Bergsjökor och Gnarpsskallar

Uttrycken Bergsjökor och Gnarpsskallar är vanliga benämningar på Bergsjö- resp. Gnarpsbor. De har funnits så länge jag minns och sannolikt betydligt längre än så. Men varifrån kommer dessa benämningar?  Jag ska här försöka ge förklaringen:

År 1896 invigdes den smalspåriga järnvägen mellan Bergsjö och Hudiksvall. Den gick från Bergsjö via Högen – Hånick – Vattrång – Via – Rogsta – Hudiksvall Östra och till Hudiksvalls central. Sträckan var 4 mil lång och enligt en tidtabell från 1925 var restiden då c:a 2 tim 15 min lång. Tåget på den här sträckan fick namnet ”Bergsjökoa.” En av förklaringarna till detta namn var att tåget ansågs gå med ungefär samma hastighet som en ko. En annan förklaring jag hittat är att de två äldsta loken var försedda med ringklockor, som associerade till koskällor. (Ringklockorna användes som varningssignal när tåget passerade hamnen mellan Hudiksvall östra och Hudiksvalls central.) Oavsett förklaring så torde det stå ganska klart att benämningen Bergsjökor på Bergsjöborna kommer från det gamla tåget ”Bergsjökoa” (vars trafik upphörde fr.o.m. 1 jan 1962.)

Begreppet Gnarpsskallar har – som jag tror – en lite grumligare förklaring.
År 1921 grundades Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet.) Chef för institutet blev då Herman Lundborg (som också hade deltagit i författandet av motionen för bildande av institutet.) Forskningen kom att stå nära nazismens rasläror och under Lundborgs ledning gjordes rasbiologiska undersökningar av c:a 100 000 svenskar. (1926 presenterades resultatet av dessa undersökningar. Ur detta utgavs även en lärobok för gymnasiet med titeln ”Svensk raskunskap.”) I undersökningarna ingick ett stort antal skallmätningar, d.v.s. man mätte storleken på folks skallar ur olika vinklar, t.ex. huvud-, ansikts- och näsform.

År 1922 kom Ernst Ålander som kyrkoherde till Gnarp. Redan året efter kontaktade han institutet för att rekommendera Gnarpsborna som lämpliga för dess studier. Bl.a. nämnde han att befolkningen i Gnarp under lång tid varit stabil. Ålanders rekommendation förklingade inte ohörd. Över 500 gnarpsbor, varav flertalet skolbarn, kom att delta i skallmätningarna och Ålander blev själv aktiv i genomförandet. Mycket mer kan sägas om det här men det får bli en annan historia. Hur som helst så tror jag att uttrycket ”Gnarpsskallar” är att härleda ur de här sannolikt något tvivelaktiga studierna.

Uttrycken Bergsjökor och Gnarpsskallar torde således komma från två mycket vitt skilda verksamheter – tåget på en gammal smalspårig järnväg och en tvivelaktig rasbiologisk forskning.

Om det finna andra förklaringar emotser jag dem gärna!

Tåget ”Bergsjökoa” vid ”Bergsjö Central” omkring 1910. Det gav förmodligen upphov till benämningen Bergsjökor på Bergsjöborna.

Exempel på Gnarpsskalle född 1947, utvandrad till Bäling, Jättendal
omkring år 1977, deltog ej i de rasbiologiska studierna bland Gnarpsborna.

Read Full Post »

“Rödmålade” stenar

Säkerligen har många av er ibland förundrats över de granna röda stenar, som relativt ofta kan ses längs våra skogsbilvägar. Min erfarenhet är att de är vanligare och grannare ju längre västerut man kommer i vår kommun. De vackraste och största har jag således sett i Hassela-skogarna.

Många gånger har jag också fått frågan om vad detta fenomen är. Eftersom jag själv för många år sedan förundrades över skönheten blev nyfikenheten till slut mig övermäktig. Jag måste ta reda på vad detta egentligen var. Därför känns det nu väldigt bra, när jag får frågan, att jag kan berätta att stenarna är bevuxna med Violstensalg. Namnet har den fått p.g.a. att man kan känna violdoft om man skrapar på algen när den är fuktig.

Tvärt emot vad man skulle kunna tro så är den här algen en grönalg. Grönalger är, som namnet anger, gröna men det finns vissa undantag varav violstensalgen är ett. Den är spridd i hela vårt land.

