medelhavet mellan Jaffa och Kermel i norra Israel. I Gamla Testamentets Höga Visan nämns Sarons liljor och Sarons ros syftande på den rika växtligheten här. Många kapell och kyrkor fick namnet Saron.

Saron-kapellet i Gällsta var ett av Gnarps Baptistförsamlings kapell. Av protokoll från 1 jan 1921 framgår att frågan om lokal i Gällsta börjar ge resultat och 30 jan 1921 beslutades inköpa den s.k. ”Strandkvistska gården” (ägare Pelle Strandkvist.) Köpet genomfördes 27 feb och därefter började arbetet med att iordningställa fastigheten för sitt nya ändamål, Ansvaret för detta gavs till församlingens diakonikår och söndagen den 7 aug 1921 kunde lokalerna invigas för gudstjänstbruk och söndagsskola. En mycket kort notis i Hudiksvallsposten 11 aug 1921 förkunnar: Ett kapell kalladt ”Saronkapellet”, som i sommar iordningställts i Gällsta, Gnarp, invigdes i söndags. 

Verksamheten var livlig men som för många andra församlingar avtog den med tiden för att slutligen upphöra. Omkring år 1980 såldes kapellet till John Nilsson och är sedan dess åter bostadshus. Ägarna har dock skiftat under åren. Nuvarande ägare är Per Åkerlund. Gallsta Saronkapellet i Gällsta, gammal bild, troligen från 1930-talet, införd i Sundsvalls Tidning 1986-10-06. Mannen i mitten med skägg är troligen Jonas Norlin. Kan någon av läsarna hjälpa till att identifiera fler? Gallsta2 Samma plats i september 2014. Borta sedan länge är texten på väggen, staketet och baptisterna. De nedre fönstren är utbytta medan de övre har motstått förändring. Ingången är (och var) på motsatt sida av huset.

Gnarps kommunalhus

Det är tveksamt om yngre Gnarpsbor vet att Gnarp har haft ett kommunalhus, som fortfarande finns på samma plats som det byggdes. Många har nog åkt förbi huset åtskilliga gånger utan att veta dess historia. 1 jan 1974 bildades Nordanstigs kommun där bl.a. Gnarps kommun uppslukades och då behövdes inte heller kommunalhuset i Gnarp.

Huset har idag adressen Kyrkvägen 13 och är det gröna hus, som ligger närmast öster om kyrkan på landsvägens södra sida. Att huset i år, närmare bestämt den 23 okt, fyller exakt 110 år, torde inte komma att uppmärksammas på något som helst sätt. I ett ”Bref från Gnarp” infört i Hudiksvallsposten 3 nov 1904 skildras husets tidigaste historia. Här framhålls bl.a. att det nya kommunalhuset, förutom för kommunala angelägenheter, har mycket stor kulturell betydelse och att det tillkommit ”icke utan kännbara uppoffringar af tid och pänningar.” Vidare skrivs att ”här länge saknats ett ändamålsenligt och nutidens kraf motsvarande samlingsrum för den så i kyrkligt som kommunalt hänseende rådplägande församlingen.” Skribenten säger även att bygget ”mer än något annat tagit offervilligheten i anspråk hos Gnarpsborna” och betonar ”de mäns initiativkraftiga råd och ledning, hvilka finge sig ombetrodt ombesörjandet av detta hus, nämligen kronolänsman K. Lindström, nu i Forsa, kommunalnämnds-ordföranden J. Åhs i Ås och kyrkvärden A Söderlund i Bosta, icke heller förglömmande de arbetare, hvilka detta hus kostat svett och möda. Tack vare detta kunde det söndagen den 23 oktober efter gudstjänsten slut tagas i besittning för den första kyrkostämmans hållande där, hvarvid ordföranden erinrade om rummets vikt och betydelsen af och ansvaret hos de här sammanträdande för församlingsväsendets utveckling i god samhällsbevarande riktning, därvid afslutades invigningsakten så: Därför är det af icke ringa vikt , att vi, som här idag fått närvara, i hjärtat känna och af hjärtat erkänna detta, och i erkänsla däraf lyfta våra ögon och hjärtan upp till honom, kärlekens, rättfärdighetens och barmhärtighetens Gud, begärande för oss och för dem, som efter oss skola uppträda, hans helgande välsignande närvaro i våra öfverläggningar och beslut till främjande af vad godt, sant, rätt och rättfärdigt är.” I brevet nämns också att huset innehåller en stor sal för ”stämmor och andra sammanträden, nattvardsungdomens undervisning” (= nuv. konfirmationsundervisning) ”samt tvenne rum för vaktmästare, och i den nedre våningen, eller om man så må kalla den, jordvåningen, rum för slöjdundervisningen samt tvenne för andra ändamål afsedda rum” (ett av dessa ändamål torde ha varit den finka, som fanns här.) Brevskrivaren är också imponerad av att trots husets kostnad på över 15 000 kr ”har icke någon vidare och mera allmängiltig klagan försports bland de därtill bidragande” trots att församlingens offervillighet samtidigt satts på hårda prov med anledning av den gamla kyrkogårdens utvidgning för ca 8 000 kr.

