Kommer ni ihåg det beryktade utsiktstornet i Norrfjärden, Gnarp? Det uppfördes på den högsta punkten intill landsvägen mellan Norrfjärden och Sörfjärden och stod ”färdigt” i början av år 1990. Men turerna, diskussionerna, spekulationerna och ryktena om detta tornbygge var många, speciellt sedan tornet väl stod på sin plats. Här kommer historien från början till slut:
I februari 1989 fick Nordanstigs kommuns socialnämnd en skrivelse från sin sociala avdelning undertecknad av 1:e socialsekreterare Elsa Sundberg. Rubriken var ”Projekt gällande sysselsättning för personer med socialmedicinska handikapp.” Här framgår att ”Arbetsförmedlingen har under lång tid diskuterat med kommunledningen ang. särskilda åtgärder för att sysselsätta och rehabilitera personer med socialmedicinska handikapp.” Arbetet i projektet skulle varvas med utbildning i grundvux, förläggas till Harmångersområdet samt ge arbete för sex personer. Länsarbetsnämnden skulle stå för lön till handledare, 75 % av övriga lönekostnader samt kostnader för grundvux. Kommunen skulle stå för igångsättningskostnader (utrustning, verktyg m.m.), som beräknades till lägst 90 000 kr. Kommunens andel av lönekostnaderna beräknades till lägst 210 000 kr.
Arbetsförmedlingen hade vidare meddelat att om projektet inte blev av skulle berörda personer överlämnas till kommunen eftersom man inte hade möjlighet att bereda dem arbete. Arbetsförmedlingen hänvisade till ”kommunens yttersta ansvar”, vilket skulle medföra att personerna i så fall skulle bli beroende av socialbidrag och/eller ev. förtidspensionering.
1 mars 1989 tillstyrkte Socialnämnden projektet och beslutade att begära 300 000 kr för genomförande av projektet. Detta godkändes 9 maj av Kommunstyrelsen.
13 mars 1989 skrev Åke Bertils som företrädare för Norrfjärdens Hamnförening till Kommunstyrelsen och föreslog att kommunens OSA-gäng skulle uppföra ett utsiktstorn på den plats jag nämnt inledningsvis. Han föreslog också att kommunen skulle tillskjuta 10 000 kr för ändamålet. Detta antogs av Kommunfullmäktige 24 apr 1989.
I slutet på maj 1989 inkom från Norrfjärdens Hamnförening genom Åke Bertils en ansökan om bygglov för uppförande av ett 12 m högt utsiktstorn av trä på den tidigare nämnda platsen. Bygglovet beviljades 7 aug 1989. Man påbörjade arbetet med att gjuta stolpar i betongrör. Detta stoppades av kommunens byggnadsinspektör, som krävde en ritning. Därefter fortskred bygget och besiktning av det uppförda tornet gjordes 15 juni 1990 varvid konstaterades att ”Knutpunkterna i vindfackverket är icke utförda enligt ritningarna” (som låg till grund för bygglovet) och att ”På två sidor saknas strävor mitt för vilplan. Tornet gungar i överdelen.” Vid ny besiktning 12 feb 1991 konstaterades att dessa brister inte hade åtgärdats. Dessutom upptäcktes nu ytterligare brister. Besiktningsmännen föreslog därför att tornet skulle stängas tills samtliga brister blev åtgärdade. Så beslutades också av Byggnadsnämnden 21 feb 1991. 26 feb 1991 togs prisuppgifter in från BPA för att åtgärda bristerna.
Ryktena om tornet, dess brister och kostnader m.m. började gå. Det blev ett kärt ämne för lokalpressen och folkpratet. I januari 1990 kom en interpellation från fullmäktigeledamoten Eskil Andersson, som krävde besked. Han skriver att ”Enligt rykten har tornet dragit kostnader i flerahundratusen kronors nivån” och att Kommunstyrelsen vid två tillfällen förgäves begärt att få en redovisning av ärendet. Han ville nu veta hur mycket tornet hade kostat för kommunen och – om ryktena var sanna – var besluten om arbetets fortskridande hade beslutats.
