Feeds:
Inlägg
Kommentarer

De flesta av er har säkerligen sett rubrikens namn och årtalet 1785 på gamla milstolpar längs våra vägar. Men vad döljs egentligen bakom rubriken och årtalet? Det ska jag här försöka reda ut!

I 1649 års ”Krogare- och Gästgifware Ordningh” (med tillägg 1651, 1664, 1734 och 1762) ingick även regler för skjutsordning, d v s den tidens system för att resa inom landet. Inom vissa avstånd skulle finnas s.k. skjutshåll, en slags hållplats mellan resmålen. På varje skjutshåll var bönderna skyldiga att ställa upp med hästar och åkdon för att föra resenärerna vidare till nästa skjutshåll där en ny bonde tog vid o.s.v. Bönderna var således – med högst blandade känslor – nyckelpersoner i de ”forntida” kommunikationerna.

De första milstolparna tillkom redan år 1663 och uppsattes med en mils avstånd från varandra.
En mil var på den tiden 10 688 m d.v.s. nära 700 m längre än dagens mil (nuvarande metersystem infördes i Sverige 1878 och då blev milen 10 000 m.) Milstolparna ingick således i det gamla skjutssystemet och var en sorts avståndsmätning (även för att beräkna skjutstaxan.)

Senare kom milstolpar att sättas upp på var fjärdedels mil, 2 672 m, varför de också fick benämningen fjärdingsstolpar. På stolparna finns beteckningarna ¼  mil, ½ mil, ¾  mil och 1 mil.

År 1781 blev Fredrik Adolf Ulrik Cronstedt landshövding i Gävleborgs län. Han arbetade bl.a. för att förbättra vägsystemet och återigen tvingades bönderna vara med och betala. År 1785 meddelade Cronstedt att fjärdingsstolpar skulle uppsättas på varje kvartsmil längs länets dåvarande landsvägar.

Det är således förklaringen till de stolpar vi ser än idag längs de vägar, som då var våra allmänna landsvägar. Historiskt är de idag intressanta eftersom de ger kunskap om var landsvägarna gick på den tiden.

I Hälsinglands göts c:a 300 stolpar av tackjärn vid Hällbo Masugn (tillhörig Kilafors bruk.) C:a 200 av dessa finns kvar idag och flertalet av dem renoverades av historiska skäl omkring 1980.
På stolparna finns överst dåvarande kung Gustav III:s namnchiffer, därunder avståndet och underst landshövdingens namn, F. A .U. Cronstedt.

Förkortningen F . A. U. har lockat allmogen till åtminstone ett par alternativa tolkningar av landshövdingens tre förnamns initialer. Tolkningen ”Fan anamma uslingen Cronstedt” torde bl.a. få tillskrivas bönderna, som fick vara med och betala medan tolkningen ”Far aldrig utan cognac” troligen får tillskrivas folkhumorn.

Sven 1

Fredrik Adolf Ulrik Cronstedt, landshövding i
Gävleborgs län 1781-1812, avled år 1829.

Sven 2

Fjärdingsstolpe visande ½ mil längs gamla landsvägen i Bäling, Jättendal.

Annonser

Gökblod

Här kommer en artikel besläktad med alknottrorna, som jag tidigare (11 nov 2011) skrivit om i detta forum. Den här gången handlar det om ett likartat fenomen, gökblod, som kan drabba björkarnas blad.

Jag har sett det ett antal gånger, men det verkar inte vara lika vanligt som alknottrorna. Man känner igen det på att björkens blad blir mörkt blodröda. Förr i världen trodde man att göken hade spytt blod på bladen så att de blev blodfärgade, därav namnet gökblod. Men göken är helt oskyldig till fenomenet och sanningen är en helt annan:

 Den röda färgen förorsakas av ett mycket litet gallkvalster (spindeldjur) med det latinska namnet Eriophyes longisetosus, som lever i björkbladen. Jag har även hittat ett svenskt namn, Rött björkfiltgallkvalster. Kanske har flera av er sett det här och undrat vad det är? I så fall har jag förhoppningsvis nu stillat er nyfikenhet!

 

Sven1

 

Sven2

Bilderna visar björklöv vid stigen Gällsta – Vettberget i Gnarp, som fått gallkvalstret Eriophyes longisetosus som ”hyresgäster.”

 

 

Intill den gamla landsvägen i Årskogen (dåtidens E 4 anpassad för hästskjutsar och vandrande), alldeles intill gränsen mot Medelpad, finns en plats med dystra minnen. Det är en gammal avrättningsplats, där grova brottslingar efter rättegång och dom fick sona sina liv. Platsen skulle idag knappast väcka någon uppmärksamhet om det inte vore för den minnessten, som år 1998 sattes upp här av hembygdsföreningarna i Gnarp och Njurunda samt ett uppsatt minnesmärke, se bilder här nedan.

Bild 1

Hur många, som här abrupt har fått sona sina brott med livet och ligger begravda här, har jag ingen aning om. Jag känner dock till två fall, som jag här ska berätta om:

  1. Två kamrater, båtsmannen Olof Persson och Björn Nilsson, båda från Anundsjö socken i Ångermanland, hade fått tjänst i Karlskrona. Hösten 1685 hade de gått hem till Anundsjö, en c:a sex veckors vandring. Hösten 1686 påbörjades vandringen tillbaka till tjänsten i Karlskrona. Efter en dryg vecka kom de till Njurunda där de hos kopparslagaren förplägades med brännvin och öl för att de skulle ta med sig ett brev till hans styvson, som också tjänstgjorde som båtsman i Karlskrona. Senare på kvällen blev de båda kamraterna ovänner och under rusets inverkan blev Björn Nilsson mördad av sin kamrat, som stal hans pengar och några andra saker. Olof Persson dolde Björn Nilssons kropp under ris i skogen. Men våren 1687 upptäcktes liket av en bondes hund och hela historien rullades upp. Olof dömdes till döden och avrättningen skedde på den här platsen i Årskogen.
  1. Den andra avrättningen ägde rum den 16 juli 1851. Den är betydligt mer känd än den förra och blev också den sista avrättningen i Hälsingland. Vi tar historien från början till slut:

I början av november år 1849 kom Jon Andersson vandrande söderifrån till Årskogen.   Han sökte arbete och fick anställning hos landbonden och kolaren Johan Höglund, som samma år hade fått ett arrendekontrakt med Galtströms Bruk. Johan var då 35 år gammal och gift med Greta Danielsdotter, 40 år. De bodde i norra delen av byn och fick åtta barn, (varav två dog), det äldsta då 15 år. Det yngsta föddes i mars 1850.

