Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gnarp’

Ett av evenemangen på den numera avsomnade Gnarpsbadens festplats var på 1950- och 1960-talet ”Idrottarnas stora högsommarfest.” Den arrangerades gemensamt av IFK Gnarp och Norrfjärns IF.

1959 års fest torde vara den, som är mest hågkommen av dem. Då kom nyblivne världsmästaren i tungviktsboxning, Ingemar Johansson, dit och uppvisningsboxades tillsammans med sin bror Rolf. Ingemar hade blivit världsmästare den 26 juni 1959 genom att slå ut Floyd Patterson i en enormt uppmärksammad match i Yankee Stadium i New York inför 30 000 åskådare. Två minuter in i den tredje ronden blev Floyd Patterson utslagen efter en kraftig högerkrok från Ingemar. Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungviktsboxning. Här hemma följdes matchen av tre miljoner radiolyssnare med Lars-Henrik Ottosson som referent. Men sändningen gick i Radio Luxemburg eftersom Sveriges Radio på den tiden bestämt sig för att av etiska eller moraliska skäl inte sända proffsboxningsmatcher!

Efter den uppmärksammade segern åkte Ingemar Johansson runt i Sverige och uppvisningsboxades tillsammans med sin bror Rolf. Till Gnarpsbaden kom de söndag 12 juli 1959, således bara c:a 2½ vecka efter triumfen i New York. Förväntningarna inför detta evenemang var höga. Jag var då 12 år gammal och jag minns att min far var en av dem, som fick uppdraget att bygga upp boxningsringen mitt inne på Gnarpsbadens festplats. Ett dilemma för oss hänförda smågrabbar på den tiden var hur vi skulle ha råd att komma in. Inträdet var ju hela 7 kronor men det här måste vi ju se!  Nåväl, på något sätt löste sig även detta, så jag blev en av de mycket lyckliga, som den här söndagen tillsammans med ytterligare c:a 700 personer fick se den nyblivne världsmästaren i aktion. Publiksiffran var nog en liten besvikelse och evenemanget blev ingen ekonomisk framgång för arrangörerna. Ingemar hade före uppvisningen i Gnarp varit på flera platser i våra gränstrakter, bl.a. i Medelpad och det bidrog säkert till publikbortfall i Gnarp. Dessutom regnade det före uppvisningen i Gnarp. Att Ingemar hade fullt upp med sina resor runt om i landet den här tiden bevisas av att han efter besöket i Gnarpsbaden den här dagen även skulle visa upp sig i Ljusdal kl 16.00, Sveg kl 19.00 och Orsa kl 22.00!

För oss, som var där, blev det en oförglömlig upplevelse. När Ingemar äntrade ringen tillsammans med Gösta Wedin från Norrfjärns IF, visste jublet inga gränser. Gösta Wedin hälsade välkommen och hans då sexårige son Jörgen överlämnade blommor. Sundsvalls Tidnings sportredaktör Per Håkan Asplund var anlitad för en offentlig intervju med Ingemar. Uppvisningsmatchen mot brodern Rolf gick i tre ronder och var av den snällare sorten, långt ifrån dramatiken i Yankee Stadium 2½ vecka tidigare.

När evenemanget utomhus var avklarat gällde det för oss smågrabbar att försöka komma över en autograf från Ingemar Johansson. Och det ordnades elegant inne i festplatsens serveringslokal där vi alla autografjägare fick ställa oss i kö och kämpa oss fram till världsmästaren och hans autograf. Dagen till ära hade jag köpt mitt första och enda autografblock. Det har jag kvar än i dag och Ingemar Johanssons namnteckning ligger således allra främst i detta block, där även storheter som japanske bordtennisvärldsmästaren Ichiro Ogimura och Sveriges Stellan Bengtsson m.fl. finns.

Så här långt efteråt skänker jag en tacksamhetens tanke till IFK Gnarp och Norrfjärns IF för att jag fick uppleva det här!

Annons för Idrottarnas stora högsommarfest 11-12 juli 1959 med ”Ingo-galan” 12 juli

Annons för Idrottarnas stora högsommarfest 11-12 juli 1959 med ”Ingo-galan” 12 juli

Ingemar Johansson på Gnarpsbadens festplats 12 juli 1959. Gösta Wedin från Norrfjärns IF  äntrar ringen för att hälsa välkommen.

Ingemar Johansson på Gnarpsbadens festplats 12 juli 1959. Gösta Wedin från Norrfjärns IF äntrar ringen för att hälsa välkommen.

