Historien om IRMA – en ”dam” med oflyt

Här kommer historien om Irma, fartyget som gäckade Sörfjärdens hamn i Gnarp och där blev en femtonårig följetong i pressen och den kommunala kvarnen under åren 1963-1978. Men Irma var även långt dessförinnan en mycket omskriven fartygskändis. Så vi tar det från början:

 Irma var en tremastad skonare på 320 ton byggd i Landskrona år 1918. Hon var c:a 40 meter lång och 9 meter bred. När hon lämnade varvet i Landskrona 1919 var hon döpt till P. Rasmussen och beställare var Svendborg på Fyen i Danmark. 1928 blev hon norsk under namnet Gad av Fredriksstad i Östfolk Fylke (Gad var en av den prövade patriarken Jakobs tolv söner.) Fartyget framfördes med segel och blev Norges allra sista enbart seglande fartyg.

I början av år 1937 var Irma på seglats från Nordamerika och drev då fram och åter på Nordsjön med slitna segel och svåra vattenläckage. Besättningen kämpade för sina liv.

Kaptenen lär ha spolats överbord från det nedisade däcket men  kastats tillbaka på fartyget av den grova sjön! Besättningens hopp om räddning var lågt när en ångare fick sikte på fartyget och i slutet av februari 1937 lyckades bogsera det till Haugesund i Rogaland Fylke i Norge.

 I augusti samma år kom hon under svensk flagg, ombyggdes till motorseglare med 150 hästkrafters motorstyrka och döptes om till Irma. I augusti 1956 var hon på väg från Stettin i Polen med 300 tons last av kol till Holma-Helsingland (i Forsa.) Under denna resa drabbades hon 21 aug av brand c:a 3 km sydost om Agön utanför Hudiksvall där hon larmade med signalraketer, mistlur och lotsflagg. Där blev hon liggande på botten men med relingen ovan vattnet i väntan på bärgning. Bärgningen blev komplicerad och i en tidningsartikel 22 sep skrivs att man definitivt gett upp hoppet och bedömer att Irma nu är vrak. Man fortsatte dock bärgningsförsöken och lyckades 5 nov få henne till Storhamn på Agön. 15 nov bogserades hon till kolkajen i Iggesund, där lasten lossades.

 Irma hamnade efter detta äventyr i Stocka för översyn. På nyårsaftonen 1956 bogserades hon till Hudiksvall för ytterligare reparationer. Hon hade nu köpts av byggnadsfirman Bröderna Wästberg, som avsåg att använda Irma i fraktfart mellan Hudiksvall och hamnar varifrån byggnadsmaterial till firman levererades. Bl.a. skulle ytong (lättbetong) fraktas från Öland.

26 juni 1957 gjorde Irma sin första provtur i Hudiksvallsfjärden efter reparationer och ombyggnad. Redan samma vecka räknade ägaren Bröderna Wästberg med att kunna sätta kurs mot Köpenhamn med last av papper från Forsså Bruk (i Näsviken) och på returen medföra ytong från Grönhögen på Ölands södra udde.

Knappt två månader senare, exakt ett år efter branden utanför Agön, råkade Irma illa ut igen. Med en last av trä på väg från Yxpila i Finland till Lübeck i Tyskland sprang Irma läck på förmiddagen 20 aug c:a 2 mil nordost om Almagrundet sydost om Sandhamn i Stockholms skärgård. Besättningen kämpade vid pumparna för att hålla fartyget flott men när motorrummet dagen efter, 21 aug, vattenfylldes och motorn stannade tvingades man hastigt fly till livbåten. Ett tyskt fartyg tog ombord männen i väntan på en lotsbåt från Sandhamn. Lotsbåten tog Irma på släp. Hon flöt tack vare trälasten. Bogseringen togs sedan över av Neptunbolagts bärgningsfartyg Neptun, som förde Irma till Gåshaga för länspumpning.

1959 fanns Irma åter i Hudiksvall. På Lions loppmarknad sista helgen i maj användes hon som café vid kajen utanför bussgaraget. I början av juli öppnades Irma för servering och senare under sommaren planerades även för ”intima danskvällar” på däcket. I en HT-artikel 7 juli 1959 sägs att ”Irma kommer säkert att bli en av de största och förnämsta attraktionerna i sommar-Hudik så småningom.”

Men Irmas tid i Hudiksvall tog slut. 22 sep 1962 avgick hon till Stockholm. En ungdomsklubb hade köpt Irma för att använda henne som danshak i Stockholm. Ungdomarna insåg dock snart vad de gett sig in på och sejouren i Stockholm blev mycket kort. Följande historia om Irma vid den här tiden är värd att återge:

En lärarinna på en flickskola berättade att hon gått ombord på Irma. Hon fann det konstigt att hon genom en öppen lastrumslucka sett några smutsiga madrasser. Sov besättningen verkligen där?  En av eleverna vinkade ihärdigt till fröken och sa: – Dit får fröken inte gå en gång till om hon vill behålla sitt goda anseende!

Irma köptes nu av fru Ingeborg Eriksson. 1963 fanns Irma i Stugsund söder om Söderhamn. Hon låg vid hamnen delvis på grund. Motorn hade nu plockats ur – för att förbättra flytförmågan – och sålts som skrot. Enligt en tidningsuppgift tidigt i maj 1963 är ägarinnan nu ”mångordigt upprörd över uppgifter i pressen att Irma skulle vara vrak och knappast ens värd en upphuggning till kaffeved.” Hon dementerar kraftigt detta och meddelar att fartyget omgående skall bogseras till Sörfjärden i Gnarp och rustas till servering där redan till instundande midsommar. Därefter ska hon fraktas vidare upp till E 4 för att bli restaurang och motell (intill nuvarande Statoil.) Om dessa planer informerades i Gnarps kommunalnämnd den 2 maj 1963, vilket är det första datum Irma förekommer i de kommunala protokollen – men inte det sista…

I Dagbladet 7 maj 1963 säger Ingeborg Eriksson att hon fått klartecken av Ströms Bruk AB att placera Irma i Sörfjärdens hamn under sommaren. Hon säger också att arbeten med inredning av Irma omedelbart ska påbörjas när hon anlänt till Sörfjärden. Bl.a. skulle Irma kläs invändigt med rött ylletyg för att få en varm och tilltalande interiör. Möbleringen skulle bestå av flyttbara bord, stolar och soffor.

Bogseringen av Irma till Gnarp skulle ske senast 15 maj. Denna dag stod hon dock fortfarande kvar på sin plats i Stugsund. Lite senare förflyttades hon dock c:a 200 m. rakt över hamnområdet i Stugsund till den gamla nedlagda kajen vid Mariehill. De första 200 metrarna av färden mot Gnarp hade börjat…

Fredagen den 24 maj omkring kl. 04.00 på morgonen blev det så äntligen allvar. Söderhamns-trålaren Montana tog Irma på släp med destination Sörfjärden i Gnarp, där man beräknade att vara framme c:a kl. 20.00. Men p.g.a. sjögång, c:a 10 m/sek med nordostlig vind, kom man inte längre än till Agön utanför Hudiksvall, där man c:a kl 10.00 ankrade upp i väntan på bättre väder. Omkring kl. 01.00 på natten kunde man dock fortsätta färden mot Gnarp. Irma anlände dit c:a kl. 09.00 på morgonen lördagen den 25 maj. Hon lotsades in i hamnen förbi vågbrytarna av Uno Idén och Abel Lindberg. Gnarps Kommuns kommunalnämndsordförande Adolf Andersson var på plats, lyckönskade ägarinnan Ingeborg Eriksson och överlämnade kommunala blommor. Även vice kommunalnämndsordföranden Erik Roman och kommunalkamreren Rune Hellström deltog i kommunens välkomstkommitté.

