Hundskatten – En het fråga

Av de skattepålagor, som myndigheterna genom åren ålagt oss medborgare, fanns tidigare även hundskatten.  Hundskatten infördes redan 1 jan 1862. Kommunerna fick själva besluta om dess storlek och om hur intäkten skulle användas. År 1923 infördes en ny lag om hundskatt (som upphörde 1 jan 1996.) Här stadgades bl.a. att hundägarna under januari skulle anmäla sina hundinnehav till kommunen. Jag växte upp i en familj där vi oftast hade hund och minns att det brukade komma en räkning till oss i början av året. När den betalts skickade kommunen ut ett speciellt rektangulärt litet hundskattemärke av plåt med kommunens namn, årtal för skatten och hundens nummer i kommunens hundskatteregister. Märkena är nu eftertraktade samlarobjekt. Märket skulle enligt lagen å halsband eller på annat sätt lämpligt vara anbragt å hunden; dock må undantag härifrån äga rum, när hunden står bunden eller hålles instängd, så ock då hunden nyttjas vid jakt, där fara föreligger för att hunden i gryt eller annorstädes kan hava men av den anordning varå skattemärket är fästat.” Underlåtelse att betala hundskatt kunde straffas med dubbel hundskatt eller böter. Även underlåtelse att anmäla hundinnehav kunde medföra böter. Däremot var det ingen risk för hunden, som varken kunde dömas till böter eller avlivning.

Att hundskatten ibland var en mycket het kommunal fråga framgår av tidningsreferat från Gnarps kommunalstämmor i december 1884 och 1885. Från decemberstämman 1884 skrivs att frågan om hundskatten var nära att bringa de goda lugna gnarpsgubbarna ur jämvikten. På ett oförklarligt sätt hade nästan alla blivit hundhatare. Den förut för högt ansedda skatten på fem kronor skulle nu allra minst fördubblas. Här blev ett fasligt diskuterande. Den ene ville att det skulle betalas efter hundens vikt, den andre efter hundens längd och bredd, den tredje efter dess förmåga att äta, ty odiskutabelt var att en stor hund åt mera än en liten och följaktligen borde undslippa med halva priset. När scenerna började likna de i franska parlamentet ansågs tiden vara inne att näpsa och släppa de stackars kräken för 10 kr. Som ett litet efterspel till detta påstås från tillförlitlig källa att hundarna visat en panisk förskräckelse för de värsta hundhatarna, som lämnade stämman och med segrarens självkänsla vandrade hem.

På stämman söndag 27 dec 1885 var det dags för en ny upprörd omgång inför beslut om 1886 års hundskatt. Här skrivs att glansnumret vid denna stämma var hundfrågan, frågan om skatt för dessa arma kräk. Ordföranden hann knappt föredra frågan förrän en massa olika förslag haglade över stämman. Se här några: ingen skatt, 3 kr, 5 kr, 10 kr, 15 kr, vägning och mätning o.s.v. När diskussionen  härom var som hetast uppenbarade sig som en blixt (lyckligtvis genom dörren) en festprisse, som skrek och larmade: – ”…antingen slå ihjäl alla hundar eller annars 50 kr hundskatt.” Utvisad samma väg han kom lugnade han sig och erkände helt öppet att det även behövdes någon, som satte liv i stämman och ställde till lite gurgel. Det höll verkligen på att lyckas, ty på ett hår när skulle röstlängden ha behövts ta fram, vilket på stämmor här sällan, ja aldrig tidigare i sådana här frågor, hade skett. Genom några behjärtade mäns medling togs dock hundfrågan i kalufsen och leddes till en god utgång där tiokroningarna, liksom förra gången, segrade.  

Inför 1889 år hudskattebeslut var det åter heta känslor. Men det oeniga beslutet blev då att sänka hundskatten till 5 kr. Detta överklagades och beslutet upphävdes. Ny stämma hölls tredjedag påsk 1889 varvid hundskatten återställdes till 10 kr.

Numera är våra folkvalda kommunpolitiker befriade från den mycket viktiga hundskattefrågan. Den vållade nog ibland hetare diskussioner än dagens frågor om Sörfjärdsavloppen och Bergsjögården m.m. Men så är väl dessa frågor kanske också betydligt mindre komplicerade…(?)

Hundskattemärken från förutvarande Harmångers kommun

Skattefri hund från Bergsjö på höstbad i havet vid Orn i Strömsbruk i början av oktober 2011. Skattebefrielsen är fullt legal och har inget samband med att hunden är svart.

Nykterhetsrörelsen och fyllerirörelsen

De sista 20 åren av 1800-talet bildades ett stort antal godtemplarloger i vårt land. Gnarps första loge, Logen Fabian, bildades i Sörfjärden år 1882. Därefter kom i snabb takt ytterligare loger och 1909 fanns bara i Gnarp åtta grundloger och tre barnloger. I tidningarna från den här tiden finns otaliga artiklar om logernas verksamhet. Som illustration till logernas uppgifter den här tiden har jag hittat tre artiklar, som lite grand beskriver situationen i Gnarp. Den första är från Hudiksvallsposten 29 mars 1884:

 Ehuru denna församlings befolkning vad nyktert leverne angår ingalunda står efter andra församlingar finns dock ännu ett fält att röja där mycket ogräs frodas. Vi menar lanthandlarnas vinhandel. Kommunalnämnden har flera gånger, dock förgäves, försökt få bort den. Orsaken till misslyckandet torde måhända vara att fullt bindande bevis, att oordningar föranletts av försäljningen, inte kunnat presenteras.