 Ingemar Johanssons autograf från besöket i Gnarpsbaden 12 juli 1959

Ingemar Johanssons autograf från besöket i Gnarpsbaden 12 juli 1959

Read Full Post »

Mejerimagasinet i Gnarp

Gnarpsbor i min ålder torde vara väl medvetna vad jag menar när jag nämner mejerimagasinet. Men för yngre generationer är det nog inte lika självklart. På den tiden det fanns fog för namnet ”mejerimagasinet” låg det i Vallen intill järnvägen strax väster om mejeriet (vars verksamhet upphörde 1948 men blev kvar som butik till 1969 när Kärnan, nuvarande ICA Stjärnan, öppnades.) Trots mejerirörelsens nedläggning så levde namnet ”Mejerimagasinet” kvar, och gör det i viss mån fortfarande. Det ligger nu på exakt samma plats som då, men sedan dess har även Gnarp fått gatunamn varför den korrekta hemvisten nu är Östra Stationsvägen 46 och inhyser lokaler för Wahlman Textil Import AB. Innan dess hade det ett flera år långt mellanspel med företaget Skogsdon AB, som sålde ett mycket stort urval av produkter (c:a 1 500 olika artiklar!) för skogsbrukets och även andras behov. Exempel var verktyg, redskap, hjälpmedel, skyddsutrusning, kläder och skor m.m. (Även mejeriet är kvar på samma plats som tidigare men ombyggt till hyreshus.)

Mejerimagasinet stod färdigbyggt 1948, alltså samma år, som själva mejeriverksamheten upphörde. Gnarps Träförädling, allmänt kallat ”Trähus”, då närmaste granne med magasinet, hade startat sin verksamhet i början av år 1945          och fick uppdraget att bygga magasinet men lejde ut det till John Fredin, Vilhelm Brodén och min farbror Erik Norman. Min farbror har i en sammanfattning av sin tid som byggnadsarbetare beskrivit lite av det här bygget enligt följande:

Det tyngsta bygget var nog Mejerimagasinet. Det tog vi på entreprenad åt Trähus, John Fredin, Vilhelm Brodén och jag. Trähus hade tagit ett för allt och vi tre tog det av Trähus för arbetet. Det var ett tungsamt bygge. Och kallt var det på vintern. Det var 6 x 9 tums golvåsar (= 15 x 22,5 cm), som låg så tätt som 30 cm cc, d.v.s. det blev 15 cm mellan åsarna. Sedan var det två tums plank till golv. Det var 15 grader kallt och blåste när vi höll på med taket.

Magasinet byggdes som lantmannamagasin till dåvarande Sundsvalls Mjölkcentral (SMC.) Det var ett stort och högt kallförråd med i princip bara fyra väggar och tak. Redan från början fanns en smal lastkaj på sidan mot järnvägen. Järnvägsspåret anslöt till kajen för de många godslasterna i järnvägsvagnar till magasinet. Gunnar Jonsson har berättat för mig att det kunde komma 300 säckar och tunga fat med melass, som skulle in i magasinet. De tekniska hjälpmedlen var mycket ringa så lossningen var ett väldigt slitsamt arbete.

Magasinet spelade en viktig roll för bönderna i Gnarp, Jättendal och även Bergsjö. Här hämtade de (och även andra) spannmål, gödning och mycket, mycket annat som behövdes i jordbruket. Här fanns också en del redskap såsom delar till slåttermaskiner och liar, m.m. Oräkneliga är de häst- och traktorekipage, som här hämtat förnödenheter. Olle Nordstrand blev redan från starten ”magasinschef.” Han hade dessförinnan, sedan 1931, arbetat på mejeriet som maskinist men även som smör- och osttillverkare. Han blev kvar i magasinet ända tills det las ner år 1971 och hade då totalt 40 års tjänst i företaget. Olle hade ”järnkoll” på sortimentet i magasinet. Vid en årlig inventering var Gunnar Jonsson där för att hjälpa till och räknade då antalet lieblad i en låda. Han meddelade Olle att det var 48 st. Men Olle svarade då att det var 49 i fjol och eftersom han inte sålt något sedan dess så borde det vara 49 även den här gången. Gunnar fick räkna om – och Olle hade rätt.

SMC upphörde och införlivades 1970 i den då nybildade Nedre Norrlands Producentförning (NNP.) När NNP i juni 1971 meddelade att magasinet skulle läggas ned blev det mycket kraftiga protester. I tidningsartiklar om detta intervjuas bönder från Bergsjö, Jättendal och Gnarp och de skräder inte orden i sin uppfattning om NNP. Från ett ”informationsmöte” i Kärnans (nuvarande Stjärnan) biolokal rapporterar Dagbladet bl.a. att NNP-styrelsen hade en svår pärs när man skulle försvara nedläggningen, att stämningen var ganska markerad och att bönderna betygsatte NNP:s presenterade beslutsunderlag som värdelöst. Jättendals- och Gnarpsbönderna var eniga och skarpa motståndare till förändringarna medan Bergsjöbönderna var något mildare i tonen.

Protesterna ledde ingen vart och i augusti 1971 upphörde verksamheten. Olle Nordstrand gick i pension och avtackades i december 1971 med blommor, ett konstverk och en minnesgåva från NNP och den dåvarande Kärnan-butiken.