Stenar bevuxna med violstensalg är ibland fantastiska konstverk. Man kan tro att någon sorts konstnär varit framme med Falu rödfärg men det här är helt och hållet naturens skapelser. Stanna gärna upp och beundra konstverken nästa gång ni ser fenomenet!

Violstensalg på stenblock i västra Hasselaskogarna

Närbild av violstensalg på stenblock

Read Full Post »

God Jul & Gott Nytt År

Julstämning på Vallenbodarna

Sjöbod i Mellanfjärden

Vintrig björk

Fäbodstugfönster

Café Skäret i Norrfjärden, Gnarp i vinterdvala

 

Read Full Post »

Bastun i Gällsta, Gnarp 60 år

Strax öster om den f.d. Gällsta Herrgård ligger byns bastu. Här bildades år 1950 Gällsta Bastuförening. 27 aug 1951 registrerades föreningen som ekonomisk förening med syfte ”att vid den av föreningen ägda badanläggningen i Gällsta, Gnarp, bedriva badhusrörelse samt befrämja ett allmänt och flitigt användande av bad.” Av tidningsartiklar från 1953 framgår bl.a. att bygget var kostnadsberäknat till 14 315 kr, att man fick ett bidrag på 1 000 kr från dåvarande Gnarps kommun och tog ett tioårigt amorteringslån på 6 000 kr där kommunen gick i borgen efter tillstånd från Regeringen. Dessutom fick man 5000 kr i statsbidrag. Bygget gjordes på ideell väg och till stor del av virke, som skänktes av ortsbor. Ett par av de stora och flera eldsjälarna för bastun var Sven Henning och Anders Törnqvist. På en tidningsbild från slutförandet av bastun ses ”murarlaget” bestående av Göran Filin, John och Oskar Söderlund och Anders Törnqvist. Bastubygget påbörjades år 1951 och slutfördes i december 1952. Så kanske blev Gällstabor och andra bastubadgäster där extra rena och fina till julen 1952 – för nu 60 år sedan.

Verksamheten i föreningen var hög. Lördag var – som sig bör – veckans stora baddag. Lördag kommer ju av ordet löga (= bada eller tvätta) och lögardagen är det gamla namnet på lördagen.

Badavgifter och lotter finansierade verksamheten liksom danstillställningar sommartid åren 1951-1967 på Brukslogen i Sörfjärden (som därefter förföll och revs år 1983.)
Men med åren stigande hygienisk och sanitär standard i hemmen minskade  besökarna i Gällsta-bastun. 1982 började bastuns användas även som omklädningsrum för Gällsta IK:s ishockeyverksamhet och 1987 utbyggdes bastuns västra gavel med en separat omklädningsrumsdel. I början av 1990-talet (troligen) överläts bastun och verksamheten i sin helhet till Gällsta IK. År 2000 var frågan om bastuverksamhetens ev. upphörande på tapeten. Beslutet blev dock att den skulle fortsätta men bastutiden ändrades till fredagskvällar. Och denna ordning gäller än idag, år 2012! Gällsta Bastuförening avregistrerades formellt i april 2008 men verksamheten i dess regi upphörde i praktiken således många år tidigare.

I Sundsvalls Tidning fanns ett reportage från bastun 3 nov 2000 med bild på sju bastubadande herrar. En av deltagarna berättar då om midsommaraftonen 1961 som lockade hela 72 badande. Här berättas också om en yngling, som, för att spana på bastuns kvinnliga besökare, hade klättrat upp i en närbelägen tall för att få bästa möjliga insyn genom fönstret. Han ramlade ner från tallen och slog sig ordentligt.

Även om jag själv inte tillhör Gällsta-bastuns kunder så gratulerar jag gärna denna 60-åring. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Den 60-åriga bastun i Gällsta, fortfarande i drift

Här har åtskilliga liter svett producerats under 60 år

Read Full Post »

Kyrkoherden Anders Nordlander

Anders Nordlander var Gnarps kyrkoherde under tiden 1 juli 1882 – 30 apr 1901, således i 19 år. Han gjorde sig under tiden i Gnarp känd som en omtyckt, engagerad, förtroendeingivande och aktad kyrkans man. Men strax efter flytten från Gnarp började saker uppdagas, som radikalt kom att förändra bilden av denna kyrkoherde.

