Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘småbus’

Gamla småbus

Ibland funderar jag på vart min barndoms gamla goda småbus tagit vägen. Jag har ibland – förgäves – frågat yngre personer om sådant, som min generation roade oss med under barnaåren. Man blir ju nästan besviken när man då inser vad generationerna efter mig sannolikt gått miste om! Har vi inget ansvar längre för att föra traditionerna vidare…?

Eftersom jag räknar med att de flesta läsare av min blogg är föräldrar eller far-/morföräldrar påminner jag här om några små bus som var populära när jag växte upp på 1950-talet och i början av 1960-talet. Om ni sedan vill föra traditionen vidare till era barn/barnbarn så är det upp till er. Men skyll inte på mig om buset inte alltid uppskattas av de, som utsätts för dem!

1. Hartsning eller hartsfiol

Harts är en slags hård kåda, som under min barndomstid fanns ganska lätt tillgängligt. Det brukade användas vid grisslakten i bondgårdarna. När grisen efter avlivningen skulle skållas sänktes den ned i den speciella skållådan av trä, som fylldes med hetvatten. Därefter strödde man i krossad harts som gjorde att grisborsten lossnade bättre vid skållningen.

Men bitar av harts kunde också användas till hartsning (hartsfiol.) Det gick till så att man – helst osedd i mörkret – satte fast en björntråd i ett lämpligt fönsterbleck på ett bebott hus. Därefter drog man i väg med tråden på behörigt avstånd, gärna gömd bakom någon buske – spände tråden och gned hartsbiten fram och åter mot tråden. Det lät förskräckligt och ljudet fortplantade sig in i huset och förorsakade husägaren att gå ut för att kolla vad som stod på – vilket var meningen. De flesta på den tiden visste nog vad som var i görningen. Man kände nog till sina telningars små busstreck. Så det hände ganska ofta att det inte gav någon som helst effekt – ingen kom ut och då var ju buset inte roligt. Men jag har två speciella minnen av det här sprattet, som jag gärna förmedlar. Den ena gången gick jag till min farbror – och det var mitt på ljusa dagen. Lyckligtvis hade jag dragit iväg med tråden på behörigt avstånd och jag stod bakom några täta syrenbuskar. Mitt under oljudet fick jag nu se fönstret på övervåningen, ovanför det fönster jag hade fäst tråden, öppnas och en skopa med kallvatten hälldes rakt ned i hopp om att jag stod nedanför. Vattnet missade sitt mål men jag fick en rolig och minnesvärd upplevelse.

En annan gång var vi några unga Skestapojkar, som efter mörkrets inbrott gick till en annan gård i Skesta. Min bror skötte hartsen och tråden medan vi andra placerade ut oss för att beskåda effekten. Husägaren kom ut i sällskap med sin hustru och dotter. Min bror kunde inte hålla sig för skratt och tråden var den här gången kort. Husägaren blev fruktansvärt arg, skrek, röt och domderade och vi sprang livrädda åt olika håll. Själv låg jag platt nedtryckt på magen i ljungen under en liten tall med husägaren bara ett fåtal meter ifrån mig och vågade knappt andas, än mindre röra en fena av risk för upptäckt. Jag hade aldrig hunnit undan. Stämningen var sådan att jag kunnat bli offer för Skestas (mig veterligt) första mord om jag blivit upptäckt. Den kvällen gick vi ungar alla hem till vårt, mycket modstulna och rädda. En av våra föräldrar, som fick kännedom om händelsen, hade kommenterat det hela till en granne och tyckt att det var mycket underligt att ”pôjkan kômma hem å geck direkt i säng utan å säge ett enda ord”, vilket aldrig annars förekommit.