Jag känner igen beskrivningen av lokalerna från min skolstart i Gnarp i augusti 1954. Då fanns två skolklasser inhysta här. Jag gick första klass här och vår lärarinna var Lisa Wahlberg, som då gjorde sitt sista skolår innan pensioneringen. Jag minns också slöjdsalen i ”jordvåningen” med sina då gamla och nötta hyvelbänkar. Det var också här jag fick lära mig hur man använder rubank, skrubbhyvel och skölpjärn och kanske gjorde min första skärbräda och mitt första grytunderlägg. Om huset började användas som skola redan från början vet jag inte men klart är i alla fall att småskolan var inhyst här redan år 1921. Det vittnar följande historia om, införd i Hudiksvallsposten 23 april 1921 under rubriken ”Luffarlif i Gnarp:” ”I förra veckan hade några luffare, efter att på natten ha legat i en lada, gått in i kommunalrummet där småskolan nu är inrymd, och begärt få kaffe, hvilket de också fingo. Men sedan de gått sin väg upptäcktes det att de tagit med sig ett par dörrnycklar. Lärarinnan anmälde saken till landsfiskalen, som skickade polis efter landsvägsriddarne. Men de hade allaredan hunnit in på Bergsjö område och då lämnades de.”  

Skolverksamheten här torde ha upphört när Gnarps Centralskola, som den då benämndes, i Vallen stod klar i januari 1959. Slöjdsalen är numera ombyggd och består av flera mindre rum.

Kommunalhus förblev det i alla fall t.o.m. 1973. Då fanns c:a fem anställda här för att sköta större delen av den kommunala administrationen för Gnarps kommun. Efter 1974 har husets rum nyttjats för olika verksamheter, t.ex. vävstuga, Nordanstigs-korpens kansli, bostadslägenheter m.m. Här fanns också en tid Gnarps poliskontor där Lars Silén och Karl Sundberg huserade. ”Jordvåningen” nyttjades också av Nordanstigs kommun  som fikarum för lokalt anställda samt förråd. Även Nordanstigs bostäder nyttjade vissa delar. År 1992 sålde Nordanstigs kommun huset till Paul Nilsson, som startade Trim In Hälsocenter här och även sjukgymnastik/rehab inhystes här. En tid fanns fotvård med skoförsäljning samt damfrisering här. Paul Nilsson överlät senare huset till Börje Lindblom, som i sin tur år 2007 sålde huset till Peter Fagerhov. Nu, i september 2014, är huset åter till salu.

