Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Övrigt’ Category

Ett av evenemangen på den numera avsomnade Gnarpsbadens festplats var på 1950- och 1960-talet ”Idrottarnas stora högsommarfest.” Den arrangerades gemensamt av IFK Gnarp och Norrfjärns IF.

1959 års fest torde vara den, som är mest hågkommen av dem. Då kom nyblivne världsmästaren i tungviktsboxning, Ingemar Johansson, dit och uppvisningsboxades tillsammans med sin bror Rolf. Ingemar hade blivit världsmästare den 26 juni 1959 genom att slå ut Floyd Patterson i en enormt uppmärksammad match i Yankee Stadium i New York inför 30 000 åskådare. Två minuter in i den tredje ronden blev Floyd Patterson utslagen efter en kraftig högerkrok från Ingemar. Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungviktsboxning. Här hemma följdes matchen av tre miljoner radiolyssnare med Lars-Henrik Ottosson som referent. Men sändningen gick i Radio Luxemburg eftersom Sveriges Radio på den tiden bestämt sig för att av etiska eller moraliska skäl inte sända proffsboxningsmatcher!

Efter den uppmärksammade segern åkte Ingemar Johansson runt i Sverige och uppvisningsboxades tillsammans med sin bror Rolf. Till Gnarpsbaden kom de söndag 12 juli 1959, således bara c:a 2½ vecka efter triumfen i New York. Förväntningarna inför detta evenemang var höga. Jag var då 12 år gammal och jag minns att min far var en av dem, som fick uppdraget att bygga upp boxningsringen mitt inne på Gnarpsbadens festplats. Ett dilemma för oss hänförda smågrabbar på den tiden var hur vi skulle ha råd att komma in. Inträdet var ju hela 7 kronor men det här måste vi ju se!  Nåväl, på något sätt löste sig även detta, så jag blev en av de mycket lyckliga, som den här söndagen tillsammans med ytterligare c:a 700 personer fick se den nyblivne världsmästaren i aktion. Publiksiffran var nog en liten besvikelse och evenemanget blev ingen ekonomisk framgång för arrangörerna. Ingemar hade före uppvisningen i Gnarp varit på flera platser i våra gränstrakter, bl.a. i Medelpad och det bidrog säkert till publikbortfall i Gnarp. Dessutom regnade det före uppvisningen i Gnarp. Att Ingemar hade fullt upp med sina resor runt om i landet den här tiden bevisas av att han efter besöket i Gnarpsbaden den här dagen även skulle visa upp sig i Ljusdal kl 16.00, Sveg kl 19.00 och Orsa kl 22.00!

För oss, som var där, blev det en oförglömlig upplevelse. När Ingemar äntrade ringen tillsammans med Gösta Wedin från Norrfjärns IF, visste jublet inga gränser. Gösta Wedin hälsade välkommen och hans då sexårige son Jörgen överlämnade blommor. Sundsvalls Tidnings sportredaktör Per Håkan Asplund var anlitad för en offentlig intervju med Ingemar. Uppvisningsmatchen mot brodern Rolf gick i tre ronder och var av den snällare sorten, långt ifrån dramatiken i Yankee Stadium 2½ vecka tidigare.

När evenemanget utomhus var avklarat gällde det för oss smågrabbar att försöka komma över en autograf från Ingemar Johansson. Och det ordnades elegant inne i festplatsens serveringslokal där vi alla autografjägare fick ställa oss i kö och kämpa oss fram till världsmästaren och hans autograf. Dagen till ära hade jag köpt mitt första och enda autografblock. Det har jag kvar än i dag och Ingemar Johanssons namnteckning ligger således allra främst i detta block, där även storheter som japanske bordtennisvärldsmästaren Ichiro Ogimura och Sveriges Stellan Bengtsson m.fl. finns.

Så här långt efteråt skänker jag en tacksamhetens tanke till IFK Gnarp och Norrfjärns IF för att jag fick uppleva det här!

Annons för Idrottarnas stora högsommarfest 11-12 juli 1959 med ”Ingo-galan” 12 juli

Annons för Idrottarnas stora högsommarfest 11-12 juli 1959 med ”Ingo-galan” 12 juli

Ingemar Johansson på Gnarpsbadens festplats 12 juli 1959. Gösta Wedin från Norrfjärns IF  äntrar ringen för att hälsa välkommen.

