Feeds:
Inlägg
Kommentarer

God Jul & Gott Nytt År

jul0

Julstämning på Vallenbodarna

Julstämning på Vallenbodarna

Sjöbod i Mellanfjärden

Sjöbod i Mellanfjärden

Vintrig björk

Vintrig björk

Fäbodstugfönster

Fäbodstugfönster

Café Skäret i Norrfjärden, Gnarp i vinterdvala

Café Skäret i Norrfjärden, Gnarp i vinterdvala

 

Bastun i Gällsta, Gnarp 60 år

Strax öster om den f.d. Gällsta Herrgård ligger byns bastu. Här bildades år 1950 Gällsta Bastuförening. 27 aug 1951 registrerades föreningen som ekonomisk förening med syfte ”att vid den av föreningen ägda badanläggningen i Gällsta, Gnarp, bedriva badhusrörelse samt befrämja ett allmänt och flitigt användande av bad.” Av tidningsartiklar från 1953 framgår bl.a. att bygget var kostnadsberäknat till 14 315 kr, att man fick ett bidrag på 1 000 kr från dåvarande Gnarps kommun och tog ett tioårigt amorteringslån på 6 000 kr där kommunen gick i borgen efter tillstånd från Regeringen. Dessutom fick man 5000 kr i statsbidrag. Bygget gjordes på ideell väg och till stor del av virke, som skänktes av ortsbor. Ett par av de stora och flera eldsjälarna för bastun var Sven Henning och Anders Törnqvist. På en tidningsbild från slutförandet av bastun ses ”murarlaget” bestående av Göran Filin, John och Oskar Söderlund och Anders Törnqvist. Bastubygget påbörjades år 1951 och slutfördes i december 1952. Så kanske blev Gällstabor och andra bastubadgäster där extra rena och fina till julen 1952 – för nu 60 år sedan.

Verksamheten i föreningen var hög. Lördag var – som sig bör – veckans stora baddag. Lördag kommer ju av ordet löga (= bada eller tvätta) och lögardagen är det gamla namnet på lördagen.

Badavgifter och lotter finansierade verksamheten liksom danstillställningar sommartid åren 1951-1967 på Brukslogen i Sörfjärden (som därefter förföll och revs år 1983.)
Men med åren stigande hygienisk och sanitär standard i hemmen minskade  besökarna i Gällsta-bastun. 1982 började bastuns användas även som omklädningsrum för Gällsta IK:s ishockeyverksamhet och 1987 utbyggdes bastuns västra gavel med en separat omklädningsrumsdel. I början av 1990-talet (troligen) överläts bastun och verksamheten i sin helhet till Gällsta IK. År 2000 var frågan om bastuverksamhetens ev. upphörande på tapeten. Beslutet blev dock att den skulle fortsätta men bastutiden ändrades till fredagskvällar. Och denna ordning gäller än idag, år 2012! Gällsta Bastuförening avregistrerades formellt i april 2008 men verksamheten i dess regi upphörde i praktiken således många år tidigare.

I Sundsvalls Tidning fanns ett reportage från bastun 3 nov 2000 med bild på sju bastubadande herrar. En av deltagarna berättar då om midsommaraftonen 1961 som lockade hela 72 badande. Här berättas också om en yngling, som, för att spana på bastuns kvinnliga besökare, hade klättrat upp i en närbelägen tall för att få bästa möjliga insyn genom fönstret. Han ramlade ner från tallen och slog sig ordentligt.

Även om jag själv inte tillhör Gällsta-bastuns kunder så gratulerar jag gärna denna 60-åring. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Den 60-åriga bastun i Gällsta, fortfarande i drift

Den 60-åriga bastun i Gällsta, fortfarande i drift

Här har åtskilliga liter svett producerats under 60 år

Här har åtskilliga liter svett producerats under 60 år

Kyrkoherden Anders Nordlander

Anders Nordlander var Gnarps kyrkoherde under tiden 1 juli 1882 – 30 apr 1901, således i 19 år. Han gjorde sig under tiden i Gnarp känd som en omtyckt, engagerad, förtroendeingivande och aktad kyrkans man. Men strax efter flytten från Gnarp började saker uppdagas, som radikalt kom att förändra bilden av denna kyrkoherde.