Mejerimagasinet upphörde således. Nu etablerade sig Skogsdon AB här för den verksamhet jag nämnde inledningsvis. Först hyrdes huset men fro.m. 1 jan 1973 blev Skogdson AB ägare genom köp från NNP. Nu gjordes en invändig ombyggnad. Huset värmeisolerades, ett mellangolv byggdes så att övervåning tillkom, liksom kontors-, sociala utrymmen och värme m.m. Även källarutrymmena förbättrades. Omkring år 1975 köptes Skogsdon AB av Domänföretagen, ett dotterbolag till dåvarande Domänverket. Gabriel Brånby kom hit som chef och 1978 målades huset om utvändigt. Nu har dom målat granskog på väggarna, skrev min farbror Erik om huset då. Och det stämde ju. Gabriel Brånby har berättat för mig att den annorlunda väggmålningen var väldigt ändamålsenlig vid beskrivning av vägen dit för varutransporter, som kom via E 4. ”Sväng in vid Gulf-macken och kör tills ni ser ett hus med granar på”, löd budskapet (nu heter macken OKQ8.) Alla hittade rätt. Huset började nu benämnas ”Granhuset.” Men Skogsdon AB köpte i slutet av år 1978 konkurrentföretaget Nordfor Skogstillbehör i Säter och därefter flyttades hela verksamheten dit. De båda företagen slogs ihop till Nordfor Skogsdon AB. Mejerimagasinet/Granhuset blev tomt men användes under kort tid för järnvaruförsäljning.

År 1980 köptes huset av Trans Timber. Bakom det företaget låg Ola Wahlman och en grekisk-svensk kompanjon, Nicos Panagoulas. Företaget hade bildats 1974 och ägnade sig åt virkesexport till Grekland. Denna marknad tog slut och företaget började ägna sig åt import och försäljning av mattor och successivt även andra textilier. 1985 separerade ägarna varvid rörelsen och magasinet såldes. De nya ägarna flyttade under en tid rörelsen till Tjärnviks industrilokaler medan de byggde nya lokaler (Comtesse) i Söderköping, dit de sedan flyttade. Under tiden uthyrdes ”Mejerimagasinet” kortvarigt som manufaktur- och klädesbutik.

1988 återköpte Ola Wahlman magasinet av Comtesse AB och förlade sin verksamhet hit under namnet Wahlman Textil Import AB. Det ägnar sig åt import och försäljning av textilier såsom tyger m.m. i olika material. C:a fyra årsanställda arbetar nu här.

Under 2013 uppnår ”Mejerimagasinet” pensionsåldern 65 år. Magasinet är dock konditionsmässigt långt ifrån pensionsmässigt. Senast under 2012 fick det nytt yttertak. Det bastanta huset torde palla många år än utan att bli lika skröpligt som vi människor plägar bli med åldern. Så jag hoppas att både magasinet och verksamheten där lever vidare i många år ännu!

”Mejerimagasinet” idag sett från den förbipasserande järnvägen. Nu lokaler för Wahlman Textil Import AB

”Mejerimagasinet” idag sett från den förbipasserande järnvägen. Nu lokaler för Wahlman Textil Import AB

På lastkajens undersida finns öglor, där hästarna bands under lastningen från magasinet

På lastkajens undersida finns öglor, där hästarna bands under lastningen från magasinet

”Mejerimagasinet” blev ”Granhuset” under Skogsdons verksamhet här

”Mejerimagasinet” blev ”Granhuset” under Skogsdons verksamhet här

Dåvarande Kärnans butiksföreståndare Erik Murén (t.v.) överlämnar arbetskamraternas gåva  till Olle Nordstrand (t.h.) vid avtackningen 17 dec 1971 för 40 år i företagets tjänst varav 23 i Mejerimagasinet. Bilden från Dagbladet Nya Samhället

Dåvarande Kärnans butiksföreståndare Erik Murén (t.v.) överlämnar arbetskamraternas gåva till Olle Nordstrand (t.h.) vid avtackningen 17 dec 1971 för 40 år i företagets tjänst varav 23 i Mejerimagasinet. Bilden från Dagbladet Nya Samhället

 

Read Full Post »

Lite järnvägshistoria

Häromdagen åkte jag förbi Gnarps gamla järnvägsstation och upptäckte att en del av Gnarps järnvägshistoria nu går i graven. Jag stannade till och pratade med tre grabbar, som nu arbetar där med att riva det f.d. stationshuset. Trafikverket har löst in det från den förre ägarens dödsbo och låter nu riva det. Jag tog några bilder innan huset är borta.

Kom sedan på att det kanske i detta forum kan vara på sin plats att påminna lite om Ostkustbanans historia genom nuvarande Nordanstigs kommun. Jag skriver nuvarande eftersom Nordanstigs kommun kom till först lite mer än 46 år efter Ostkustbanans invigning här. Banan togs i allmänt bruk 1 nov 1927 och Nordanstigs kommun bildades 1 jan 1974.