Ingemar Johansson på Gnarpsbadens festplats 12 juli 1959. Gösta Wedin från Norrfjärns IF äntrar ringen för att hälsa välkommen.

 Ingemar Johanssons autograf från besöket i Gnarpsbaden 12 juli 1959

Ingemar Johanssons autograf från besöket i Gnarpsbaden 12 juli 1959

Read Full Post »

Mejerimagasinet i Gnarp

Gnarpsbor i min ålder torde vara väl medvetna vad jag menar när jag nämner mejerimagasinet. Men för yngre generationer är det nog inte lika självklart. På den tiden det fanns fog för namnet ”mejerimagasinet” låg det i Vallen intill järnvägen strax väster om mejeriet (vars verksamhet upphörde 1948 men blev kvar som butik till 1969 när Kärnan, nuvarande ICA Stjärnan, öppnades.) Trots mejerirörelsens nedläggning så levde namnet ”Mejerimagasinet” kvar, och gör det i viss mån fortfarande. Det ligger nu på exakt samma plats som då, men sedan dess har även Gnarp fått gatunamn varför den korrekta hemvisten nu är Östra Stationsvägen 46 och inhyser lokaler för Wahlman Textil Import AB. Innan dess hade det ett flera år långt mellanspel med företaget Skogsdon AB, som sålde ett mycket stort urval av produkter (c:a 1 500 olika artiklar!) för skogsbrukets och även andras behov. Exempel var verktyg, redskap, hjälpmedel, skyddsutrusning, kläder och skor m.m. (Även mejeriet är kvar på samma plats som tidigare men ombyggt till hyreshus.)

Mejerimagasinet stod färdigbyggt 1948, alltså samma år, som själva mejeriverksamheten upphörde. Gnarps Träförädling, allmänt kallat ”Trähus”, då närmaste granne med magasinet, hade startat sin verksamhet i början av år 1945          och fick uppdraget att bygga magasinet men lejde ut det till John Fredin, Vilhelm Brodén och min farbror Erik Norman. Min farbror har i en sammanfattning av sin tid som byggnadsarbetare beskrivit lite av det här bygget enligt följande:

Det tyngsta bygget var nog Mejerimagasinet. Det tog vi på entreprenad åt Trähus, John Fredin, Vilhelm Brodén och jag. Trähus hade tagit ett för allt och vi tre tog det av Trähus för arbetet. Det var ett tungsamt bygge. Och kallt var det på vintern. Det var 6 x 9 tums golvåsar (= 15 x 22,5 cm), som låg så tätt som 30 cm cc, d.v.s. det blev 15 cm mellan åsarna. Sedan var det två tums plank till golv. Det var 15 grader kallt och blåste när vi höll på med taket.

Magasinet byggdes som lantmannamagasin till dåvarande Sundsvalls Mjölkcentral (SMC.) Det var ett stort och högt kallförråd med i princip bara fyra väggar och tak. Redan från början fanns en smal lastkaj på sidan mot järnvägen. Järnvägsspåret anslöt till kajen för de många godslasterna i järnvägsvagnar till magasinet. Gunnar Jonsson har berättat för mig att det kunde komma 300 säckar och tunga fat med melass, som skulle in i magasinet. De tekniska hjälpmedlen var mycket ringa så lossningen var ett väldigt slitsamt arbete.

Magasinet spelade en viktig roll för bönderna i Gnarp, Jättendal och även Bergsjö. Här hämtade de (och även andra) spannmål, gödning och mycket, mycket annat som behövdes i jordbruket. Här fanns också en del redskap såsom delar till slåttermaskiner och liar, m.m. Oräkneliga är de häst- och traktorekipage, som här hämtat förnödenheter. Olle Nordstrand blev redan från starten ”magasinschef.” Han hade dessförinnan, sedan 1931, arbetat på mejeriet som maskinist men även som smör- och osttillverkare. Han blev kvar i magasinet ända tills det las ner år 1971 och hade då totalt 40 års tjänst i företaget. Olle hade ”järnkoll” på sortimentet i magasinet. Vid en årlig inventering var Gunnar Jonsson där för att hjälpa till och räknade då antalet lieblad i en låda. Han meddelade Olle att det var 48 st. Men Olle svarade då att det var 49 i fjol och eftersom han inte sålt något sedan dess så borde det vara 49 även den här gången. Gunnar fick räkna om – och Olle hade rätt.