Anders Nordlander var född år 1847 i Hassela, tog studentexamen i Hudiksvalls läroverk år 1973 och prästvigdes år 1875. 35 år gammal kom han 30 juni 1882 till Gnarp från en komministertjänst i Hagby-Ramsta (i nuvarande Uppsala kommun.) På flytten medföljde också hans hustru Emelie Sofia och en dotter född 1878. Under tiden i Gnarp utökades familjen med en son (1884) och ytterligare en dotter (1888.)

Nordlander gjorde sig känd som en mycket uppskattad kyrkoherde. Han engagerade sig i samhällslivet i Gnarp och många är de tidningsartiklar jag hittat där han figurerar i olika positiva sammanhang, bl.a. i den då spirande och växande godtemplarrörelsen. Han blev lite av ”allt i allo” och anförtroddes många förtroendeuppdrag. Han blev också känd för sin givmildhet till fattiga och andra hjälpbehövande. I en av de tidningsartiklar jag har sägs att ”fler än en medellös ung man har honom att tacka för sin utkomst och framgång” och att ”i Gnarp fanns mången, som understöddes av honom både med pengar och in natura.” Nordlander var även känd som en välbärgad man utan ekonomiska bekymmer och donerade 2000 kr till en egnahemsfond för mindre bemedlade och lika mycket till en missionsfond.
I ovan omnämnda tidningsartikel sägs också att ”Nordlander har i många år varit sjuklig och tung till sinnes” och att han i förtroende till en person han brukade umgås med vid flera tillfällen utryckt ”farhågor för att något skulle inträffa med honom.” Exakt vari dessa farhågor bestod sägs inte i artikeln.

Under sin tid i Gnarp gjorde Nordlander även en resa till ett antal bibliska platser och länder. Resan gjordes under c:a 1½ månad i oktober-november år 1898. Den gick söderut genom hela Europa, vidare bl.a. till Turkiet, Libanon, Syrien, Israel, Jordanien och Egypten. Han skrev därefter den 480-sidiga boken ”Reseminnen från det heliga landet”, som utkom år 1899.

Nordlander slutade som kyrkoherde i Gnarp och flyttade till en ny sådan befattning i Alfta fr.o.m. 1 maj 1901. Efter hans flytt började man i Gnarp hitta en del underligheter och rena oegentligheter i skolräkenskaperna (skolan löd ju under den här tiden under kyrkan.) Den fortsatta utredningen visade på många fall av fiffel med kvitton och förfalskningar, inköp för privat bruk som betalats av skolkassan, virkesförsäljning från prästbostället där pengarna gått till Nordlander själv, o.s.v. Dessutom uppdagades att Nordlander tagit betalt för tjänster, som ingick i hans ämbete att utföra utan avgifter. Exempel var utfärdande av prästbetyg och undervisning av nattvardsbarn (motsvarar nutidens konfirmationsundervisning.)

Utredningen ledde till att den då tillförordnade länsmannen Karl Lindström i Gnarp begärde att få Nordlander häktad. Häktningen skedde i Alfta lördagen den 31 aug 1901. Dagen efter, på morgonen söndag 1 sep, kom han till kronohäktet i Hudiksvall i väntan på rannsakning inför Bergsjö häradsrätt anklagad för förfalskning och bedrägeri.

Även i Alfta gjordes nu en revision för att undersöka om det även där förekommit oegentligheter under de 4 månader Nordlander då hunnit tjänstgöra där.

Vid rättegången 12 oktober 1901 var således Nordlander anklagad för

  • 25 förfalskningsbrott under åren 1887-1899 på tillsammans nära 2 500 kr
  • nio bedrägeribrott under åren 1893-1900 för 425 kr
  • att han vid flytten till Alfta tagit med en låda med slöjdverktyg värd 44 kr från en av Gnarps skolor
  • olovlig virkesförsäljning från Gnarps prästboställe
  • olagligen uttagna avgifter för betyg och undervisning av nattvardsbarn

Omräknat till dagens penningvärde motsvarar de summor han dömdes för  totalt c:a 165 000 kr.