Måndag 27 maj 1963, således endast två dagar efter Irmas ankomst, beslutade Gnarps kommunalnämnd att ”uppdraga åt en kommitté, bestående av ordf. Adolf Anderson, ledamoten Johan Carlén och kommunalkamreraren att närmare utreda möjligheterna för en lämplig brygga eller dylikt för passage till och från båten.”

Det blev rusning till Klasviken för att beskåda Irma. ”Aldrig tidigare har så många bilar packats så tätt vid Klasbergets fot” skrivs i en tidningsartikel strax efter Irmas ankomst 25 maj. Men spekulationerna om vad, som skulle hända, började genast eftersom inga synbara förberedelser pågick. Skulle det verkligen bli någon servering på Irma till midsommar? Eller senare under sommaren? Och hur skulle man få upp henne till Gnarp efter sommaren? Det börjar också framskymta att det behövs pengar. Tvivel och skepsis börjar sprida sig. En artikel i Sundsvalls Tidning i juni 1963 sammanfattar det hela elegant: ”I dagens läge är Restaurang Irma rätt och slätt en arbetshypotes, som skepparen ombord försöker hålla levande. Men om den sedan kan utvecklas till handling, eller om Irma kommer att finna den slutliga grav där hon ligger, står helt öppet för gissningar. För att vara exakt: Irmas öde står och faller med den finansiär, som kan tänkas dyka upp på arenan. Platsen är för dagen vakant.”

 Andra halvan av juli började Irma ta in vatten på sin plats i Sörfjärdens hamn. Hon hölls på rätt köl av länspumpar, som gick dygnet runt. Men i början av augusti sjönk hon ändå och fick kraftig slagsida. Det av sommargäster invaderade Sörfjärden och många andra lockades åter till Klasviken för att beskåda den nya situationen. Spekulationerna fortsatte och fick ny näring. Ägarinnan försäkrade envist att hennes planer kvarstod och skulle fullföljas. Hon hävdade också att tre oljebolag visat sitt intresse för Irma och etableringen vid E 4.

Brandkåren anlitades för att pumpa ur vattnet. Pumpar lånades även av Vägverket. Dykare anlitades för att undersöka skrovet. Vissa tätningsarbeten gjordes och spel med vajrar fästade vid Klasberget användes. Regalskeppet Vasas dykarbas Edvin Fälting kontaktades för lån av utrustning från Vasas bärgning, bl.a. fyra luftpontoner med en lyftkraft av vardera fem ton. Man fick henne åter på rätt köl i mitten av augusti. Men en vecka senare låg Irma åter på havsbottnen. Endast däcket och akteröverbyggnaden låg ovan vatten. Nu vidtog nya länspumpningar och försök att få Irma på rätt köl. Dykare var åter på plats och Irma tätades nu med 90 meter plastduk. Detta gav effekt och 24 aug 1963 var Irma åter flytande. Men det blev bara tillfälligt. Ty kring julen 1963 låg hon åter på trekvart på havsbottnen efter sitt nu tredje haveri i hamnen. Nu gjordes inget nytt försök att åter få henne flott. Irma och hennes ägare förde en fruktlös kamp mot det oundvikliga slutet. Hon blev kvar på havsbottnen i Klasviken…

I oktober 1963 hade även kommunala förhoppningar och optimism fått sig en törn och började vändas till misstänksamhet och ifrågasättande. På kommunalfullmäktige i Gnarps Kommun 28 okt 1963 ställde ledamoten Alfred Gunsth en fråga om kommunens engagemang i Irma. Adolf Andersson meddelade att det inte förorsakat kommunen några ”direkt ekonomiska konsekvenser” annat än utlåning av länspump och brandkårens pumpar. Han informerade också om restaurangplanerna vid E 4 samt att man efter kontakter med Vägverket fått ett mycket bestämt nej till att placera Irma på en tomt i anslutning till en föreslagen plats för dåvarande ESSO bensinstation intill nya E 4. Vägverkets kraftiga motstånd var grundat på att placeringen skulle hindra ”en framtida utbyggnad av E 4 till motorväg.” Dessutom hade nu markägaren Ströms Bruks AB meddelat ”att Irma ej kunde beräknas få kvarligga i Gnarps hamn längre än under sommaren.” Vidare meddelade Adolf att kommunalnämnden nu ”ansett sig böra besluta att anmoda ägarinnan att borttransportera Irma från Sörfjärden då kommunen inte f.n. kunde anses ha intresse av projektet.” Nämnden ansåg också ”att ärendet borde påskyndas” så att ägarinnan skulle ha möjlighet att få bort skutan före vintern. Bara fem månader efter ankomsten och det hjärtliga välkomnandet till Gnarp drog nu kommungubbarna åt sig öronen och började ana (berättigat) oråd. Anmodan om att flytta bort Irma från hamnen i Sörfjärden skickades till ägarinnan 5 nov 1963. Den förklingade ohörd. Irma blev kvar…

I juni 1965 hade Gnarps Kommun definitivt fått nog. Efter anlitande av advokat (Rolf Runfalk i Hudiksvall) skickades ett föreläggande till ägarinnan Ingeborg Eriksson att inom åtta dagar transportera bort Irma vid vite av 10 000 kr. Hon lovade då telefonledes att det skulle komma folk till Sörfjärdens hamn för att länspumpa Irma och frakta bort henne inom stipulerad tid. Av detta blev dock intet. Ingen kom för att ta bort henne. Advokatkonsultationerna fortsatte. Irma låg kvar…

Ytterligare framstötar mot Irmas ägare ledde till intet och kommunen överlämnade ärendet till länsstyrelsen, som ålade ägarinnan att senast 1 aug 1965 frakta bort Irma med hot om handräckning av utmätningsman på hennes bekostnad. Inget hände och ärendet överlämnades till åklagare. I september informerade kronofogden om vilka kostnadsutlägg, som skulle drabba kommunen om den av Länsstyrelsen beslutade handräckningen skulle genomföras. Målet lades sedermera ner. Och Irma låg kvar…

28 oktober 1965 beslutade kommunalnämnden – efter överläggningar med företrädare för Ström-Ljusne AB och Kungl. Sjöfartsstyrelsen samt råd från advokat Runfalk – ”att till fru Eriksson översända den räkning på 2 500 kronor avseende hamnhyra, som kommunen erhållit från Ström-Ljusne AB.” Nämnden beslutade också att anlita  advokat Runfalk för handläggningen av räkningen, som avsåg tiden maj 1963 t.o.m. okt. 1965. Det kom inga pengar – och Irma låg kvar…