SMC upphörde och införlivades 1970 i den då nybildade Nedre Norrlands Producentförning (NNP.) När NNP i juni 1971 meddelade att magasinet skulle läggas ned blev det mycket kraftiga protester. I tidningsartiklar om detta intervjuas bönder från Bergsjö, Jättendal och Gnarp och de skräder inte orden i sin uppfattning om NNP. Från ett ”informationsmöte” i Kärnans (nuvarande Stjärnan) biolokal rapporterar Dagbladet bl.a. att NNP-styrelsen hade en svår pärs när man skulle försvara nedläggningen, att stämningen var ganska markerad och att bönderna betygsatte NNP:s presenterade beslutsunderlag som värdelöst. Jättendals- och Gnarpsbönderna var eniga och skarpa motståndare till förändringarna medan Bergsjöbönderna var något mildare i tonen.

Protesterna ledde ingen vart och i augusti 1971 upphörde verksamheten. Olle Nordstrand gick i pension och avtackades i december 1971 med blommor, ett konstverk och en minnesgåva från NNP och den dåvarande Kärnan-butiken.

Mejerimagasinet upphörde således. Nu etablerade sig Skogsdon AB här för den verksamhet jag nämnde inledningsvis. Först hyrdes huset men fro.m. 1 jan 1973 blev Skogdson AB ägare genom köp från NNP. Nu gjordes en invändig ombyggnad. Huset värmeisolerades, ett mellangolv byggdes så att övervåning tillkom, liksom kontors-, sociala utrymmen och värme m.m. Även källarutrymmena förbättrades. Omkring år 1975 köptes Skogsdon AB av Domänföretagen, ett dotterbolag till dåvarande Domänverket. Gabriel Brånby kom hit som chef och 1978 målades huset om utvändigt. Nu har dom målat granskog på väggarna, skrev min farbror Erik om huset då. Och det stämde ju. Gabriel Brånby har berättat för mig att den annorlunda väggmålningen var väldigt ändamålsenlig vid beskrivning av vägen dit för varutransporter, som kom via E 4. ”Sväng in vid Gulf-macken och kör tills ni ser ett hus med granar på”, löd budskapet (nu heter macken OKQ8.) Alla hittade rätt. Huset började nu benämnas ”Granhuset.” Men Skogsdon AB köpte i slutet av år 1978 konkurrentföretaget Nordfor Skogstillbehör i Säter och därefter flyttades hela verksamheten dit. De båda företagen slogs ihop till Nordfor Skogsdon AB. Mejerimagasinet/Granhuset blev tomt men användes under kort tid för järnvaruförsäljning.

År 1980 köptes huset av Trans Timber. Bakom det företaget låg Ola Wahlman och en grekisk-svensk kompanjon, Nicos Panagoulas. Företaget hade bildats 1974 och ägnade sig åt virkesexport till Grekland. Denna marknad tog slut och företaget började ägna sig åt import och försäljning av mattor och successivt även andra textilier. 1985 separerade ägarna varvid rörelsen och magasinet såldes. De nya ägarna flyttade under en tid rörelsen till Tjärnviks industrilokaler medan de byggde nya lokaler (Comtesse) i Söderköping, dit de sedan flyttade. Under tiden uthyrdes ”Mejerimagasinet” kortvarigt som manufaktur- och klädesbutik.

1988 återköpte Ola Wahlman magasinet av Comtesse AB och förlade sin verksamhet hit under namnet Wahlman Textil Import AB. Det ägnar sig åt import och försäljning av textilier såsom tyger m.m. i olika material. C:a fyra årsanställda arbetar nu här.

Under 2013 uppnår ”Mejerimagasinet” pensionsåldern 65 år. Magasinet är dock konditionsmässigt långt ifrån pensionsmässigt. Senast under 2012 fick det nytt yttertak. Det bastanta huset torde palla många år än utan att bli lika skröpligt som vi människor plägar bli med åldern. Så jag hoppas att både magasinet och verksamheten där lever vidare i många år ännu!