Anders Nordlander var född år 1847 i Hassela, tog studentexamen i Hudiksvalls läroverk år 1973 och prästvigdes år 1875. 35 år gammal kom han 30 juni 1882 till Gnarp från en komministertjänst i Hagby-Ramsta (i nuvarande Uppsala kommun.) På flytten medföljde också hans hustru Emelie Sofia och en dotter född 1878. Under tiden i Gnarp utökades familjen med en son (1884) och ytterligare en dotter (1888.)

Nordlander gjorde sig känd som en mycket uppskattad kyrkoherde. Han engagerade sig i samhällslivet i Gnarp och många är de tidningsartiklar jag hittat där han figurerar i olika positiva sammanhang, bl.a. i den då spirande och växande godtemplarrörelsen. Han blev lite av ”allt i allo” och anförtroddes många förtroendeuppdrag. Han blev också känd för sin givmildhet till fattiga och andra hjälpbehövande. I en av de tidningsartiklar jag har sägs att ”fler än en medellös ung man har honom att tacka för sin utkomst och framgång” och att ”i Gnarp fanns mången, som understöddes av honom både med pengar och in natura.” Nordlander var även känd som en välbärgad man utan ekonomiska bekymmer och donerade 2000 kr till en egnahemsfond för mindre bemedlade och lika mycket till en missionsfond.
I ovan omnämnda tidningsartikel sägs också att ”Nordlander har i många år varit sjuklig och tung till sinnes” och att han i förtroende till en person han brukade umgås med vid flera tillfällen utryckt ”farhågor för att något skulle inträffa med honom.” Exakt vari dessa farhågor bestod sägs inte i artikeln.

Under sin tid i Gnarp gjorde Nordlander även en resa till ett antal bibliska platser och länder. Resan gjordes under c:a 1½ månad i oktober-november år 1898. Den gick söderut genom hela Europa, vidare bl.a. till Turkiet, Libanon, Syrien, Israel, Jordanien och Egypten. Han skrev därefter den 480-sidiga boken ”Reseminnen från det heliga landet”, som utkom år 1899.

Nordlander slutade som kyrkoherde i Gnarp och flyttade till en ny sådan befattning i Alfta fr.o.m. 1 maj 1901. Efter hans flytt började man i Gnarp hitta en del underligheter och rena oegentligheter i skolräkenskaperna (skolan löd ju under den här tiden under kyrkan.) Den fortsatta utredningen visade på många fall av fiffel med kvitton och förfalskningar, inköp för privat bruk som betalats av skolkassan, virkesförsäljning från prästbostället där pengarna gått till Nordlander själv, o.s.v. Dessutom uppdagades att Nordlander tagit betalt för tjänster, som ingick i hans ämbete att utföra utan avgifter. Exempel var utfärdande av prästbetyg och undervisning av nattvardsbarn (motsvarar nutidens konfirmationsundervisning.)

Utredningen ledde till att den då tillförordnade länsmannen Karl Lindström i Gnarp begärde att få Nordlander häktad. Häktningen skedde i Alfta lördagen den 31 aug 1901. Dagen efter, på morgonen söndag 1 sep, kom han till kronohäktet i Hudiksvall i väntan på rannsakning inför Bergsjö häradsrätt anklagad för förfalskning och bedrägeri.

Även i Alfta gjordes nu en revision för att undersöka om det även där förekommit oegentligheter under de 4 månader Nordlander då hunnit tjänstgöra där.

Vid rättegången 12 oktober 1901 var således Nordlander anklagad för

• 25 förfalskningsbrott under åren 1887-1899 på tillsammans nära 2 500 kr
• nio bedrägeribrott under åren 1893-1900 för 425 kr
• att han vid flytten till Alfta tagit med en låda med slöjdverktyg värd 44 kr från en av Gnarps skolor
• olovlig virkesförsäljning från Gnarps prästboställe
• olagligen uttagna avgifter för betyg och undervisning av nattvardsbarn

Omräknat till dagens penningvärde motsvarar de summor han dömdes för  totalt c:a 165 000 kr.

Häradsrättens dom mot Nordlander blev hård. Den löd på 4½ års straffarbete och att vara medborgerligt förtroende förlustig intill ett år efter frigivningen. Nordlander förklarades också ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Vidare dömdes han till skadestånd för de medel han orättmätigt tillskansat sig.