Häradsrättens dom mot Nordlander blev hård. Den löd på 4½ års straffarbete och att vara medborgerligt förtroende förlustig intill ett år efter frigivningen. Nordlander förklarades också ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Vidare dömdes han till skadestånd för de medel han orättmätigt tillskansat sig.

Nordlander var mycket missnöjd med domen och överklagade till Svea hovrätt. Där fick Nordlander 24 feb 1902 straffarbetstiden nedsatt till 2½ år efter att hovrätten ”bl.a. fäst avseende vid ett utlåtande av Medicinalstyrelsen… och synnerligen förmildrande omständigheter…”
Men Nordlander var ändå inte nöjd och gick vidare till ”Kongl. Maj:t” med en nådeansökan. Den avslogs i början på juni 1902. Svea Hovrätts dom kvarstod således. Under överklagnings- och nådeansökningstiden förvarades Nordlander på kronohäktet i Hudiksvall. 13 juni 1902 överfördes han till Centralfängelset på Långholmen. År 1903 gjorde han därifrån en ny nådeansökan, som också avslogs. Han frigavs 22 april 1904 efter att ha avtjänat sin 2½-åriga strafftid. Färden gick då till Örbyhus (i nuvarande Tierps kommun.) Han flyttade till Stockholm i oktober 1904. Då tituleras han ”kamrer.” Denna titel har jag även hittat år 1906 och när han 63 år gammal avled av sjukdom 17 nov 1910.  Av kyrkobokföringen framgår att familjen följde med i samband med flyttningarna.

Man kan undra hur denna händelse mottogs bland Gnarpsborna. Den måste ha slagit ned som en bomb i Gnarp på den tiden även om Nordlander redan lämnat Gnarp när brottsligheten uppdagades. Men sannolikt blev det ett vanligt samtalsämne runt om i stugorna. Den högt aktade prästen, själva symbolen för pålitlighet och förtroende, hade begått allvarliga ekonomiska brott! Förmodligen var väl en mycket vanlig kommentar ”vilka tider vi lever i när man inte ens längre kan lita på prästen!” Det är väl ungefär samma kommentar, som vi skulle fälla, om detta hände idag.

Anders Nordlander som kyrkoherde i Gnarp och straffånge i Centralfängelset på Långholmen

Anders Nordlander som kyrkoherde i Gnarp och straffånge i Centralfängelset på Långholmen

Anders Nordlanders 480-sidiga bok om sin resa till ”Det Heliga Landet”

Anders Nordlanders 480-sidiga bok om sin resa till ”Det Heliga Landet”

Följande sorglustiga historia har jag hittat i Hudiksvallsposten från 1 juli 1896. Eftersom vi nu har bister vinter tänkte jag att det kunde passa bra med en ”värmande” midsommarhändelse. Tidningsrubriken är ”Åskan och midsommarbrännvinet:

En bonde i Gnarp hade, för att den utvärtes lekamen ej skulle bliva alltför ensidigt blött, köpt hem en hel massa livsens vatten för att blöta sin invärtes syndiga människa och desslikes låta sina trogna grannar med sådant få läska sina strupar med den ljuveliga drycken. Men si, den som regerar över väder och vind hade annorlunda bestämt.

På midsommardagen, då all den härliga brännvinssaften skulle sätta mandom mod i morska män, tillstadde vädrets och vindarnas herre att Tor fick ut och göra en liten lusttur med sina bockar. Som vi alla veta är stridsguden då en smula vårdslös med blixtarna, vilka han slänger omkring sig precis som om han hade lika gott om den varan som en kringresande kolportör har gott om fraser. När han så helt ogenerat kastade ut en sådan där blixt råkade den hux flux fara ned genom skorstenspipan på ovannämnde bondes stugubyggnad. Blixtar äro ju ena arga tingestar och när den här blixten fick syn på ett gevär, som stod och ståtade i ett hörn, flög den på det som en ilsken geting och smäckte till det så att denna bit fosterlandsförsvar flög i tusen bitar.