”Mejerimagasinet” idag sett från den förbipasserande järnvägen. Nu lokaler för Wahlman Textil Import AB

”Mejerimagasinet” idag sett från den förbipasserande järnvägen. Nu lokaler för Wahlman Textil Import AB

På lastkajens undersida finns öglor, där hästarna bands under lastningen från magasinet

På lastkajens undersida finns öglor, där hästarna bands under lastningen från magasinet

”Mejerimagasinet” blev ”Granhuset” under Skogsdons verksamhet här

”Mejerimagasinet” blev ”Granhuset” under Skogsdons verksamhet här

Dåvarande Kärnans butiksföreståndare Erik Murén (t.v.) överlämnar arbetskamraternas gåva  till Olle Nordstrand (t.h.) vid avtackningen 17 dec 1971 för 40 år i företagets tjänst varav 23 i Mejerimagasinet. Bilden från Dagbladet Nya Samhället

Dåvarande Kärnans butiksföreståndare Erik Murén (t.v.) överlämnar arbetskamraternas gåva till Olle Nordstrand (t.h.) vid avtackningen 17 dec 1971 för 40 år i företagets tjänst varav 23 i Mejerimagasinet. Bilden från Dagbladet Nya Samhället

 

Read Full Post »

Lite järnvägshistoria

Häromdagen åkte jag förbi Gnarps gamla järnvägsstation och upptäckte att en del av Gnarps järnvägshistoria nu går i graven. Jag stannade till och pratade med tre grabbar, som nu arbetar där med att riva det f.d. stationshuset. Trafikverket har löst in det från den förre ägarens dödsbo och låter nu riva det. Jag tog några bilder innan huset är borta.

Kom sedan på att det kanske i detta forum kan vara på sin plats att påminna lite om Ostkustbanans historia genom nuvarande Nordanstigs kommun. Jag skriver nuvarande eftersom Nordanstigs kommun kom till först lite mer än 46 år efter Ostkustbanans invigning här. Banan togs i allmänt bruk 1 nov 1927 och Nordanstigs kommun bildades 1 jan 1974.

Ostkustbanan omfattade – när den byggdes – sträckan Härnösand-Gävle. Bygget gjordes i etapper under olika tidsperioder på 1920-talet och den första delsträckan (Stugsund-Ljusne) öppnades 2 dec 1923. 1 nov 1927 togs hela sträckan Härnösand-Gävle i bruk, således även genom Nordanstig.

Då fanns här inte mindre än nio stationer. Gnarp hade fyra av dem (Årskogen, Storsvedjan, Gnarp och Ås), Jättendal tre (Bäling, Lindsta och Jättendal) och i Harmånger fanns Skarvtjärn och Harmånger.

Måndag 31 oktober 1927, d.v.s. dagen innan banan öppnades för allmän trafik, kördes ett speciellt invigningståg från Sundsvall till Gävle med högt uppsatta honoratiores med kung Gustav V i spetsen. Förutom kungen med uppvaktning medföljde statsminister Carl Gustaf Ekman, handelsminister Felix Hamrin, kommunikationsminister Carl Meurling och landshövdingarna från Västernorrlands och Gävleborgs län. Dessutom medföljde banans byggnadschef K A Lagergren, flera höga militärer och representanter för städerna längs banan. Tåget stannade vid vissa stationer. I Nordanstig skedde detta i Gnarp och Harmånger.

Till Gnarp kom invigningståget kl 12.29 för ett fem minuter långt stopp. Mottagningskommittén bestod av kyrkoherde Ernst Ålander, som var talesman, kommunalfullmäktiges ordförande Reinhold Söderlind, kommunalnämndens ordförande Anders Norin, nämndeman Lars Erik Hammar och landstingsman Per August Bergman. Dessutom deltog kommunalfullmäktiges och samtliga nämnders ledamöter. Gnarps skolbarn var samlade framför stationshuset och sjöng tillsammans med kyrkokören Kungssången under kantor Flodéns ledning. Ernst Ålander ledde utbringandet av ett leve för kungen. En historia från det här tillfället är när kungen frågade en av körmedlemmarna vad han gjorde för någonting med syftning på vilket yrke han hade. Mannen var dock så nervös att han missförstod frågan och trodde att kungen undrade om hans roll i kören. Han svarade därför med sin medfödda lite pipiga röst: – Jag är tenor!
Min farbror, Wilhelm Norman, då 12 år gammal, deltog som skolbarn i denna tillställning där han för första och sista gången fick se en livs levande kung. Han har i övrigt skildrat händelsen enligt följande:

”…kungen med uppvaktning åkte längs ostkustbanan och man stannade några minuter på småstationerna för att låta sig hyllas av allmogen. Jag var en liten skolgrabb med tvivelaktiga framtidsutsikter på den tiden och jag fick av nåder följa ljusen i klassen till den nyuppförda Gnarps järnvägsstation för att frambringa Kungssången under ledning av skolläraren, som tillika var klockare, kantor och körledare. Jag är säker på att kantorn inte var lite nervös den gången. Han kände ju sina elever alltför väl. Ljusen sjöng, de övriga höll käft och glodde på Gustav V, som viftade och ångade iväg till nästa station och en ny tappning av Kungssången.”

