Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

Att Kyrkan förr i tiden hade en viktig uppgift som nyhetsförmedlare för socknens angelägenheter är nog bekant för de flesta. De tillkännagavs som ”kungörelser” till församlingen i slutet på gudstjänsterna.
I nedanstående artikel, hämtad ur Hudiksvallsposten 5 okt 1889, finns ett exempel på en sådan kungörelse. Den är av den arten att den retat upp tidningsredaktören till att skriva följande artikel:

En provbit på kungörelser, som i söndags upplästes i Gnarps kyrka meddelas av vår korrespondent. Kungörelsen i fråga hade följande lydelse: ”En vit gumse med skälla utan märke är tillvaratagen hos N.N, vilken kan återfås.”

Dylika intressanta publikationer skall man nödgas avhöra såsom slutet på de eljest sköna tempeltjänsterna. Icke kan väl kyrkan vara det rätta forum varifrån liknande profana och dumma tillkännagivanden skola offentliggöras. Det är något för vårt lands senatorer att vidare tänka på, ty frågan har förut förevarit i rådsförsamlingen men avlupit utan något resultat. För att i någon mån få berörda missförhållanden avhjälpta skulle vi vilja föreslå att man i Gnarp, som på många andra ställen vid kyrkor, uppsätter på lämpligt ställe en tavla på vilken mindre viktiga och för predikstolen olämpliga kungörelser anslagas.

Mina kommentarer:
Att observera är att artikeln är en nyhetsartikel på nyhetsplats i tidningen. Det var således fullt OK på den tiden att tidningsredaktören direkt i nyhetsartiklarna framförde personliga åsikter om händelserna. I dagens läge är detta helt otänkbart. Om ett tillkännagivande av den art, som skildras i artikeln, skulle uppläsas i kyrkan idag skulle det förvisso väcka medialt intresse. Men ev. åsikter/synpunkter skulle komma från andra än tidningsredaktören, t.ex. intervjuade personer eller som insändare från allmänheten.

Jag vet inte om gumsen hamnade hos rätt ägare. Men gissningsvis blev det så!
Det här var nog ett effektivt sätt att få ut budskapet. Kanske var det här t.o.m. ett av de mycket få budskap, som åhörarna kom ihåg från den söndagens gudstjänst?

Gnarps kyrka. Här upplästes den förargelseväckande gumse-kungörelsen

Gnarps kyrka. Här upplästes den förargelseväckande gumse-kungörelsen
för församlingen i samband med gudstjänsten söndagen den 29 sep 1889.

Annonser

Read Full Post »

Trollbovallen

Bland alla fäbodvallar, som funnits och finns i Gnarp tror jag att Trollbovallen är den mest sägen– och mytomspunna vallen. Av denna vall finns mig veterligt inga spår kvar och jag vet heller inte den helt exakta platsen. Vallen låg i närheten av Rörmyrberget. Intill detta bergs östra sida ligger Rörmyran och vallen lär ha funnits strax söder om den. Det blir i sin tur knappt 2 km rakt norrut från västligaste delen av Haddäng. Numera går skogsbilväg (via Djupe) ända fram. Efter c:a 1½ km går en väg till höger och norr om detta vägskäl lär vallen ha funnits.  

 I en berättelse från 1933 om fäbodlivet i Gnarp från slutet av 1700-talet till början av 1800-talet skriver Anselm Forsslund från Skesta att Trollbovallen med all säkerhet var den äldsta vallen i Gnarp och förknippad med många sägner. Han skriver också att vallen anlades och brukades av Rödebönder.