I mars 1966 blev det rättsprocess med anledning av den obetalda hamnhyran. Kommunen vidhöll via advokat Runfalk sitt krav. Vid den något infekterade förhandlingen i Ljusdal stod parterna minst sagt långt ifrån varandra. Ingen överenskommelse nåddes. Ägarinnan meddelade att hon inte längre var ägare till Irma och hävdade att hon nu ägdes av hennes fästman. Hon kunde dock inte styrka detta. Rätten beslutade att skriftliga bevis om ägandeförhållandena skulle inges inom en månad varefter processen skulle fortsätta. Hur detta avlöpte har jag inga uppgifter om. Men Irma låg kvar…

På kommunalnämndens möte 28 april 1966 informerades om ”att skonaren Irmas skeppare fru Ingeborg Eriksson…meddelat att hon önskade kommunens hjälp att få någon ordning i fallet Irma.” I samma ärende hade även Hälsinglands blivande turistintendent och Landsantikvarien hört av sig och ville göra ett besök för att ”bese den omtalade skonaren.”  Tiden för besöket föreslogs till mitten av juni. Om detta besök blev av och hur det i så fall avlöpte har jag inte lyckats få fram. Irma blev i alla händelser kvar…

10 jan 1968 behandlade kommunalnämndens arbetsutskott en skrivelse från advokaten Rolf Runfalk angående ”fallet Irma.” Utskottet föreslog nu att ärendet skulle avskrivas t.v. och att man skulle betala advokatkostnaderna, 2 405,80 kr. 19 feb 1968 antog kommunalfullmäktige detta förslag. Nu hade Irma börjat åsamka kommunen direkta kostnader. Och hon låg tryggt kvar…..

21 mars 1968 kom ett brev till Gnarps kommun undertecknat av Ingeborg Eriksson och fästmannen Albin Sundin. De meddelade nu att de ville avveckla ”affären Irma” och erbjöd kommunen ”att inköpa M/S Irma i befintligt skick för kr 5 000:-…”. De skrev också att det var ett förstahandserbjudande till Gnarps kommun, ”enär vi önskar att Irma stannar inom Hälsingland” samt att ”Vi önskar omgående beslut, enär vi har spekulanter som väntar på besked omgående från oss.” Redan fyra dagar senare beslutade kommunalnämndens arbetsutskott föreslå kommunalnämnden att inte anta erbjudandet ”då priset på skutan anses för högt.” Kommunalnämnden beslutade 3 april 1968 att avstå från erbjudandet…  Och Irma blev kvar…

Vad som sedan hände de närmaste fem åren – eller kanske snarare inte hände – har jag f.n. inte kunskaper om. I Gnarps kommuns sista skälvande månader gjordes nya försök att angripa henne. På Fritidsnämndens möte 11 sep 1973 konstaterades att ”Båten är f.n. ett hinder i Sörfjärdens hamn. Att rädda båten i nuvarande skick anses vara omöjligt. Irmas sista sjöresa bör bli till havets botten, men bör ombesörjas av dess ägare.” Med detta beslutade Fritidsnämnden att hänskjuta ärendet till Hälsovårdsnämnden. Där beslutades 24 okt 1973 ”att söka kontakt med Naturvårdsenheten vid Länsstyrelsen… och anhålla om hjälp hur skall förfaras för undanskaffande av nämnda båtvrak…”

Gnarps kommun gick därefter i graven men Irma överlevde. Hon ärvdes av den nybildade Nordanstigs Kommun 1 jan 1974, ett arv, som den nog mycket gärna hade avstått ifrån. Ovetande om detta låg Irma lugnt kvar på havsbottnen i Sörfjärdens hamn…

I april 1974 kom svar från länsstyrelsen till Hälsovårdsnämnden i Nordanstigs kommun: Med stöd av Naturvårdslagen 24 § borde man i första hand meddela ägaren  ”städningsföreläggande.” Man fick också besked att om det visar sig att ett sådant föreläggande inte efterkoms ”inträder sådan skyldighet för kommunen.” Nämnden beslutade nu 21 maj 1974 att informera ägaren om länsstyrelsens skrivelse, att begära besked om det fortsatta förfarandet och meddela att Irma ”måste bortforslas från sin nuvarande plats i Sörfjärdens hamn då hon anses vara en nedskräpning av naturen.” Svar avkrävdes till senast 1 juli. Inget hände med anledning av detta. Och Irma låg kvar…

16 maj 1975 beslutade Hälsovårdsnämnden att vid vite av 10 000 kr förelägga ägarinnan Ingeborg Eriksson att snarast möjligt och senast inom tre månader ”undanskaffa nämnda båtvrak och i övrigt uppsnygga området.” Inte heller detta ledde till något resultat. Irma blev kvar…

12 sep 1975 beslutade Hälsovårdsnämnden ”efter företagen utredning” att ”efter anbudsförfarande och under förutsättning att kommunfullmäktige beviljar medel vidtaga erforderliga åtgärder på den försumliges bekostnad i enlighet med 39 § Naturvårdslagen.”  Tidningsannonser om anbudsinfordrandet infördes 22 och 29 dec 1975.

I januari 1976 redovisade den kommitté, som Hälsovårdsnämnden tillsatte för att ”behandla frågor beträffande anbudshandlingar för undanskaffande av båtvraket Irma ur Sörfjärdens hamn”, ett förslag att anta ett anbud på 25 000 kr från Hudiksvallsortens Latbilscentral ”för upptagande av båtvraket Irma ur Sörfjärdens hamn till anvisad plats på land.” Efter livliga turer, åsikter, voteringar och reservationer i kommunstyrelsens arbetsutskott, kommunstyrelsen och slutligen i kommunfullmäktige 1 mars 1976 beslutades – i oenighet – att bevilja Hälsovårdsnämnden 25 000 kr för bortskaffande av Irma.

22 februari 1976 sammanfattar Sundsvalls Tidning Irmas då nästan trettonåriga tid i Gnarp det rådande läget bl.a. på följande sätt: ”Under ett helt dussin år har Irma varit en ihållande huvudvärk för kommunpolitiker och ett ärende för både länsstyrelse, åklagarmyndighet, advokater och kronofogde. Den enda synliga ändringen är att hon sjunkit allt djupare i Sörfjärdens hamnbassäng och fått allt större hål i den bordläggning, som fortfarande orkar hålla sig en bit ovanför vattenytan.” Irma låg med andra ord ännu kvar…

I april 1976 genomförde Hudiksvalls Lastbilscentral rivningsarbetet. Irma sprängdes och vrakdelarna lades upp på Klasvikens strand. Där blev hon nu kvar liggande i en stor hög och stretade emot in i det sista. För vid kommunstyrelsens arbetsutskotts möte 7 nov 1977, således drygt 1 ½ år efter uppläggningen på stranden, upptogs ”frågan om varför inte resterna efter båtvraket Irma blivit uppeldade eller bortforslade i enlighet med vad som sades i samband med att kommunfullmäktige anvisade medlen för bortsanering av vraket.”  Irma gäckade fortfarande – 14 ½ år efter den glansfulla ankomsten – både politiker och en otålig allmänhet. Hon låg fortfarande kvar – fast nu på land…