Bredvid bössan stod emellertid brännvinskaggen med sina modiga fyra liter och frestelsen blev blixten övermäktig. Innan de innevarande hunnit säga så mycket som ”kvitt” slog han ned på kärlet och dängde sönder det, så att allt brännvinet flöt vida omkring i rummet, varpå han försvann och lämnade bonden försänkt i stilla vemod över det förlorade midsommarbrännvinet och över all den himlablöta, som föll i strida strömmar därute på backen medan hans egen strupe fick torka.

Jag har viss förståelse för bondens vemodskänslor. Aldrig tidigare torde väl hans planer ha grusats så snabbt – med blixtens hastighet! Sensmoralen kan kanske vara att det är säkrare att planera dylika fester till julen, när åskan är betydligt snällare.

Vid gatukorsningen Kyrkvägen – Armévägen i Gnarp finns ett välkänt hus, som under sin över 120-åriga era undergått flera förändringar. Det är nu åter under omvandling. Huset har haft flera olika ägare och användningssätt. Så vi tar historien från början:

Godtemplarlogen i centrala Gnarp bildades 25 februari 1883. En av uppgifterna blev att bygga en godtemplarlokal och den 7 sep 1890 invigdes den nya lokalen. Hudiksvallsposten rapporterar 10 sep 1890 från invigningen bl.a. följande:

Logen Gnarps medlemmar började i våras, strax väster om kyrkan, bygga ett eget ordenshus, som de nu med sällspord enighet och iver fått färdigt så att det förliden söndagsafton kunde invigas. Folk hade samlats från när och fjärran så att det tämligen rymliga huset ej kunde rymma alla. Kyrkoherden på platsen öppnade mötet med ett föredrag som behandlade ”dryckenskapslagen, dess beskaffenhet, anledningar och botemedel.” Därpå riktades några erkänslans och uppmuntringens ord till logens medlemmar, som stående lyssnade därtill…” Horn- och strängaspel samt sång utfördes nu omväxlande varpå kaffe med dopp och vistelse i det fria följde. Därpå talade hr Nyhlén om den ”absoluta nykterheten” samt till sist kyrkoherde Rosander om ”Guds hus och rövarkula”, vilka samtliga föredrag åhördes med livlig uppmärksamhet och lämnade festen ett i allo gott och minnesrikt intryck.

Om Godtemplarlogens arbete från starten fram till byggandet av Godtemplarlokalen – och även en tid efteråt – gått bra och i hyfsad enighet så började nu problemen. Stora meningsmotsättningar och osämja om verksamhetens inriktning och innehåll blev till slut så förlamande och skapade sådan olust att Logen år 1896 avhände sig lokalen. Den övertogs då av Frälsningsarmén, vars Gnarps-kår hade bildats i slutet av år 1891. I en tidningsartikel från bildandet står att man ämnar förhyra godtemplarhuset i Gnarp för att där fortsätta sin verksamhet.” Nu blev man således dess ägare och huset förvandlades till ”Frälsningsarmén” under vars namn huset än idag kanske är mest känt. (Stämningarna i Logen förbättrades sedermera och man byggde sin nya godtemplarlokal, nuvarande Blå Gården, som togs i bruk i oktober år 1900.)

Frälsningsarmén bedrev en livlig verksamhet och mest kända torde julottorna vara. Det blev tradition för många gnarpsbor att först bevista julottan i kyrkan, som då började kl. 06.00, och därefter traska över till Frälsningsarméns julotta, som brukade börja senare.
Men med tiden avtog även Frälsningsarméns Gnarpsverksamhet för att till slut avsomna. År 1959 sålde Frälsningsarmén huset för 12 000 kr till Gnarps Lottakår. Lottakåren hade bildats redan i december 1940 och fick nu äntligen också en egen lokal. Frälsningsarmén i Gnarp förvandlades nu till ”Lottagården.” Efter köpet började lottorna renovera huset och söndagen den 8 sep 1963 invigdes den nya Lottagården samtidigt som Gnarps hemvärn firade sitt 20-årsjubiléum här. Invigningen och jubileet inleddes med högmässa i kyrkan under ledning av dåvarande kyrkoherde Clarence Kaping. Därefter fortsatte firandet i Lottagården med medverkande av bl.a. översten Sten Sture Ancarcrona från FO 21 i Gävle och vice ordföranden i Gävleborgs läns lottaförbund, Lillie Lindström, även hon från Gävle.