För att emellertid se vad folket tycker har inom kommunen nykterhetslistor cirkulerat på vilka de, som vill ha bort vinhandeln, skrivit sina namn. 1 203 personer över 18 år har skrivit på. Därtill har åtskilliga i bevis ledda fall av oordningar uppkomna genom dylik vinhandel kunnat bifogas denna petition och skola de samt och synnerligen jämte kommunalnämndens anhållan sändas till konungens befallningshavande i länet. Vi har all anledning tro att denna aktade myndighet ska villfara hela kommunens så gott som enhälliga begäran. Anmärkningsvärt härvid är att icke få av vindrinkarna själva skrivit på petitionen, ett tydligt tillkännagivande att de inse ”det bättre” men när begäret kommer gillar ”det sämre” och faller offer för den last de i nyktert tillstånd begär hjälp mot. Ett färskt exempel härpå från förra veckan är när en sådan, liggande på rygg på landsvägskanten, stirrande på stjärnorna uttalade följande monolog: – Fördömda vin! – slut på femman – intet arbete idag – mina kunder väntar – går väl nu och beställer arbete av andra – gott i alla fall att få sig en tankeställare. Därefter sång och skrän i all oändlighet.

Alla torde sålunda vara ense om att denna sorts vinhandel gagnar ingen men skadar mången.

 Under rubriken ”Fyllerirörelsen” från Hudiksvallsposten 11 juni 1884 kommer följande artikel:

Hand i hand med nykterhetsrörelsen går dess motsats fyllerirörelsen, om vi så får kalla den. En och annan av dem som på hösten för ett år sedan uppträdde som ivriga nykterhetskämpar infunno sig nu fulla. I en loge, närmaste granne till kyrkan, tillbringade fyra fyllbultar en dag och en natt med att supa och föra oljud och föll sig denna lokal synnerligen lämplig, ty de kunde därifrån ragla till herrar vinhandlare och på så sätt underhålla jämnt rus. Såvida inga undantagslagar finns eller blir stiftade för denna församling hoppas vi till följd av kommunalnämndens vidtagna åtgärder (se ovan) få bort denna handel, som är en skam icke blott för dessa herrar vinhandlare, utan för hela församlingen.

 Ett annat reportage på det här temat kommer från en auktion i Västergrängsjö 10 nov 1884. Några företagsamma personer öppnade då tillfällig krog i en skogsbacke i närheten. Affärerna gick bra och ostört tills det mot kvällen blev utsupet. Då ville de ha tak över huvudet och trängde sig med våld in i en närbelägen granngård. Mot husbondens uttryckliga förbud började de dansa och föra oväsen. Ägaren kallade då på hjälp och några handfasta karlar kom dit. Då kastade en av fridstörarna en sten mot en av ”ordningsmännens” huvud. Lyckligtvis missade den målet. Den rasande hopen trängde nu in i en stuga på auktionsgården. Sent på kvällen bad värden dem i hövliga ordalag att avlägsna sig. Som svar släcktes ljuset och värden utsattes för våldsamma handgripligheter. Den fräcke fridstöraren greps dock och igenkändes. Därefter fick värden ett slag över ansiktet av ett skarpt tillhygge, så att blodet flöt ymnigt. Även denna bov togs fast och igenkändes av närvarande vittnen, som också var nära att misshandlas. Att märka är att det båda misshandlade männen har framstående förtroendeposter inte bara i församlingen utan även i hela tingslaget. Tidningen skriver också att man denna gång avstår från att namnge ifrågavarande husfridsskändare viss om att de i kommande rättslig undersökning blir kända för vad de är och dömda efter förtjänst. Artikeln avslutas med följande råd: Gott vore om ordningsmakten så långt möjligt, i synnerhet vid större auktioner, vore tillstädes och utan skonsamhet åtalade varje berusad. Om detta gång efter annan upprepades skulle det helt säkert injaga en hälsosam skräck och det onda så småningom övervinnas. Som tillståndet nu är, är det odrägligt.

 För att begränsa spritkonsumtionen infördes omkring 1915 motboken. Det var en liten bok, som krävdes för att få göra spritinköp på Systembolaget. Boken kunde erhållas efter skriftlig ansökan, där sökandens vandel prövades noga. Inköpsransonen var begränsad till viss mängd/månad, från början en eller två liter. Den inköpta ransonen antecknades i boken vid varje inköp. Motboken avskaffades 1 okt 1955.

 ”Engbergs-Janne” från Gnarp, känd som lite omedgörlig och ”tvärtför”, var under motbokstiden en gång till fots på väg till Hudiksvall för att göra sitt inköp. Kommen till Harmånger upptäckte han till sin fasa att motboken hade blivit kvar hemma. Janne blev då så arg på sig själv att han, för att straffa sig för denna allvarliga försummelse, gick i diket längs vägen åter till Gnarp.

 Det är nog ganska uppenbart att nykterhetsrörelsen har haft mycket att kämpa för mot sin kontrahent och motsats ”fyllerirörelsen.”
Jag avslutar med ett par motsatser, som tangerar det här ämnet: för ett sundare och friskare liv kämpar bl.a. ”Friskis och Svettis.” De lär ha konkurrens av sin motsats ”Bakis och Skakis.”

Serveringslokalen på Gnarpsbadens festplats var Gnarps första godtemplarhus. Det invigdes 1896. Logen här, logen Fabian, som bildades 1882, var Gnarps första godtemplarloge.

Mickel rävs bistra öde

Från min barndom minns jag att synen på vissa djur var lite annorlunda än nu.
De betraktades enbart som villebråd och skulle jagas. Exempel är bl.a. hare, rådjur och räv. För att inte tala om rovfåglar, som skulle skjutas för att de tog småfåglar.