I januari 1978 avhandlades Irma återigen i kommunstyrelsens arbetsutskott. Man hade nu upptäckt att den tidigare upphandlingen av Irmas borttagande från sin plats i hamnen inte innefattade bortforsling av vrakdelarna utan endast uppläggning på stranden. Man ville nu bränna vrakdelarna på plats. Detta vägrade markägaren Iggesunds Bruk AB att gå med på. Man tvingades nu till en ny upphandling för bortforslingen. Det blev Hälsingefrakt i Hudiksvall, som i februari 1978 fick uppdraget för 9 500 kr. I Hälsovårdsnämnden 10 mars redogjordes för detta. Där togs nu det historiska beslutet ”att godkänna och lägga den lämnade redogörelsen till handlingarna.” Historiskt var det för att det – mig veterligt – var sista gången, som Irma blev kommunalt avhandlad och protokollförd. Det var säkerligen med många lättnadens suckar denna ad-actaläggning gjordes…

Våren 1978 kom så slutligen Irmas sista resa. Jag har pratat med en av de två chaufförer, som förde Irma till den sista vilan. Färden gick med lastbil – tillhörig Adolf Anderssons åkeri – till en liten grusgrop, som börjat utvecklas till soptipp, intill landsvägen väster om bron över Gnarpsån i Milsbron. Här tippades hon av och gropen överfylldes med jord. Cirkeln var sluten. Adolf tog emot Irma i Sörfjärden 1963 och fick indirekt även ta avsked av henne 15 år senare – men nu utan blommor.

De stora planerna på att få avsluta karriären som restaurang, motell och turistmagnet vid E 4 i Gnarp slutade i stället i en grusgrop i Milsbron. Men efter nära 15 år på havsbottnen i Sörfjärden kom Irma till slut i alla fall halvvägs till Gnarps centrum… Det blev ett dystert slut för denna dam, vars händelserika och äventyrliga liv blev mycket omtalat och omskrivet. Irmas 15-åriga sejour i Gnarp torde utan konkurrens vara den enskilt mest omskrivna händelsen alla kategorier i Gnarps historia (?)

Irma i flytande läge i Sörfjärdens hamn 1963

Irma i ”normalläge” i Sörfjärdens hamn

                                           Irma blev även ett ”kärt” vykortsmotiv

Kobingon på Hoppskogen 1986

 Under 26 år var jag aktiv i IFK Gnarps styrelse, varav 10 år som kassör, 10 år som ordförande och ett år som sekreterare. Mycket stor del av tiden gick åt till att hitta inkomstkällor och jobba ihop pengar till föreningens verksamhet. Någon gång kring årsskiftet 1978/79 blev jag uppringd av Hans Sågå, som då jobbade som kanslist åt Nordanstigs-Korpen. Han ville ha ett samarbete med IFK med en marknad på Hoppskogen. Så blev det också och i juni 1979 ägde Hoppskogens Marknad rum för första gången. Den rullade på i hela 16 år. 1994 blev marknadens sista år.

 Den särklassigt mest uppmärksammade marknaden blev 1986 års upplaga. Hans Sågå, som var ”marknadsgeneral” under alla åren, ringde mig då alldeles i början av året. Han hade läst en liten tidningsnotis om kobingo på något ställe i USA och undrade om vi inte skulle kunna ha det på Hoppskogens marknad.

 Jag hade aldrig hört ordet kobingo tidigare så det tarvade en förklaring. Det gick således ut på att man på en gräsyta kritade upp exempelvis 100 numrerade rutor, inhägnade ytan och släppte in en ko där. Dessförinnan fick folk satsa pengar på den ruta där man trodde att kon först skulle bajsa. Den som då satsat på rätt ruta skulle vinna en summa pengar av de intäkter som spelet givit. Efter lite internt rådslag inom IFK så sa vi ja till idén. Ingen hade hört talas om något liknande så vi tyckte det var värt att prova – det var ju onekligen något alldeles nytt, som kanske skulle locka folk och ge intäkter till föreningen.

 Jag gav klartecken till Hans Sågå men påpekade att vi måste söka lotteritillstånd för att inte riskera att bli anklagade för något olagligt lotterispel. Detta tillstånd ansåg vi vara en bagatellartad formalitet. Vi utformade regler för spelet, t ex hur vinst skulle fördelas om kon bajsade mitt på en linje eller i ett rutkryss. Vi bestämde också att i stället för att satsa på valfri ruta skulle spelarna få köpa en lott och det nummer som stod på lotten blev den ruta man tilldelades. Ansökan skickades till Länsstyrelsen – och det blev avslag. Motiveringen var att lottdragningen inte bedömdes gå tillräckligt slumpmässigt till.

 Under mina många år i föreningsliv och civilt jobb m.m. har jag aldrig – vare sig förr eller senare – varit inblandad i något, som väckt sådan enorm och oväntad uppmärksamhet som detta. När media fick nys om kobingon och avslaget på lotteritillståndet blev jag nerringd av samtliga lokaltidningar och tidningar från olika landsändar samt Sveriges Radio. På mitt dåvarande jobb i Hudiksvall blev jag t.ex. uppringd av Sydsvenska Dagbladet. En av mina tidigare arbetskamrater, som efter pensioneringen flyttade till Finland, skickade mig tidningsurklipp ur en finsk tidning, som skrivit om detta. Jag fick hjälp av en arbetskamrat med finska rötter att översätta det. Där hade man också gått lite på djupet och frågat en veterinär om en vanlig svensk ko kan luras att gå till en bestämd ruta. Han bedömde möjligheten som mycket liten, kanske om man skrämmer den med ett bilsignalhorn eller ett  kanonskott. Men att skrämma djur så är dumt och fult, sa den finske veterinären.

 I en radiointervju med Länsstyrelsens handläggare ville reportern vet hur man skulle kunna manipulera en ko att gå till en viss ruta. Handläggaren hade uppenbara problem att svara varvid reportern frågade om man möjligen kunde locka den med korv? Handläggaren svarade dock bara tjänstemannamässigt att kons slumpmässiga beteende inte uppfyllde lotterilagens krav, inte ens om en kontrollant var närvarande vid dragningen.

 Det blev i alla händelser en enorm uppståndelse. Jag har, förutom från den finska tidningen Aamulehti och våra lokaltidningar, således tidningsurklipp från Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, Nerikes Allehanda och Gävle Dagblad men jag vet att en mycket stor del av pressen runt om i landet skrev om detta. Även insändare förekom. Hälsinge-Kuriren hade 18 feb 1986 en mycket humoristisk ledare under rubriken ”Byråkratisk bragd” med anledning av avslaget på lotteritillståndet, där man bl.a. konstaterar att Länsstyrelsen i Gävleborg borde ligga bra till att få Svenska Grossistförbundets pris, Årets rönnbär, för årets största byråkratibragd. 