Men även Gnarps lottakårs verksamhet avtog med tiden och huset blev överflödigt. Lottakåren sålde år 2001 huset för 20 000 kr till Magnus & Sarah Bjerner. Köpeskillingen skänktes till Ungdomsfonden i Gnarp och delar av inventarierna (t.ex. tavlor av Gnarpskonstnärer och en del möbler) skänktes till Bergesta servicehus. I samband med försäljningen upplöstes Gnarps lottakår varvid dess verksamhet definitivt upphörde.

Under åren 2004-2006 uthyrdes huset till Nils Aidehag, som bedrev fotoateljé här.

Nu är huset åter under ombyggnad för ägarnas bostadsändamål. Exteriört ser det nu ut som på bilden nedan. Jag önskar lycka till med den kommande nya bostaden! Jag hoppas också att de tidigare ägarna ”går igen” lite så att innehavarna ibland kan förnimma historiens vingslag från Logens forna nykterhetstal, Frälsningsarméns sång- och musikglädje och lottornas försvarsvilja!

Godtemplarhus, Frälsningsarmélokal, lottagård, fotoateljé och snart bostad är detta hus’ karriär tills idag

Godtemplarhus, Frälsningsarmélokal, lottagård, fotoateljé och snart bostad är detta hus’ karriär tills idag

Lagens långa arm

I Hudiksvalls-Tidningen 19 apr 1928 har jag hittat nedanstående skildring om hur rättvisans tjänare kunde ha det i sitt ämbetes utövande på den tiden. Rubriken på artikeln är ”Hit och dit i Gnarp efter misstänkt tattare.

Lantpolisens yrke är ingen sinekur, det vet man. Nedanstående ger ett gott belägg för den saken.

Landsfiskalen i Nordingrå hade efterlyst den s.k. Råseletattaren C. G. Johansson-Andersson som misstänkt för stöld. På måndagsförmiddagen meddelade en röst i landsfiskalens telefon i Gnarp att den efterlyste visat sig i en gård i Böle, Gnarp. Landsfiskalen begav sig bums dit tillsammans med en fjärdingsman. Men under tiden hade Andersson begivit sig iväg över Rogsta åt Skestahållet. Det blev att ge sig efter dit. Ingen Andersson. Han hade fortsatt till Åkne, där han telefonerat i en gård medan en kamrat liksom stått på lur. Men fick nu också syn på på de båda på c:a 400 m håll och gav sig genast till att förfölja. Men de stucko in i skogen och så tappade man spåret. Det blev ingen annan råd än att ge upp för tillfället.

Vid middagstiden lockades man på villovägar genom ett falskt rykte. På kvällskröken återupptog emellertid landsfiskalen i sällskap med fjärdingsmannen och två medhjälpare sökandet. Man följde nu det gamla spåret, som ledde över Vallen mot Norromå. Man genomsökte alla tänkbara vägar och leddes så småningom upp mot Åsnorrbodarna till ett s.k. tattarnäste.

Vid 3-tiden natten mot tisdagen var man på ort och ställe. Allt var tyst och lugnt i ”nästet.” Man sov därinne. Men lagen måste ha sin gång. En knackning väckte gårdens folk och en flickröst sporde:
–  Ä’ de’ ni, pôjkar?
Landsfiskalen fann emellertid tillfället lämpligt att presentera sig och
dörren öppnades.

Den eftersökte fanns mycket riktigt och anhölls. Ansatt om stölden, som visst gällde en cykel, nekade han blankt. Och som landsfiskalen i Nordingrå ej hade några starkare bevis att komma med blev han åter släppt. Men rättvisans tjänare i Gnarp hade gjort sin plikt.