Lyckligtvis har kunskapen och förståelsen härvidlag förändrats så att vi numera bättre tolererar allas rätt att finnas till och fortleva. En tidningsartikel i Hudiksvallsposten 5 nov 1884 är ett bra exempel på den gamla tidens vedertagna syn. I det här fallet handlar det om en räv i Gnarp:

Här om dagen kom en räv av alla krafter springande över ägorna nedom kyrkan och sam över ån varvid en dräng satte efter räven hack i häl så att räven i brådskan burdust sprang på en piga, som i sin tur, när hon hämtat sig efter den första förskräckelsen, också började jag räven. Därpå vek räven av genom präst- och skolträdgården men hamnade ur askan i elden, ity att alla skolbarnen började en hiskelig jakt efter mickel, som i förskräckelsen sprang in under brygghuset genom ett hål i muren. Men i brådskan glömde han dra in svansen, som en av skolpojkarna till de andras oändliga jubel fattade tag och drog i medan en av de först förföljande drängarna kröp under byggnaden och med sin yxa gav den framåtsträvande och av alla krafter stretande mickel banehugget.
Mickel, som nu snart är uppstoppad, skall förvaras som segertrofé bland skolans samlingar och åtnjuta den tack och aktning, som pojkar i allmänhet är skyldiga den, som med sitt liv och skinn berett dem en god festmåltid och glad dag. För skottpengarna skall nämligen anordnas ett styvare kalas.

Så var det alltså att leva som räv i Gnarp år 1884. Mickel hade alla emot sig och ingen visade något förbarmande! Och alla gladdes åt triumfen och det ”lyckliga” slutet…

Den här räven - i skogarna mellan Ånge och Nordanstig i juni 2008 - blev betydligt bättre behandlad än sin kollega i Gnarp år 1884. Den blev av fotografen t.o.m. bjuden på bullar, som åts med välbehag men med viss misstänksamhet mot fotografen.

Jarla och Gälda

I min tidigare artikel 2012-01-17 om Gustaf Eriksson (Jarl-Gustaf) har jag bl.a. beskrivit Gustafs upprördhet över benämningarna Jarla och Jarl-Gustaf. Han hävdade hela sitt liv att det heter Gälda. Jag har nu försökt forska lite i om det trots allt kan finnas någon substans i Gustafs envishet om namnet Gälda.

Institutet för språk och folkminnen har ett ortnamnsregister där jag under Gärde hittat en uppgift om att detta (bl.a.) är ett gårdsnamn i Skesta, som uttalas Jala. Samma uppgift finns även för namnet Gärdena i samma register. De här uppgifterna är nedtecknade 1932 resp 1933 och styrker således inte Gustafs påstående.

Men när Per-Erik Åström (Jarl-Per-Erik) i nov 1878 köpte den aktuella fastigheten skrevs i lagfartsboken följande uppgifter:

”Jordlägenhet i s.k. Gärlda om 2 tunnland.”

Beteckningen Gärlda har jag sedan också hittat på annan plats i lagfartsboken.

Kanske är det därmed ändå klart att Gustafs envisa uppgift – åtminstone delvis – är riktig!? Skillnaden mellan Gälda och Gärlda är ju bara ett ”r.” Kanske har uttalet av Gärlda sedan urminnes tider förvanskats till Jarla på ungefär samma sätt som Färila dialektalt benämns Farla!? Min teori är att Gustaf kände till det ”rätta” namnet men att han inte accepterade det förändrade uttalet. För honom var det nog självklart att namnet skulle uttalas som det stavades – han fann sig inte i ”språkutvecklingen.” 

Hur som helst, är det kanske dags att ge Gustaf viss upprättelse för sin envishet? Eftersom Gustaf aldrig medvetet talade osanning så hade han säkerligen fog för sitt påstående om Gälda. Det är en fråga, som vi borde ha ställt till honom någon gång innan det blev för sent.

Gustaf Eriksson hade troligen delvis rätt om benämningen på sin gård

Gingstavallen

För en liten tid sedan kom ett kuvert till mig med lite uppgifter och bilder från den  tidigare fäbodvallen Gingstavallen. Det var vår tidningsutdelare här i Bäling, Ingrid Sundberg, som lagt det i postlådan tillsammans med tidningen för mitt eventuella intresses skull. Det tackar jag för!

Jag har ju i det här forumet tidigare skrivit lite om några fäbodvallar, som fortfarande finns kvar så till vida att stugor och i vissa fall andra byggnader är bevarade. Jag hade därför gått i tankar att skriva lite om någon utplånad vall och tankarna hade då gått till Gingstavallen, eftersom jag har en del uppgifter om den sedan förut och dessutom hade jag också förut snokat runt där och tagit en del bilder. Så det här kuvertet kom väldigt lägligt. Det vidgade mina tidigare kunskaper, dessutom med några bilder från den tid när vallen var levande.

Gingstavallen låg c:a 3 ½ km norr om Norrfjärden i Gnarp längs vägen mot Ragvaldsnäs. Någon klok person har intill vägen här satt upp en prydlig skylt ”Gingstavallen” för att erinra om den forna fäbodvallen här. Det är bra för annars torde väl knappast någon ana historien bakom denna plats.

Den första Gingstavallen, Gammelboan, låg i närheten av Gammelbodtjärn ytterligare knappt 2 km norrut. Sägnen påstår att vallen flyttades därifrån till den senare platsen p.g.a. att man oroades alltför mycket av småfolket, oknytt och skrômt. Bl.a sägs att bojäntorna blev flyttade på nätterna så att de på morgnarna vaknade med fötterna i en bäck. Denna historia känner jag dock också igen från Vallenbodarna, som påstås ha flyttas av samma orsak…

Nåväl, Gingstavallen var gingstaböndernas fäbodvall. Här fanns nio fäbodstugor, Brattsvea, Mellangården, Västergården, Väst på backen, Wounders, Böle, Ersk-Lars, Olors och Västiberget. Idag är alla borta men med lite ansträngning kan man hitta grunder efter dem. Det enda klart synliga efter verksamheten här är resterna av en lada i den igenväxta skogen intill den ännu kvarvarande öppna ytan här.

Ett annat – trevligt – minne här är den sirliga och vackra hällristningen på ett stenblock intill vägen här. Den vittnar om vallromantik och sann kärlek. Inskriptionen är följande:

Det var byggmästaren Anders Söderlind i Bosta som på detta sätt dokumenterade sin kärlek till Agnes Gingberg från Gingsta. Den besvarades och mindre än ett år senare, 12 juni 1915, gifte de sig.

