Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2010

Hur kommer det sig att Gnarpsborna varje år den 18 maj, Eriksdagen, samlas på Bersberget strax väster om hembygdsgården, för att fira Ersmäss med brasa och vårtal ? Varför envisas man i Gnarp med att fira vårens ankomst just den 18 maj ? Varför duger det i Gnarp inte lika bra med sista april som i alla andra delar av vårt land ? Eller är det möjligen något annat än vårens ankomst som firas ?
 
För c:a 50 år sedan fick jag i skolan lära mig svaren på en del av dessa frågor. Men många viktiga hjärnceller har sedan dess försvunnit ur min hjärna och med dem även mina kunskaper. Men min nyfikenhet över den här underliga sedvänjan har med ålder och visdom gjort sig påmind och uppmanat mig att ta reda på fakta. Jag har således idkat historieforskning ur mina kvarvarande hjärnfragment och diverse andra källor. Min rekapitulation ger vi handen att vi måste gå mycket långt tillbaka i tiden för att hitta upprinnelsen:
 
År 1150 valdes Erik Jedvardsson till kung över svearna. Enligt källorna var han av engelsk härkomst men på fädernet bördig från Hälsingland. Den engelska härkomsten förklaras av den från England till Sverige utgående missionsverksamheten inom Sverige. Som kung blev han mera känd som Erik den helige och sedermera Sankt Erik, Sveriges Nationalhelgon, Stockholms stads skyddspatron och Gnarps skyddshelgon. Han blev även Katolska Domkyrkans skyddshelgon och beskrivs där på följande sätt:
 
”DEN HELIGE ERIK, KONUNG OCH MARTYR Han regerade över Sverige åren 1150-1160. Rättvis, from, sträng mot sig själv, ett mönster av kristlig fullkomlighet, var han ett värn för de svaga och förtryckta och Kyrkans beskyddare. Han byggde många nya kyrkor. För att befordra sina undersåtars timliga och eviga välfärd förbättrade han landets lagar i kristlig anda. Åtföljd av den helige biskop Henrik av Uppsala företog han ett korståg till det hedniska Finland.” (Korståget till Finland gjordes ”av fromt nit” år 1157 och biskop Henrik lämnades kvar i Finland som missionär. Det fanns uppenbarligen behov…)
 
Kung Erik omtalas även som lagstiftare och nämns som upphovsman till stadgandet om gift kvinnas andel i boet, som fortfarande lever kvar i våra dagars lagstiftning. Hans ”vänsällhet och fromhet prisas” enligt källorna.
 
Den 18 maj år 1160 befann sig kung Erik på en mässa i Östra Aros (nuvarande Uppsala), där han åhörde den heliga akten. Där angreps han av den danske prinsen Magnus Henriksson, som ansåg sig äga rätt till Eriks kungadöme. I striden med prinsen blev Kung Erik halshuggen och hans kungatid fick ett abrupt slut. På platsen för Eriks död sprang senare en källa upp, S:t Eriks källa. Efter mordet på Erik flydde en del av hans tjänare och vänner till Hälsingland och samlade där ihop en krigshär, som förstärktes från fler landskap. Denna här, med den legendariske Fale Bure som anförare, överföll Magnus Henriksson i Uppland och dödade i sin tur honom och större delen av hans här.
 
Efter Eriks död spred sig rykten om Eriks helighet och om de under och mirakel som skedde vid hans grav eller med dem som anropade hans förböner. Fast Erik aldrig blev helgonförklarad av påven så började han dyrkas som helgon från omkring år 1200 och var i mitten av 1200-talet, då hans dödsdag 18 maj firades som stor festdag i Uppsala, allmänt erkänd som sådant. År 1257 blev hans kvarlevor upptagna och skrinlagda. Skrinet fördes 24 januari år 1273 från domkyrkan i Gamla Uppsala till Nya Uppsala, där det bars i procession under hela den katolska tiden fram till reformationen men även under Johan III:s regeringstid fram till år 1557. Skrinet finns fortfarande i nuvarande Uppsala domkyrka. Det fick efterbildningar i många kyrkor, även i Hälsingland, och bars i tåg, med prästerna i spetsen, runt åkrarna och ängarna den 18 maj, vilket skulle ge god årsväxt och riklig skörd.
 