Johan Höglund och hans hustru hade tidigare straffats för stöld och av rättegångsprotokoll m.m. framgår bl.a. att Johan Höglund var ”illa beryktad” och att hustrun var ”känd som den fräckaste och föraktliga bland kvinnor”. Av källorna framgår också att Johan Höglund inte nekade till lite brännvin då och då.

I södra delen av Årskogen bodde kolaren Johan Andersson, då 33 år gammal, tillsammans med sin hustru Brita Elisabeth Jonsdotter, 32 år. De fick fyra barn varav ett avled år 1846, endast tre år gammalt. År 1849 fanns två barn, det äldsta då 8 år. Ännu ett  barn föddes i april 1850. Även Johan Andersson hade haft vissa problem med rättvisan och var således dömd för stöld. Även han var känd för att inte spotta i glaset. Båda familjerna levde, som så många andra på den tiden, under mycket knappa ekonomiska förhållanden.

När Jon Andersson fick arbete hos Johan Höglund medförde han en plånbok med drygt 72 Riksdaler. Han lämnade plånboken till Johan Höglunds hustru Greta för förvaring. Greta var inte sen att undersöka plånboken och rykten började gå om Jons tillgångar. Under sin anställning hos Höglund lånade Jon Andersson ut en del pengar till Höglund och dessutom hade Jon Andersson snart en fordran på elva Riksdaler för arbete åt Höglund. Jon blev av grannar rådd att återta sin plånbok eftersom hans arbetsgivare inte ansågs pålitlig. Han åtlydde detta råd.
Johan Höglunds hustru Greta började prata om att det blev för dyrt att ha Jon Andersson anställd och att man borde göra sig av med honom. Hon försökte påverka maken att göra sig av med Jon, komma åt hans pengar och bli kvitt skulden till honom.

Måndagen den 17 december år 1849 gick Johan Höglund och Johan Andersson i onyktert tillstånd omkring i granngårdarna i Årskogen och festade. Samma kväll lånade Höglund en skrinda av en granne för att på tisdagen fara till Sundsvall.

På morgonen tisdag 18 december kom Greta till Johan Andersson och bad honom att på eftermiddagen följa med maken Johan Höglund till Sundsvall och på vägen dit döda Jon Andersson och ta hans pengar, som de sedan skulle dela. Jon skulle i förväg skickas iväg till kolmarken, som låg c:a 4 km norr om Hälsingegränsen, varefter Johan Höglund och Johan Andersson skulle ansluta senare. På eftermiddagen spände de för den lånade skrindan och gav sig iväg. De styrkte sig under vägen med medhavt brännvin. På vägen mötte de Jon Andersson, som nu börjat gå hem från kolmarken. De övertalade honom dock att vända och följa med till kolmarken igen. De åkte med hästen och skrindan så långt det gick in i skogen varpå de band fast hästen och gick till fots den sista biten till kolmarken. Johan Andersson erbjöd sig att bära Jons yxa och gick först. Efter honom gick Jon och sist Johan Höglund. Då de kom fram mellan kolarkojan och kolmilan vände sig Johan Andersson om och slog flera slag med yxan i huvudet på Jon Andersson, som segnade ned och dog. De tog därefter hans plånbok, gick in i kolarkojan, delade pengarna och brände upp en del av Jons kläder m.m. De lastade sedan liket i skrindan och fortsatte i mörkret färden mot Sundsvall. I Njurundabommen slängde de från bron över Ljungan liket i älven. De fortsatte därefter till Svartvik där de övernattade hos en svåger till Johan Andersson. På morgonen onsdag 19 december fortsatte resan till Sundsvall, där båda julhandlade för totalt c:a 33 Riksdaler. Jon Anderssons försvinnande och de båda herrarnas nya välstånd väckte misstankar och ledde till besök från länsman, som dock inte kunde leda något i bevis.

Tisdagen den 23 april 1850 hittades dock liket i Ljungan och det fastställdes snabbt att det var den mördade Jon Andersson. 25 april häktades Johan Andersson och Johan Höglund misstänkta för mordet. De nekade men den 30 april 1850 föll de till föga och erkände. Rättegången inleddes 18 maj 1850 men då tog båda tillbaka sina tidigare erkännanden. De fortsatte sedan att neka vid påföljande rättegångsdag 15 juni.  Efter ytterligare rättegångsdagar 6 och 27 juli samt 15 och 31 augusti 1850 blev successivt vittnesmål och bevisning alltför starka och erkännandena kom efterhand. Johan Andersson och Johan Höglund dömdes 31 augusti 1850 till döden genom halshuggning. Efter granskning av Svea Hovrätt fastställdes denna dom den 1 april 1851. Därefter skickades nådeansökningar, som så småningom avslogs. Höglunds hustru Greta dömdes till tre års arbete på tukthus för medhjälp till mordet. Hon dog p.g.a. sjukdom under denna tid.

Datum för verkställande av domen mot Johan Höglund och Johan Andersson fastställdes till 16 juli år 1851. Nedtecknade ögonvittnesuppgifter berättar att det var en mycket publikdragande tillställning. Folk hade gått långväga hit och t.o.m. klättrat upp i träden för att se så bra som möjligt. En stor skara män var uppbådade för att bilda en c:a ett tunnland (= c:a 5000 m2) stor spetsgård kring själva förrättningsplatsen. Spetsgården var en kedja av män försedda med spetsade käppar, som riktades snett uppåt och inåt som staket och vaktstyrka runt platsen. I spetsgården skulle även en präst befinna sig för att meddela de dömda den sista styrkande trösten.  Bödeln Jacob Gyll från Umeå, (farfars farfars far till förre Volvo-VD:n Sören Gyll) fanns på plats i en liten riskoja intill avrättningsplatsen, där han anlagt stupstocken och grävt graven.