Fäboddriften pågick åtminstone fram t.o.m. 1920-talet, ev längre (det har jag inte lyckats få fram.)  Så sent som 1948 fanns åtminstone en av stugorna kvar och var då bebodd av Varmlännings-Olle (Eriksson.) Han tillhörde en familj, som kom till Gnarp kring förra sekelskiftet och blev kvar här. De stugor, som inte flyttades när fäbodbruket upphörde, torde sannolikt ha hamnat i dåvarande Bränslekommissionens klor och blivit ved åt bl.a. frysande stockholmare under 1940-talet. Denna kommission hade ombud i socknarna, som köpte in allt vad som gick att uppbringa i vedväg. Bl.a. gick en hel del av byggnaderna i Vattingens forna fiskeläge den vägen och övergivna fäbodstugar var också attraktiva.

Jag ordar inte mer än så här om denna nu försvunna vall. I stället får bilderna här nedan tala sitt tydliga språk om det tidigare livet på Gingstavallen och som kontrast till detta några bilder från idag.

Sigurd Gingberg med en get år 1921

Bojäntor. Från vänster: Hilda Sjölander, Kajsa Norell och en kvinna med namnet Jana

Bojäntor och getter

Wounders stuga

Göta Silén och Lilly Carlén på Gingstavallen

Nick Svensson (fotografen från Gällsta) med sin fru på Gingstavallen

Dans på Gingstavallen. Spelmannen (något skymd) på bron är Sven Kjellström

Kärleksförklaringen mellan Agnes Gingberg och Anders Söderlind i ett stenblock på Gingstavallen

Den enda idag kvarvarande öppna ytan på Gingstavallen

Raserad lada i skogen intill den öppna ytan

Skylt vid Ragvaldsnäsvägen på den plats där Gingstavallen låg

Predikande kvinna

 Bland mina tidningsnotiser från flydda tider kommer här en av det ovanligare slaget, som jag gärna delger mina läsare. Den är från Hudiksvallposten 1883-01-27, alltså för snart 130 år sedan. Rubriken är som ovan, vilket bara det tilldrar sig uppmärksamheten med tanke på artikelns datum. Predikningar var ju normalt förbehållna män (första kvinnliga prästen kom ju t.ex. först 1960.) Att den här kvinnan väckte uppmärksamhet och drog folk – både av ena och andra orsaken – förstår man av artikeln:

 I Gnarp har under tre veckors tid – varje afton med få undantag – en ung kvinna, Johanna i Djupe från Andersfors i Bergsjö, uppträtt och predikat bland baptisterna. Hennes yttre är icke ofördelaktigt och med säker vana uppträder hon i den för kvinnor just icke så vanliga talarstolen. Hon är icke heller nybörjare i detta yrke utan har under åtskilliga år predikat både i Hälsingland och i Dalarna. Hennes klangfulla sång och icke oävna hanterande av guitarr lockar även många att höra henne. Och då hon genom självstudier förvärvat sina kunskaper måste allt erkännande givas åt detta. Under talandet går hon av och an och gestikulerar livligt. Rösten är kvinnligt späd men icke obehaglig. Hon äger en icke så alldeles vanlig förmåga att lägga sina ord väl samt uttrycka sig klart och tydligt. Hennes föredrag rör sig uteslutande om de yttersta tingen, uppmaningar att låta frälsa sig, inbjudan till de troendes församling med inflikade berättelser ur livet, som allt går ut på hastiga massomvändelser. Delvis börjar det bära frukt. Några unga män och kvinnor har under föredragen börjat gråta och jämra sig högljutt under konvulsiviska symptom. Att denna hennes verksamhet bedöms olika säger sig självt. Den ytlige betraktaren har ej lovord nog för henne. Den djupare seende skakar betänkligt på huvudet erinrande sig apostelns ord: ”såsom uti alla de heligas församlingar tige edra kvinnor uti församlingarna.”

 Utan tvekan måste detta på den tiden ha varit en mycket ovanlig predikant. Det måste också ha varit en mycket modig och beundransvärd kvinna, som vågade utmana det traditionellt manliga monopolet inom det här ”skrået.” Jag vet inte vem ”Johanna i Djupe från Andersfors” var, men om någon läsare kan bringa klarhet i det så emotser jag kommentarer om detta!

Historien om IRMA – en ”dam” med oflyt

Här kommer historien om Irma, fartyget som gäckade Sörfjärdens hamn i Gnarp och där blev en femtonårig följetong i pressen och den kommunala kvarnen under åren 1963-1978. Men Irma var även långt dessförinnan en mycket omskriven fartygskändis. Så vi tar det från början:

 Irma var en tremastad skonare på 320 ton byggd i Landskrona år 1918. Hon var c:a 40 meter lång och 9 meter bred. När hon lämnade varvet i Landskrona 1919 var hon döpt till P. Rasmussen och beställare var Svendborg på Fyen i Danmark. 1928 blev hon norsk under namnet Gad av Fredriksstad i Östfolk Fylke (Gad var en av den prövade patriarken Jakobs tolv söner.) Fartyget framfördes med segel och blev Norges allra sista enbart seglande fartyg.

I början av år 1937 var Irma på seglats från Nordamerika och drev då fram och åter på Nordsjön med slitna segel och svåra vattenläckage. Besättningen kämpade för sitt liv.

Kaptenen lär ha spolats överbord från det nedisade däcket men  kastats tillbaka på fartyget av den grova sjön! Besättningens hopp om räddning var lågt när en ångare fick sikte på fartyget och i slutet av februari 1937 lyckades bogsera det till Haugesund i Rogaland Fylke i Norge.