Eskil Andersson fick via kommunalrådet Lennart Holmsten svar från socialchefen Ingvar Johansson vid Kommunfullmäktige 25 feb 1991. Här framgår att det tidigare nämnda projektet i samarbete med Arbetsförmedlingen tagits i anspråk för tornbygget tillsammans med de 10 000 kr till Norrfjärdens Hamnförening, som Kommunfullmäktige beslutade om. Projektet hade bedrivits under tiden 1 aug 1989 – 30 juni 1990. Här redovisas också en rad s.k. ”olyckliga omständigheter” för projektstarten. Bl.a. hade flera av de, som deltagit i planeringen, slutat. Vid den planerade byggstarten visade det sig att bygglov saknades, att markfrågan inte var löst och att ritningen över tornets konstruktion måste göras om. Vidare blev det problem med en del av arbetarna i projektet (bl.a. avstängdes tre personer p.g.a. för hög frånvaro.)
I svaret redovisas också att kommunens totala kostnad blev 426 180 kr (i stället för anslagna 310 000), att Länsarbetsnämnden bidragit med 594 067 kr och att Folksam betalat ersättning med 34 265 kr. Totalt blir detta c:a 1 055 000 kr. En del av projektet omfattade dock även utbildning och vissa andra arbetsuppgifter varför det torde vara felaktigt att påstå att tornet drog hela denna kostnad. Å andra sidan tillkom kostnader för åtgärder efter projekttidens slut, bl.a. efter avstängningen av tornet i feb 1991 och efter konstaterad vandalisering i mars 1991. Till detta torde bl.a. även kunna läggas en hel del kostnader för arvoderad sammanträdestid i den kommunala kvarnen. Tornet fick i folkmun namnet ”Miljontornet” vilket nog ändå inte var helt oberättigat. Och i januari 1991 blev tornet ett skrattretande revynummer i den lokala Kärnrevyn i Gnarp.
Nåväl, Norrfjärden och Gnarp fick efter stor möda och besvär ett lättillgängligt utsiktstorn med mycket vacker utsikt över Norrfjärden och ut över Bottenhavet. Besökarna var många. I tio år var det nu i stort sett frid och fröjd.
Men 30 oktober 2001 skrev byggnadsinspektören Sven-Erik Norlin till Kommunstyrelsen. Efter en nyligen gjord besiktning konstaterades tornet nu ”vara i så dåligt skick att det är i det närmaste livsfarligt att beträda.” Han frågar även vem som har ansvaret om en olycka händer och nämner att Norrfjärdens Hamnförening, som sökte och fick bygglovet, ej anser sig ha någon skyldighet för tillsyn och underhåll (enligt Åke Bertils.) Avslutningsvis föreslår Sven-Erik Norlin att tornet omgående rivs. 8 nov 2001 beslutade Kommunstyrelsen att riva tornet vilket också verkställdes efter anbudsförfrågan, där folkpartiets gamle trotjänare Ivar Broberg drog längsta strået och fick uppdraget. Därmed var tornets saga all – och ytterligare ett antal kommunala tusenlappar för rivning gick åt.
Nu, över 20 år senare, kan man fundera på varför det blev som det blev. Norrfjärdens Hamnförening sökte och fick bygglov och 10 000 kr för att bygga utsiktstornet. Själva arbetet utfördes dock genom ett kommunalt arbetsmarknadsprojekt och kommunen tog på sig ytterligare kostnader efter projekttidens slut. Men hamnföreningen torde väl ändå ha varit ansvarig ägare till tornet? Troligen var det oklarheterna i ansvarsfrågan vad gäller tillsynen och driften, som fällde tornets existens. Ingen ville ta detta ansvar när det väl stod där. Det hade nog varit klokt om dessa frågor klarats ut redan innan bygget påbörjades. Eftersom detta inte gjordes var det redan från början ganska givet att tornet skulle bli något, som gick upp som en sol och ned som en pannkaka.
Personligen tycker jag det var synd att tornet inte kunde säkerställas och underhållas när det nu ändå blev gjort. Jag var själv upp i tornet flera gånger och njöt av den hänförande utsikten över vår vackra kust och öarna Brämön, Gran, Jättholmarna och Vitörarna. Det låg mycket bra till och lockade många besökare.
Övre delen av utsiktstornet i Norrfjärden omkring 1990 på kommunalt julkort
Så här ser det ut på platsen för utsiktstornet idag. Tornet är sedan flera år tillbaka ersatt av en övergiven och sargad hästfinka, dock sannolikt inte i kommunal regi
Read Full Post »
Sven Norman 