Nordlander var mycket missnöjd med domen och överklagade till Svea hovrätt. Där fick Nordlander 24 feb 1902 straffarbetstiden nedsatt till 2½ år efter att hovrätten ”bl.a. fäst avseende vid ett utlåtande av Medicinalstyrelsen… och synnerligen förmildrande omständigheter…”
Men Nordlander var ändå inte nöjd och gick vidare till ”Kongl. Maj:t” med en nådeansökan. Den avslogs i början på juni 1902. Svea Hovrätts dom kvarstod således. Under överklagnings- och nådeansökningstiden förvarades Nordlander på kronohäktet i Hudiksvall. 13 juni 1902 överfördes han till Centralfängelset på Långholmen. År 1903 gjorde han därifrån en ny nådeansökan, som också avslogs. Han frigavs 22 april 1904 efter att ha avtjänat sin 2½-åriga strafftid. Färden gick då till Örbyhus (i nuvarande Tierps kommun.) Han flyttade till Stockholm i oktober 1904. Då tituleras han ”kamrer.” Denna titel har jag även hittat år 1906 och när han 63 år gammal avled av sjukdom 17 nov 1910.  Av kyrkobokföringen framgår att familjen följde med i samband med flyttningarna.

Man kan undra hur denna händelse mottogs bland Gnarpsborna. Den måste ha slagit ned som en bomb i Gnarp på den tiden även om Nordlander redan lämnat Gnarp när brottsligheten uppdagades. Men sannolikt blev det ett vanligt samtalsämne runt om i stugorna. Den högt aktade prästen, själva symbolen för pålitlighet och förtroende, hade begått allvarliga ekonomiska brott! Förmodligen var väl en mycket vanlig kommentar ”vilka tider vi lever i när man inte ens längre kan lita på prästen!” Det är väl ungefär samma kommentar, som vi skulle fälla, om detta hände idag.

Anders Nordlander som kyrkoherde i Gnarp och straffånge i Centralfängelset på Långholmen

Anders Nordlanders 480-sidiga bok om sin resa till ”Det Heliga Landet”

Read Full Post »

Midsommarblöta leddde till midsommartorka

Följande sorglustiga historia har jag hittat i Hudiksvallsposten från 1 juli 1896. Eftersom vi nu har bister vinter tänkte jag att det kunde passa bra med en ”värmande” midsommarhändelse. Tidningsrubriken är ”Åskan och midsommarbrännvinet:”

En bonde i Gnarp hade, för att den utvärtes lekamen ej skulle bliva alltför ensidigt blött, köpt hem en hel massa livsens vatten för att blöta sin invärtes syndiga människa och desslikes låta sina trogna grannar med sådant få läska sina strupar med den ljuveliga drycken. Men si, den som regerar över väder och vind hade annorlunda bestämt.

På midsommardagen, då all den härliga brännvinssaften skulle sätta mandom mod i morska män, tillstadde vädrets och vindarnas herre att Tor fick ut och göra en liten lusttur med sina bockar. Som vi alla veta är stridsguden då en smula vårdslös med blixtarna, vilka han slänger omkring sig precis som om han hade lika gott om den varan som en kringresande kolportör har gott om fraser. När han så helt ogenerat kastade ut en sådan där blixt råkade den hux flux fara ned genom skorstenspipan på ovannämnde bondes stugubyggnad. Blixtar äro ju ena arga tingestar och när den här blixten fick syn på ett gevär, som stod och ståtade i ett hörn, flög den på det som en ilsken geting och smäckte till det så att denna bit fosterlandsförsvar flög i tusen bitar.

Bredvid bössan stod emellertid brännvinskaggen med sina modiga fyra liter och frestelsen blev blixten övermäktig. Innan de innevarande hunnit säga så mycket som ”kvitt” slog han ned på kärlet och dängde sönder det, så att allt brännvinet flöt vida omkring i rummet, varpå han försvann och lämnade bonden försänkt i stilla vemod över det förlorade midsommarbrännvinet och över all den himlablöta, som föll i strida strömmar därute på backen medan hans egen strupe fick torka.

Jag har viss förståelse för bondens vemodskänslor. Aldrig tidigare torde väl hans planer ha grusats så snabbt – med blixtens hastighet! Sensmoralen kan kanske vara att det är säkrare att planera dylika fester till julen, när åskan är betydligt snällare.

Read Full Post »