 I augusti samma år kom hon under svensk flagg, ombyggdes till motorseglare med 150 hästkrafters motorstyrka och döptes om till Irma. I augusti 1956 var hon på väg från Stettin i Polen med 300 tons last av kol till Holma-Helsingland (i Forsa.) Under denna resa drabbades hon 21 aug av brand c:a 3 km sydost om Agön utanför Hudiksvall där hon larmade med signalraketer, mistlur och lotsflagg. Där blev hon liggande på botten men med relingen ovan vattnet i väntan på bärgning. Bärgningen blev komplicerad och i en tidningsartikel 22 sep skrivs att man definitivt gett upp hoppet och bedömer att Irma nu är vrak. Några lokala fiskare ansåg dock att det var värt ytterligare försök att bärga Irma och lasten. De köpte båten och lyckades 5 nov få henne till Storhamn på Agön. 15 nov bogserades hon till kolkajen i Iggesund, där lasten lossades och såldes.

 Irma hamnade efter detta äventyr i Stocka för översyn. På nyårsaftonen 1956 bogserades hon till Hudiksvall för ytterligare reparationer. Hon hade nu köpts av byggnadsfirman Bröderna Wästberg, som avsåg att använda Irma i fraktfart mellan Hudiksvall och hamnar varifrån byggnadsmaterial till firman levererades. Bl.a. skulle ytong (lättbetong) fraktas från Öland.

26 juni 1957 gjorde Irma sin första provtur i Hudiksvallsfjärden efter reparationer och ombyggnad. Redan samma vecka räknade ägaren Bröderna Wästberg med att kunna sätta kurs mot Köpenhamn med last av papper från Forsså Bruk (i Näsviken) och på returen medföra ytong från Grönhögen på Ölands södra udde.

Knappt två månader senare, exakt ett år efter branden utanför Agön, råkade Irma illa ut igen. Med en last av trä på väg från Yxpila i Finland till Lübeck i Tyskland sprang Irma läck på förmiddagen 20 aug c:a 2 mil nordost om Almagrundet sydost om Sandhamn i Stockholms skärgård. Besättningen kämpade vid pumparna för att hålla fartyget flott men när motorrummet dagen efter, 21 aug, vattenfylldes och motorn stannade tvingades man hastigt fly till livbåten. Ett tyskt fartyg tog ombord männen i väntan på en lotsbåt från Sandhamn. Lotsbåten tog Irma på släp. Hon flöt tack vare trälasten. Bogseringen togs sedan över av Neptunbolagts bärgningsfartyg Neptun, som förde Irma till Gåshaga för länspumpning.

1959 fanns Irma åter i Hudiksvall. På Lions loppmarknad sista helgen i maj användes hon som café vid kajen utanför bussgaraget. I början av juli öppnades Irma för servering och senare under sommaren planerades även för ”intima danskvällar” på däcket. I en HT-artikel 7 juli 1959 sägs att ”Irma kommer säkert att bli en av de största och förnämsta attraktionerna i sommar-Hudik så småningom.” Men dåvarande hamnchef i Hudiksvall, Henry Engman,  var missnöjd och som pensionär i en nostalgisk tidningsartikel i juni 1986 säger han att ”var hon än låg så var hon i vägen och vi var rädda att hon skulle sjunka eftersom hon tog in vatten.”

Men Irmas tid i Hudiksvall tog slut. Efter att i två år i tidvis läckande skick ha legat på en undanskymd plats i hamnen avgick hon  22 sep 1962 till Stockholm. I ovannämnda tidningsartikel från 1986 säger hamnchefen att ”jag var själaglad när vi blev av med henne” och att det skulle ha behövts omfattande reparationer för att få henne i sjödugligt skick. En ungdomsklubb hade köpt Irma för att använda henne som danshak i Stockholm. Ungdomarna insåg dock snart vad de gett sig in på och sejouren i Stockholm blev mycket kort. Följande historia om Irma vid den här tiden är värd att återge:

En lärarinna på en flickskola berättade att hon gått ombord på Irma. Hon fann det konstigt att hon genom en öppen lastrumslucka sett några smutsiga madrasser. Sov besättningen verkligen där?  En av eleverna vinkade ihärdigt till fröken och sa: – Dit får fröken inte gå en gång till om hon vill behålla sitt goda anseende!

Irma kom tillbaka till Hälsingland redan samma höst och hamnade i Stugsund söder om Söderhamn. Hon köptes  av fru Ingeborg Eriksson. Våren 1963 låg hon kvar vid hamnen i Stugsund, delvis på grund. Motorn hade nu plockats ur – för att förbättra flytförmågan – och sålts som skrot. Enligt en tidningsuppgift tidigt i maj 1963 är ägarinnan nu ”mångordigt upprörd över uppgifter i pressen att Irma skulle vara vrak och knappast ens värd en upphuggning till kaffeved.” Hon dementerar kraftigt detta och meddelar att fartyget omgående skall bogseras till Sörfjärden i Gnarp och rustas till servering där redan till instundande midsommar. Därefter ska hon fraktas vidare upp till E 4 för att bli restaurang och motell (intill nuvarande Statoil.) Om dessa planer informerades i Gnarps kommunalnämnd den 2 maj 1963, vilket är det första datum Irma förekommer i de kommunala protokollen – men inte det sista… Fru Eriksson uppger också i en tidningsartikel ”att det svaga intresse som visats för hennes planer i Söderhamn har gjort att hon beslutat sig för att flytta över Irma till Gnarp.”

I Dagbladet 7 maj 1963 säger Ingeborg Eriksson att hon fått klartecken av Ströms Bruk AB att placera Irma i Sörfjärdens hamn under sommaren. Hon säger också att arbeten med inredning av Irma omedelbart ska påbörjas när hon anlänt till Sörfjärden. Bl.a. skulle Irma kläs invändigt med rött ylletyg för att få en varm och tilltalande interiör. Möbleringen skulle bestå av flyttbara bord, stolar och soffor.