Idag finns två bostadslägenheter kvar samt Trim In-anläggningen. Gnarp1 Gnarps kommunalhus togs i bruk år 1904. Här en bild från byggnationen av huset Gnarp2 Gnarps f.d. kommunalhus i september 2014 Gnarp3 Finkan i Gnarps f.d. kommunalhus. Obs kakelugnen i hörnet till höger. Den saknar vedlucka i finkutrymmet. Eldningen sköttes från andra sidan i intilliggande rum. Gnarp4 Dörren till finkan med sina bastanta reglar, matlucka och kikhål på mitten ovanför den övre regeln Gnarp5 Trim-In-anläggningen i Gnarps f.d. kommunalhus idag

Ôravägen och Flöthällen

Ôravägen är den gamla förbindelsen Skesta-Haddäng (och vidare till Norrfjärden.) En tidningsartikel i Hudiksvallsposten 21 dec 1918 med rubriken ”Väganläggning i Gnarp” förkunnar följande: Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen har förordnat vederbörande distriktschef att upprätta plan för anläggning av en väg från Åkne genom Gärde, Skesta och Haddängs byar till Norrfjärdens fiskeläge i Gnarps socken. Längs Ôravägen har jag som gammal Skestabo både gått och åkt väldigt många gånger på utflykter till Vårdberget, Haddtjärnsmyren, Haddtjärnsberget, Stuppussen och andra platser. Det händer därför stundom även idag att jag av nostalgiska skäl väljer den vägen på turer till/från Norrfjärden. Sträckan Skesta-Haddäng är idag c:a 5 km lång och nu delvis att betrakta som en medelmåttig skogsbilväg. Efter ca 700 m från Skesta är man uppe på vägens högsta punkt kallad Örahögsten.

. öran1 (2)

Ôravägens högsta punkt, Örahögsten

Den nordligaste delen av vägen (närmast Haddäng) fick på 1960-talet en någon ändrad sträckning när en grustäkt anlades ca 1 km söder härom. Den ursprungliga vägen från Skesta kom fram på nuvarande Norrfjärdsvägen något längre ner i den kurva i vars början vägen ansluter i dag (Åkerlunds kurva, namngiven efter f.d. Åkerlunds gård, gården närmst öster om kurvan.) Även anslutningen i Skesta är nu c:a 150 m längre västerut än den ursprungliga. öran2 Nuvarande anslutning till Ôravägen från vägen till Norrfjärden…. öran3 …och här kom den fram tidigare, mitt i Åkerlunds kurva. Intet spår syns av detta nu.

En vacker plats längs vägen är Flöthällen, en naturskön liten bergknalle på västra sidan av vägen ca 1,7 km från Skesta räknat. Enligt min farbror, Wilhelm Norman (avliden år 1981), fick Flöthällen sitt namn efter ett bråk om en stöld av flöter (=grädde, flöter är ett gammalt dialektalt namn för grädde), som skulle ha ägt rum här för mycket länge sedan. Till Flöthällen går jag gärna än idag upp och sätter mig en stund, intar mitt fika och funderar på bråket om flötstölden. Kanske kom flöterna från den närliggande Lillbovallen, som låg i närheten av de nuvarande Lillbomyrorna? öran4 Flöthällen intill Ôravägen mellan Skesta och Haddäng öran5 Dukat för fika på Flöthällens topp

“Vallengatta” förr och nu

Bilderna nedan är tagna från Östbergs i Frästa, Gnarp och norrut. De visar vad man i Gnarp förr allmänt kallade för ”Vallengatta”, numera Stationsvägen. Den nedersta bilden är tagen 6 sep 2014. Den övre är sannolikt tagen i början eller mitten av 1950-talet, d.v.s. det bör vara c:a 60 år mellan bilderna. Som synes, har en hel del hänt på dessa år. Höhässjorna har bytts ut mot plastbalar och ledningsstolparna har försvunnit. Hela den norra delen av övre bildens vänstra halva har blivit villaområde i stället för jordbruksmark. BP-macken, av äldre modell, syns till höger bortom den första ledningsstolpen. Grusvägen har bytts ut till asfalt med väglinjer och uppe till höger på den nedre bilden syns övre delen av Gnarpsviljan, som tillkom 1997. Bilderna får väl i övrigt tala för sig själva. De utgör två tidsdokument över utvecklingen längs ”Vallengatta” och Vallen-området.