Ostkustbanan omfattade – när den byggdes – sträckan Härnösand-Gävle. Bygget gjordes i etapper under olika tidsperioder på 1920-talet och den första delsträckan (Stugsund-Ljusne) öppnades 2 dec 1923. 1 nov 1927 togs hela sträckan Härnösand-Gävle i bruk, således även genom Nordanstig.

Då fanns här inte mindre än nio stationer. Gnarp hade fyra av dem (Årskogen, Storsvedjan, Gnarp och Ås), Jättendal tre (Bäling, Lindsta och Jättendal) och i Harmånger fanns Skarvtjärn och Harmånger.

Måndag 31 oktober 1927, d.v.s. dagen innan banan öppnades för allmän trafik, kördes ett speciellt invigningståg från Sundsvall till Gävle med högt uppsatta honoratiores med kung Gustav V i spetsen. Förutom kungen med uppvaktning medföljde statsminister Carl Gustaf Ekman, handelsminister Felix Hamrin, kommunikationsminister Carl Meurling och landshövdingarna från Västernorrlands och Gävleborgs län. Dessutom medföljde banans byggnadschef K A Lagergren, flera höga militärer och representanter för städerna längs banan. Tåget stannade vid vissa stationer. I Nordanstig skedde detta i Gnarp och Harmånger.

Till Gnarp kom invigningståget kl 12.29 för ett fem minuter långt stopp. Mottagningskommittén bestod av kyrkoherde Ernst Ålander, som var talesman, kommunalfullmäktiges ordförande Reinhold Söderlind, kommunalnämndens ordförande Anders Norin, nämndeman Lars Erik Hammar och landstingsman Per August Bergman. Dessutom deltog kommunalfullmäktiges och samtliga nämnders ledamöter. Gnarps skolbarn var samlade framför stationshuset och sjöng tillsammans med kyrkokören Kungssången under kantor Flodéns ledning. Ernst Ålander ledde utbringandet av ett leve för kungen. En historia från det här tillfället är när kungen frågade en av körmedlemmarna vad han gjorde för någonting med syftning på vilket yrke han hade. Mannen var dock så nervös att han missförstod frågan och trodde att kungen undrade om hans roll i kören. Han svarade därför med sin medfödda lite pipiga röst: – Jag är tenor!
Min farbror, Wilhelm Norman, då 12 år gammal, deltog som skolbarn i denna tillställning där han för första och sista gången fick se en livs levande kung. Han har i övrigt skildrat händelsen enligt följande:

”…kungen med uppvaktning åkte längs ostkustbanan och man stannade några minuter på småstationerna för att låta sig hyllas av allmogen. Jag var en liten skolgrabb med tvivelaktiga framtidsutsikter på den tiden och jag fick av nåder följa ljusen i klassen till den nyuppförda Gnarps järnvägsstation för att frambringa Kungssången under ledning av skolläraren, som tillika var klockare, kantor och körledare. Jag är säker på att kantorn inte var lite nervös den gången. Han kände ju sina elever alltför väl. Ljusen sjöng, de övriga höll käft och glodde på Gustav V, som viftade och ångade iväg till nästa station och en ny tappning av Kungssången.”

Och nästa station i detta sammanhang var Harmånger. Men här var stoppet endast tre minuter, från kl 12.55 till 12.58. Även här sjöng skolbarnen Kungssången under kantor Wallins ledning. I övrigt var uppvaktningen liknande den i Gnarp. Sålunda deltog Harmångers kommuns alla förtroendemän med kommunalfullmäktiges ordförande Per Olsson, kommunalnämndsordförande A Jödahl, kommunalstämmans ordförande M Bergman och kyrkoherde Holmqvist, som utbringade levet för kungen.

Tisdagen den 1 nov 1927 öppnades således Ostkustbanan bl.a. genom Nordanstig för allmän trafik. Av den första tidtabellen framgår att restiden Gnarp-Hudiksvall då var c:a 1 tim 12 min. Gnarp-Sundsvall tog ungefär samma tid medan en resa Gnarp-Stockholm tog c:a 8½ timmar. Till Gävle tog det c:a 5 timmar.

Nu utplånas således Gnarps gamla stationshus från 1927, ett öde som drabbat många andra stationshus genom åren. En del finns dock kvar som privatbostäder. Stationshuset i Gnarp har ju inte sedan 1968, när det sista persontåget avgick, tjänat som stationshus. Även det blev privatbostad så det är väl inte med någon större saknad, som gnarpsborna blir av med den här byggnaden. Möjligen väcker det en del nostalgiska känslor. Dessutom har ju numera tågtrafiken återuppstått genom X-tågen (år 2001) och ett nytt stationshus, om än i miniformat, c:a 100 m öster om det gamla är byggt!

Uppställning framför Gnarps järnvägsstation. Anledning och tidpunkt okänd. Finns någon som vet och dessutom kan identifiera några av personerna?