 Stugorna påstås ha varit byggda på helt annat sätt än på senare stugor. Eldstäder saknades således och all kokning skedde utomhus under bar himmel. På långsidan fanns en liten timrad utbyggnad, som var sängplats. In till denna sovplats klev man genom ett hål i väggen, som täpptes till med en lucka. Luckan sattes på insidan fast med en trä- eller järnsprint. Därinne var man väl skyddad för både varg och björn, som det på den tiden fanns gott om i våra då ännu oskövlade skogar. Men inte för trollen, som här mer än på andra ställen bedrev sitt ofog. Det har berättats att trollen, trots den väl skyddade sängkammaren, släpade ut bojäntorna till Rörmyran, som låg intill vallen. Där ska de många gånger ha vaknat med fötterna i det kalla myrvattnet eller med benen nerkörda i dyn. Andra gånger ska de ha släpats till det strax söder om vallen belägna Trollboberget. Det var nog inte alla gånger så roligt att vara bojänta på Trollbovallen även om man alla dagar bar stål på sig (stål ansågs skydda mot trolldom.) Dessutom ska trollen ha förstört en hel del av den goda bomaten, när de så kunde komma åt, samt gjorde annat trolltyg. Det lär vara därför som denna vall måste överges och lämnas åt sitt öde.

 Pelle Schenell (1855-1946), Gnarps välkände spelman, skrev år 1933 följande nedteckning av en av de sägner, som figurerade kring Trollbovallen:
För 150 år sedan (= c:a 1780) fanns i Gnarp en fäbodvall, som hette Trollbovallen. Men nu syns inga spår av den. Här fanns tre stugor och lika många bojäntor. De hette Brita, Kari och Lena. Som ni nog förstår fanns här troll. Vallen hette ju Trollbovallen.

Brita och Kari gjorde spektakel av och skojade med trollen men det borde de inte ha gjort, ty det hände många gånger att trollen bar iväg dem från sängarna på natten utan att jäntorna vaknade. På morgonen, då jäntorna öppnade ögonen fann de sig liggande med fötterna i vattenkällan.

Men Lena hyllade trollen och blev god vän med dem. Om Lena sov över någon morgon ropade trollen till henne:
-Lena, Lena, vakna nu! Klockan är sju!

Men de två andra jäntorna struntade trollen i att väcka om de sov över någon morgon.

Efter en tid skulle trollen ha bröllop och Lena, som var deras goda vän, blev inbjuden. Det kom en trollkarl åkande med en fin vagn dragen av två svarta hästar. Körkarlen sa till Lena att sätta sig upp i vagnen. Sedan bar det iväg så Lena visste inte om de åkte på marken eller till väders. Efter en stund kom de till ett stort berg, där de stannade. När Lena stigit ur vagnen kom en pälsvän ut och hälsade Lena välkommen till bröllopet. De gick in i berget genom en öppning och kom in i en stor grotta. Där fanns alla möjliga sorters ljus, som lyste. I hela grottan var det fantastiskt, ”obarmhaschtet,” fint. Utanför ingången stod två spelmän, en på vardera sidan, och spelade in bröllopsfolket.

 Det i sägnen nämnda Trollboberget har jag, trots viss efterforskning, inte kännedom om. Däremot finns söder om Rörmyran, intill den plats där vallen bör ha funnits, några vackra berghällar, som benämns Trollbohällorna. Lite längre söderut, intill nuvarande vägs östra sida, finns Groberget. Kanske kan det vara så, att Groberget i sägnen fått heta Trollboberget och att det var där bröllopet i sägnen ägde rum?

 Pelle Schenell avslutar sin berättelse med att han med anledning av denna sägen komponerade låten ”Trollens brudmarsch”, som han tror ska låta ungefär som den låt trollspelemännen spelade. Jag komponerade låten på våren 1908, skriver Pelle Schenell.

 Det finns en annan och likartad version av den här sägnen i boken ”90 sagor från Hälsingland” från år 1983 samlade av Victor Johnsson. Här benämns vallen för ”Trollvallen” och det finns även i övrigt några skillnader i sägnen. Jag har själv aldrig hört något annat än ”Trollbovallen” – och så skriver ju även Anselm Forsslund – så jag har valt att återge Pelle Schenells version eftersom han ju var genuin gnarpsbo och kanske därför kände historien bättre?

 För att få uppleva lite av mystiken och historiens vingslag besökte jag nyligen Rörmyrberget, Rörmyran och Trollbohällorna. Några som helst spår av någon vall hittade jag inte men det sätter fantasin i rörelse när man funderar på var fäbodstugorna exakt fanns och hur det i övrigt såg ut här under fäbodvallstiden för c:a 250 år sedan. Dessutom är ett besök på Rörmyrberget med sin havsutsikt en fin naturupplevelse liksom de mycket vackra Trollbohällorna.