2. Fjuttbrasa

 Ett annat roligt skämt vara att göra fjuttbrasor. När jag idag frågar yngre folk om de hört talas om fjutt så är det rena mörkret. Tänk att ett så roligt bus kan tillåtas försvinna ur vår buskultur! Så här inser jag att det krävs en ingående beskrivning: Fjutt gjordes av växten revlummer, som är vanlig i skogen (se bild nedan.) Än idag kallar jag denna växt för fjutt varvid eventuella medföljare förundrade ruskar på huvudet och jag tvingas ge den förklaring ni får här. På sensommaren plockade vi de långa smala sporaxen (översta delen av växten.) De lades sedan på en bakplåt hemma och fick torka. Då gav de ifrån sig ett fint gult pulver, som blev själva råmaterialet till de hägrande fjuttbrasorna. Man tog en dos av det gula pulvret och lade det i handflatan, tände sedan en tändsticka och satte den mellan långfingret och ringfingret med elden riktad inåt mot handflatan. Därefter kastade man upp den öppna näven med pulvret mot tändstickan, vilket förorsakade ett mycket snabbt eldsken. Detta gjordes med fördel i mörker utanför något fönster. Jag minns bl.a. att jag en gång i slutet på 1950-talet gjorde en lyckad fjuttbrasa utanför ett fönster till min farfars hus i Skesta. Men nyfiken som jag var på den eventuella effekten kunde jag efter sprattet inte avhålla mig från att gå in och ”hälsa på” hos farfar. Jag fick då klart för mig att han sett eldskenet och undrade om det åskade ute eftersom han sett en blixt. Men så här efteråt inser jag att han kanske också kände sin sonson så pass väl att han sa det för att lura mig att han verkligen trodde på det viset. Men just då var det givetvis mycket roligt att han trodde att åskan gick. Så jag gick hem mycket nöjd med resultatet.

3. Tappat paket

Under min barndomstid hämtade mjölkbilen (en lastbil med öppet flak) på morgnarna in böndernas mjölkkrukor från olika mjölkpallar, där krukorna ställts efter morgonmjölkningen. På eftermiddagen kom bilen tillbaka med de då tomma krukorna och återställde dem på resp. mjölkpall. Med denna returfrakt kunde bönderna beställa hem varor från mejeriet, som levererades i paket med brunt omslagspapper och också lades på mjölkpallen. Den här rutinen var väl inarbetad och det tog vi busfrön fasta på. Vi gjorde således i ordning ett paket i brunt omslagspapper och lade det på byvägen för att få förbipasserande att tro att det ramlat av mjölkbilen. Runt paketet fanns ett snöre, vilket i det här fallet förlängts ett lämpligt antal meter och gömts i väggruset. I ändan av snöret, gömd bakom någon buske eller något annat satt ”busen” och väntade på att någon skulle komma och hitta paketet och stanna för att ta upp det. Om detta skedde ryckte ”busen” till i snöret så att paketet slank ur upphittarens händer exakt innan han/hon fick tag i det.

Jag provade det här bl.a. en gång gömd i spruthuset i Skesta. Det dröjde inte länge förrän ”Olles-Johan” Forsslund kom cyklande och stannade vid åsynen av paketet. När han böjde sig ned och skulle ta paketet ryckte jag till av all kraft och paketet for med full fart iväg mot vägkanten. Jag riktigt såg hur Johan hoppade till av förskräckelse. När han hämtat sig och insåg vad han utsatts för fick jag en mycket allvarlig uppmaning att omedelbart sluta med sådana här dumheter. Men mycket roligt var det då! Samtidigt kan jag ju så här efteråt förstå att detta spratt kanske inte passar för eventuella hjärtsvaga personer.

Sammanfattningsvis skulle det vara intressant att veta om några av er läsare känner igen de här spratten. Eller ev andra ”oskyldiga” spratt, som har försvunnit ur vår ”kultur.”

 

Revlummer. Det var den övre delen, sporaxen, som plockades och torkades för att få material till fjuttbrasan.

Revlummer. Det var den övre delen, sporaxen, som plockades och torkades för att få material till fjuttbrasan.

 

Fjuttets (revlummerns) gula pulver lades mitt i handflatan och kastades upp mot den brinnande tändstickan och förorsakade ett litet eldklot.

Fjuttets (revlummerns) gula pulver lades mitt i handflatan och kastades upp mot den brinnande tändstickan och förorsakade ett litet eldklot.

 

Det gamla spruthuset i Skesta, basen för ovan skildrade ”paketspratt” i slutet på 1950-talet

Det gamla spruthuset i Skesta, basen för ovan skildrade ”paketspratt” i slutet på 1950-talet

 

 

 

Read Full Post »