När bilan föll berättas om att ”folk svimmade i klasar” och att även en del av dem som klättrat upp i träden svimmade och ramlade ner. Efter bödelshuggen sparkade bödeln ner kropparna och huvudena i graven.

Bild 2

      Illustration av spetsgård kring avrättningsplats (hämtad från artikel om Källbackens avrättningsplats i Häggsjö by på gränsen mellan Ångermanland och Medelpad)

 

Följande utdrag ur ”Anteckningar över avrättningen i Gnarp mot gränsen till Medelpad år 1851” är nedtecknat av Gustaf Forslöf från Stering i Harmånger på grundval av de uppgifter hans far Per Forslöf, född år 1827, berättat för honom. Per Forslöf berättar:

”Jag har varit med på åtskilliga händelser under min levnad, men avrättningen på Gnarps och Medelpadsgränsen var den ruskigaste jag varit med om. Hade jag ej haft de nerver och den natur jag har, hade jag aldrig stoppat.” Han berättar också att han tillsammans med en kamrat gick till fots från Skesta i Gnarp till länsgränsen i norr (c:a 20 km enkel väg) för att beskåda avrättningen.

”När jag kom till avrättningsplatsen var tiden inte inne för det ovanliga, som skulle ske. Folk hade emellertid börjat strömma till i stora skaror. De som uppbådats för att bilda spetsgård hade kommit och dessutom en ansenlig skara till. Jag använde tiden för att taga mästerman i beskådande. Han var född i Finland och hade förut varit knekt. Han såg ful ut, men han var god att tala med, sade far. Han var omkring 50 år, klädd i enkla vadmalskläder. Hans enda tjänstetecken utgjordes av en liten guldring i högra och en större sådan i vänstra örat. I denna ring hängde en liten guldbila som tecken på värdigheten.

När spetsgården var ordnad hade man fått en vid ring som av far beräknades vara omkring ett tunnland. Innanför spetsgården fanns endast stupstocken, graven och c:a 9 alnar (1 aln = 59,4 cm) därifrån en liten riskoja i vilken mästerman Gyll satt och väntade. Efter åtskillig väntan anlände länsman till häst (alla väntade på honom ty han skulle föra kommandot.) Det visade sig emellertid att hans nerver icke voro gjorda för sådant, som här skulle utföras.

När allt var i ordning öppnades spetsgården vid landsvägen och fångkärrorna lossades på sitt innehåll, de båda delinkventerna (brottslingarna) och en präst, som skulle bereda dem till döden. Sedan länsman konfererat med mästerman försvann denne till sin riskoja. Länsman började sedan läsa upp Kunglig Majestäts nådiga utslag, varigenom Höglund och Jan Annersa (= Johan Andersson) för mord dömts att mista livet genom halshuggning. Ju längre länsman läste, desto svagare blev hans röst. Hans händer darrade och till sist blev han nästan mållös. När han stammat sig igenom utslaget gav han hästen sporrarna och försvann som en vind norröver. Han överlämnade återstoden till mästeman Gyll.

Far berättar hurusom han klättrat upp i ett träd närmast stupstocken för att kunna följa med och höra vad som yttrades. Klockan är 10 på fm. och skarprättaren ger order att han är redo.

–     Färdig är jag, säger Höglund

–   Var inte så bråttom, Höglund, säger prästen. Kanske Jan Annersa vill börja gå fram ?

–    Ja, säger Jan Annersa, det är väl detsamma vem som börjar, vi skola väl den vägen fara. 

Jan Annersa går härefter fram till stupstocken. Han är barhuvad och utan bindel för ögonen samt går ensam. Han står och ser på hur mästeman ”dukat” åt honom. Gyll syns ej till. Han ligger i sin riskoja och bidar sin tid. En person säger till Jan Annersa hur han skall lägga sig.

Han ställer sig på ena knät, men det passar inte. Han byter om knä, men det passar lika illa.

Mästerman har kommit fram och står med bilan och väntar.

–  Nej, vänta du, vi ska fresta först, säger delinkventen till den väntande skarprättaren.

Jan Annersa reser sig upp och ropar:

–  Detta är en glädjens dag för mig!

varefter han kastar sig på stupstocken. Mästerman hade väntat på detta och på kortare tid än jag hinner berätta är Jan Annersa delad i två delar. Mästerman sparkar sedan ned kroppen och huvudet i graven. Far berättar att blodet sprutade fram ända till spetsgården och folket som stod vid ena sidan intill stupstocken. En av spetsgårdsmännen fick blod på ena skon och var nära att dåna. 

Sedan var det Höglunds tur. Mästerman gav order om att Höglunds ögon skulle förbindas, vilket även skedde. En broder till Höglund från Medelpad eller Jämtland gick på höger och prästen på vänstra sidan. Höglund kände sig för med händerna på den blodiga stupstocken hur han skulle ligga och på ett hade skarprättaren fullgjort sitt värv varpå han försvann till sin rishydda. Väl utkommen därifrån tog mästerman prästen i skarp upptuktelse för att han låtit Jan Annersa gå fram utan bindel för ögonen. Det var ord och inga visor prästen fick höra om vad präster brukar göra. Slutorden voro:

      –   Icke har du studerat vad du skall göra, men du har väl studerat vad du skall ha ! 

Min far berättar att prästen, utan ett ord till försvar, tog emot alla de hårda ord han fick. Han kände sig antagligen skuldmedveten.

