Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skogshistoria’

”Prästskiftet” i Gnarp är skogsmark ägd av Svenska Kyrkan. Det är uppdelat i tre delar på tillsammans c:a 450 hektar och sträcker sig i nordostlig riktning. Den sydligaste börjar söder om Igeltjärn från landsvägen mot Norrfjärden och går till Dösjöarna. Den mittre delen går från Dösjöarna vidare till strax söder om Toppbodvallen. Den nordligaste delen går från norr om Toppbodvallen till ungefär jäms med vägen mot Ragvaldsnäs (väster om Torpa.)

Ett litet stycke sydväst om sistnämnda plats fanns till början av år 1979 en liten bit riktig gammelskog (c:a 6 hektar.) Här fanns c:a 150-årig gran- och tallskog med flera inslag av betydligt äldre träd, bl.a. 300-åriga tallar, rik lav- och mossflora, gott om lågor (liggande döda träd), boplats för duvhök (nationellt fredad) och spår efter bl a tretåig hackspett (rödlistad och nationellt fredad.) Toppbodtjärnsbäcken rinner genom området i en mossrik ravin.

När Svenska Kyrkan genom Stiftsnämnden i Uppsala år 1977 ville sälja denna del av Prästskiftet som rotpost för avverkning vållade det många protester hos ortsbefolkningen och stor massmedial uppmärksamhet.
Den i april samma år nybildade Nordanstigs Naturvårdsförening (numera omdöpt till Naturskyddsföreningen i Nordanstig) samlade bl.a. in 650 namnunderskrifter för skogens bevarande och försökte förgäves påverka Svenska Kyrkan och Stiftsnämnden att spara skogen. Man gick vidare till Länsstyrelsen och fick i sak visst stöd men det blev ändå avslag av ekonomiska skäl. Föreningen överklagade avslaget till Regeringen (Jordbruksdepartementet) utan framgång. Alla böner förklingade således ohörda. Skogen avverkades i början av år 1979.

En av dem, som protesterade mot avverkningen, var min farbror Wilhelm Norman (1915-1981), som var mycket förgrymmad. I ett par (hittills opublicerade) artiklar beskrev han hösten 1978 sina tankar och känslor, som jag här återger i hopslaget och något redigerat skick:

I lördags, när jag vandrade genom den skog, som snart ska offras på guldkalvens altare, kunde jag inte undgå att tänka på kronojägare Viksten. När jag var barn levde han här i de trakter, som nu kallas Nordanstig. Viksten skötte Kyrkans skogar och var känd som en intresserad och noggrann naturmänniska. Det påstås att han var personligen bekant med varje träd och buske på hela det s.k. Prästskiftet.

Prästskiftet, som Kyrkans skog alltid har benämnts, har varit lite för mer än andra skogskiften. Det nämndes förr i tiden alltid med aktning bland skogsfolk. Min far och två av hans bästa vänner, Hans-Erik Eriksson och Jonke Schenell, arbetade ibland som medhjälpare åt naturvårdaren och kronojägaren Viksten på Prästskiftet. De högg, gallrade, röjde och anlade vandringsstigar, som varken störde djur eller växter. Prästskiftet nämndes med respekt och gav min far och hans barn lite trygghet. Det finns en stig längs Prästskiftet vars spår syns än i dag. Kavelbroarna över myrmarkerna är illa åtgångna, men vet man var stigen går är det inte svårt att hitta.

Nu är det definitivt bestämt att Kyrkan, för att öka innehavet av guld i sin kassakista och tyngden i sin penningpung, ska offra och skövla de sista resterna av det stolta Prästskiftet. Ett skifte skapat av Gud och i många år efter bästa förmåga förvaltat av naturmedvetna hedersmän åt vår gemensamme skapare. Därför anser jag att Kyrkan, som vill utge sig för att vara en till stor del ideell rörelse, borde offra några kronor av de medel, som inflyter när skogsmaskinerna talat färdigt, för att rensa upp kronojägarstigen. En sådan handling vore en fin och värdig hyllning till den man, kronojägare Viksten, som lade ner hela sin själ för kyrkoskogens förvaltning. Det finns ju många unga människor, som går utan arbete och p g a detta kanske tar skada för hela livet. Om dessa i stället finge jobba i skogen några veckor, komma nära naturen, kanske känna att de är nära något, som många kallar Gud, skulle det kanske i stället sätta positiva spår i deras fortsatta liv.

Jag och min hund har nu tagit adjö av de sista resterna av min ideologi. Vi var till Kusrå, en bit av den skogsmark, som Svenska Kyrkan förvaltat åt allas vår skapare, Gud. Jag vill inte säga att Svenska Kyrkan äger marken för ingen annan än Gud, som skapat marken, har rätt att äga den. Vi är av Honom tillsatta att förvalta Hans verk – vi är för svaga för att själva skapa. Vi ska bara – i den mån vi orkar – försöka förvalta.

Men nu ska det alltså bort, resterna av Prästskiftet. När en sådan sak kan hända börjar man verkligen fundera på om inte ordet ”ideologi” måste strykas ur Svenska Akademiens ordlista.

Jag har under mitt händelserika liv ibland varit ute och trampat i gungfly. Vid sådana tillfällen hade ekumeniska pekpinnar varit till föga hjälp. Nej, då var det minnena av min barndoms stigar, som hjälpte mig på fastare mark, minnena av de stigar, som mina förfäder vandrade. Stigar, som mjukt slingrar sig genom terrängen, genom mörka skogar, över myrar och kullar, kullar varifrån man kan blicka över de blånande bergen i väster och Bottenhavet i öster.

Min kommentar: Den omnämnde ”kronojägmästaren Viksten” var stiftsskogvaktaren Albert G Wiksten. Han kom till (nuvarande) Nordanstig c:a 1918 och var under åren 1932-1955 ansvarig för de kyrkliga skogarna inom Nordanstigs skogstrakt. Han avtackades vid en festlighet på konditori Savoy i Bergsjö den 3 januari 1956 i närvaro av bl.a. representanter för de olika församlingarna, efterträdaren Herman Lind, prosten Ivar Karlén och Gnarps kyrkoherde Ernst Ålander.

Så här ser det ut idag på den i texten omskrivna delen av Prästskiftet - c:a 30-årig relativt nyröjd tallskog

Så här ser det ut idag på den i texten omskrivna delen av Prästskiftet - c:a 30-årig relativt nyröjd tallskog

Stubbe från avverkningarna år 1979

Stubbe från avverkningarna år 1979

Så här skulle det kanske ha sett ut om ingen avverkning gjorts (bilden från Hagåsens naturreservat i Hassela) ........

.......eller så här (bild från Klövbergets naturreservat i Hassela)........

.......och så här (bild från Klövbergets naturreservat i Hassela).......

......eller så här (bild från Hagåsens naturreservat i Hassela)

Read Full Post »