Ersmäss – eller Eriksmässan, som den även kallas – blev sedan en av de främsta helgdagarna i Sverige under medeltiden/katolsk tid. Det firades således till minnet av Erik den Heliges död 18 maj år 1160. I den gamla Upplandslagen var Eriksmässan ”fridlyst” (”S:t Eriksfrid”.) Här fastslås bl a vilka straff som skulle drabba dem som förolämpade de som vallfärdade till/från Eriksmässan. Ända fram till år 1895 hölls marknad i samband med Eriksmässan i Uppsala.
 
Efter reformationen och den successiva övergången från katolicism till lutherdom/protestantism har namnet Ersmäss dröjt sig kvar utan att ha någon kyrklig betydelse. På vissa håll har Ersmäss firats som en slags småhelg, som t ex i Ragunda och Vilhelmina, där man har hållit Ersmässkalas med kaffe och kornmjölspannkaka.
 
Erik den Heliges dödsdag utmärktes på runstaven med ett huvud krönt med kunglig krona och ett sädesax påminnande om att Erik ansågs vårda sig om det späda och för frosten utsatta sädesaxet. S:t Olof ansågs ha samma funktion för det mogna axet. Det gamla uttrycket ”Ersmässeax ger Olsmässekaka” eller ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka” åsyftar att om höstrågen gått i ax till S:t Eriksdagen (18 maj) ska den hinna mogna så tidigt att man av dess mjöl kan baka kaka till S:t Olofsdagen (29 juli.)
 
Andra folkliga traditioner, företrädesvis i Norrland, påminner om Eriksdagens betydelse för kommande väder, sådd och skörd. Uttrycket ”Om Erik den lurken kommer med päls, går sommaren i vacker skjorta” syftar på att om det råder kallblåst och kyla vid Ersmäss så är det ett tecken på kommande godväder. Men om det är varmt och står solrök över skogen så är det ett dåligt tecken inför sommaren.
 
Ersmässregn sägs också vara bättre än både silver och guld. Ersmäss betraktades även som den första vårdagen eller våranddagen, den dag när vårbruket skulle börja. I Hammerdal i norra Jämtland ansågs våren vara normal när björklöven på Ersmäss var stora som musöron.
 
Gnarps-spelemannen Pelle Schenell har i anteckningar från år 1935 skrivit om Ersmäss i Gnarp att ”inga eldar användes varken vid påsk eller valborgsmässa. Här firades av gammalt – och gör det ännu – Eriksdagen 18 maj. Då får man se eldar från bergshöjderna åt vilket väderstreck man än tittar. Någon sång förekom inte, men skrik och hojtande…”

Hudiksvallsposten skriver 1901-06-01 att ”Skogseld uppkom pingstdagens förmiddag å Hustaberget i Gnarp, som antages leda sitt ursprung från någon Ersmässbrasa….”

Adolf Andersson har berättat om Ersmässfirandet på Hällsötberget i Skesta på 1920-talet. Bl a bodde rallare i gården ”Vikens”, som vid ett tillfälle gjorde två Ersmässbrasor på detta berg i samband med skogshuggning där. Man fyllde på med ris successivt. Han berättar också om förekomst av bockhornstutande här (det förekom inte på Bersberget) och att brasan på det här berget t o m var större än på Bersberget.
 
Gnarps kyrkoherde under åren 1922-1956, Ernst Ålander, har i flera handskrivna dokument skildrat Ersmässfirandet i Gnarp och han var även i många år självskriven vårtalare vid firandet på Bersberget. Han beskriver omkring år 1930 Bersberget som ”ett av de många eldbergen i Gnarp”.  Han skriver bl a att han, när han kom till Gnarp år 1922, ”om aftonen på Eriksdagen den 18 maj efter solens nedgång kunde se ersmässeldarna brinna på alla berg, kullar och åsar. Men de har slocknat efterhand. Blott på det allra förnämsta eldberget, Bersberget, fortlever seden med oförminskad kraft”.
 