En vacker bergssluttning på Rörmyrberget strax väster om den plats där Trollbovallen låg

En vacker bergssluttning på Rörmyrberget strax väster om den plats där Trollbovallen låg

Utsikt mot havet från toppen av Rörmyrberget

Utsikt mot havet från toppen av Rörmyrberget

Utsikt över en del av Rörmyran

Utsikt över en del av Rörmyran

En del av de vackra Trollbohällorna

En del av de vackra Trollbohällorna

Del av en gammal torraka på en av Trollbohällorna

Del av en gammal torraka på en av Trollbohällorna

Här bör den för länge sedan utplånade Trollbovallen ha funnits

Här bör den för länge sedan utplånade Trollbovallen ha funnits

Read Full Post »

Gunnars stuga

C:a 1½ km västerut från Toppbodvallen, längs gamla vägen till denna vall, ligger Gunnars stuga. Ända sedan min ungdom har jag inte hört någon annan benämning på denna stuga. Stugan är en gammal och mycket enkel skogshuggarstuga, troligen byggd på 1940-talet. Mitt emot stugan, på motsatt sida av vägen fanns tidigare också ett stall för hästen. Den byggdes av nu sedan länge bortgångne Gunnar Nordin, skogsägare och tidigare ägare av timade Gnarps Träförädling i Vallen, allmänt kallat ”Trähus”, vilket namn lever kvar än idag. Stugan byggdes således som bostad och raststuga för skogsarbetare och hästkörare under avverkningstider här.

De minnen jag själv har om stugan är att den alltid stått på sin plats vid Toppbodvägen med stallet mitt emot. Den har alltid varit öppen. Inredningen var mycket enkel. Ett bord, sovbritsar på långväggarna och en liten järnspis är vad jag minns. Dessutom minns jag att stugan användes som bostad under älgjakten i oktober av min morfar under 1970-talet. Då var det endast fyra dagars älgjakt, som började andra måndagen i oktober.

Det är flera år sedan jag besökte stugan. Då var den förfallen och vandaliserad. Annandag påsk, 9 april i år, gjorde jag ett besök på Toppbodvallen, som jag brukar göra då och då. Jag kom då på att jag borde göra ett sista besök till Gunnars stuga för att slutligen fotografiskt föreviga och få besannat att ännu ett minne av skogshistorien gått i graven. Jag förväntade mig således en hoprasad stuga med diverse bråte, speciellt med tanke på det senaste skick jag såg stugan i och de två mycket snörika vintrarna 2010 och 2011.

Men min pessimism förbyttes snabbt till glädje! När jag kom fram möttes jag av en positiv överraskning. Stugan var reparerad! Det stora hålet i väggen och det hoprasade innertaket var lagade! En riktig dörr fanns, nya fönster var insatta liksom en ny vedspis! Och på framsidan har en altan med tak byggts!
Kanske finns fortfarande en del förbättringar att göra invändigt men jag vill ge all heder och beröm till den/de som åstadkommit detta! Hoppas nu också att stugan får stå kvar på sin plats utan att ligister och vandaler förstör vad goda krafter gjort.

Stugan ligger, som nämnts, vid gamla vägen till Toppbodvallen, som numera är markerad både som vandrings- och skoterled. Dessutom brukar området vara besökt av svamp- och bärplockare, jägare och en del annat ”skogsfolk.” Stugan kan säkert komma till viss nytta och glädje för raster och fikapauser. Dessutom är den ett litet stycke skogsarbetarhistoria, som vittnar om vilka enkla förhållanden, som gällde för den gamla tidens skogsarbetare, speciellt under hårda vinterförhållanden.   

Tack för att det här fick vara kvar!     

 

Gunnars stuga, nu reparerad och försedd med altan.

Gunnars stuga, nu reparerad och försedd med altan.