Och nästa station i detta sammanhang var Harmånger. Men här var stoppet endast tre minuter, från kl 12.55 till 12.58. Även här sjöng skolbarnen Kungssången under kantor Wallins ledning. I övrigt var uppvaktningen liknande den i Gnarp. Sålunda deltog Harmångers kommuns alla förtroendemän med kommunalfullmäktiges ordförande Per Olsson, kommunalnämndsordförande A Jödahl, kommunalstämmans ordförande M Bergman och kyrkoherde Holmqvist, som utbringade levet för kungen.

Tisdagen den 1 nov 1927 öppnades således Ostkustbanan bl.a. genom Nordanstig för allmän trafik. Av den första tidtabellen framgår att restiden Gnarp-Hudiksvall då var c:a 1 tim 12 min. Gnarp-Sundsvall tog ungefär samma tid medan en resa Gnarp-Stockholm tog c:a 8½ timmar. Till Gävle tog det c:a 5 timmar.

Nu utplånas således Gnarps gamla stationshus från 1927, ett öde som drabbat många andra stationshus genom åren. En del finns dock kvar som privatbostäder. Stationshuset i Gnarp har ju inte sedan 1968, när det sista persontåget avgick, tjänat som stationshus. Även det blev privatbostad så det är väl inte med någon större saknad, som gnarpsborna blir av med den här byggnaden. Möjligen väcker det en del nostalgiska känslor. Dessutom har ju numera tågtrafiken återuppstått genom X-tågen (år 2001) och ett nytt stationshus, om än i miniformat, c:a 100 m öster om det gamla är byggt!

Uppställning framför Gnarps järnvägsstation. Anledning och tidpunkt okänd. Finns någon som vet och dessutom kan identifiera några av personerna?

Kyrkokören m.fl. framför Gnarps nyuppförda järnvägsstation invigningsdagen 31 okt 1927.  Vem/vilka kan identifiera några av personerna?

   Stationshuset i Gnarp en vinterdag, på 1950-talet ?

Stationshuset i Gnarp en vinterdag, på 1950-talet ?

Gnarps f.d. stationshus i januari 2013 under pågående rivning

Gnarps f.d. stationshus i januari 2013 under pågående rivning

Den första tågtidtabellen mellan Härnösand och Stockholm på Ostkustbanan

Den första tågtidtabellen mellan Härnösand och Stockholm på Ostkustbanan

       Kung Gustav V vid invigningstågets fem minuter långa uppehåll vid Gnarps järnvägsstation                       31 okt 1927.  Mannen t.v. närmast kungen är nämndemannen Anders Valldén

Kung Gustav V vid invigningstågets fem minuter långa uppehåll vid Gnarps järnvägsstation 31 okt 1927. Mannen t.v. närmast kungen är nämndemannen Anders Valldén

Read Full Post »

Uttrycken Bergsjökor och Gnarpsskallar är vanliga benämningar på Bergsjö- resp. Gnarpsbor. De har funnits så länge jag minns och sannolikt betydligt längre än så. Men varifrån kommer dessa benämningar?  Jag ska här försöka ge förklaringen:

År 1896 invigdes den smalspåriga järnvägen mellan Bergsjö och Hudiksvall. Den gick från Bergsjö via Högen – Hånick – Vattrång – Via – Rogsta – Hudiksvall Östra och till Hudiksvalls central. Sträckan var 4 mil lång och enligt en tidtabell från 1925 var restiden då c:a 2 tim 15 min lång. Tåget på den här sträckan fick namnet ”Bergsjökoa.” En av förklaringarna till detta namn var att tåget ansågs gå med ungefär samma hastighet som en ko. En annan förklaring jag hittat är att de två äldsta loken var försedda med ringklockor, som associerade till koskällor. (Ringklockorna användes som varningssignal när tåget passerade hamnen mellan Hudiksvall östra och Hudiksvalls central.) Oavsett förklaring så torde det stå ganska klart att benämningen Bergsjökor på Bergsjöborna kommer från det gamla tåget ”Bergsjökoa” (vars trafik upphörde fr.o.m. 1 jan 1962.)

