Finn-Isak och Slätt-Pelle

Jag återger i det följande ännu en berättelse skriven av min farbror Wilhelm Norman. Berättelsen var införd i Hälsinge-Kuriren 16 maj 1981 under rubriken ”Två kufar, Finn-Isak och Slätt-Pelle.”

Finn-Isak var f d sjöman och rysk undersåte. Hans rätta namn var Isak Erik Andersson-Larstrand. Han var född 1853 och avled 88 år gammal den 16 jan 1941 på dåvarande ålderdomshemmet i Böle, Gnarp. Enligt en tidningsartikel i samband med hans död var han ”född i Qveflax församling i Finland och har haft ett mycket omväxlande liv. Han var ett stort original och bodde en tid på en holme i Gårdsjön. Närmast sörjande äro barn i Österbotten, Finland.” Han bodde i ett litet hus kallat ”Tjernlunds” mellan Skesta och Husta. Huset är borta sedan länge. Enligt uppgift av Adolf Andersson var Isaks hustru där en tid men återvände till Finland.

Om Slätt-Pelle har jag inga andra uppgifter än att han lär ha hetat Andersson i efternamn och bodde i ”Buskens” längst norrut i Skesta. Här bodde senare Emil och Anna Lehnberg med familj. Huset finns fortfarande kvar. Här följer nu min farbror Wilhelms berättelse:

Jag har som äldre, sedan jag skaffat mig en s k ordnad tillvaro, många gånger funderat på hur gubbarna kunde överleva i min barndoms by. Det fanns ju inga som helst förutsättningar att kunna överleva om man ser på problemen med dagens sätt att se. Pensionerna var nästan obefintliga, kanske 8-10 kr/månad. Något tillfälle till s k extraknäck dök aldrig upp. Det fanns ju inga arbetstillfällen för unga friska karlar och än mindre för gamla gubbar.

Det fanns många gubbar i min hemby. Byn ligger på en torr sandbacke, så pass lagom långt från socknens bördigare delar att fattiglapparna inte skulle synas för mycket men ändå kunna nås att kallas på om något dagsverke var absolut nödvändigt under bråda tider, s k ”antider.”

Särskilt två av mina barndomsgubbar kommer jag att minnas så länge som mitt blod orkar strömma till hjärnan och ge mig förmågan att minnas någorlunda klart. Det är Finn-Isak och Slätt-Pelle.

Finn-Isak och Slätt-Pelle var två mycket olika personligheter. Finn-Isak var ingen ordningens man. Om han levat idag hade han blivit benämnd ”bohem” och kanske blivit berömd. Så fina benämningar på folk fanns inte i min hemby på den tiden. Därför blev Isak dömd som ”slarvkuse.” Finn-Isak åt mest slaktavfall, klövar och inälvor, som bönderna kastade på gödselstackarna, när de slaktade. En gång hände det att han grävde upp och tillvaratog en unghäst, som självdött i spiltan för en bonde och grävts ner i en skogsbacke en bit från Isaks stuga.

Någon städning förekom aldrig i Isaks stuga. Isak hade andra intressen än städning. Han sysslade med viktigare saker. Små uppfinningar, som aldrig blev färdiga, såsom tillverkning av mediciner av orm-eter och urin. Han funderade på verkningsfulla böner och verser för bortdrivande av vägglöss och getingar. Han tillverkade mystiska salvor, som han trodde kunde bota utslitna torparleder.

Isak var även mycket intresserad av båtar. Enligt egen utsago hade han seglat på sjön i sin ungdom. Vid ett tillfälle provade han att bygga om en gammal jämtskrinda (”häståka”) till fiskebåt. Farkosten blev aldrig, vad jag kan påminna mig, sjösatt. Det skulle kunna berättas mycket mer om Finn-Isak.

Slätt-Pelle var i motsats till Finn-Isak vad vi idag kallar ”pedant.” Sådana fanns ju inte på den tiden. Därför blev Pelle aldrig någon hög tjänsteman i något statligt verk. Han blev i stället ”knarrgubbe” i Skestabacken. Det fanns ingenting som dög åt Pelle. Han underkände allt och alla.