Bogseringen av Irma till Gnarp skulle ske senast 15 maj. Denna dag stod hon dock fortfarande kvar på sin plats i Stugsund. Lite senare förflyttades hon dock c:a 200 m. rakt över hamnområdet i Stugsund till den gamla nedlagda kajen vid Mariehill. De första 200 metrarna av färden mot Gnarp hade börjat…

Fredagen den 24 maj omkring kl. 04.00 på morgonen blev det så äntligen allvar. Söderhamns-trålaren Montana tog Irma på släp med destination Sörfjärden i Gnarp, där man beräknade att vara framme c:a kl. 20.00. Men p.g.a. sjögång, c:a 10 m/sek med nordostlig vind, kom man inte längre än till Agön utanför Hudiksvall, där man c:a kl 10.00 ankrade upp i väntan på bättre väder. Omkring kl. 01.00 på natten kunde man dock fortsätta färden mot Gnarp. Irma anlände dit c:a kl. 09.00 på morgonen lördagen den 25 maj. Hon lotsades in i hamnen förbi vågbrytarna av Uno Idén och Abel Lindberg. Gnarps Kommuns kommunalnämndsordförande Adolf Andersson var på plats, lyckönskade ägarinnan Ingeborg Eriksson och överlämnade kommunala blommor. Även vice kommunalnämndsordföranden Erik Roman och kommunalkamreren Rune Hellström deltog i kommunens välkomstkommitté.

Måndag 27 maj 1963, således endast två dagar efter Irmas ankomst, beslutade Gnarps kommunalnämnd att ”uppdraga åt en kommitté, bestående av ordf. Adolf Andersson, ledamoten Johan Carlén och kommunalkamreraren att närmare utreda möjligheterna för en lämplig brygga eller dylikt för passage till och från båten.”

Det blev rusning till Klasviken för att beskåda Irma. ”Aldrig tidigare har så många bilar packats så tätt vid Klasbergets fot” skrivs i en tidningsartikel strax efter Irmas ankomst 25 maj. Men spekulationerna om vad, som skulle hända, började genast eftersom inga synbara förberedelser pågick. Skulle det verkligen bli någon servering på Irma till midsommar? Eller senare under sommaren? Och hur skulle man få upp henne till Gnarp efter sommaren? Det börjar också framskymta att det behövs pengar. Tvivel och skepsis börjar sprida sig. En artikel i Sundsvalls Tidning i juni 1963 sammanfattar det hela elegant: ”I dagens läge är Restaurang Irma rätt och slätt en arbetshypotes, som skepparen ombord försöker hålla levande. Men om den sedan kan utvecklas till handling, eller om Irma kommer att finna den slutliga grav där hon ligger, står helt öppet för gissningar. För att vara exakt: Irmas öde står och faller med den finansiär, som kan tänkas dyka upp på arenan. Platsen är för dagen vakant.”

 Andra halvan av juli började Irma ta in vatten på sin plats i Sörfjärdens hamn. Hon hölls på rätt köl av länspumpar, som gick dygnet runt. Men i början av augusti sjönk hon ändå och fick kraftig slagsida. Det av sommargäster invaderade Sörfjärden och många andra lockades åter till Klasviken för att beskåda den nya situationen. Spekulationerna fortsatte och fick ny näring. Ägarinnan försäkrade envist att hennes planer kvarstod och skulle fullföljas. Hon hävdade också att tre oljebolag visat sitt intresse för Irma och etableringen vid E 4.

Brandkåren anlitades för att pumpa ur vattnet. Pumpar lånades även av Vägverket. Dykare anlitades för att undersöka skrovet. Vissa tätningsarbeten gjordes och spel med vajrar fästade vid Klasberget användes. Regalskeppet Vasas dykarbas Edvin Fälting kontaktades för lån av utrustning från Vasas bärgning, bl.a. fyra luftpontoner med en lyftkraft av vardera fem ton. Man fick henne åter på rätt köl i mitten av augusti. Men en vecka senare låg Irma åter på havsbottnen. Endast däcket och akteröverbyggnaden låg ovan vatten. Nu vidtog nya länspumpningar och försök att få Irma på rätt köl. Dykare var åter på plats och Irma tätades nu med 90 meter plastduk. Detta gav effekt och 24 aug 1963 var Irma åter flytande. Men det blev bara tillfälligt. 1½ vecka in i september hade hon återigen tagit in så mycket vatten att hon var nära att sjunka igen men ny länspumpning räddade situationen. Men kring julen 1963 låg hon åter på trekvart på havsbottnen efter sitt nu tredje haveri i hamnen. Nu gjordes inget nytt försök att åter få henne flott. Irma och hennes ägare förde en fruktlös kamp mot det oundvikliga slutet. Hon blev kvar på havsbottnen i Klasviken…

I oktober 1963 hade även kommunala förhoppningar och optimism fått sig en törn och började vändas till misstänksamhet och ifrågasättande. På kommunalfullmäktige i Gnarps Kommun 28 okt 1963 ställde ledamoten Alfred Gunsth en fråga om kommunens engagemang i Irma. Adolf Andersson meddelade att det inte förorsakat kommunen några ”direkt ekonomiska konsekvenser” annat än utlåning av länspump och brandkårens pumpar. Han informerade också om restaurangplanerna vid E 4 samt att man efter kontakter med Vägverket fått ett mycket bestämt nej till att placera Irma på en tomt i anslutning till en föreslagen plats för dåvarande ESSO bensinstation intill nya E 4. Vägverkets kraftiga motstånd var grundat på att placeringen skulle hindra ”en framtida utbyggnad av E 4 till motorväg.” Dessutom hade nu markägaren Ströms Bruks AB meddelat ”att Irma ej kunde beräknas få kvarligga i Gnarps hamn längre än under sommaren.” Vidare meddelade Adolf att kommunalnämnden nu ”ansett sig böra besluta att anmoda ägarinnan att borttransportera Irma från Sörfjärden då kommunen inte f.n. kunde anses ha intresse av projektet.” Nämnden ansåg också ”att ärendet borde påskyndas” så att ägarinnan skulle ha möjlighet att få bort skutan före vintern. Bara fem månader efter ankomsten och det hjärtliga välkomnandet till Gnarp drog nu kommungubbarna åt sig öronen och började ana (berättigat) oråd. Anmodan om att flytta bort Irma från hamnen i Sörfjärden skickades till ägarinnan 5 nov 1963. Den förklingade ohörd. Irma blev kvar…