Han skriver också ”att man förr i tiden aldrig släppte ut boskapen, kraka, på bete om våren förrän man tänt Ersmässobrasorna, dansat omkring dem under fiolmusik och låtit pojkarna blåsa de hemskaste ljud och läten i bockhorn och oxhorn, allt medan starka och viga ungdomar roade sig med att hoppa över elden för att visa hur djärva och orädda de voro. Sannolikt ville man med dessa skärande missljud skrämma vilddjuren, björn, varg, lo och det blodtörstigaste av dem alla, järven, som ännu någon gång kan visa sig här, t ex i början av fjolåret, att lämna tamdjuren i fred. Vanligt var att man tog spådomar ur elden. Så t ex trodde man att det skulle bli ett gott år om lågan steg hög och klar som en ljus pelare mot skyn, ty då skulle kornet växta stort och vackert och bära strida och välmatade ax. Men om flamman inte ville stiga, utan böjde sig ned mot marken skulle det bli ett dåligt år, ja kanske t o m nödår.
Ännu kan Bersberget, där Ersmässfirandet alltid lyktade i svunna tider och där förr alltid tjärtunnan på sin stång reste sig över bålet, sagda afton vara svart av folk från när och fjärran. Nu kommer man dit för att lyssna till talen och vårsångerna och fröjdas åt Ersmässbrasan, som alltjämt lockar de urgamla minnenas makt.”

 
Så långt Ernst Ålander. Mina första egna självupplevda minnen från Ersmäss i Gnarp härrör sig från andra halvan av 1950-talet. I skolan var det ont om friluftsdagar på den tiden men Ersmäss tillmättes sådan dignitet att det föranledde en sådan. Vi skolbarn hade givetvis inget emot en dag ute i det fria men nu förväntades vi släpa ihop så mycket ris som möjligt till den årliga ersmässbrasan på Bersberget, och då var ju motivationen inte den allra högsta. När min skolklass omkring år 1959 kom till Bersberget hade ändå brasan redan fått ett ansenligt omfång. Men vår lärare och tillika kantor, Georg Eriksson, var av annan uppfattning. Hans erfarenhet av vårt arbetsintresse var dock inte det allra bästa och för att öka motivationen utlyste han nu en tävling. Det skulle utgå ett pris till den som släpade ihop de flesta risbördorna. Han parkerade sig själv framför brasan med penna och papper och bokförde noga alla bördor. En av klassens mera tävlingsinriktade pojkar kom då på en genial ide. Eftersom brasans omfång blivit mycket stort började han i skydd av brasan att ta riset från motsatt sida och släpa det på framsidan där bördorna noggrant bokfördes av Georg Eriksson. Tricket upptäcktes snart av konkurrenterna och snart pågick en veritabel mindre flyttning av brasan. Hur tävlingen gick kommer jag tyvärr inte ihåg. Men det fanns flera klara fall för diskvalificering…….
 
Vanligt förekommande var även att firandet stördes av smällare av en del av den tidens busfrön. Det var en viss sport att få smällaren att brisera så nära kyrkokören och kantorn som möjligt. Vid ett tillfälle minns jag att någon lyckade kasta en smällare med sådan ”precision” att den landade på kantor Georg Erikssons hatt. Det blev ett abrupt stopp på sången och dirigerandet och några mycket väl valda förmaningens ord.
 
Visst är det märkligt att den här seden bitit sig kvar just i Gnarp. Att Ersmässfirandet med sitt urgamla ursprung lyckats leva kvar i Gnarp som nästan enda plats i Sverige. Oavsett orsakerna till detta fenomen, så är det en unik tradition – och ett ansvar – som jag hoppas att Gnarpsborna tar och låter leva vidare till kommande generationer.
 
 
Sven Norman
 
PS. Om någon läsare av detta har kunskaper, minnen eller kommer ihåg händelser förknippade runt Ersmäss i Gnarp eller på andra platser i landet så tar jag tacksamt emot dessa. Särskilt intressant vore att få veta om firandet ännu sker någon annanstans i Sverige och i så fall hur.
Min adress är Bäling 118, 820 77  GNARP, tel 0652-204 18, e-post sven.baling@telia.com.