Kyrkokören m.fl. framför Gnarps nyuppförda järnvägsstation invigningsdagen 31 okt 1927.  Vem/vilka kan identifiera några av personerna?

   Stationshuset i Gnarp en vinterdag, på 1950-talet ?

Stationshuset i Gnarp en vinterdag, på 1950-talet ?

Gnarps f.d. stationshus i januari 2013 under pågående rivning

Gnarps f.d. stationshus i januari 2013 under pågående rivning

Den första tågtidtabellen mellan Härnösand och Stockholm på Ostkustbanan

Den första tågtidtabellen mellan Härnösand och Stockholm på Ostkustbanan

       Kung Gustav V vid invigningstågets fem minuter långa uppehåll vid Gnarps järnvägsstation                       31 okt 1927.  Mannen t.v. närmast kungen är nämndemannen Anders Valldén

Kung Gustav V vid invigningstågets fem minuter långa uppehåll vid Gnarps järnvägsstation 31 okt 1927. Mannen t.v. närmast kungen är nämndemannen Anders Valldén

Read Full Post »

Kyrkoherden Anders Nordlander

Anders Nordlander var Gnarps kyrkoherde under tiden 1 juli 1882 – 30 apr 1901, således i 19 år. Han gjorde sig under tiden i Gnarp känd som en omtyckt, engagerad, förtroendeingivande och aktad kyrkans man. Men strax efter flytten från Gnarp började saker uppdagas, som radikalt kom att förändra bilden av denna kyrkoherde.

Anders Nordlander var född år 1847 i Hassela, tog studentexamen i Hudiksvalls läroverk år 1973 och prästvigdes år 1875. 35 år gammal kom han 30 juni 1882 till Gnarp från en komministertjänst i Hagby-Ramsta (i nuvarande Uppsala kommun.) På flytten medföljde också hans hustru Emelie Sofia och en dotter född 1878. Under tiden i Gnarp utökades familjen med en son (1884) och ytterligare en dotter (1888.)

Nordlander gjorde sig känd som en mycket uppskattad kyrkoherde. Han engagerade sig i samhällslivet i Gnarp och många är de tidningsartiklar jag hittat där han figurerar i olika positiva sammanhang, bl.a. i den då spirande och växande godtemplarrörelsen. Han blev lite av ”allt i allo” och anförtroddes många förtroendeuppdrag. Han blev också känd för sin givmildhet till fattiga och andra hjälpbehövande. I en av de tidningsartiklar jag har sägs att ”fler än en medellös ung man har honom att tacka för sin utkomst och framgång” och att ”i Gnarp fanns mången, som understöddes av honom både med pengar och in natura.” Nordlander var även känd som en välbärgad man utan ekonomiska bekymmer och donerade 2000 kr till en egnahemsfond för mindre bemedlade och lika mycket till en missionsfond.
I ovan omnämnda tidningsartikel sägs också att ”Nordlander har i många år varit sjuklig och tung till sinnes” och att han i förtroende till en person han brukade umgås med vid flera tillfällen utryckt ”farhågor för att något skulle inträffa med honom.” Exakt vari dessa farhågor bestod sägs inte i artikeln.

Under sin tid i Gnarp gjorde Nordlander även en resa till ett antal bibliska platser och länder. Resan gjordes under c:a 1½ månad i oktober-november år 1898. Den gick söderut genom hela Europa, vidare bl.a. till Turkiet, Libanon, Syrien, Israel, Jordanien och Egypten. Han skrev därefter den 480-sidiga boken ”Reseminnen från det heliga landet”, som utkom år 1899.

Nordlander slutade som kyrkoherde i Gnarp och flyttade till en ny sådan befattning i Alfta fr.o.m. 1 maj 1901. Efter hans flytt började man i Gnarp hitta en del underligheter och rena oegentligheter i skolräkenskaperna (skolan löd ju under den här tiden under kyrkan.) Den fortsatta utredningen visade på många fall av fiffel med kvitton och förfalskningar, inköp för privat bruk som betalats av skolkassan, virkesförsäljning från prästbostället där pengarna gått till Nordlander själv, o.s.v. Dessutom uppdagades att Nordlander tagit betalt för tjänster, som ingick i hans ämbete att utföra utan avgifter. Exempel var utfärdande av prästbetyg och undervisning av nattvardsbarn (motsvarar nutidens konfirmationsundervisning.)

Utredningen ledde till att den då tillförordnade länsmannen Karl Lindström i Gnarp begärde att få Nordlander häktad. Häktningen skedde i Alfta lördagen den 31 aug 1901. Dagen efter, på morgonen söndag 1 sep, kom han till kronohäktet i Hudiksvall i väntan på rannsakning inför Bergsjö häradsrätt anklagad för förfalskning och bedrägeri.

Även i Alfta gjordes nu en revision för att undersöka om det även där förekommit oegentligheter under de 4 månader Nordlander då hunnit tjänstgöra där.