Far berättar också att det var många som av nyfikenhet kom till avrättningsplatsen, som ej hade nerver att tåla se på detta. Dom svimmade, en stor hop. Jag minns att jag frågade min far om inte han kände med sig att även han kunnat tuppa av. Jag fick svaret:

      –   Ingalunda min gosse, mina nerver dom tål bra mycket dom !

 

 En följd av avrättningen blev att 9 barn i åldrarna 1-17 år förlorade sina familjefäder och sex av dem även sin mor (Greta), som dog under sin tid på tukthuset.

               

                

Källor:

Händelser kring mordet på Jon Andersson av Eric och Anna Vikström (1998)

Historien om den sista avrättningen i Årskogen 16 juli 1851 av Yvonne Gröning

Anteckningar över avrättningen i Gnarp mot gränsen till Medelpad av Gustaf Forslöf, som nedtecknat sin fars, Per Forslöf, berättelse om mordet och avrättningen.

Inga-Lisa Nordin, född Wedin, i Grängsjö, Gnarp (den avrättade Johan Andersson var hennes fars morfars far)

Nordisk Familjebok/Uggleupplagan. 26. Slöke-Stockholm

Ett flertal tidningsartiklar

Nedanstående visa med 29 verser har jag fått av Börje Olsson, bördig från Bymogarna i Gnarp, numera bosatt i Hudiksvall. Hans syster Ingrid var uppväxt i Tjärntorpet väster om Åstjärn, där hon också bodde en stor del av sitt liv. Hon avled nu i sommar (bosatt i Bredsand, Kvissleby) och vid urstädningen efter henne återfanns den här visan, som hon hade fått tag på år 1938.

Visan är ett intressant tidsdokument. Jag har efter visans sista vers gjort en del
kommentarer, som förtydligar/förklarar en del av visans innehåll men det finns även en del frågetecken, som vore intressant att få uträtade. Hoppas att ni läsare kan bidra med något:

1. En visa jag sjunger om flickor och kor,
som här uti skogen om sommarn bor
och om de, som täljer de sparrarna små,
som kallas egyptiska sparrar också.

2. Här börjades tälja på nittiotvå
och folk kom det hit, både stora och små
med yxan på armen och maran på rygg.
De slogo sig neder i skogen som mygg.

3. En dag hördes ljuda ett rop om varann:
”Idag ska vi strejka varendaste man,
för högre betalning det måste vi ha
om vi dessa sparrar tillhopa ska dra!”

4. Men nästa dags morgon vi lunkar åstad.
Vi knogar i skogen om inte så glad.
Men på vår begäran så svartes det nej
och högre betalning det fingo vi ej.

5. I vinter vi hade en proviantör,
som heter Kristina, från Grängsjö hon är.
Men fläsket hon hade var gammalt och härskt.
Men ”kicka” hon sade, ni snart ska få färskt,

6. ty jag skall snart slakta min präktiga gris,
som jag har där hemma. Ni ska få gott pris,
men först må ni äta det fläsket jag har
för annars så blir det här liggande kvar.

7. Att handla hos Berglund det kan vi nog få.
Men vill vi då pruta så låter det så:
”Vad står ni och pratar för skit mitt på dan?
Jag säljer för samma, som de göra i stan!”

8. Vi åkte på skidor som lapparne gör
när de sina renar om vintrarna för.
Om morgon till skogen det gick ej fort,
men hemåt det bar med en hiskelig fart.

9. En skarspkantig faktor vi hade i lag.
Han vrakade sparrar varendaste dag.
När han kom till skogen han sade så här:
”Gör ingen valkant på sparrarna här!”

10. Och vintern försvunnit och nu är det vår
Och skarspkanten flyttar, en annan vi får,
som bättre kan sköta den sysslan han har
och vad vi förtjänar det får vi ha kvar.

11. Och våren kar kommit, ej mera vi frös.
Ett rop hördes ljuda att elden var lös
Och Mats Perssons tobak den brinner nu här
Men ej uti pipan, som vanligast är.

12. En koja här brinner, ja, skogen också.
Vi skynda att släcka, det kan ni förstå.
Men någon betalning vi fingo ej därför.
Ej mera vi gör oss ett sådant besvär.

13. Nu börja vi vänta på flickor, som skall
till sommaren komma på Västansjövall.
På Honsjöbovallen så sades det så:
”Blott käringar komma, som knappt orkar gå.”Bild

Del av Västansjövallen idag

 

14. Vi levde på hoppet och glada vi var,
Men vi fingo vänta båd’ nätter och dar
på kor och på flickor, som komma här skall
i alla stugor på Västansjövall.

15. En dag fick vi höra ett skrällande ljud
av kor och av skällor. Det var ju ett bud
att de voro komna, som vi väntat på
och att välkomna dem vi färdiga stå.

16. När vi kom till kojan vi ropade kor,
ja, getter och bockar, ja, fan och hans mor,
de hava i grunden ju redan förstört
det skjul, som vid kojan vi hade uppfört.

17. När kvällen den kommer så händer ibland,
vi lunkar till vallen med hämtarn i hand
och mjölk skall vi hava av get eller ko
och språka med flickan om kärlek och tro.

18. De flickor, som här uppå vallarna bo,
De röker sin pipa och mjölkar sin ko.
När kvällen den kommer de suckar så här:
”Ack, vore han här, den jag håller så kär!”

19. En sägen vi hörde helt tydligt i vår:
”Hit kommer en flicka, på syten hon går.
Den flickan hon fick sig vad, tror du mig ej,
för tidigt en liten singdudeliadej.

20. Bogäspe två gånger på sommarn här är,
och flickan hon bjuder den hon håller kär.
Ja, här ska det ätas och drickas med fart
och ligga hos flickan, det är ju klart.

21. Och skvätten här tages av flickor, som har
haft sänglag, jag menar nu med någon karl
och nu ska de plikta för vad de har fått
på natten i sängen, ni har nog förstått

22. Och skvätten han samlas i fat utav trä
och ställes på golvet och ätes med sked.
Och alla boflickor sätta sig ned
kring faten på golvet och fattar sin sked

23. och mjölken och brödet det smakar dem väl.
De äro så glada i hjärta och själ,
ett sådan kalas här ej bliver så brått,
förrän någon av flickorna sänglag har fått.

