Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dösjön’

Dösjöarna

Dösjöarna i Gnarp består av övre Dösjön och nedre (yttre) Dösjön. De är belägna c:a 4 resp 5 km öster om Tjärnvik. Övre Dösjön är numera huvudsakligen en enda stor sankmark medan nedre Dösjön fortfarande har öppet vatten. Genom båda sjöarna rinner Dyrån på sin väg mot havet ytterligare 4-5 km österut. Mina egna minnen från dessa sjöar är förknippade med fågelskådning på våren i övre Dösjön och vinterfiske i nedre Dösjön, dit jag som barn ibland fick följa med min far för att lura några gäddor. Ett ”fiskeminne” från denna sjö är också den tidiga vintermorgon omkring 1963 när jag åkte moped dit för att angla. Det här var före motorborrarnas och spiralborrarnas tid så jag hade isbill med mig för att hacka upp hål i isen. Redan när jag kom igenom isen för det första hålet slant isbillen ur mina händer och for ner i hålet till sjöns dyiga botten. Där ligger den ännu eftersom mina bärgningsförsök misslyckades. Det var bara att snopet plocka ihop kvarvarande utrustning och återvända per moped hem till Skesta igen.
Jag tar i det följande återigen hjälp av min hädangångne farbror Wilhelm (1915-1981), som även skrivit om sina minnen från Dösjöarna. Mig veterligt har detta dock inte tidigare publicerats någonstans. Det bör ha skrivits omkring 1979-80. Jag återger här hans berättelse i obetydligt redigerad version:

Genom Dösjöarna, Övre och Yttre Dösjön rinner Dyrån, som har Gårdsjön som källa, på sin väg mot havet. Ån bidrar till att hålla vattnet friskt varför sjöarna är, och framför allt har varit, mycket rika på fisk.

Numera kan sjöarna nås av bilburet folk. När jag var ung fanns en bofast familj vid vardera sjön. Då fanns ingen annan förbindelse med samhället än en mycket knagglig kärrväg. Som barn sprang vi ofta till Dösjöarna för att meta och ibland lägga långrev för ål. Vid dessa fisketurer tog vi rakaste vägen från Skesta över bergen mot Haddängsvallen, över Haddängsån vid Djupe och sedan en gångstig som ledde oss direkt till Övre Dösjön.

Var vi ute efter bäcköring valde vi Skestavallen som bas. Därifrån följde vi Dyrån fram till Övre Dösjön. Varför vi valde Dösjöarna som favoritställen är svårt att förstå. Det fanns ju fiskevatten på närmare håll t ex Gnarpsån vid blankfiske och Igeltjärn om vi ville fiska abborre eller annan fisk med fjäll. Det var dubbelt så långt till Dösjöarna men dit skulle vi ändå. Antagligen berodde det på att människorna, som bosatt sig vid Övre Dösjön härstammade från vår hemby Skesta och att våra föräldrar kände visst frändskap med dem, och sådant går ju i arv. Dessa människor torde ha levt ett mycket hårt liv i ett litet skogstorp mitt på skogen utan andra inkomster än den knappa gröda, som det lilla magra torpet kunde ge.

Sommartid fanns ju en dålig kärrväg, som förband torpet med yttervärlden. Men vintrarna var helt väglösa. Då fick Dösjöborna spänna på sig skidor vid ärende till samhället. Jag vet att när gubben levde brukade han gillra fällor för skogsfågel och hare och sätta ut ståndkrokar för gädda. Han brukade besöka samhället för att sälja det som eventuellt blev över sedan den egna stugans munnar mättats. Man kan säga vad man vill om gamle länsman, men han höll sig inte för god att köpa och äta gråfågel (orre eller tjäder) och låta maten tysta munnen oavsett årstid, som fåglarna fångats.

Gumman i huset fick det mycket besvärligt när hon sedermera blev ensam och fick dra hela försörjningsbördan för familjen. På den tiden kunde man inte ringa till färdtjänsten för skjuts till snabbköpsaffären. Nej, då fick gumman vid Dösjön försöka snara en gädda och på obanade vägar ta sig fram till samhället för att försöka sälja den i något herrskapshus och jag är nästan säker på att hon måste pruta för att få den såld. Vem har myntat uttrycket ”Den gamla goda tiden”? Denna person skulle jag vilja träffa mellan fyra ögon på skogen mellan Dösjöarna och Djupe.