 Nåväl, vi överklagade Länsstyrelsens avslag till Lotterinämnden i Strängnäs – och där gick det vägen så att vi fick vårt tillstånd. Denna ”kovändning” ledde till en ny mediarundtur i tidningar och radio. Den var inte lika stor som vid avslaget men mycket blev det även denna gång. Och nu skred också Lantbruksstyrelsen till verket och spädde på mediaintresset genom att gå ut med en skrivelse till landets alla länsstyrelser med en rekommendation att ansökningar om kobingo borde avslås. Man ansåg det förnedrande för korna och förklarade att ”utnyttjande av djur i förlöjligande inslag är knappast värdigt en befolkning, som anser sig stå på en kulturellt hög nivå.” Lantbruksstyrelsen konstaterade dock ”att kobingo inte behöver innebära djurplågeri. Däremot kan det föra med sig bristande respekt för djuren och deras integritet och ha negativ effekt från djurskyddssynpunkt. Man skrev även att ”Transport av djur till platsen för dessa kulturyttringar behöver ej heller innebära vanvård om de utföres under ordnade former.”

 Sammanfattningsvis blev ärendet om lotteritillståndet en stor och viktig angelägenhet för många tjänstemän i den svenska statsapparaten. Så här efteråt tror jag faktiskt att den samlade byråkratin helst sett att vi hade struntat i att söka tillstånd och kört ändå så att man sluppit den här uppståndelsen.

 Kobingon marknadsfördes sedan som ”Sveriges första lagliga kobingo.” Vi var inte helt säkra på om det var Sveriges första kobingo så lade vi till ordet ”lagliga” eftersom vi i alla fall var säkra på att ingen hade sökt och fått erforderligt tillstånd förut.

 Kobingon gick av stapeln på Hoppskogens Marknad lördag 14 och söndag 15 juni 1986. C:a 200 personer stod vid inhägnaden vardera dagen för att beskåda tillställningen. Bole-Produkter AB, som då fanns i Bergsjö, hade vidtalats för elstängsel och stängselstolpar för kon och fick göra reklam för sina produkter. Lördagens kobingoko var Reidar Grönings Rosa från Norromå, som behövde endast fyra minuter på sig att fullgöra sin plikt. Den glade vinnaren blev en marknadsknalle från Valbo, Arne Hamberg. Andra dagens ko kom från Haddäng och tillhörde Kent Åslin. Den behövde dock i det närmaste en timme för att göra rätt för sig. Det var fascinerande att se c:a 200 personer stå i spänd förväntan i en timme och vänta på att en ko skulle göra ifrån sig. Klara Jonsson från Gnarp blev lycklig vinnare.

 Någon mer kobingo blev det inte. Men Hoppskogens Marknad och Gnarp blev mer än riksbekant. Än idag händer det att jag träffar jag folk, som vill prata och fråga om kobingon på Hoppskogen. Och att Gnarp förblev mycket känt bevisas bl.a. av en hyrbilsannons i Expressen 10 år senare, 16 juni 1996. Där finns en karta med några numrerade platser mellan Sundsvall och Hudiksvall. Punkt nr 58 är Gnarp och där står följande information:

 58. Ko-bingo
I Gnarp 4 mil norr om Hudiksvall kan du spela ko-bingo. Följ bara kartan eller doften.

Hans Sågå på Hoppskogens marknad. Han var dess "marknadsgeneral" under alla de 16 år marknaden ägde rum

 

Gustaf Eriksson

Om man ska dokumentera något om människorna i byn Skesta i Gnarp från lite senare tid vore det en allvarlig miss att glömma Gustaf Eriksson (1914-1991.) Fast under detta, sitt rätta namn, var han mindre känd. Det allmänna, och så gott som nästan alltid förekommande namnet, var ”Jarl-Gustaf.” Gården, där Gustaf bodde kallas fortfarande, sedan urminnes tider, för ”Jarla.” Men detta namn ville Gustaf inte alls kännas vid. Han blev allvarligt upprörd när någon kallade honom för ”Jarl-Gustaf” eller gården för ”Jarla.” Enligt Gustaf var det korrekta namnet ”Gälda”, vilket han – mig veterligt – var ensam om att hävda. Gustaf föredrog själv att tilltalas enbart Gustaf eller ännu hellre Eriksson. Gunnar Hassel, som i min barndom körde lantbrevbäring genom Skesta, var även en skämtare och retsticka och visste mycket väl hur Gustaf reagerade på uttrycket ”Jarla” eller ”Jarl-Gustaf”. En dag kring nyåret träffade han Gustaf vid postlådan och sade då:
- Jag hörde att du varit till Stockholm och hälsat på släkten?
- Nä, svarade Gustaf, – jag har ingen släkt i Stockholm!
- Jo, du är väl släkt med ättlingarna till Jarl-Birger (Birger Jarl)?
Resultatet blev en arg predikan från Gustaf om de ”rätta” förhållandena. Gunnar Hassel fortsatte säkerligen denna dag sin posttur med ett mycket långt och belåtet leende på sina läppar.

Men vi börjar från början. Gustafs “styvfarfar” var Per Erik Åström, “Jarl-Per-Erik”,  född 1843. Han gifte sig 1872 med Stina  Andersdotter. De fick en dotter i oktober 1873. Modern/hustrun Stina avled en vecka efter dotterns födelse. Dottern avled i januari 1874.  Per-Erik  blev ensam men 1879 kom änkan (sedan 1873) Greta Månsdotter dit som hushållerska. Hon medförde tre barn (födda 1865, 1869 och 1872)  från sitt tidigare äktenskap samt sonen Hans-Erik, sedermera “Jarl-Hans-Erik”, född utom äktenskapet år 1878.   Alla  de tre förstnämnda barnen flyttade åren 1887 och 1888. Per-Erik och hushållerskan Greta fick 1881 en son, som avled knappt ett år gammal 1882.  Greta avled i aug 1890. Per-Erik blev nu åter ensam tillsammans med Gretas son Hans-Erik. I dec 1891 gifte sig Per-Erik med Marta Jonsdotter, född 1859. Hon kom från Jättendal och blev allmänt kallad för ”Jarl-Marta.”  Per-Erik avled 72 år gammal år 1915.  Hans-Erik gifte sig 1913 med Hulda Kristina Åström, född 1887, från Timrå, som därefter blev ”Jarl-Hulda”. De fick sönerna Gustaf (”Jarl-Gustaf”), född 1914, och Wilhelm (”Jarl-Wilhelm”), född 1917. Tillsammans kallades bröderna för ”Jarl-pojkarna.” Gustaf bodde nästan hela sitt liv som ungkarl hemma på gården i Skesta. Fadern Hans-Erik avled 1956 (68 år gammal) och modern Hulda 1975 (88 år gammal.) Brodern Wilhelm flyttade – sannolikt på 1960-talet – till Stockvik och fick arbete där. Även han levde som ungkarl. Han avled år 1987.

Att varken Gustaf eller brodern Wilhelm blev IOGT-medlemmar är allom bekant.

Gustaf blev en mycket välkänd profil i Gnarp och säkerligen också på vissa andra håll. Mycket få torde de samtida Gnarpsbor vara, som inte kände eller känner till Gustaf. Han var – vad vi i dagligt tal kallar – ett original. Att bli kallad original var ingenting, som Gustaf hade något emot. Han betraktade det snarare som en ära och hedersbetygelse.