Vid rättegången 12 oktober 1901 var således Nordlander anklagad för

  • 25 förfalskningsbrott under åren 1887-1899 på tillsammans nära 2 500 kr
  • nio bedrägeribrott under åren 1893-1900 för 425 kr
  • att han vid flytten till Alfta tagit med en låda med slöjdverktyg värd 44 kr från en av Gnarps skolor
  • olovlig virkesförsäljning från Gnarps prästboställe
  • olagligen uttagna avgifter för betyg och undervisning av nattvardsbarn

Omräknat till dagens penningvärde motsvarar de summor han dömdes för  totalt c:a 165 000 kr.

Häradsrättens dom mot Nordlander blev hård. Den löd på 4½ års straffarbete och att vara medborgerligt förtroende förlustig intill ett år efter frigivningen. Nordlander förklarades också ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Vidare dömdes han till skadestånd för de medel han orättmätigt tillskansat sig.

Nordlander var mycket missnöjd med domen och överklagade till Svea hovrätt. Där fick Nordlander 24 feb 1902 straffarbetstiden nedsatt till 2½ år efter att hovrätten ”bl.a. fäst avseende vid ett utlåtande av Medicinalstyrelsen… och synnerligen förmildrande omständigheter…”
Men Nordlander var ändå inte nöjd och gick vidare till ”Kongl. Maj:t” med en nådeansökan. Den avslogs i början på juni 1902. Svea Hovrätts dom kvarstod således. Under överklagnings- och nådeansökningstiden förvarades Nordlander på kronohäktet i Hudiksvall. 13 juni 1902 överfördes han till Centralfängelset på Långholmen. År 1903 gjorde han därifrån en ny nådeansökan, som också avslogs. Han frigavs 22 april 1904 efter att ha avtjänat sin 2½-åriga strafftid. Färden gick då till Örbyhus (i nuvarande Tierps kommun.) Han flyttade till Stockholm i oktober 1904. Då tituleras han ”kamrer.” Denna titel har jag även hittat år 1906 och när han 63 år gammal avled av sjukdom 17 nov 1910.  Av kyrkobokföringen framgår att familjen följde med i samband med flyttningarna.

Man kan undra hur denna händelse mottogs bland Gnarpsborna. Den måste ha slagit ned som en bomb i Gnarp på den tiden även om Nordlander redan lämnat Gnarp när brottsligheten uppdagades. Men sannolikt blev det ett vanligt samtalsämne runt om i stugorna. Den högt aktade prästen, själva symbolen för pålitlighet och förtroende, hade begått allvarliga ekonomiska brott! Förmodligen var väl en mycket vanlig kommentar ”vilka tider vi lever i när man inte ens längre kan lita på prästen!” Det är väl ungefär samma kommentar, som vi skulle fälla, om detta hände idag.

Anders Nordlander som kyrkoherde i Gnarp och straffånge i Centralfängelset på Långholmen

Anders Nordlander som kyrkoherde i Gnarp och straffånge i Centralfängelset på Långholmen

Anders Nordlanders 480-sidiga bok om sin resa till ”Det Heliga Landet”

Anders Nordlanders 480-sidiga bok om sin resa till ”Det Heliga Landet”

Read Full Post »

Vid gatukorsningen Kyrkvägen – Armévägen i Gnarp finns ett välkänt hus, som under sin över 120-åriga era undergått flera förändringar. Det är nu åter under omvandling. Huset har haft flera olika ägare och användningssätt. Så vi tar historien från början:

Godtemplarlogen i centrala Gnarp bildades 25 februari 1883. En av uppgifterna blev att bygga en godtemplarlokal och den 7 sep 1890 invigdes den nya lokalen. Hudiksvallsposten rapporterar 10 sep 1890 från invigningen bl.a. följande:

Logen Gnarps medlemmar började i våras, strax väster om kyrkan, bygga ett eget ordenshus, som de nu med sällspord enighet och iver fått färdigt så att det förliden söndagsafton kunde invigas. Folk hade samlats från när och fjärran så att det tämligen rymliga huset ej kunde rymma alla. Kyrkoherden på platsen öppnade mötet med ett föredrag som behandlade ”dryckenskapslagen, dess beskaffenhet, anledningar och botemedel.” Därpå riktades några erkänslans och uppmuntringens ord till logens medlemmar, som stående lyssnade därtill…” Horn- och strängaspel samt sång utfördes nu omväxlande varpå kaffe med dopp och vistelse i det fria följde. Därpå talade hr Nyhlén om den ”absoluta nykterheten” samt till sist kyrkoherde Rosander om ”Guds hus och rövarkula”, vilka samtliga föredrag åhördes med livlig uppmärksamhet och lämnade festen ett i allo gott och minnesrikt intryck.