Begreppet Gnarpsskallar har – som jag tror – en lite grumligare förklaring.
År 1921 grundades Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet.) Chef för institutet blev då Herman Lundborg (som också hade deltagit i författandet av motionen för bildande av institutet.) Forskningen kom att stå nära nazismens rasläror och under Lundborgs ledning gjordes rasbiologiska undersökningar av c:a 100 000 svenskar. (1926 presenterades resultatet av dessa undersökningar. Ur detta utgavs även en lärobok för gymnasiet med titeln ”Svensk raskunskap.”) I undersökningarna ingick ett stort antal skallmätningar, d.v.s. man mätte storleken på folks skallar ur olika vinklar, t.ex. huvud-, ansikts- och näsform.

År 1922 kom Ernst Ålander som kyrkoherde till Gnarp. Redan året efter kontaktade han institutet för att rekommendera Gnarpsborna som lämpliga för dess studier. Bl.a. nämnde han att befolkningen i Gnarp under lång tid varit stabil. Ålanders rekommendation förklingade inte ohörd. Över 500 gnarpsbor, varav flertalet skolbarn, kom att delta i skallmätningarna och Ålander blev själv aktiv i genomförandet. Mycket mer kan sägas om det här men det får bli en annan historia. Hur som helst så tror jag att uttrycket ”Gnarpsskallar” är att härleda ur de här sannolikt något tvivelaktiga studierna.

Uttrycken Bergsjökor och Gnarpsskallar torde således komma från två mycket vitt skilda verksamheter – tåget på en gammal smalspårig järnväg och en tvivelaktig rasbiologisk forskning.

Om det finna andra förklaringar emotser jag dem gärna!

Tåget ”Bergsjökoa” vid ”Bergsjö Central” omkring 1910. Det gav förmodligen upphov till  benämningen Bergsjökor på Bergsjöborna.

Tåget ”Bergsjökoa” vid ”Bergsjö Central” omkring 1910. Det gav förmodligen upphov till benämningen Bergsjökor på Bergsjöborna.

Exempel på Gnarpsskalle född 1947, utvandrad till Bäling, Jättendal          omkring år 1977, deltog ej i de rasbiologiska studierna bland Gnarpsborna.

Exempel på Gnarpsskalle född 1947, utvandrad till Bäling, Jättendal
omkring år 1977, deltog ej i de rasbiologiska studierna bland Gnarpsborna.

Read Full Post »

God Jul & Gott Nytt År

jul0

Julstämning på Vallenbodarna

Julstämning på Vallenbodarna

Sjöbod i Mellanfjärden

Sjöbod i Mellanfjärden

Vintrig björk

Vintrig björk

Fäbodstugfönster

Fäbodstugfönster

Café Skäret i Norrfjärden, Gnarp i vinterdvala

Café Skäret i Norrfjärden, Gnarp i vinterdvala

 

Read Full Post »

Bastun i Gällsta, Gnarp 60 år

Strax öster om den f.d. Gällsta Herrgård ligger byns bastu. Här bildades år 1950 Gällsta Bastuförening. 27 aug 1951 registrerades föreningen som ekonomisk förening med syfte ”att vid den av föreningen ägda badanläggningen i Gällsta, Gnarp, bedriva badhusrörelse samt befrämja ett allmänt och flitigt användande av bad.” Av tidningsartiklar från 1953 framgår bl.a. att bygget var kostnadsberäknat till 14 315 kr, att man fick ett bidrag på 1 000 kr från dåvarande Gnarps kommun och tog ett tioårigt amorteringslån på 6 000 kr där kommunen gick i borgen efter tillstånd från Regeringen. Dessutom fick man 5000 kr i statsbidrag. Bygget gjordes på ideell väg och till stor del av virke, som skänktes av ortsbor. Ett par av de stora och flera eldsjälarna för bastun var Sven Henning och Anders Törnqvist. På en tidningsbild från slutförandet av bastun ses ”murarlaget” bestående av Göran Filin, John och Oskar Söderlund och Anders Törnqvist. Bastubygget påbörjades år 1951 och slutfördes i december 1952. Så kanske blev Gällstabor och andra bastubadgäster där extra rena och fina till julen 1952 – för nu 60 år sedan.

Verksamheten i föreningen var hög. Lördag var – som sig bör – veckans stora baddag. Lördag kommer ju av ordet löga (= bada eller tvätta) och lögardagen är det gamla namnet på lördagen.