I juni 1965 hade Gnarps Kommun definitivt fått nog. Efter anlitande av advokat (Rolf Runfalk i Hudiksvall) skickades ett föreläggande till ägarinnan Ingeborg Eriksson att inom åtta dagar transportera bort Irma vid vite av 10 000 kr. Hon lovade då telefonledes att det skulle komma folk till Sörfjärdens hamn för att länspumpa Irma och frakta bort henne inom stipulerad tid. Av detta blev dock intet. Ingen kom för att ta bort henne. Advokatkonsultationerna fortsatte. Irma låg kvar…

19 juni 1965 kom tidningsuppgifter om att Gösta ”Snoddas” Nordgren skulle vara spekulant på Irma för att göra henne till musikcafé vid Växsjön norr om Bollnäs. Tre dagar senare senare dementerar en förvånad Snoddas detta i Sundsvalls Tidning och säger sig vara helt ovetande om uppgifterna och att han heller inte har några pengar till sådant.

Ytterligare framstötar mot Irmas ägare ledde till intet och kommunen överlämnade ärendet till länsstyrelsen, som ålade ägarinnan att senast 1 aug 1965 frakta bort Irma med hot om handräckning av utmätningsman på hennes bekostnad. Inget hände och ärendet överlämnades till åklagare. I september informerade kronofogden om vilka kostnadsutlägg, som skulle drabba kommunen om den av Länsstyrelsen beslutade handräckningen skulle genomföras. Målet lades sedermera ner. Och Irma låg kvar…

28 oktober 1965 beslutade kommunalnämnden – efter överläggningar med företrädare för Ström-Ljusne AB och Kungl. Sjöfartsstyrelsen samt råd från advokat Runfalk – ”att till fru Eriksson översända den räkning på 2 500 kronor avseende hamnhyra, som kommunen erhållit från Ström-Ljusne AB.” Nämnden beslutade också att anlita  advokat Runfalk för handläggningen av räkningen, som avsåg tiden maj 1963 t.o.m. okt. 1965. Det kom inga pengar – och Irma låg kvar…

I mars 1966 blev det rättsprocess med anledning av den obetalda hamnhyran. Kommunen vidhöll via advokat Runfalk sitt krav. Vid den något infekterade förhandlingen i Ljusdal stod parterna minst sagt långt ifrån varandra. Ingen överenskommelse nåddes. Ägarinnan meddelade att hon inte längre var ägare till Irma och hävdade att hon nu ägdes av hennes fästman. Hon kunde dock inte styrka detta. Rätten beslutade att skriftliga bevis om ägandeförhållandena skulle inges inom en månad varefter processen skulle fortsätta. Hur detta avlöpte har jag inga uppgifter om. Men Irma låg kvar…

På kommunalnämndens möte 28 april 1966 informerades om ”att skonaren Irmas skeppare fru Ingeborg Eriksson…meddelat att hon önskade kommunens hjälp att få någon ordning i fallet Irma.” I samma ärende hade även Hälsinglands blivande turistintendent och Landsantikvarien hört av sig och ville göra ett besök för att ”bese den omtalade skonaren.”  Tiden för besöket föreslogs till mitten av juni. Om detta besök blev av och hur det i så fall avlöpte har jag inte lyckats få fram. Irma blev i alla händelser kvar…

10 jan 1968 behandlade kommunalnämndens arbetsutskott en skrivelse från advokaten Rolf Runfalk angående ”fallet Irma.” Utskottet föreslog nu att ärendet skulle avskrivas t.v. och att man skulle betala advokatkostnaderna, 2 405,80 kr. 19 feb 1968 antog kommunalfullmäktige detta förslag. Nu hade Irma börjat åsamka kommunen direkta kostnader. Och hon låg tryggt kvar…

21 mars 1968 kom ett brev till Gnarps kommun undertecknat av Ingeborg Eriksson och fästmannen Albin Sundin. De meddelade nu att de ville avveckla ”affären Irma” och erbjöd kommunen ”att inköpa M/S Irma i befintligt skick för kr 5 000:-…”. De skrev också att det var ett förstahandserbjudande till Gnarps kommun, ”enär vi önskar att Irma stannar inom Hälsingland” samt att ”Vi önskar omgående beslut, enär vi har spekulanter som väntar på besked omgående från oss.” Redan fyra dagar senare beslutade kommunalnämndens arbetsutskott föreslå kommunalnämnden att inte anta erbjudandet ”då priset på skutan anses för högt.” Kommunalnämnden beslutade 3 april 1968 att avstå från erbjudandet…  Och Irma blev kvar…

Vad som sedan hände de närmaste fem åren – eller kanske snarare inte hände – har jag f.n. inte kunskaper om. I Gnarps kommuns sista skälvande månader gjordes nya försök att angripa henne. På Fritidsnämndens möte 11 sep 1973 konstaterades att ”Båten är f.n. ett hinder i Sörfjärdens hamn. Att rädda båten i nuvarande skick anses vara omöjligt. Irmas sista sjöresa bör bli till havets botten, men bör ombesörjas av dess ägare.” Med detta beslutade Fritidsnämnden att hänskjuta ärendet till Hälsovårdsnämnden. Där beslutades 24 okt 1973 ”att söka kontakt med Naturvårdsenheten vid Länsstyrelsen… och anhålla om hjälp hur skall förfaras för undanskaffande av nämnda båtvrak…”

Gnarps kommun gick därefter i graven. Men Irma överlevde. Hon ärvdes av den nybildade Nordanstigs Kommun 1 jan 1974, ett arv, som den nog mycket gärna hade avstått ifrån. Ovetande om detta låg Irma lugnt kvar på havsbottnen i Sörfjärdens hamn…