Det fanns exempelvis inte en bagare i norra Hälsingland, som kunde baka en kaka bröd åt Pelle och klara sig från kritik. Pelle skulle – i motsats till alla andra brödätande varelser – ha brödet så stålplåtsliknande som möjligt. Han livnärde sig till allra största delen på hårt bröd, messmör och vatten. Nu bredde inte Pelle – som annat folk – messmöret på brödet, utan han lät det ligga och torka tills det blev hårt som gråsten innan han åt av det.
Antagligen berodde Pelles bröd- och messmörsvanor på att han hade mycket gott om tid och därför ville göra måltiderna så långa som möjligt. Ska man försöka mätta sig med stålplåtsliknande bröd och messmör av gråstenskonsistens och till råga på allt inte vara riktigt fulltandad – ja, då har man inga fritidsproblem. Då behöver man sannerligen ingen som aktiverar en!

Bohemen Isak och pedanten Pelle skulle en gång övervintra i samma stuga. Pelles stuga var i sådant skick att det gick att övervintra i den med ved i spisen medan Isaks stuga mer och mer började likna en gammal kolryssja. Det blev en kall vinter och Isak frös.
Pelle hade trots sin knarrighet lite hjärta i bröstet så han kunde inte tåla att se sin trätobroder frysa ihjäl varför han erbjöd Isak vinteride. Kanske hade det gått bättre om Isak vid inflyttningen tillsammans med hyvlar och uppfinnarverktyg även medfört en sopkvast. Men det tänkte inte Isak på. Några timmar efter att han installerat sig i Pelles stuga var köksgolvet täckt med spån och stickor, borthyvlade från ett ämne till en bytta, som Isak börjat tillverka. Pelle härsknade till och beordrade städning, men Isak hade ju ingen kvast. Pelle fordrade att ägaren till de laggkärlsstavar, som var orsaken till nedskräpningen, borde hålla sig med sopkvast. Någon sorts ordning måste det ju vara! Tvisten löstes på så sätt att Isak med hot om avhysning handplockade bort allt skräp från köksgolvet. Golvet uppmättes i två halvor och en springa mellan två golvtiljor fick utgöra gräns. Sedan huserade grabbarna gemytligt på var sin sida om gränsen. Råkade det komma den minsta lilla träflisa på fel sida om golvspringan uppstod genast en gränstvist och skräpet måste av Isak lyftas över på rätt sida för att lugnet skulle återställas. Gränsen bevakades noga.

Pelle hade ju också gott om tid där han satt och jalkade på sitt stålplåtsliknande bröd och sina stenhårda messmörsklumpar, som han noga sköljde ned med vatten ur den friskaste kallkälla jag känner till, ”Pelles källa.”

Så slutar Wilhelms berättelse. Jag kan tillföra några kommentarer: I berättelsen förekommer uppgifter om en självdöd häst, som Finn-Isak tog reda på. Adolf Andersson har berättat för mig om att hans familj hade en häst, som ströp sig i spiltan. Hästen styckades av Isak, som bl a bar låren till ån för att blodet skulle dra ut ur köttet. Han fick sedan hjälp av Petter Skelander, Tolvmans-Petter, att salta ner köttet. Det blev väldigt mycket kött, som till slut blev gammalt och härsket. Men det brydde sig Isak inte nämnvärt om. Det är möjligt att det är samma häst, som återfinns i berättelsen (men det kan också vara någon annan häst.)

”Pelles källa” som nämns i slutet av berättelsen ligger strax norr om stugan, där Pelle bodde, intill en dôva – den s k Lilldôvan – där vi småpojkar i Skesta tog våra första stapplande skridskoskär på höstisen.

Ytterligare några historier om Finn-Isak hämtade ur Lars-Åke Winbergs och Sverker Söderströms bok "Farfars båtar" utgiven 1981. OBS! Klicka på bilden för att förstora den!

Här - i Buskens i Skesta - bodde Slätt-Pelle, ibland även benämnd Pelle på Slätta