Hans speciella cykel, som nu finns bevarad på Hembygdsgården, är värd ett eget omnämnande. Den var från c:a 1940, hade bockhornsstyre, fotbyglar på tramporna och var av typ tävlingscykelmodell. Ingen kunde ta miste på Gustafs framåtliggande profil på hans cykelturer. När man mötte honom och hejade flög högra armen upp med ett hastigt ryck som hälsning. Vid ett tillfälle vid en sådan hälsningsmanöver for handen upp under hattbrättet så att hatten flög av hans huvud. Gustafs normala huvudbonad var i regel hatt, ibland keps.

Gustaf hade ett mycket starkt självförtroende och hans åsikter var orubbliga. Han var mycket noga med sanningen och det var otänkbart för Gustaf att säga något annat än det han ansåg vara sanning. Jag kan aldrig erinra mig att Gustaf – inte ens på skämt – sade något, som han visste var osant. För honom var allt han sa allvar och sanning. En episod, som har med hans krav på sanning att göra, minns jag tydligt. Det var när hans mor, Hulda, bröt benet när hon var 87 år gammal. Hon hamnade på sjukhuset i Hudiksvall och Gustaf var noga med att hälsa på henne ibland. En lördag ringde han och undrade om jag kunde skjutsa honom till sjukhuset för att besöka sin mor. Jag ställde givetvis upp och väl framme hos Hulda blev det bl.a. prat om hennes ålder. Hulda sade då, att hon var hundra år gammal och att även sköterskorna sagt så. En sådan lögn tålde inte Gustaf, som blev rasande och genast skulle kalla in alla sköterskor för att tala om Huldas rätta ålder. Jag lyckades på något sätt förhindra detta med hjälp av all min diplomati och många överskylande ord …….

Gustaf var 100 % ärlig. I hans sinnevärld fanns inte orden ohederlig och oärlig. Därför kunde han heller inte tänka sig att andra han umgicks med inte var på samma våglängd som han själv i dessa avseenden. Detta stod i slutet på 1960-talet Gustaf dyrt, när han av en kvinna från Sundsvallsområdet blev frånlurad en större summa pengar. Uppgifterna om beloppet varierar från c:a 18 000 till c:a 25 000 kr. Vid rättegången tillerkändes han ett månatligt skadestånd, som han inte såg röken av. Till en auktion i Påls i Skesta under den här tiden kom Gustaf iförd en grann och blommig hatt. Att Gustaf då också var lite ”i hatten” framgick klart. En av mina barndomsvänner, som också befann sig på auktionen, dristade sig då att fråga Gustaf:
- Var det den där hatten, som kostade 18 000 kronor?
Gustaf förklarade med yviga gester och eftertryck att så inte var fallet.

Gustaf fick redan från tidig ungdom börja arbeta för sitt uppehälle. I många år var det skogsarbete, som gällde, samt jordbruksarbete i Närke och Stockholmsområdet. Han återvände dock till hemmet i Gnarp och hade en del kortare arbeten innan han 1948 fick anställning som banarbetare åt SJ. Detta arbete hade han fram till pensionen 1975. Han var oerhört plikttrogen och var under den här tiden inte hemma för sjukdom en endaste dag. Hans djupa grundinställning var att man till varje pris skulle göra rätt för sig.

Potatislandet var viktigt för Gustaf. Ofta var han dock sent ute med potatissättningen med resultat att även upptagningen blev sen. Potatisupptagningen hos Gustaf var alltid en årlig viktig händelse, som brukade avslutas med att de, som hjälpte till med upptagningen, skulle bjudas på starka drycker.
Jag minns en oktoberdag för c:a 30 år sedan när Gustaf fått hjälp att köra upp potatislandet för den stundande potatisplockningen. Det hade regnat kopiöst dagarna före. Potatislandet var genomsurt. Jorden och potatisen satt ihop i stora, tunga och leriga jordkokor. Att potatisupptagningen skulle bli ett kraftprov framgick tydligt. Gustaf var rasande på förhållandena och uttryckte med kraftiga åthävor, ord och högt tonläge sitt missnöje:
- I Afrika är det så förbannat torrt att allting torkar ut och folk svälter ihjäl.  Det är ju där det borde få regna hur mycket som helst MEN INTE HÄR!!
Därefter kom ytterligare en hetsig utläggning om hur tokigt allting var. Den avslutades med att det var regeringens fel. Gustaf hade aldrig speciellt höga tankar om regeringen och dess ledamöter.

Gustaf hade tidigare även ett jordgubbsland, som han var noga med att sköta. Men även här blev det sent ibland. Jag minns således en midsommarhelg för väldigt många år sedan när Gustaf gick på knäna i jordgubbsfårorna och halmade sitt land.

Gustaf var trogen besökare på socknens fester. Otaliga är de sommar- och höstfester han besökte på Hembygdsgården, Hoppskogen, Gnarpsbaden och andra festplatser i socknen. Även om han var känd för att inte besöka sådana tillställningar i särskilt nyktert tillstånd så var han välkommen. Han störde ingen, var aldrig inblandad i några bråk men roade många med sitt annorlunda men oförargliga uppträdande. Kålsoppan på Hembygdsgården var en av hans favoriter, som han ibland – i samband med inmundigandet – höll tal till. Vid ett tillfälle på Hembygdsgården skulle han visa sina krafter och påhejad av ett antal personer, som eggade honom, tog han tag i en granstam och började försöka vrida den runt. Att detta inte lyckades märkte inte Gustaf, speciellt som en av påhejarna sa till Gustaf:
- Nä, men se på f-n! Den där kvisten pekade ju norrut nyss men nu pekar den åt söder!
Nu måste du vrida tillbaka granen i rätt läge!
Gustaf tog tag i granen på nytt, vred åt andra hållet och blev mycket belåten med sin styrkeuppvisning. Han hade ett behov av att visa sig på styva linan. Tyvärr utnyttjades nog detta ibland i oförstånd av en del folk så att Gustaf blev lite oförtjänt förlöjligad.

Vid ett annat tillfälle för väldigt många år sedan – som Adolf Andersson berättade om för mig – var det fest på Bondis (Bygdegården) och Gustaf kom dit i sedvanligt skick. Efraim Englund var då på plats i egenskap av ny fjärdingsman för att bekanta sig lite med befolkningen. Han konfronterades då med Gustaf och fann sig föranlåten att visa ut honom. Därefter kom Efraim i samspråk med Adolf samtidigt som Gustaf, lika glad som före utvisningen, åter kom in i lokalen. Efraim tänkte åter förpassa Gustaf ut. Men Adolf förklarade för honom i ungefär följande ordalag:
- Men det där är ju Jarl-Gustaf! Honom kan du inte visa ut härifrån. Han är en institution, stör ingen och gör ingen förnär trots sitt yviga uppträdande! Han hör hemma här!
Efraim löd Adolf och insåg nog att Adolf kände Gustaf betydligt bättre än vad han själv gjorde som nykomling här.

När Emil Skelander i Tolvmans i Skesta fyllde 50 år 1961 var även Gustaf där för att gratulera. Han höll då tal till Skelander, som han kallade Emil. Kännetecknande för Gustafs ”tal” var att de inte var förberedda, nerskrivna eller överhuvudtaget genomtänkta med en enda stavelse. De var 100 % spontana. Ur det här talet till Emil Skelander är det speciellt följande utdrag, som har etsat sig fast i historien: ” ….och ingen plöjer så raka fåror som Skelander…….”