24. På Gällstabovallen två flickor där bo.
De äro ej magra, men feta må ni tro..
De äro ej ledsna fast de är blott två,
De roa sig själva så gott de förmå.Bild

Stugor på Gällstavallen idag

 

25. Uppå Nybovallen är flickorna grann.
Men en är baptist och den andra lutheran.
Den tredje, ja, hon är lika som vi.
Men det går ej an att till henne få fri.Bild

Del av Nybodvallen idag

26. Men Åsvallen är en förtrollande syn.
Den ligger vid vägen, som går ner till Byn.
Och stugor där finnes båd’ röda och grå,
och flickor där finnes, både stora och små.Bild

Några av stugorna på Åsvallen idag

27. Och alla de äro förtjusande nätt,
men jag vill ej säga att de äro kokett.
En käring här luffar i skog och i mark.
Ja, benen är långa och ryggen är stark.

28. När hösten den kommer och stormande gny,
då flyttar de flickor, som svalorna fly
från Norden till varmare länder igen.
Men flickan hon flyttar på byn till sin vän.

29. Nu slutar jag visan och det är bestämt.
Men om det är så att jag något bortglömt,
som i denna visa ni ej haver hört
så skall på begäran det bliva infört.

Denna visa tillhör Ingrid B Olsson,
Norrtjärn, Gnarp. 1938

Mina kommentarer:
Vers 1-2: Sågverket på Klasudden i Sörfjärden startade sin verksamhet år 1879. År 1892 blev patron Anders Viktor Lundström ny ägare och han hade fått ett långtidskontrakt om leverans av s.k. ”Egyptiska sparrar” till bl.a. Afrika. De gjordes fyrkantiga i olika dimensioner och användes som byggställningar och stöttor m.m. i byggen och dammar. Det torde således vara åt sågverket i Sörfjärden, som det i visan beskrivna arbetet utfördes. Av vistexten kan man därför också dra slutsatsen att visan troligen skrevs en bit in på 1890-talet.

I vers 2 skrivs ”med yxan på armen och maran på rygg.” Maran var en annan beteckning för ryggsäck.

Vers 3-4: Här har förmodligen hotats med strejk för högre betalning. Någon större kraft i strejkhotet verkar inte ha funnits eftersom arbetet fortsatte dagen efter sedan man fått negativt besked om löneförhöjning

Vers 5: Vem var ”proviantören Kristina” från Grängsjö?

Vers 7: Vem var handlanden Berglund och var höll han till?

Vers 8: Att lapparna vintertid höll till vid kusten vid den här tiden medförandes sina renar är väl känt. På Bållebo i Bergsjö finns t.ex. en bild från år 1901 med renar som vandrar över Bergebron. I en tidningsartikel från 1881 berättas om att 1 600 renar passerade Sörfjärden i Gnarp.

Vers 9: Med valkant menas att en del av sparren hade minst en kant där bark fanns kvar vilket medförde, att den inte höll full dimension runt om hela sparren.

Vers 11-12: Här har uppenbarligen skogen och en skogskoja drabbats av brand. Mats Perssons piptobak blev en del av lågornas rov. Mats Persson var sannolikt en av dem, som arbetade i skogen här. Men vem var han och varifrån kom han?

Vers 13 (m.fl.): Många verser ägnas åt fäbodvallarna och bl.a. den lockelse som fäbodflickorna utgjorde. Det är uppenbart att visan skrivits av en man…

I vers 13 nämns ”Honsjöbovallen.” Det bör ha varit Hornsjöbodarna. Hornsjön ligger vid Ortsjön, fågelvägen c:a 6 km nordost om Västansjövallen. Men enligt ortnamnsarkivet var Ortsjö fäbod och Hornsjöbovallen samma vall, belägen på sydöstra sidan av sjön Torringen, strax intill den plats där nuvarande fördämning från sjön till Torringsån finns (här finns även ett par fritidshus.) Denna plats ligger således på Hälsingesidan (i Gnarps socken.)

Vers 15 beskriver sannolikt boföringen, den dag då djuren fördes till fäbodvallen för sommarens vistelse där. Det skedde enligt traditionen alltid på Svante-dagen (Svantes namnsdag) den 10 juni.

Vers 19: Här har ryktet gått att en av de fäbodpigor, som ska komma, har blivit oplanerat gravid.

Vers 20: Det första årliga bogäspet ägde rum på midsommar och kallades ”Midsommarsboan.” Hit bjöds alla barn, som ännu inte konfirmerats. På midsommaraftonen tågade de små bogästerna i samlad tropp till vallen för att vistas där i två dagar och roa sig med diverse lekar och upptåg.

Åtta dagar senare arrangerades det egentliga bogäspet. Det var till för de äldre
ungdomarna, som på lördagskvällen tågade till bovallarna till tonerna av någon gånglåt spelad på fiol av en eller flera allmogespelmän i täten på tåget. Vallen var vi detta tillfälle rikt smyckad med björkar och annat grönt. På vallen blev varje bogäst välkomnad och väl förplägad av den bojänta till vilken han inbjudits. Dansen pågick till långt fram på småtimmarna. Även söndagen förflöt med dans, lekar och diverse upptåg.

Vers 21-23: Beträffande uttrycket ”skvätten” har jag tidigare stött på följande uppgifter: Av de bojäntor, som inte tidigare hade vistats på fäbodvallen, hade bogästerna rätt att få ett oskummat mjölktråg att inmundiga. Men om de inte fick detta godvilligt hade de rätt att ta det, men först efter att den motvilliga bojäntan gulbenats, d.v.s med kläderna på doppats ned i den bäck eller å, som rann genom vallen. Det därvid tagna mjölktråget kallades för ”skvätten.” I de här verserna verkar ”skvätten” ha fått en viss annan betydelse. Vore intressant att få mer uppgifter och fakta om den här företeelsen och det här uttrycket.