Övre Dösjön sänktes någon gång kring sekelskiftet för att stränderna skulle bli långgrundare och producera sjöfoder, vass och starr. På den tiden var inte jordbruket så långt drivet som nu. Bönderna måste då tillvarata alla möjligheter att få foder till korna. Sjöfoder var mycket bra om man höll rätt sorts kor. Jag vet inte hur vi skulle ha kunnat överleva barnaåren om vi inte haft vass och starr från Övre Dösjön. Det torp mina föräldrar brukade bestod av drygt ett tunnland mycket torr sandjord. Där skulle mat trollas fram till en ko för mjölkens skull. Att vara utan mjölk är inte bra för barn. Sandbacken skulle även ge korn till gröten och mjöl till brödet. Denna ekvation hade aldrig gått ihop utan sjöfodret. Vår fjällko fick på vintrarna äta vass och starr från Dösjön och på somrarna blev det skogsbete. Mjölkade gjorde hon också och mjölken var näringsrik. Min far ägde ingen mark mot Dösjöns stränder men min farbror ägde en sjöfoderlott, som han upplät åt oss. Det var nästan som högtid när vi började rusta för sjöfodertäkt. Matsäck skulle iordningställas för ett par-tre dagar, mässingstråd skulle glödgas i spisen för att den skulle bli riktigt mjuk och lämpad för gäddsnaror, mask skulle letas för metet i Storhöljan. Ja, det var många kära bestyr före avfärden mot Dösjön.

Sjöfodertäkten gick till på så sätt att vi vadade ut i det grunda vattnet och slog fodret med lie. Det drogs sedan i land på släpdrögar och breddes ut på marken för att torka. Efter torkningen lades fodret i en lada intill stranden.

På kvällarna, när vi ätit vår matsäck och druckit kaffe, som kokades i bleckburk över en torrvedsbrasa, gick vi alltid för att meta innan vi lade oss i det torra starrhöet. Ville vi prova att lura en gädda med snaran måste vi passa på mitt på dagen under middagspausen. Gäddorna går alltid upp till grunt vatten när solen steker. Då är de mycket slöa och lätta att snara.

Oavsett vad jag tycker om den s k ”Gamla goda tiden” så måste jag erkänna att jag upplevt många härliga pojkårsdagar vid Dösjöarna.

Så långt min farbror Wilhelms berättelse. Jag kompletterar den med följande uppgifter:

Totalt har tre gårdar funnits här, alla intill Övre Dösjön. En av dem låg på östra sidan av sjön medan de två andra låg på nordvästra sidan. Ett flertal lador för sjöfoder fanns, främst på den norra och västra sidan av sjön. Det fanns även en lada på holmen mitt i sjön. När man idag besöker Övre Dösjön och tänker på de, som bodde och försörjde sig här, kan man inte begripa hur det egentligen gick till. Det var tveklöst mycket beundransvärda människor, som saknade all rädsla för besvär och obekvämligheter.

Vy över Nedre (eller Yttre) Dösjön idag

Vy över Nedre (eller Yttre) Dösjön idag

Övre Dösjön idag

Övre Dösjön idag

Rester efter loge på östra sidan av Övre Dösjön

Rester efter loge på östra sidan av Övre Dösjön

På platsen för den tidigare bebyggelsen på östra sidan av Övre Dösjön har denna stuga byggts upp. Till höger syns en hög efter det tidigare bostadshuset

På platsen för den tidigare bebyggelsen på östra sidan av Övre Dösjön har denna stuga byggts upp. Till höger syns en hög efter det tidigare bostadshuset

Igenväxande jordbruksmark i anslutning till den tidigare bebyggelsen öster om Övre Dösjön

Igenväxande jordbruksmark i anslutning till den tidigare bebyggelsen öster om Övre Dösjön

Storhöljan i Dyrån strax innan den går in Nedre Dösjön väster om sjön

Storhöljan i Dyrån strax innan den går in Nedre Dösjön väster om sjön

Hoprasad sjöfoderlada på norra sidan av Övre Dösjön

Hoprasad sjöfoderlada på norra sidan av Övre Dösjön

Read Full Post »