Badavgifter och lotter finansierade verksamheten liksom danstillställningar sommartid åren 1951-1967 på Brukslogen i Sörfjärden (som därefter förföll och revs år 1983.)
Men med åren stigande hygienisk och sanitär standard i hemmen minskade  besökarna i Gällsta-bastun. 1982 började bastuns användas även som omklädningsrum för Gällsta IK:s ishockeyverksamhet och 1987 utbyggdes bastuns västra gavel med en separat omklädningsrumsdel. I början av 1990-talet (troligen) överläts bastun och verksamheten i sin helhet till Gällsta IK. År 2000 var frågan om bastuverksamhetens ev. upphörande på tapeten. Beslutet blev dock att den skulle fortsätta men bastutiden ändrades till fredagskvällar. Och denna ordning gäller än idag, år 2012! Gällsta Bastuförening avregistrerades formellt i april 2008 men verksamheten i dess regi upphörde i praktiken således många år tidigare.

I Sundsvalls Tidning fanns ett reportage från bastun 3 nov 2000 med bild på sju bastubadande herrar. En av deltagarna berättar då om midsommaraftonen 1961 som lockade hela 72 badande. Här berättas också om en yngling, som, för att spana på bastuns kvinnliga besökare, hade klättrat upp i en närbelägen tall för att få bästa möjliga insyn genom fönstret. Han ramlade ner från tallen och slog sig ordentligt.

Även om jag själv inte tillhör Gällsta-bastuns kunder så gratulerar jag gärna denna 60-åring. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Den 60-åriga bastun i Gällsta, fortfarande i drift

Den 60-åriga bastun i Gällsta, fortfarande i drift

Här har åtskilliga liter svett producerats under 60 år

Här har åtskilliga liter svett producerats under 60 år

Read Full Post »

Kyrkoherden Anders Nordlander

Anders Nordlander var Gnarps kyrkoherde under tiden 1 juli 1882 – 30 apr 1901, således i 19 år. Han gjorde sig under tiden i Gnarp känd som en omtyckt, engagerad, förtroendeingivande och aktad kyrkans man. Men strax efter flytten från Gnarp började saker uppdagas, som radikalt kom att förändra bilden av denna kyrkoherde.

Anders Nordlander var född år 1847 i Hassela, tog studentexamen i Hudiksvalls läroverk år 1973 och prästvigdes år 1875. 35 år gammal kom han 30 juni 1882 till Gnarp från en komministertjänst i Hagby-Ramsta (i nuvarande Uppsala kommun.) På flytten medföljde också hans hustru Emelie Sofia och en dotter född 1878. Under tiden i Gnarp utökades familjen med en son (1884) och ytterligare en dotter (1888.)

Nordlander gjorde sig känd som en mycket uppskattad kyrkoherde. Han engagerade sig i samhällslivet i Gnarp och många är de tidningsartiklar jag hittat där han figurerar i olika positiva sammanhang, bl.a. i den då spirande och växande godtemplarrörelsen. Han blev lite av ”allt i allo” och anförtroddes många förtroendeuppdrag. Han blev också känd för sin givmildhet till fattiga och andra hjälpbehövande. I en av de tidningsartiklar jag har sägs att ”fler än en medellös ung man har honom att tacka för sin utkomst och framgång” och att ”i Gnarp fanns mången, som understöddes av honom både med pengar och in natura.” Nordlander var även känd som en välbärgad man utan ekonomiska bekymmer och donerade 2000 kr till en egnahemsfond för mindre bemedlade och lika mycket till en missionsfond.
I ovan omnämnda tidningsartikel sägs också att ”Nordlander har i många år varit sjuklig och tung till sinnes” och att han i förtroende till en person han brukade umgås med vid flera tillfällen utryckt ”farhågor för att något skulle inträffa med honom.” Exakt vari dessa farhågor bestod sägs inte i artikeln.

Under sin tid i Gnarp gjorde Nordlander även en resa till ett antal bibliska platser och länder. Resan gjordes under c:a 1½ månad i oktober-november år 1898. Den gick söderut genom hela Europa, vidare bl.a. till Turkiet, Libanon, Syrien, Israel, Jordanien och Egypten. Han skrev därefter den 480-sidiga boken ”Reseminnen från det heliga landet”, som utkom år 1899.