Så långt artikeln. Man kan nog lätt ana landsfiskalens, fjärdingsmannens och deras två medhjälpares frustration över resultatet av detta uppdrag.

 

I en gård här någonstans tog den långa tattarjakten slut – till ingen nytta

I en gård här någonstans tog den långa tattarjakten slut – till ingen nytta

Vid mina studier av gamla dagstidningar har jag funnit ett par artiklar/annonser om fester på Strömnäset i Gnarp. Den ena är från 28 aug 1937 där bl.a. dragkamp mellan Gnarp och Jättendal om ett nyuppsatt vandringspris utlovas. Domare blir den erfarne Pettersson-Sverige, sägs också i denna artikel. I övrigt utlovas sedvanliga festanordningar och dans m.m.  3 juni 1939 fanns i Hudiksvalls-Tidningen både en artikel och annons för ”Sommar-Festen å Strömnäset i Gnarp lördag 3 juni och söndag 4 juni”. Även här utlovas dragkamp mellan Gnarp och Jättendal om vandringspriset. Uppgifterna föranledde mig att börja efterforska mer uppgifter om denna festplats, som jag innan jag råkade se artiklarna i tidningen, aldrig hört talas om.

Minnesgoda äldre Gnarpsbor har nu berättat för mig att denna festplats låg på en holme i Gnarpsån bakom bastubyggnaden i Gällsta. Men festplatsen var sällan benämnd Strömnäset utan vanligen kallad ”Myggnäset” p.g.a. sin mycket rika myggförekomst. Från fastlandet gick en träbro över ån till holmen på dess sydvästra sida. Festplatsen byggdes av Gällsta Bollklubb, som bildades 1933. Man gjorde även en fotbollsplan intill nuvarande landsväg i Gällsta och från början hade föreningen fester i Gnarpsbaden för att få in pengar till verksamheten. Senare byggdes festplatsen på ”Myggnäset”. Exakt när verksamheten här började och upphörde har jag inte lyckats få fram. Sannolikt blev det en mycket kort period. Här fanns en utomhusdansbana, lotteristånd och servering m.m. (i annonsen 1939 nämns ”storslagna anordningar.”) Av annonsen och artiklarna framgår också att arrangören var Gällsta SK. När föreningen bildades var namnet Gällsta BK men om det ändrades senare eller om annonsbeställaren angett fel uppgift vet jag inte.

Jag har besökt platsen för att försöka hitta några rester eller minnen efter festplatsen. Man kan möjligen skönja att en väg eller stig gått längs ån. Av bron till holmen finns inte ett spår så jag kunde tyvärr inte komma över dit. Holmen är numera helt skogbevuxen och man kan svårligen föreställa sig att här funnits en festplats.

I mitt korta rotande om den här festplatsen fick jag vetskap om en händelse, som knappast låg på rätt sida om lagen. Men den torde för länge sedan vara preskriberad varför jag återger den: Förr i tiden kunde festarrangörer teckna regnförsäkringar, som vid regnväder kunde kompensera en del av publikintäktsbortfallet. Men det var strikta regler för detta, bl.a. måste regnmängden uppgå till en viss förutbestämd miniminivå. Vid en av festerna blev det regn, som troligen avskräckte en del publik. Föreningen hade köpt en regnförsäkring av Gustaf Pettersson, ”Pettersson-Sverige.” Men regnmängden uppgick dock inte till sådan nivå att det skulle bli någon ”utdelning” från försäkringen. En person i arrangörsstaben fann sig då föranlåten att fylla på regnmätaren till stipulerad vattenmängd varefter man kunde kvittera ut 1 500 kr från försäkringen. Så kanske gick den här festen ihop ändå, trots regnet.

Nu råder lugn på ”Myggnäset.” Dragspelmusiken och festglammet har för länge sedan, kanske c:a 70 år, tystnat. Endast trädens sus och forsens brus, där bron gick över ån, hörs numera. I övrigt torde de enda ljud och den enda dans, som förekommer här idag, vara myggornas! De har inte övergett platsen.