Om Godtemplarlogens arbete från starten fram till byggandet av Godtemplarlokalen – och även en tid efteråt – gått bra och i hyfsad enighet så började nu problemen. Stora meningsmotsättningar och osämja om verksamhetens inriktning och innehåll blev till slut så förlamande och skapade sådan olust att Logen år 1896 avhände sig lokalen. Den övertogs då av Frälsningsarmén, vars Gnarps-kår hade bildats i slutet av år 1891. I en tidningsartikel från bildandet står att man ämnar förhyra godtemplarhuset i Gnarp för att där fortsätta sin verksamhet.” Nu blev man således dess ägare och huset förvandlades till ”Frälsningsarmén” under vars namn huset än idag kanske är mest känt. (Stämningarna i Logen förbättrades sedermera och man byggde sin nya godtemplarlokal, nuvarande Blå Gården, som togs i bruk i oktober år 1900.)

Frälsningsarmén bedrev en livlig verksamhet och mest kända torde julottorna vara. Det blev tradition för många gnarpsbor att först bevista julottan i kyrkan, som då började kl. 06.00, och därefter traska över till Frälsningsarméns julotta, som brukade börja senare.
Men med tiden avtog även Frälsningsarméns Gnarpsverksamhet för att till slut avsomna. År 1959 sålde Frälsningsarmén huset för 12 000 kr till Gnarps Lottakår. Lottakåren hade bildats redan i december 1940 och fick nu äntligen också en egen lokal. Frälsningsarmén i Gnarp förvandlades nu till ”Lottagården.” Efter köpet började lottorna renovera huset och söndagen den 8 sep 1963 invigdes den nya Lottagården samtidigt som Gnarps hemvärn firade sitt 20-årsjubiléum här. Invigningen och jubileet inleddes med högmässa i kyrkan under ledning av dåvarande kyrkoherde Clarence Kaping. Därefter fortsatte firandet i Lottagården med medverkande av bl.a. översten Sten Sture Ancarcrona från FO 21 i Gävle och vice ordföranden i Gävleborgs läns lottaförbund, Lillie Lindström, även hon från Gävle.

Men även Gnarps lottakårs verksamhet avtog med tiden och huset blev överflödigt. Lottakåren sålde år 2001 huset för 20 000 kr till Magnus & Sarah Bjerner. Köpeskillingen skänktes till Ungdomsfonden i Gnarp och delar av inventarierna (t.ex. tavlor av Gnarpskonstnärer och en del möbler) skänktes till Bergesta servicehus. I samband med försäljningen upplöstes Gnarps lottakår varvid dess verksamhet definitivt upphörde.

Under åren 2004-2006 uthyrdes huset till Nils Aidehag, som bedrev fotoateljé här.

Nu är huset åter under ombyggnad för ägarnas bostadsändamål. Exteriört ser det nu ut som på bilden nedan. Jag önskar lycka till med den kommande nya bostaden! Jag hoppas också att de tidigare ägarna ”går igen” lite så att innehavarna ibland kan förnimma historiens vingslag från Logens forna nykterhetstal, Frälsningsarméns sång- och musikglädje och lottornas försvarsvilja!

Godtemplarhus, Frälsningsarmélokal, lottagård, fotoateljé och snart bostad är detta hus’ karriär tills idag

Godtemplarhus, Frälsningsarmélokal, lottagård, fotoateljé och snart bostad är detta hus’ karriär tills idag

Read Full Post »

Vid mina studier av gamla dagstidningar har jag funnit ett par artiklar/annonser om fester på Strömnäset i Gnarp. Den ena är från 28 aug 1937 där bl.a. dragkamp mellan Gnarp och Jättendal om ett nyuppsatt vandringspris utlovas. Domare blir den erfarne Pettersson-Sverige, sägs också i denna artikel. I övrigt utlovas sedvanliga festanordningar och dans m.m.  3 juni 1939 fanns i Hudiksvalls-Tidningen både en artikel och annons för ”Sommar-Festen å Strömnäset i Gnarp lördag 3 juni och söndag 4 juni”. Även här utlovas dragkamp mellan Gnarp och Jättendal om vandringspriset. Uppgifterna föranledde mig att börja efterforska mer uppgifter om denna festplats, som jag innan jag råkade se artiklarna i tidningen, aldrig hört talas om.

Minnesgoda äldre Gnarpsbor har nu berättat för mig att denna festplats låg på en holme i Gnarpsån bakom bastubyggnaden i Gällsta. Men festplatsen var sällan benämnd Strömnäset utan vanligen kallad ”Myggnäset” p.g.a. sin mycket rika myggförekomst. Från fastlandet gick en träbro över ån till holmen på dess sydvästra sida. Festplatsen byggdes av Gällsta Bollklubb, som bildades 1933. Man gjorde även en fotbollsplan intill nuvarande landsväg i Gällsta och från början hade föreningen fester i Gnarpsbaden för att få in pengar till verksamheten. Senare byggdes festplatsen på ”Myggnäset”. Exakt när verksamheten här började och upphörde har jag inte lyckats få fram. Sannolikt blev det en mycket kort period. Här fanns en utomhusdansbana, lotteristånd och servering m.m. (i annonsen 1939 nämns ”storslagna anordningar.”) Av annonsen och artiklarna framgår också att arrangören var Gällsta SK. När föreningen bildades var namnet Gällsta BK men om det ändrades senare eller om annonsbeställaren angett fel uppgift vet jag inte.