Ett par dagar före midsommar för c:a 50 år sedan hade man kört ut lera på Skestavägen för ett hårdgöra vägbanan och binda kvar väggruset. Detta var förr inte helt ovanligt. Nu råkade det bli kraftigt regn innan behandlingen var avslutad. Följden blev en fruktansvärd lervälling på vägen. Gustaf skulle på midsommarfest i Gnarpsbaden och kom gående i sedvanlig stil, d v s iförd lång överrock, lågskor, kavaj och byxorna lite nerhasade nedom ryggslutet och magen så att byxbenen släpade över skorna och på marken. Hela nedre delen av Gustaf var som en enda levande lerhög och Gustafs svavelosande omdöme om väghållningen hördes lång väg och i de gårdar han besökte efter vägen i Skesta.

Marknaden i Hudiksvall är också en begivenhet, som Gustaf aldrig missade. Svenssons Bussar hade resor dit från Gnarp. Gustaf var trogen stamkund. Jag minns en gång när jag klev på Svenssons buss i Hudiksvall sent en marknadslördag för att åka hem. Då kom även Gustaf i sällskap med brodern Wilhelm. De satte sig på skilda platser i bussen men relativt nära varandra. På hemresan började Wilhelm reta Gustaf och högt och tydligt kalla honom för ”Jarl-Gustaf” från ”Jarla.” Gustaf blev mycket arg och försökte på alla vis – till övriga passagerares munterhet (alla kände ju Gustaf) – förklara det felaktiga i namnet och att det hette Gälda. Wilhelm bara skrattade och fortsatte att upprepa sina tillmälen större delen av resan hem till Gnarp.

Många var också de glada festerna hemma hos Gustaf, när hans vänner och bekanta kom på besök. Det gemensamma för dessa fester var att de inte var planerade i förväg, inga inbjudningar förekom, inga chokladaskar och blommor överlämnades – och maten var inte det väsentligaste. Under en sådan tillställning, då det dock skulle bjudas på mat, ringde Gustaf till prästen Clarence Kaping (han var präst i Gnarp 1956-1964), och undrade om han kunde komma dit och välsigna maten. Det blev ett bryskt nej. Troligen hade någon av de andra besökarna övertalat Gustaf till detta telefonsamtal för att få lite extra roligt.

Gustaf var inte känd som någon gottegris. Undantaget var Danske Kungens bröstkarameller, som nästan alltid fanns i hans slitna kavajs ficka. Det hände då och då att han villigt plockade upp karamellpåsen och bjöd av dessa karameller, som han värderade mycket högt.

En gång, sannolikt på 1940-talet, kom Gustaf till Tolvmans i Skesta och berättade för Emil Skelander att han sett ett älgspår på Toppbodskogen under skogshuggning där. Detta var på den tiden mycket ovanligt och måste givetvis undersökas på plats. Väl där konstaterade Emil att det var ett harspår. Haren hade suttit på ett speciellt sätt med bakbenen ihop på skarsnön så att det i Gustafs ögon såg ut som en älgklöv.

På trettondag jul år 1977 besökte jag Gustaf tillsammans med min farbror Wilhelm för att prata bort en stund. Gustafs hus genomgick då en renovering, som påbörjades under 1976. Vi satt i köket och julgranen stod kvar och prydde sin plats vid köksbordet. Att städning och fönsterputsning inte ingick i Gustafs hushållssysslor framgick även vid det här besöket, liksom både vid tidigare och senare besök. På min fråga hur han bar sig åt för att förhindra att granen barrade ville han först inte svara. När jag frågade om han möjligen gav den en sup ibland blev svaret nej. Min farbror frågade då om han lärt sig av mor Hulda vilket också förnekades. Nästa förslag var då att han lärt sig av sin “styvfarmor” Marta. Detta förnekades dock mycket tydligt då Gustaf förklarade att ”hon inte kunde någonting alls annat än att fara omkring med jävelskap och annat.” Men till slut svarade han att han hade lite egna medel och metoder för att granen skulle hålla sig men det var hemligt och det ville han hålla för sig själv. Vid ytterligare prat bl.a. om den gångna jul- och nyårshelgen beklagade sig Gustaf över att ha blivit utan dryckesranson till nyåret. Han hade ringt till ombudet Thures Färg i Vallen för sent för att hinna få hem något till nyår. Ungefär samtidigt hade Polisen sprängt en mycket stor illegal spritfabrik i Göteborg, som blev en stor riksnyhet. Min farbror Wilhelm påpekade för Gustaf att han borde ha ringt till Göteborg för att få hit en laddning därifrån. Gustaf uttryckte då sin irritation över den uteblivna nyårsransonen ungefär på följande sätt:
- Ja, i Göteborg höll dom på att konkurrera ut Systemet. Det var rätta melodin det! Det borde dom göra här i Hälsingland också!

Senare under 1977 blev Gustaf väldigt missnöjd och hans låga tankar om regeringen var lägre än brukligt. Det var när mellanölet togs bort från matvarubutikerna 1 juli 1977 efter att ha funnits sedan 1 okt 1965. Då var det mycket lätt att få Gustaf på uselt humör genom en enkel kommentar om mellanölsförbudet.

Jag besökte även Gustaf några midsommaraftnar. Vid en av dessa kom jag dit ungefär mitt på dagen och kunde genast konstatera att midsommarfirandet här redan var mycket långt framskridet. Framstupa på farstubron låg Gustaf avsomnad. Raklång på rygg, på marken intill bron med en blå reklamskärmmössa på huvudet i kattgluggen, låg en granne bosatt c:a ½ km längre österut lika avsomnad som Gustaf. Jag lyckades väcka Gustaf. Vi gick in till köket, där vi satte oss att prata. Efter en liten stund skramlade det på dörren och jag gick ut för att se vad som stod på. Då hade grannen vaknat och var på väg in. Han kommenterade yrvaket och förvånat min närvaro, gick in i köket och satte sig mitt emot Gustaf. Trots sitt tillstånd var det första han sa till Gustaf:
- Jag tycker i alla fall, att när det nu är midsommarafton, så kunde du väl för f-n bjuda på en sup!

Gustaf var också mycket idrottsintresserad. Den första historia jag hört om detta är när det var ”världsrekordförsök” i diskuskastning i Tolvmans i Skesta. Gustaf var på plats för att visa sin styrka och hivade i väg diskusen. Den gick inte på det sätt Gustaf önskade, vingligt, på tvären och inte tillräckligt långt. Gustaf blev missnöjd och utbrast:
- I helvete! Ho skever!
Med detta ansåg han troligen att diskusen var skev (vind) och inte fungerade som den borde.