I april 1974 kom svar från länsstyrelsen till Hälsovårdsnämnden i Nordanstigs kommun: Med stöd av Naturvårdslagen 24 § borde man i första hand meddela ägaren  ”städningsföreläggande.” Man fick också besked att om det visar sig att ett sådant föreläggande inte efterkoms ”inträder sådan skyldighet för kommunen.” Nämnden beslutade nu 21 maj 1974 att informera ägaren om länsstyrelsens skrivelse, att begära besked om det fortsatta förfarandet och meddela att Irma ”måste bortforslas från sin nuvarande plats i Sörfjärdens hamn då hon anses vara en nedskräpning av naturen.” Svar avkrävdes till senast 1 juli. Inget hände med anledning av detta. Irma låg kvar…

16 maj 1975 beslutade Hälsovårdsnämnden att vid vite av 10 000 kr förelägga ägarinnan Ingeborg Eriksson att snarast möjligt och senast inom tre månader ”undanskaffa nämnda båtvrak och i övrigt uppsnygga området.” Inte heller detta ledde till något resultat. Irma blev kvar…

12 sep 1975 beslutade Hälsovårdsnämnden ”efter företagen utredning” att ”efter anbudsförfarande och under förutsättning att kommunfullmäktige beviljar medel vidtaga erforderliga åtgärder på den försumliges bekostnad i enlighet med 39 § Naturvårdslagen.”  Tidningsannonser om anbudsinfordrandet infördes 22 och 29 dec 1975.

I januari 1976 redovisade den kommitté, som Hälsovårdsnämnden tillsatte för att ”behandla frågor beträffande anbudshandlingar för undanskaffande av båtvraket Irma ur Sörfjärdens hamn”, ett förslag att anta ett anbud på 25 000 kr från Hudiksvallsortens Lastbilscentral ”för upptagande av båtvraket Irma ur Sörfjärdens hamn till anvisad plats på land.” Efter livliga turer, åsikter, voteringar och reservationer i kommunstyrelsens arbetsutskott, kommunstyrelsen och slutligen i kommunfullmäktige 1 mars 1976 beslutades – i oenighet – att bevilja Hälsovårdsnämnden 25 000 kr för bortskaffande av Irma.

22 februari 1976 sammanfattar Sundsvalls Tidning Irmas då nästan trettonåriga tid i Gnarp det rådande läget bl.a. på följande sätt: ”Under ett helt dussin år har Irma varit en ihållande huvudvärk för kommunpolitiker och ett ärende för både länsstyrelse, åklagarmyndighet, advokater och kronofogde. Den enda synliga ändringen är att hon sjunkit allt djupare i Sörfjärdens hamnbassäng och fått allt större hål i den bordläggning, som fortfarande orkar hålla sig en bit ovanför vattenytan.” Irma låg med andra ord ännu kvar…

I april 1976 genomförde Hudiksvalls Lastbilscentral rivningsarbetet. Irma sprängdes och vrakdelarna lades upp på Klasvikens strand. Där blev hon nu kvar liggande i en stor hög och stretade emot in i det sista. För vid kommunstyrelsens arbetsutskotts möte 7 nov 1977, således drygt 1 ½ år efter uppläggningen på stranden, upptogs ”frågan om varför inte resterna efter båtvraket Irma blivit uppeldade eller bortforslade i enlighet med vad som sades i samband med att kommunfullmäktige anvisade medlen för bortsanering av vraket.”  Irma gäckade fortfarande – 14 ½ år efter den glansfulla ankomsten – både politiker och en otålig allmänhet. Hon låg fortfarande kvar – fast nu på land…

I januari 1978 avhandlades Irma återigen i kommunstyrelsens arbetsutskott. Man hade nu upptäckt att den tidigare upphandlingen av Irmas borttagande från sin plats i hamnen inte innefattade bortforsling av vrakdelarna utan endast uppläggning på stranden. Man ville nu bränna vrakdelarna på plats. Detta vägrade markägaren Iggesunds Bruk AB att gå med på. Man tvingades nu till en ny upphandling för bortforslingen. Det blev Hälsingefrakt i Hudiksvall, som i februari 1978 fick uppdraget för 9 500 kr. I Hälsovårdsnämnden 10 mars redogjordes för detta. Där togs nu det historiska beslutet ”att godkänna och lägga den lämnade redogörelsen till handlingarna.” Historiskt var det för att det – mig veterligt – var sista gången, som Irma blev kommunalt avhandlad och protokollförd. Det var säkerligen med många lättnadens suckar denna ad-actaläggning gjordes…

Våren 1978 kom så slutligen Irmas sista resa. Jag har pratat med en av de två chaufförer, som förde Irma till den sista vilan. Färden gick med lastbil – tillhörig Adolf Anderssons åkeri – till en liten grusgrop, som börjat utvecklas till soptipp, intill landsvägen väster om bron över Gnarpsån i Milsbron. Här tippades hon av och gropen överfylldes med jord. Cirkeln var sluten. Adolf tog emot Irma i Sörfjärden 1963 och fick indirekt även ta avsked av henne 15 år senare – men nu utan blommor.

De stora planerna på att få avsluta karriären som restaurang, motell och turistmagnet vid E 4 i Gnarp slutade i stället i en grusgrop i Milsbron. Men efter nära 15 år på havsbottnen i Sörfjärden kom Irma till slut i alla fall halvvägs till Gnarps centrum… Det blev ett dystert slut för denna dam, vars händelserika och äventyrliga liv blev mycket omtalat och omskrivet. Irmas 15-åriga sejour i Gnarp torde utan konkurrens vara den enskilt mest omskrivna händelsen alla kategorier i Gnarps historia (?)

Irma i flytande läge i Sörfjärdens hamn 1963

Irma i ”normalläge” i Sörfjärdens hamn

                                           Irma blev även ett ”kärt” vykortsmotiv