Read Full Post »

Gamla småbus

Ibland funderar jag på vart min barndoms gamla goda småbus tagit vägen. Jag har ibland – förgäves – frågat yngre personer om sådant, som min generation roade oss med under barnaåren. Man blir ju nästan besviken när man då inser vad generationerna efter mig sannolikt gått miste om! Har vi inget ansvar längre för att föra traditionerna vidare…?

Eftersom jag räknar med att de flesta läsare av min blogg är föräldrar eller far-/morföräldrar påminner jag här om några små bus som var populära när jag växte upp på 1950-talet och i början av 1960-talet. Om ni sedan vill föra traditionen vidare till era barn/barnbarn så är det upp till er. Men skyll inte på mig om buset inte alltid uppskattas av de, som utsätts för dem!

1. Hartsning eller hartsfiol

Harts är en slags hård kåda, som under min barndomstid fanns ganska lätt tillgängligt. Det brukade användas vid grisslakten i bondgårdarna. När grisen efter avlivningen skulle skållas sänktes den ned i den speciella skållådan av trä, som fylldes med hetvatten. Därefter strödde man i krossad harts som gjorde att grisborsten lossnade bättre vid skållningen.

Men bitar av harts kunde också användas till hartsning (hartsfiol.) Det gick till så att man – helst osedd i mörkret – satte fast en björntråd i ett lämpligt fönsterbleck på ett bebott hus. Därefter drog man i väg med tråden på behörigt avstånd, gärna gömd bakom någon buske – spände tråden och gned hartsbiten fram och åter mot tråden. Det lät förskräckligt och ljudet fortplantade sig in i huset och förorsakade husägaren att gå ut för att kolla vad som stod på – vilket var meningen. De flesta på den tiden visste nog vad som var i görningen. Man kände nog till sina telningars små busstreck. Så det hände ganska ofta att det inte gav någon som helst effekt – ingen kom ut och då var ju buset inte roligt. Men jag har två speciella minnen av det här sprattet, som jag gärna förmedlar. Den ena gången gick jag till min farbror – och det var mitt på ljusa dagen. Lyckligtvis hade jag dragit iväg med tråden på behörigt avstånd och jag stod bakom några täta syrenbuskar. Mitt under oljudet fick jag nu se fönstret på övervåningen, ovanför det fönster jag hade fäst tråden, öppnas och en skopa med kallvatten hälldes rakt ned i hopp om att jag stod nedanför. Vattnet missade sitt mål men jag fick en rolig och minnesvärd upplevelse.

En annan gång var vi några unga Skestapojkar, som efter mörkrets inbrott gick till en annan gård i Skesta. Min bror skötte hartsen och tråden medan vi andra placerade ut oss för att beskåda effekten. Husägaren kom ut i sällskap med sin hustru och dotter. Min bror kunde inte hålla sig för skratt och tråden var den här gången kort. Husägaren blev fruktansvärt arg, skrek, röt och domderade och vi sprang livrädda åt olika håll. Själv låg jag platt nedtryckt på magen i ljungen under en liten tall med husägaren bara ett fåtal meter ifrån mig och vågade knappt andas, än mindre röra en fena av risk för upptäckt. Jag hade aldrig hunnit undan. Stämningen var sådan att jag kunnat bli offer för Skestas (mig veterligt) första mord om jag blivit upptäckt. Den kvällen gick vi ungar alla hem till vårt, mycket modstulna och rädda. En av våra föräldrar, som fick kännedom om händelsen, hade kommenterat det hela till en granne och tyckt att det var mycket underligt att ”pôjkan kômma hem å geck direkt i säng utan å säge ett enda ord”, vilket aldrig annars förekommit.