Nordlander slutade som kyrkoherde i Gnarp och flyttade till en ny sådan befattning i Alfta fr.o.m. 1 maj 1901. Efter hans flytt började man i Gnarp hitta en del underligheter och rena oegentligheter i skolräkenskaperna (skolan löd ju under den här tiden under kyrkan.) Den fortsatta utredningen visade på många fall av fiffel med kvitton och förfalskningar, inköp för privat bruk som betalats av skolkassan, virkesförsäljning från prästbostället där pengarna gått till Nordlander själv, o.s.v. Dessutom uppdagades att Nordlander tagit betalt för tjänster, som ingick i hans ämbete att utföra utan avgifter. Exempel var utfärdande av prästbetyg och undervisning av nattvardsbarn (motsvarar nutidens konfirmationsundervisning.)

Utredningen ledde till att den då tillförordnade länsmannen Karl Lindström i Gnarp begärde att få Nordlander häktad. Häktningen skedde i Alfta lördagen den 31 aug 1901. Dagen efter, på morgonen söndag 1 sep, kom han till kronohäktet i Hudiksvall i väntan på rannsakning inför Bergsjö häradsrätt anklagad för förfalskning och bedrägeri.

Även i Alfta gjordes nu en revision för att undersöka om det även där förekommit oegentligheter under de 4 månader Nordlander då hunnit tjänstgöra där.

Vid rättegången 12 oktober 1901 var således Nordlander anklagad för

  • 25 förfalskningsbrott under åren 1887-1899 på tillsammans nära 2 500 kr
  • nio bedrägeribrott under åren 1893-1900 för 425 kr
  • att han vid flytten till Alfta tagit med en låda med slöjdverktyg värd 44 kr från en av Gnarps skolor
  • olovlig virkesförsäljning från Gnarps prästboställe
  • olagligen uttagna avgifter för betyg och undervisning av nattvardsbarn

Omräknat till dagens penningvärde motsvarar de summor han dömdes för  totalt c:a 165 000 kr.

Häradsrättens dom mot Nordlander blev hård. Den löd på 4½ års straffarbete och att vara medborgerligt förtroende förlustig intill ett år efter frigivningen. Nordlander förklarades också ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Vidare dömdes han till skadestånd för de medel han orättmätigt tillskansat sig.

Nordlander var mycket missnöjd med domen och överklagade till Svea hovrätt. Där fick Nordlander 24 feb 1902 straffarbetstiden nedsatt till 2½ år efter att hovrätten ”bl.a. fäst avseende vid ett utlåtande av Medicinalstyrelsen… och synnerligen förmildrande omständigheter…”
Men Nordlander var ändå inte nöjd och gick vidare till ”Kongl. Maj:t” med en nådeansökan. Den avslogs i början på juni 1902. Svea Hovrätts dom kvarstod således. Under överklagnings- och nådeansökningstiden förvarades Nordlander på kronohäktet i Hudiksvall. 13 juni 1902 överfördes han till Centralfängelset på Långholmen. År 1903 gjorde han därifrån en ny nådeansökan, som också avslogs. Han frigavs 22 april 1904 efter att ha avtjänat sin 2½-åriga strafftid. Färden gick då till Örbyhus (i nuvarande Tierps kommun.) Han flyttade till Stockholm i oktober 1904. Då tituleras han ”kamrer.” Denna titel har jag även hittat år 1906 och när han 63 år gammal avled av sjukdom 17 nov 1910.  Av kyrkobokföringen framgår att familjen följde med i samband med flyttningarna.

Man kan undra hur denna händelse mottogs bland Gnarpsborna. Den måste ha slagit ned som en bomb i Gnarp på den tiden även om Nordlander redan lämnat Gnarp när brottsligheten uppdagades. Men sannolikt blev det ett vanligt samtalsämne runt om i stugorna. Den högt aktade prästen, själva symbolen för pålitlighet och förtroende, hade begått allvarliga ekonomiska brott! Förmodligen var väl en mycket vanlig kommentar ”vilka tider vi lever i när man inte ens längre kan lita på prästen!” Det är väl ungefär samma kommentar, som vi skulle fälla, om detta hände idag.

Anders Nordlander som kyrkoherde i Gnarp och straffånge i Centralfängelset på Långholmen

Anders Nordlander som kyrkoherde i Gnarp och straffånge i Centralfängelset på Långholmen

Anders Nordlanders 480-sidiga bok om sin resa till ”Det Heliga Landet”

Anders Nordlanders 480-sidiga bok om sin resa till ”Det Heliga Landet”

Read Full Post »

Older Posts »