På slutet anger Ingrid Olsson adressen Norrtjärn, Gnarp samt årtalet 1938, som troligen är det år hon fick visan. Ingrid bodde i det s.k. Tjärntorpet strax väster om Åstjärn och c:a 200 m nordost om Bytjärn. Tjärntorpet ligger således mellan dessa två tjärnar. Namnet Norrtjärn är för mig helt okänt. Har detta namn förekommit för denna plats?

Slutligen vore det mycket intressant att få veta om någon annan känner till den här gamla visan och kanske kan ge besked om vem, som skrivit den.

Sven Norman

Jag har i detta forum sedan år 2010 skrivit c:a 10 artiklar med innehåll, som tangerar den här rubriken och jag kan inte utesluta att det blir fler så småningom. Samtidigt har också omfattande ideellt arbete lagts ner för att lyfta fram Sörfjärdens omfattande och rika historia. Arbetet har bedrivits i studiecirkelform sedan hösten 2010. Det har skett i Gnarps Hembygds- och fornminnesförenings regi i samverkan med representanter från Sörfjärdens Intresseförning och Sörfjärdens Hamnförening.

Hamnen i Sörfjärden omkring år 1900

Hamnen i Sörfjärden omkring år 1900

Fiskehamnen i Sörfjärden i början av 1900-talet

Fiskehamnen i Sörfjärden i början av 1900-talet

Herrgården, trädgården och lusthuset c:a år 1900

Herrgården, trädgården och lusthuset c:a år 1900

Sågverket i Sörfjärden omkring år 1900

Sågverket i Sörfjärden omkring år 1900

Arbetet är nu avslutat varför jag sammanfattar vad som gjorts:

  1. Vi har gjort en c:a 3 km lång kulturstig med information i text och bilder om Sörfjärdens historia och kulturminnen på 21 ställen längs stigen. Stigen har märkts upp med små vägvisningsskyltar. Dessutom har vi gjort en karta där stigen och informationspunkterna markerats. Kartan tillhandahålls i två uppsatta lådor (vid masugnsruinen och på Torget.) Vi har även skapat resurser för guidade turer för grupper m.fl
  2. Vi har låtit röja fram och synliggjort slagghögen intill masugnsruinen och satt ut två bänkbord i masugnsområdet (varav ett högst upp på slagghögen med utsikt övermasugns- och herrgårdsområdet och de gamla bruksgårdarna)
  3. Vi har röjt upp en liten del av den gamla banvallen där järnvägen mellan hamnen och masugnen gick
  4. Vi har gjort ett informationshäfte om Sörfjärdens historia och kulturminnen, som finns på turistbyrån i Jättendal. Det kan också erhållas efter kontakt med mig (tel 0652-204 18, 0730-68 04 21, e-post sven.baling@telia.com)
  5. En utställning om Sörfjärdens historia och kulturminnen är gjord och fanns under sommaren 2012 utställd i Sörfjärdens kapell. Under Hembygdsgårdarnas Dag i augusti 2012 var den även utställd på hembygdsgården i Gnarp. Fr.o.m. november 2012 finns den utställd i IOGT-lokalen (Blå Gården) i Gnarp men kommer under sommaren 2013 att åter finnas i Sörfjärdens kapell
  6. I november 2012 arrangerade vi en temakväll (med 40 deltagare) med hjälp av två arkeologer. Ämnet var ”Gruvor och metallhantering i Nordanstig” där även den tidigare verksamheten i Sörfjärden inom detta område behandlades
  7. Vi har gjort en hemsida om Sörfjärdens historia och kulturminnen.
    Adressen är
    www.gnarp.nordanstig.org/bruket.html.
    Sidan är nu helt ny och långt ifrån
    fullständig men kommer att kompletteras efterhand. Synpunkter emotses tacksamt
Slagghögen från Masugnstiden har röjts fram och synliggjorts

Slagghögen från Masugnstiden har röjts fram och synliggjorts

Höstprakt runt Masugnsvillan, byggd av träknubb från                    Sågverket. Villan stod färdig år 1897

Höstprakt runt Masugnsvillan, byggd av träknubb från Sågverket. Villan stod färdig år 1897

Brukskapelllet i Sörfjärden stod färdigt år 1899

Brukskapelllet i Sörfjärden stod färdigt år 1899

Sädesmagasinet i Sörfjärden från 1772-1773

Sädesmagasinet i Sörfjärden från 1772-1773

Vår förhoppning är nu att vi med fortsatta ideella krafter ska kunna underhålla det som gjorts. Främst torde det handla om att hålla uppröjda ytor öppna, se till att kartor fylls på i lådorna intill kulturstigen och hålla hemsidan uppdaterad. Ni, som känner för att hjälpa till med något av detta, är välkomna att kontakta mig.

Ni är hjärtligt välkomna till Sörfjärden för att på plats längs kulturstigen ta del av dess mycket intressanta historia, som dessutom ligger i naturskön omgivning.

Del av gamla järnvägsbanvallen från c:a 1870 har röjts fram

Del av gamla järnvägsbanvallen från c:a 1870 har röjts fram

Vällingklockan på ladugården

Vällingklockan på ladugården

  Rest av virkeskanalen mellan Gnarpsån och Klasviken

Rest av virkeskanalen mellan Gnarpsån och Klasviken

Ett av evenemangen på den numera avsomnade Gnarpsbadens festplats var på 1950- och 1960-talet ”Idrottarnas stora högsommarfest.” Den arrangerades gemensamt av IFK Gnarp och Norrfjärns IF.