Annonser

Read Full Post »

Hassela-skogarna

 

Den 20 okt 2009 gjorde jag tillsammans med min naturmuppskollega Torsten Hansson från Vattrång en skogsutflykt till nordvästra Hassela. En ovanligt vacker och orörd granskog, som jag tidigare sett när kört igenom områdets skogsbilväg, lockade oss till närmare utforskning. Det hade regnat under helgen före besöket.

Den gröna rödlistade lunglaven och en ticka av okänd art. Vet någon vad det är?

Detta visade sig dock inte gälla när vi närmade oss det här området. Här mötte oss i stället 5 cm nysnö. Turligt nog hade skogsbilvägen trafikerats av andra annars hade vi nog inte vågat oss på att köra vidare med våra sommardäck, speciellt som det även går ganska brant uppför.

En vackert hänglavsdraperad gran

Men vi kom fram, parkerade vid vägen och kryssade genom det här mycket vackra skogsområdet, där granarna är helklädda i hänglavar från topp till tå. Vi gick här och njöt av denna fantastiska skog, tog lite bilder och fikade. På ett ställe blev vi dock ordentligt förbryllade. På en gran mitt i skogen hittade vi en med plåtspik fastspikad träskylt med texten ”STRIDBRÄNNET” 23 juni 1888.

"STRIDBRÄNNET" 23 juni 1888, vem har lösningen på vad som hände här?

Platsen ligger c:a 200 m söder om skogsbilvägen mot Högtuppan och Västertuppan (mellan vägen och Tuppamyran.) Vi har en egen teori om vad som hänt här men vi antar att det bland gnarp.org:s läsare i Hassela (finns sådana?) finns verkliga fakta bakom denna skylt. Eller om några andra läsare kan vidarebefordra det till någon som kan veta. Vore mycket intressant med en förklaring!

Mitt tel nr är 0652-204 18, 073-068 04 21, e-post: sven.baling@telia.com

Den rödlistade och mycket sällsynta laven långskägg, förlaga till våra julgransgirlanger

Read Full Post »

Västansjökullen

Utsiktstornet på Västansjökullen

Västansjökullen är med sina 330 m över havet Gnarps högsta berg. Hit kan man från Gnarp ta sig på tre sätt:

1.       Kör mot Ortsjön. C:a 1 km norr om vägskälet mot Annsjön (till vänster) och Gällstavallen på höger sida svänger man vänster in på en skogsbilväg. Följ den drygt en km. Här finns skylt pekande till vänster på stig Västansjökullen. Gå härifrån c:a 600 m till toppen (mycket brant på slutet)

2.       Kör mot Ortsjön. Sväng vänster mot Annsjön och kör drygt 1 km. Sväng höger Västansjövallen. Här stöter man genast på en vägbom, som endast brukar vara öppen sommartid. Så man riskerar att få gå från vägbommen, först c:a 700 m. Därefter en väg till höger c:a 500 m som sedan går skarpt till vänster. Efter ytterligare c:a 800 m går en stig uppför till höger (c:a 700 m) mot toppen. Man kan också ta sig fram till Västansjövallen, en mycket vacker och välbevarad fäbodvall. Från dess norra ände går stig till Västansjökullen (ansluter till väg enligt 2.) 

Västansjövallens fäbod

På toppen av berget finns en raststuga och ett utsiktstorn med vidunderlig utsikt över större delen av norrhälsingland och långt in i Medelpad. Tornet och stugan byggdes som brandbevakningstorn under 1940-talet. Det byggdes av Anders Söderlind från Gnarp, som även byggde torn på andra platser t ex Glavsberget i Ilsbo, Luråsen och Högtuppan i Hassela och i Ockelbo. Tornet på Västansjökullen är byggt i tre sektioner à 4 m (totalt 12 m) och materialet torde ha körts dit med häst. Tornet var försett med telefon och karta med en syftvinkel (på ett pelarförsett bord) för att få fram positionen vid upptäckt skogsbrand. Även kikare ingick i utrustningen. 