Jag har besökt platsen för att försöka hitta några rester eller minnen efter festplatsen. Man kan möjligen skönja att en väg eller stig gått längs ån. Av bron till holmen finns inte ett spår så jag kunde tyvärr inte komma över dit. Holmen är numera helt skogbevuxen och man kan svårligen föreställa sig att här funnits en festplats.

I mitt korta rotande om den här festplatsen fick jag vetskap om en händelse, som knappast låg på rätt sida om lagen. Men den torde för länge sedan vara preskriberad varför jag återger den: Förr i tiden kunde festarrangörer teckna regnförsäkringar, som vid regnväder kunde kompensera en del av publikintäktsbortfallet. Men det var strikta regler för detta, bl.a. måste regnmängden uppgå till en viss förutbestämd miniminivå. Vid en av festerna blev det regn, som troligen avskräckte en del publik. Föreningen hade köpt en regnförsäkring av Gustaf Pettersson, ”Pettersson-Sverige.” Men regnmängden uppgick dock inte till sådan nivå att det skulle bli någon ”utdelning” från försäkringen. En person i arrangörsstaben fann sig då föranlåten att fylla på regnmätaren till stipulerad vattenmängd varefter man kunde kvittera ut 1 500 kr från försäkringen. Så kanske gick den här festen ihop ändå, trots regnet.

Nu råder lugn på ”Myggnäset.” Dragspelmusiken och festglammet har för länge sedan, kanske c:a 70 år, tystnat. Endast trädens sus och forsens brus, där bron gick över ån, hörs numera. I övrigt torde de enda ljud och den enda dans, som förekommer här idag, vara myggornas! De har inte övergett platsen.

Festannons införd i Hudiksvalls-Tidningen lördag 3 juni 1939

Festannons införd i Hudiksvalls-Tidningen lördag 3 juni 1939

Här gick förmodligen vägen ned till bron över ån till ”Myggnäset”

Här gick förmodligen vägen ned till bron över ån till ”Myggnäset”

”Myggnäset” i Gnarpsån idag sett från åstranden. Här någonstans bör bron ha funnits

”Myggnäset” i Gnarpsån idag sett från åstranden. Här någonstans bör bron ha funnits

Read Full Post »

I Hudiksvallsposten 29 juli 1891 har jag hittat nedanstående historia från ett av Gnarps fiskelägen (tyvärr framgår inte vilket. På den tiden fanns ju fiskelägen åtminstone i Ragvaldsnäs, Norrfjärden, Vattingen och Sörfjärden.) Rubriken på artikeln är ”En ”bitande” käring:

Vid en fiskehamn i Gnarps socken har nyligen inträffat följande tragikomiska scen:

”Rännare-Lena” är väl bekant såsom den ledande själen i de prat- och grälsjuka kaffesystrarnas rund. Ofta kommer hon i delo med sina nära och kära, och då sparas varken på ord eller handklappningar i form av – örfilar. Detta fick en representant av det ”otäcka” könet erfara en dag i sistlidna vecka. Personen i fråga, en fiskare, var för tillfället betagen av dryckjom och därunder ute och tog sig en promenad för en nypa luft i fiskehamnen. ”Rännare-Lena”, såsom allestädes närvarande, sammanträffade med flanören och fann naturligtvis stunden gynnsam att få sig en extra dust. I ett nu befann sig de båda kontrahenterna i luven på varandra. De stridande lågo snart på valplatsen, en sandhög, och här rök hårtofsar och sand om varandra. Med ett bitande hugg i den manlige kämpens hand avbryter plötsligt Lena det stora frispektaklet, betraktat under ihållande skrattsalvor av platsens fiskarebefolkning.

Det sällsamma uppträdet medförde, förutom det extra nöjet, den nyttan att den förut beskänkte fiskaren efter stridens slut var nykter som den redligaste godtemplare. Det är ju skönt när nytta och nöje kunna förenas.

Mina kommentarer:
Ordet ”valplatsen”, som förekommer i texten, är ett gammalt ord för stridsplats eller slagfält.

Tyvärr har jag inte – trots ett flertal telefonsamtal till personer med anknytning till Gnarps fiskelägen – lyckats få fram vem Rännare-Lena var och i vilket av fiskelägena denna händelse utspelade sig. Om någon av er läsare kan ge mer ljus över detta så emotser tacksamt era kommentarer!

Hur som helst så verkar Rännare-Lena ha varit ett rejält rivjärn!

Read Full Post »

Older Posts »