Festannons införd i Hudiksvalls-Tidningen lördag 3 juni 1939

Festannons införd i Hudiksvalls-Tidningen lördag 3 juni 1939

Här gick förmodligen vägen ned till bron över ån till ”Myggnäset”

Här gick förmodligen vägen ned till bron över ån till ”Myggnäset”

”Myggnäset” i Gnarpsån idag sett från åstranden. Här någonstans bör bron ha funnits

”Myggnäset” i Gnarpsån idag sett från åstranden. Här någonstans bör bron ha funnits

En åma på Åsvallen

Fjärilarna är fantastiska små konstverk gjorda av naturens egna konstnärer, således helt utan mänsklig hand.

På mina många promenader i vår herres hage har jag stött på många fjärilar. Tyvärr är de svåra att fotografera (men jag har ändå lyckats få några hyfsade bilder på några olika arter.)

Vid ett besök på Åsvallens fäbod i Gnarp för några år sedan fångade en märklig larv – eller åma som vi säger här – min uppmärksamhet. Den här gången blev fotograferandet enkelt. Åman satt helt orörlig på en stjälk och struntade helt i fotografen. Med hjälp av bilden och diverse böcker kom jag så småningom fram att det här var en blivande fjäril tillhörig svärmarfamiljen och av arten Brunsprötad skymningssvärmare. Den satt på stjälken av en vitmåra, en av de värdväxter, som den lever av. I min litteratur förekommer lite varierande fakta men en sammanfattning blir väl att den kan förekomma i hela Sverige men är endast lokalt allmän och att den även kan ses i flygande tillstånd under jun-aug och gillar sandiga områden. Hur som helst så bevisar den ”larviga” bilden här nedan att även en åma kan vara vacker!

Larv av Brunsprötad skymningssvärmare på Åsvallens fäbod i Gnarp

Larv av Brunsprötad skymningssvärmare på Åsvallens fäbod i Gnarp

Fullt utvecklad fjäril av arten Brunsprötad skymningssvärmare (bilden hämtad via Internet)

Fullt utvecklad fjäril av arten Brunsprötad skymningssvärmare
(bilden hämtad via Internet)

”JULFRID” i Årskogen

I Hudiksvallsposten 3 jan 1894 har jag hittat följande historia med rubriken ”Julfrid i Gnarp”:

I Årskogens by timade natten mellan annan- och tredjedag jul, att strax efter att norrgående posten farit förbi Lars Sjölanders gård, sju våldsverkare sprängde förstugudörren i nämnda gård varefter flera skarpa skott med dubbelbössa avlossades varvid nio fönsterrutor krossades.  Skotten riktades rakt mot de innevarande personerna men till all lycka var det så månljust att de till livet hotade sågo riktningen på bössan och hunno kasta sig ur skottlinjen.
På morgonen 27 dec anträffades en skrivelse uppsatt på Sjölanders dörr av följande lydelse: ”Jag vill nämna att om någon av eder yppar denna sak så blir det värre nästa gång. Då skall både ni och hus i luften.”

Mina kommentarer: Huset, som utsattes för detta hemska attentat, finns kvar i Årskogen och är fortfarande bebott.  Trots vissa efterforskningar har jag inte hittat någon förklaring till det inträffade, inte heller om det ledde till några rättsliga följder. I kyrkobokföringen har jag hittat landbonden Lars Jonsson Sjölander i Årskogen. Han var född 1837 och avled 1908, gift med Juliana Hansdotter. De hade barnen Brita Johanna, Hans Leonard och  Josefina.
Om någon av mina läsare vet något mer om denna historia eller via andra kontakter kan få fram något mer så emotser jag svarskommentarer.

Hur som helst är det tveklöst så att rubriken på tidningsartikeln var i högsta grad missvisande och synnerligen ironisk!