Raststugan på Västansjökullen

Märta Zetterberg gick brandvakt här under nio somrar. Före henne tjänstgjorde Kvarn-Arne Andersson och Bertil Nordlund här under ett antal somrar och även Märtas syster under någon sommar. Man började kl 7 på morgonen och vaktade till c:a 17.00 på kvällen vardag som helg utom vid ihållande regn. Det var vanligt att man upptäckte bränder varje sommar, speciellt längs järnvägen efter tåget. Märta fick flera gånger beröm för sin uppmärksamhet. När brand upptäcktes gick larmet till någon ”ansvarsperson”, som sedan kallade ut brandkåren. I arbetsuppgiften ingick även att föra en daglig väderleksjournal. För att dryga ut långtråkigheten hade Märta med sig handarbeten och läsning. All tid tillbringades sålunda i tornet. Stugan användes som raststuga för kaffepauser och mat.

Utsikt från tornet österut över Villsjön, Gårdsjön och havet

Verksamheten upphörde i slutet av 1950-talet, ev 1960 när brandflyg insattes. Då övertogs anläggningen av Försvaret (F 4) och den användes då bl a vid militära övningar.  Så småningom upphörde även militärens behov. I stället för rivning överläts lyckligtvis den här anläggningen till Nordanstigs-korpen, som rustade upp stugan. På allhelgonadagen 1997 var det invigningsfest vid den nyrenoverade stugan. Även trappan upp till tornet och golvet däruppe har reparerats. Västansjökullen är nu – tack vare idoga ideella krafter – ett kärt och populärt utflyktsmål, som är väl värt ett besök. Särskilt hösten med sin färgprakt och klara luft är utsikten mycket vacker. 

Utsikt från tornet västerut mot Hassela-skogarna

 

Read Full Post »

 

Sörfjärden i Gnarp är kulturhistoriskt sett ett av de mest intressanta områdena i vår kommun. Att Sörfjärden dessutom omges av en fantastisk natur bl a i form av c:a två km sandstrand, två naturreservat (Vattingsmalarna med sina enorma klapperstensfält och forngravar och Gnarpskaten med Tosskär och dess gravfält) samt Gruvbergsområdet med sina gruvhål, det djupaste 60 m, gör Sörfjärden än mer intressant som besöksmål.   
 
        

Det 60 m djupa gruvhålet vid Gruvberget, Sörfjärden

 

Sörfjärdens epok som bruksort startade år 1672, när Gnarps Masugns järntillverkning började. Den upphörde 1878 och avlöstes av sågverksepoken på västra delen av Klasudden, som upphörde år 1906. Av dessa epoker finns bland byggnader idag kvar de gamla bruksgårdarna, f d arbetarbostäder, herrgården, det gamla brukskontoret, disponentvillan, rättarbostaden och en till den hörande f d verkstad, ladugården och en stor lada, brukskapellet, Sörfjärdens kapell och det gamla sädesmagasinet. Dessutom finns masugnsruinen och hyttgrunder kvar, lämningar efter brukslogen/kvarnen, banvallen efter den hästdragna järnvägen mellan hamnen och masugnen, den gamla och mycket vackra bron över ån intill masugnsruinen, ruinhög efter smedjan, stora slagghögar längs ån och lämningar efter brofästet över ån nedanför den plats där Sörfjärdens skola fanns innan den brann ned år 1917. På västra sidan av Klasberget finns det f d sågverkskontoret (nu som fritidshus.) Söder om golfbanan finns den gamla krutkällaren från 1901 och Gruvbergets fem gruvhål från järnbruksepokens tidevarv. Mellan herrgården och disponentvillan finns den f d stora trädgården med flera främmande träd och växter.             

 
 
Krutkällaren från 1901 söder om golfbanan inte långt från Gruvberget

 Till Sörfjärdens historia hör givetvis även festplatsen med anor från bruksepoken, campingen, fritidsbebyggelsen och platsens betydelse för fisket.  Totalt sett anser jag att Sörfjärden har en historia, som inte många andra platser – om ens någon – i vår kommun kan berätta.               