2. Fjuttbrasa

 Ett annat roligt skämt vara att göra fjuttbrasor. När jag idag frågar yngre folk om de hört talas om fjutt så är det rena mörkret. Tänk att ett så roligt bus kan tillåtas försvinna ur vår buskultur! Så här inser jag att det krävs en ingående beskrivning: Fjutt gjordes av växten revlummer, som är vanlig i skogen (se bild nedan.) Än idag kallar jag denna växt för fjutt varvid eventuella medföljare förundrade ruskar på huvudet och jag tvingas ge den förklaring ni får här. På sensommaren plockade vi de långa smala sporaxen (översta delen av växten.) De lades sedan på en bakplåt hemma och fick torka. Då gav de ifrån sig ett fint gult pulver, som blev själva råmaterialet till de hägrande fjuttbrasorna. Man tog en dos av det gula pulvret och lade det i handflatan, tände sedan en tändsticka och satte den mellan långfingret och ringfingret med elden riktad inåt mot handflatan. Därefter kastade man upp den öppna näven med pulvret mot tändstickan, vilket förorsakade ett mycket snabbt eldsken. Detta gjordes med fördel i mörker utanför något fönster. Jag minns bl.a. att jag en gång i slutet på 1950-talet gjorde en lyckad fjuttbrasa utanför ett fönster till min farfars hus i Skesta. Men nyfiken som jag var på den eventuella effekten kunde jag efter sprattet inte avhålla mig från att gå in och ”hälsa på” hos farfar. Jag fick då klart för mig att han sett eldskenet och undrade om det åskade ute eftersom han sett en blixt. Men så här efteråt inser jag att han kanske också kände sin sonson så pass väl att han sa det för att lura mig att han verkligen trodde på det viset. Men just då var det givetvis mycket roligt att han trodde att åskan gick. Så jag gick hem mycket nöjd med resultatet.

3. Tappat paket

Under min barndomstid hämtade mjölkbilen (en lastbil med öppet flak) på morgnarna in böndernas mjölkkrukor från olika mjölkpallar, där krukorna ställts efter morgonmjölkningen. På eftermiddagen kom bilen tillbaka med de då tomma krukorna och återställde dem på resp. mjölkpall. Med denna returfrakt kunde bönderna beställa hem varor från mejeriet, som levererades i paket med brunt omslagspapper och också lades på mjölkpallen. Den här rutinen var väl inarbetad och det tog vi busfrön fasta på. Vi gjorde således i ordning ett paket i brunt omslagspapper och lade det på byvägen för att få förbipasserande att tro att det ramlat av mjölkbilen. Runt paketet fanns ett snöre, vilket i det här fallet förlängts ett lämpligt antal meter och gömts i väggruset. I ändan av snöret, gömd bakom någon buske eller något annat satt ”busen” och väntade på att någon skulle komma och hitta paketet och stanna för att ta upp det. Om detta skedde ryckte ”busen” till i snöret så att paketet slank ur upphittarens händer exakt innan han/hon fick tag i det.

Jag provade det här bl.a. en gång gömd i spruthuset i Skesta. Det dröjde inte länge förrän ”Olles-Johan” Forsslund kom cyklande och stannade vid åsynen av paketet. När han böjde sig ned och skulle ta paketet ryckte jag till av all kraft och paketet for med full fart iväg mot vägkanten. Jag riktigt såg hur Johan hoppade till av förskräckelse. När han hämtat sig och insåg vad han utsatts för fick jag en mycket allvarlig uppmaning att omedelbart sluta med sådana här dumheter. Men mycket roligt var det då! Samtidigt kan jag ju så här efteråt förstå att detta spratt kanske inte passar för eventuella hjärtsvaga personer.

Sammanfattningsvis skulle det vara intressant att veta om några av er läsare känner igen de här spratten. Eller ev andra ”oskyldiga” spratt, som har försvunnit ur vår ”kultur.”

 

Revlummer. Det var den övre delen, sporaxen, som plockades och torkades för att få material till fjuttbrasan.

Revlummer. Det var den övre delen, sporaxen, som plockades och torkades för att få material till fjuttbrasan.

 

Fjuttets (revlummerns) gula pulver lades mitt i handflatan och kastades upp mot den brinnande tändstickan och förorsakade ett litet eldklot.

Fjuttets (revlummerns) gula pulver lades mitt i handflatan och kastades upp mot den brinnande tändstickan och förorsakade ett litet eldklot.

 

Det gamla spruthuset i Skesta, basen för ovan skildrade ”paketspratt” i slutet på 1950-talet

Det gamla spruthuset i Skesta, basen för ovan skildrade ”paketspratt” i slutet på 1950-talet

 

 

 

Read Full Post »