1959 års fest torde vara den, som är mest hågkommen av dem. Då kom nyblivne världsmästaren i tungviktsboxning, Ingemar Johansson, dit och uppvisningsboxades tillsammans med sin bror Rolf. Ingemar hade blivit världsmästare den 26 juni 1959 genom att slå ut Floyd Patterson i en enormt uppmärksammad match i Yankee Stadium i New York inför 30 000 åskådare. Två minuter in i den tredje ronden blev Floyd Patterson utslagen efter en kraftig högerkrok från Ingemar. Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungviktsboxning. Här hemma följdes matchen av tre miljoner radiolyssnare med Lars-Henrik Ottosson som referent. Men sändningen gick i Radio Luxemburg eftersom Sveriges Radio på den tiden bestämt sig för att av etiska eller moraliska skäl inte sända proffsboxningsmatcher!

Efter den uppmärksammade segern åkte Ingemar Johansson runt i Sverige och uppvisningsboxades tillsammans med sin bror Rolf. Till Gnarpsbaden kom de söndag 12 juli 1959, således bara c:a 2½ vecka efter triumfen i New York. Förväntningarna inför detta evenemang var höga. Jag var då 12 år gammal och jag minns att min far var en av dem, som fick uppdraget att bygga upp boxningsringen mitt inne på Gnarpsbadens festplats. Ett dilemma för oss hänförda smågrabbar på den tiden var hur vi skulle ha råd att komma in. Inträdet var ju hela 7 kronor men det här måste vi ju se!  Nåväl, på något sätt löste sig även detta, så jag blev en av de mycket lyckliga, som den här söndagen tillsammans med ytterligare c:a 700 personer fick se den nyblivne världsmästaren i aktion. Publiksiffran var nog en liten besvikelse och evenemanget blev ingen ekonomisk framgång för arrangörerna. Ingemar hade före uppvisningen i Gnarp varit på flera platser i våra gränstrakter, bl.a. i Medelpad och det bidrog säkert till publikbortfall i Gnarp. Dessutom regnade det före uppvisningen i Gnarp. Att Ingemar hade fullt upp med sina resor runt om i landet den här tiden bevisas av att han efter besöket i Gnarpsbaden den här dagen även skulle visa upp sig i Ljusdal kl 16.00, Sveg kl 19.00 och Orsa kl 22.00!

För oss, som var där, blev det en oförglömlig upplevelse. När Ingemar äntrade ringen tillsammans med Gösta Wedin från Norrfjärns IF, visste jublet inga gränser. Gösta Wedin hälsade välkommen och hans då sexårige son Jörgen överlämnade blommor. Sundsvalls Tidnings sportredaktör Per Håkan Asplund var anlitad för en offentlig intervju med Ingemar. Uppvisningsmatchen mot brodern Rolf gick i tre ronder och var av den snällare sorten, långt ifrån dramatiken i Yankee Stadium 2½ vecka tidigare.

När evenemanget utomhus var avklarat gällde det för oss smågrabbar att försöka komma över en autograf från Ingemar Johansson. Och det ordnades elegant inne i festplatsens serveringslokal där vi alla autografjägare fick ställa oss i kö och kämpa oss fram till världsmästaren och hans autograf. Dagen till ära hade jag köpt mitt första och enda autografblock. Det har jag kvar än i dag och Ingemar Johanssons namnteckning ligger således allra främst i detta block, där även storheter som japanske bordtennisvärldsmästaren Ichiro Ogimura och Sveriges Stellan Bengtsson m.fl. finns.

Så här långt efteråt skänker jag en tacksamhetens tanke till IFK Gnarp och Norrfjärns IF för att jag fick uppleva det här!

Annons för Idrottarnas stora högsommarfest 11-12 juli 1959 med ”Ingo-galan” 12 juli

Annons för Idrottarnas stora högsommarfest 11-12 juli 1959 med ”Ingo-galan” 12 juli

Ingemar Johansson på Gnarpsbadens festplats 12 juli 1959. Gösta Wedin från Norrfjärns IF  äntrar ringen för att hälsa välkommen.

Ingemar Johansson på Gnarpsbadens festplats 12 juli 1959. Gösta Wedin från Norrfjärns IF äntrar ringen för att hälsa välkommen.

 Ingemar Johanssons autograf från besöket i Gnarpsbaden 12 juli 1959

Ingemar Johanssons autograf från besöket i Gnarpsbaden 12 juli 1959

Bergsjökoa

Av min artikel 2013-01-15 om Ostkustbanan och Gnarps järnvägsstation kan man kanske förledas tro att invigningen av Ostkustbanan år 1927 var något helt unikt i våra trakter. För att ta er ur den eventuella villfarelsen är det väl därför inte mer än rätt att jag även skriver lite om Norra Hälsinglands Järnväg – NHJ, även benämnd Bergsjöbanan. Men mest känd blev nog den här järnvägen för namnet på tåget – ”Bergsjökoa”- som trafikerade den här banan. Den startade hela 31 år före Ostkustbanan och var således den första järnvägen för passagerar- och godstrafik i nuvarande Nordanstigs kommun. Vi tar historien från början:

Efter c:a 5 års diskussioner, planering, ordnande av finansiering och övriga förberedelser togs första spadtaget för detta järnvägsbygge den 22 aug år 1895.
Redan 1892 hade koncession för en smalspårig järnväg med spårvidden 60 cm erhållits. Under planeringens gång kom man fram till att det var väldigt liten prisskillnad på att göra spårvidden 891 mm. Så blev det alltså. Enligt planerna skulle första delen av banan – från Hudiksvall till Ravik (i Högen) – vara färdig till 1 dec 1896 och resterande sträcka i augusti 1897. I stället blev hela sträckan klar betydligt tidigare och banan invigdes lördagen den 12 dec 1896. Mellan Bergsjö och Hudiksvall hade då järnvägsstationerna Högen, Hånick, Harmånger (vars station låg i Vattrång), Via och Rogsta uppförts.

Från invigningen finns ett mycket utförligt reportage i Hudiksvallsposten 15 dec 1896: I Hudiksvall flaggades det dagen till ära. Det speciella ”Festtåget” avgick från Hudiksvall kl 9.30 och kom till Bergsjö kl 11.25. På resan deltog stadsfullmäktiges, drätselkammarens och magistratens medlemmar, pressen, ämbets- och tjänstemän från Hudiksvall, kommunalstämmornas och de kommunala nämndernas ordföranden, präster och länsmän från de socknar där järnvägen gick, byggnadsentreprenören och andra funktionärer från banbygget. Vidare anslöt särskilt inbjudna personer vid stationerna längs banan.