 

Sädesmagasinet i Sörfjärden med anor från år 1772

Därför gör det mig djupt bedrövad när jag ser det pågående förfallet främst kring det gamla masugnsområdet: Sädesmagsinet byggdes år 1772 som förråd p g a de värsta missväxtår man upplevt här. Man tvingades köpa säd och andra förnödenheter utifrån för att få livsmedel till de anställda på bruket, som fick kvittera ut varor mot betalning i efterskott: ”Spannmål och saltvaror skola erhållas efter vid brukets allmänna gällande priser, men endast i mån av verkställt arbete” löd brukets regler. Det är f n tre våningar högt med en trappa i mitten. Väggarna hyser många intressanta historiska anteckningar. Förfallet tränger sig på i form av trasiga tegelpannor och murknande grundstockar. När jag gjorde en lov kring magasinet i maj år 2007 upptäckte jag detta samt att träd och buskar höll på att tränga sig in mot väggarna. Dessutom var det olåst (de gamla låsen var uppbrutna.) Jag ringde då ägaren (Nordanstigs Kommun) och påpekade vad jag sett. I juni år 2008 var jag åter dit och såg då att läget var helt oförändrat. Ny kontakt med Nordanstigs Kommun ledde nu till avverkning och röjning runt bygganden. Vid återbesök i juni 2009 kunde jag konstatera att Nordanstigs Kommun fortfarande inte lyckats få dit ett hänglås. Dörren stod på vid gavel, samtliga väggluckar stod öppna och ett omfattande regnväder som föregått mitt besök hade satt sina våta spår inne i byggnaden. Jag stängde nu samtliga luckor, åkte i min bedrövelse över eländet och köpte ett hänglås, monterade dit det och låste dörren. Jag tänkte på vad som kunnat gå till spillo om ligister kommit hit och klottrat ned alla historiska anteckningar, rökt eller vandaliserat. Jag skrev också samtidigt (i mitten på jun 2009) ett brev till Nordanstigs Kommun och informerade om min åtgärd och behovet av åtgärder. Detta brev är ännu (nu mer än två år senare) obesvarat……                                                  
 
Brukskapellet byggdes som kapell av den siste brukspatronen A.V Lundström och stod färdigt år 1899.  Även detta har av olika skäl en given plats i brukets och Sörfjärdens historia. När skolan brann ner 1917 flyttades den i januari 1918 hit efter en kort sejour i det gamla brukskontoret. 1940 las skolan ned. 1947 startade fattigvårdsstyrelsen semesterhemsverksamhet här för trötta och utarbetade husmödrar. Den togs sedan över av Röda Korset, som även utökade verksamheten genom att bygga till en barack intill Brukskapellet (den är numera flyttad och utgör omklädningsrum och klubblokal för IFK Gnarp på Hoppskogen.) Även Brukskapellet ägs av Nordanstigs Kommun och mig veterligt är underhållet även här obefintligt och förfallet tränger sig på. 
             

Masugnsruinen i Sörfjärden, Gnarp

  
Masugnen och området kring den är numera kohage. Kanske är det tur att korna betar här annars hade det väl varit totalt igenväxt här. Men det är i högsta grad sorgligt att se hur ruinerna förfaller. Här har vi en industrihistoria av högsta rang, som tillåts förfalla utan någon tillsyn eller några åtgärder. Jag vet inte vems ansvaret är men det är en mycket angelägen kulturhistorisk gärning att hålla lämningarna framröjda och vidta åtgärder så att framför allt masugnsruinen inte ramlar ihop.  
           

Gnarps Masugn från gammalt foto

De stora slagghögarna är överväxta av sly och knappt längre synliga. Även detta borde åtgärdas som ett led i den kulturhistoriska upprustning, som Sörfjärden är värd.  
 
Jag drömmer om en framtid när vi har rustat upp Sörfjärdens historia till ett attraktivt besöksmål. Jag brukar jämföra med Galtström. Jag tror faktiskt att vi i Sörfjärden har likartade förutsättningar. Vi borde försöka få till ett utvecklingsprojekt, som tar tag i upprustningen av Sörfjärdens kulturhistoria innan det är för sent. Vi har här en enorm kulturtillgång för kommunen, som i kombination med den speciella naturen i den omedelbara närheten, rätt utnyttjad sannolikt skulle kunna bli ett av kommunens absolut största besöksmål. Det ligger dessutom längs Kustvägen (intill Gnarpsbaden, Gnarpsbadens Golfklubb med närhet till Norrfjärden, Hårte och Mellanfjärden med alla sina begivenheter.)              

 

           

Igenväxande slagghög från järnbruksepoken

          

                                   

          

 

Read Full Post »