Huset i Årskogen idag, där den våldsamma händelsen  utspelade sig natten mot 27 dec 1893

Huset i Årskogen idag, där den våldsamma händelsen
utspelade sig natten mot 27 dec 1893

Lappkyrkan

För flera år sedan fick jag höra talas om Lappkyrkan. Platsen ligger i den sydvästra kanten av Nybodberget, som i sin tur ligger c:a 2 km sydost om Nybodarna väster om Älgered i Bergsjö. Lappkyrkan väckte min nyfikenhet redan när jag fick vetskap om den, men av outgrundliga orsaker har det inte blivit av att besöka platsen – förrän en dag nu i september.

Jag och en kompis gjorde således en vacker septemberdag en utflykt dit. I Älgered svängde vi av mot Friggesund och tog efter en knapp km till höger mot Nybodarna. Efter fyra km på denna väg hittade vi på vänster sida en något förfallen vägvisare, som pekade snett uppåt till vänster. Om det var för att symbolisera himmelen eller den branta inledningen på vandringen vet jag inte. Men troligen var det för att den av väder och vind m.m. hamnat på sniskan. Härifrån gick vi nu drygt 1½ km på en stig. Efter knappt halva sträckan kom stigen fram på en korsande skogsbilväg, som vållade lite huvudbry. Normalt borde ju stigen ha fortsatt rakt över skogsbilvägen, men så enkelt var det inte. Efter diverse letande hittade vi fortsättningen på stigen c:a 30 m. uppåt på skogsbilvägen.

Spåren efter stormen Dagmars härjningar syntes här och där liksom spåren efter skogmaskiner, som tagit rätt på virket efter Dagmars avverkning natten mellan juldagen och annandag jul 2011. Men det var en njutbar vandring i vacker tallskog med fina lavtäcken.

Lappkyrkan visade sig vara en mycket vacker plats. Här bildar ett stort takformat stenblock liggande på tre andra stenblock en grotta med öppning utåt på framsidan. En flat stenhäll finns i öppningen och en eldplats utanför. Gästböcker inne i grottan vittnar om att platsen är ett kärt utflyktsmål.

Av en tidningsartikel från 1973-06-26, som jag fått tag på, framgår att det då på midsommardagen hölls friluftsgudstjänst här med bl.a. barndop. Av artikeln framgår även att ”Herr Gösta Wahlberg fungerade som tillfällig kyrkvärd och berättade helt kort om Lappkyrkans historia”. Jag har också fått veta att det blev viss tradition med årliga friluftsgudstjänster här på midsommardagen under ett antal år.

Vid öppningen till grottan finns en väderbiten skylt med inskriptionen ”LAPPKYRKAN”. Platsen finns med i Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister, där den fått beteckningen Bergsjö 294:1. Här finns en beskrivning med mer detaljerade mått på grottan m.m. Här sägs också att det på en på ett träd fastspikad bräda vid öppningen ska finnas en inristning med texten till psalm 474 (Den blomstertid nu kommer) men denna ristning kunde vi inte hitta vid besöket. Vidare sägs att platsen används vid bröllop och andra sammankomster samt att det enligt bygdetraditionen varit en helig plats för lappar.
Hur sanningshalten i det sistnämnda är har jag inte lyckats klarlägga. Men om någon av läsarna har några mer uppgifter om detta eller om Lappkyrkan i övrigt så hoppas jag på era kommentarer här på bloggen!

Hur som helst är Lappkyrkan en mycket vacker plats i vår Nordanstigsnatur. Den är väl värd ett besök både för den ovanliga grottformationen och för sin omgivnings naturskönhet. Det medhavda fikat smakar förträffligt här!

Vägvisaren till Lappkyrkan vid vägen till Nybodarna

Vägvisaren till Lappkyrkan vid vägen till Nybodarna

Lappkyrkan

Lappkyrkan

Inskription "Lappkyrkan" intill ingången

Inskription ”Lappkyrkan” intill ingången

Baksidan av Lappkyrkan med en del av dess vackra omgivning

Baksidan av Lappkyrkan med en del av dess vackra omgivning

Utsikt från Lappkyrkans ingång

Utsikt från Lappkyrkans ingång

Det finns många gamla trädvrilar kring Lappkyrkan

Det finns många gamla trädvrilar kring Lappkyrkan