På Harmångers station (i Vattrång) mottogs festtåget med salut och kommunalt tal. I Bergsjö förrättade Hudiksvalls borgmästare Sandqvist invigningen och sade bl.a. följande:
Det band, som med den övriga världen skall förena vår på tidsenliga samfärdsmedel förut så vanlottade del av norra Hälsingland ligger fullbordat… Han fortsatte bl.a. med att läsa upp ett glädjande telegram från Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen:
Tillstånd till allmän trafik å eder järnväg lämnas under villkor att tåghastigheten å banan bestämmes till högst 25 kilometer i timmen, men mellan de båda stationerna i Hudiksvall till 10 kilometer i timmen (i Hudiksvall fanns även stationen Hudiksvall östra.)

Även högtidliga telegram från Landshövdingen Björkman och generaldirektören Lars Berg från Stockholm lästes upp. Därefter tågade de hundratalet festdeltagarna till Bergsjö kyrka. De möttes där av en brusande kyrkorgel anförd av organisten Liljeqvist, som spelade Jaques Nicolas Lemmens ”Marsche Triomphale.” På detta följde en kort högtidspredikan av kyrkoherde Pontén, där han om järnvägen bl.a. uttryckte ”glädje över att inviga verket i Herrans namn”. Därefter tågade man ut ur kyrkan, nu till orgeltonerna av ”Fanfare” av samma kompositör som vid intåget. Från kyrkan gick färden till gästgivaregården där dess stora smörgåsbord inmundigades.
Kl 13.30 åkte deltagarna tillbaka till Hudiksvall, dit man anlände kl. 15.40. Därefter hölls en mycket glamourös supé på Stadshotellet. Här hölls ytterligare tal, lästes ännu fler telegram, bl.a. från kungen. Borgmästaren Sandqvist talade och utbringade en skål för den närvarande pressen, utbringade ytterligare en skål för den frånvarande styrelseledamoten och bruksägaren Unger. Disponent Midling talade för Sverige vilket åtföljdes av nationalsång. Det besvarades av kyrkoherden Ehrengren med en skål för broderlandet Norge (som då hörde till Sverige) och avsjungandet av ”Ja, vi elsker dette landet…”. Det utbringades därefter under kvällens lopp ytterligare skålar, dracks bål och hurrades. Tidningsreferatet från invigningsfesten avslutas med följande: Att dagen hade varit angenäm och anordningarna lyckade, därom voro alla överens.

Att järnvägen bringade framtidstro bevisas bl.a. av att Bergsjö Hotell började byggas i anslutning till banans tillkomst. Ett prydligt hotell är under inredning vid Bergsjö station och kommer att innehålla 8 rum för resande. Hotellet uppföres av bruksägaren Unger, skrev Hudiksvallsposten 12 dec 1896, alltså samma dag som invigningen av järnvägen.

Som framgått ovan blev det inte precis något snabbtåg mellan Bergsjö och Hudiksvall. Restiden var c:a två timmar på de 4 milen. Namnet ”Bergsjökoa” på detta tåg var säkerligen sprunget ur den hastighet tåget masade sig fram. En annan teori till namnet ”Bergsjökoa” är att de varningsringklockor, som fanns på tåget och användes genom Hudiksvall, påminde om koskällor.

1 nov år 1927 förändrades järnvägstrafiken på den här banan. Då startade Ostkustbanan på sträckan Härnösand-Gävle. Harmånger fick då järnvägsstation i Edsäter (ungefär halvvägs mellan Harmånger och Strömsbruk) längs den nya banan. Den tidigare stationen Harmånger i Vattrång döptes då om till Vattrångsby. Därifrån hade nu ett nytt spår gjorts till den nya Harmångers station. Sträckan Vattrång-Hudiksvall på den smalspåriga Bergsjöbanan drogs då in. Bergsjökoas nya sträckning blev således Bergsjö-Harmånger.

Järnvägstrafiken lyckades överleva ända till och med nyårsaftonen 1961. Då kördes den absolut sista tågturen med ”Bergsjökoa” mellan Bergsjö och Harmånger. Tåget var då fullsatt av entusiaster, som ville uppleva denna historiska händelse. Annars hade antalet resande de senaste åren endast varit i genomsnitt c:a 7 per dag. I 65 år fick ”Bergsjökoa” vandra sin saktmodiga färd i vått och torrt med såväl folk som gods.

Själv minns jag Bergsjökoa från hösten 1961, den sista höst det gick. Då var jag 14 år. Flera av oss från Gnarp började då på dåvarande enhetsskolan i Bergsjö och då såg man ibland Bergsjökoas sakta ”lunkande” angöringar och avgångar från Bergsjö station. Tyvärr blev det aldrig av att jag gjorde någon tur med ”Bergsjökoa” vilket jag så här långt efteråt beklagar. Det hade varit ett trevligt tågminne!

Här pågår bygget av järnvägen år 1895

Här pågår bygget av järnvägen år 1895

Snöskottning längs järnvägen omkring 1908

Snöskottning längs järnvägen omkring 1908

Järnvägsstationen i Bergsjö med Bergsjökoa framför. Troligen c:a 1920

Järnvägsstationen i Bergsjö med Bergsjökoa framför. Troligen c:a 1920

Invigningstågets tidtabell 12 dec 1896

Invigningstågets tidtabell 12 dec 1896

Bergsjökoas första tidtabell och biljettpriser från december 1896

Bergsjökoas första tidtabell och biljettpriser från december 1896

Harmångers järnvägsstation är idag ersatt av en teknikbod för en intilliggande telemast.                     Men stationsskylten är kvar!

Harmångers järnvägsstation är idag ersatt av en teknikbod för en intilliggande telemast.
Men stationsskylten är kvar!