 VGgammal

”Vallengatta” sannolikt under första halvan av 1950-talet

 

VGny

Södra delen av Stationsvägen, tidigare (och stundom även idag) benämnd ”Vallengatta”, i september 2014         

 

Följande sockersöta och rosenskimrande berättelse skildrar en godtemplarutflykt till Hartskär i nuvarande Vattingsmalarnas naturreservat (mellan Vattingen och Sörfjärden i Gnarp.) Utflykten gjordes den 12 juli 1883 och var återgiven i Hudiksvallsposten tre dagar senare:

De sista regndropparna hade fallit och dallrade ännu på trädens blad då solen ur sin molnbädd skickar leende strålar förjagande det sista tvivlet om vi skulle tillbringa aftonen den 12:e dennes under tak eller i Guds fria natur. Beslut och handling! Snart voro vi nere vid den täcka hamnen. Icke mindre än sju båtar, flaggprydda och bemannade med raska karlar, vänta oss där. De fyllas och ut bär det på det spegelblanka havet under hornens klang och tonerna från vår egen mässingssextett. I all sin enkelhet var detta för ett öppet sinne någonting mäktigt gripande. Framför oss, så långt ögat kunde nå, endast himmel och det djupblå havet knappt krusat av en en vindfläkt, en storslagen bild av vila och frid. Så gledo vi fram, båt efter båt, till en liten holme, Hartskär kallad. Att komma ur båtarna upp på holmen var gjort på några minuter. Snart flammade en väldig brasa varöver kaffepannan, puttrande och fräsande, arbetade av all kraft.
Under de i hast uppspända tälten samlade sig nu de kring holmen spridda grupperna, lyssnande på de talare, som tolkade Guds makt och godhet såväl i den höga himmelen och det djupa havet som i det minsta kräk, som lever och rörs. Säll är den, som aktar därpå, men osäll den, som därför sluter sitt hjärta men öppnar det för synd och laster. I ett nu var talarstolen förvandlad till ett präktigt serveringsbord där kaffe, saft och vetebröd gratis erbjöds. Och som sjön suger gjorde vi också allt skäl för oss. Vi voro åter i våra båtar och gjorde i förbifarten en tur omkring en annan liten holme, som var delvis skild från fastlandet genom en på sina ställen endast ett par famnar bred men djup kanal, en den vackraste passage jag sett i vår eljest tämligen sterila hälsingeskärgård, värd en god målares pensel. Under sång och musik, som bars av den milda västan över det blå djupet, årans plaskande och myggens dans, voro vi snart i hamnen. Den nedgående solen sände oss sina strålar och kastade ett helt skimmer av guldglans över havet. Därefter drog hon igen förhänget och försvann i sin alkov i väster, Gnarps godtemplare gjorde så med, drömmande om en väl tillbragd afton.

Mina kommentarer: Hartskär och området däromkring är ju även idag ett mycket naturskönt område och hade uppenbarligen dragningskraft för utflykter redan för över 130 år sedan. Jag har själv tillbringat åtskilliga timmar av mitt liv i detta område.
Den holme man passerar på hemresan är sannolikt Norrhällan, en kal hälla som ligger ute i vattnet  utanför udden Stor- Hartskär. Men det kan också ha varit Sörhällan, en liten ö söder om Hartskär.
Det torde ha varit en ganska illuster syn att se sju flaggprydda båtar ledsagade av en mässingssextett med hornmusik i rodd mellan hamnen i Sörfjärden och Hartskär.

sven1

”Pyramidsten” i dagens Hartskär. Jättholmarna och Vitörarna i bakgrunden.

Sven2

Fyrdelat stenblock i dagens Hartskär. Var det månne helt år 1883?.