Han deltog också, sannolikt år 1950, i en sparkstöttningstävling i Gnarp. Gustaf kom dit med slitna gummigaloscher på fötterna och fick mycket dåligt fotfäste för sparkandet, trots att han tog i för allt vad tygen höll. Det blev ingen större framgång i tävlingen. Han lyckades dock få ett pris. Prisutdelningen skedde i Godtemplarlokalen i Röde och pristagarna ropades en efter en upp på scenen för att ta emot priset. Så även Gustaf, som åter ville visa sin styrka och halvsprang fram till scenen. Där valde han inte vägen via trappan som de andra utan tog ett språng rakt upp över scenkanten och snubblade in på scenen. Han ville visa att han trots tävlingsansträngningen fortfarande hade krafter och styrka kvar.

Han var även under många år trogen besökare på Vasaloppet i Mora. Svenssons Bussar körde årliga resor dit och Gustaf var självskriven stamkund. Man kan lätt föreställa sig att Gustaf med åren blev en mycket känd profil även vid målplatsen i Mora. Janne Stefansson, som vann sju Vasalopp, alla på 1960-talet, var Gustafs stora idol. Gustaf hejade sig hes i målet i Mora när han gick i mål. Vid ett tillfälle påstod Gustaf mycket stolt att han hejat så högt och kraftfullt på Janne Stefansson att hans mor Hulda, som lyssnat på radioreferatet hemma i Skesta, hade hört hans hejarop i radion.

Till Hoppskogens marknad kom han också för att beskåda dragkampen, som ingick som dragplåster på marknaden några år. Jag har på film fångat ett sådant tillfälle från år 1982, när även Gustaf var där och hejade på Gnarps lag. Här syns och hörs Gustafs taktfasta ”heja Gnarp”-rop, som görs med eftertryck och mycket stark inlevelse med hela kroppen.

Under senare delen av sin levnad hade Gustaf i ett par omgångar hund. Det var schäferhundar. De var snälla men inte särskilt väluppfostrade och lydiga. En av hundarna blev sjuk och Gustaf hade under veckan ringt till mina föräldrar för att beklaga sig och få råd. När jag kom hem till mina föräldrar i Skesta en novemberlördag hade Gustaf ringt igen och hävdat att någon hade förgiftat hunden så att den nu dött. Han ville veta hur han skulle göra för att få hunden obducerad och ”mordet” utrett. Sannolikt hade någon person nu inbillat Gustaf att hunden förgiftats. Eftersom Gustaf inte kunde tro att någon vinglade med sanningen eller drev med honom så var det nu detta som gällde. Min far och jag åkte nu till Gustaf för att försöka få honom på andra tankar. När vi kom dit satt Gustaf i köket tillsammans med en besökare. Mitt på köksgolvet låg den stora schäferhunden stendöd. Vi förklarade för Gustaf att det sannolikt skulle bli väldigt dyrt att få hunden obducerad och att det nog vore bättre att satsa dessa pengar på en ny hund om han även fortsättningsvis ville ha någon. Vi erbjöd oss också att ta med hunden och begrava den för att befria honom från problemet med den döda hunden i köket. Efter viss övertalning accepterade Gustaf detta. Far och jag tog med oss hunden i bilen, försåg oss med spadar och järnspett (eftersom det var tjäle) och åkte upp till grustaget på Ôran där vi begravde den.

Annars var inte ”Jarla” särskilt känt för sina hundar. Men väl för sitt stora antal kattor. ”Jarl-kattor”, som de allmänt benämndes, sprang omkring i Skesta och var en mycket vanlig företeelse. Ibland, när t.o.m. Gustaf ansåg att de blev för många där hemma, kunde han ringa till min far och be honom ta med bössan dit och avliva ett antal. Min far var inte speciellt förtjust över dessa uppdrag men ställde ändå upp. Det var besvärligt att få korn på dem eftersom de var mycket skygga och höll sig undan. Dessutom var Gustaf noga med urvalet. Det kunde ta en hel dag att få bort några av kattorna.
Vid ett tillfälle bidrog jag dock själv till att en ”Jarl-katt” försvann. Omkring tolvårsåldern började jag sälja Sundsvalls Tidning på söndagar. Rutten gick med cykel från Böle via Rogsta och genom Skesta. Näst sista stället på rutten var ”Jarla.” På vägen dit passerade jag mitt hem i Skesta och den här vintersöndagen fick jag därifrån på resten av rutten sällskap av vår gråhund, som sprang löst vid min cykel. När vi kom till ”Jarla” rusade ett långt streck av kattor i full fart förbi farstubron och in i det s.k. katthålet där under huset. Hunden sprang dit, satte sin gapande käft i katthålet och fick full pott. Jag gick in till Gustaf och sålde den söndagens ST men sa inget om dramat i kattgluggen vid farstubron. Med katten i käften sprang hunden sedan stolt Skestavägen tillbaka hem. Väl hemkommen bar den katten till en stor björk mellan vårt hus och Rasks (där Mauritz Östlund bodde.) Där grävde hunden ner katten i den djupa snön.

När Gustaf fyllde 60 år hade han bokat för stor fest på Berggården. Det var dock väldigt oklart hur många, som skulle komma. Några inbjudningar och anmälningar fanns inte utan Gustaf hade muntligen sagt åt arbetskamrater, ev. även några andra, att de kunde komma till Berggården på hans 60-årsfest. Han hade således inte försäkrat sig hur många det skulle bli och Berggården fick problem att bedöma matbehov m.m. Festorganisationen var m.a.o. inte den bästa. Men Gustaf var dock säker på att det skulle komma mycket folk. När kvällen kom infann sig fyra av hans närmaste arbetskamrater och några av deras fruar. Dessutom fanns en fiolspelare på plats. Gustafs mycket höga förväntningar grusades ordentligt.
När Gustaf fyllde 70 år i aug 1984 besökte jag honom tillsammans med ett par vänner för att gratulera. Gratulanterna var få även denna gång. Vi hade blommor med oss men ingen vas kunde uppbringas i huset varför blommorna fick sättas i vatten i en tom hundmatsburk.

Vid några tillfällen besökte jag även Gustaf på julaftonen. Jag minns speciellt en julaftonskväll. När jag kom dit höll Gustaf på att göra mat åt det obestämda antalet kattor. Det var en mycket omfattande, tidsödande och omständlig procedur, som slutligen resulterade i en tårtliknande anrättning fylld med allehanda kattgodsaker, såsom vanlig kattmat, leverpastej, korv- och skinkbitar m.m. När ”tårtan” var klar ställdes den ut i det intilliggande uthuset där kattorna huserade i den mån de inte sprang omkring på andra ställen runt om i Skesta.
Han höll den här gången samtidigt också på att koka kålsoppa med bl.a. skinkspadet som ingrediens. Kålsoppa tillhörde jultraditionen här och kunde givetvis inte ändras. Jag beskådade soppan i grytan och reagerade på dess färg. Den var snarare svart än den gulbruna nyans jag var van vid. Även doften kändes ovan för mig. Under mitt besök här blev soppan färdig och Gustaf ville bjuda mig på en tallrik. Jag tackade av artighet – men med stor tvekan – ja. Jag tog – lyckligtvis – endast en mycket liten portion. Soppan var fruktansvärt salt och nästan svart till färgen. Jag tvingade i mig det lilla jag tog medan Gustaf åt med välbehag och tyckte att han lyckats bra även med årets jul-kålsoppa.

En annan julafton åkte jag dit utklädd till jultomte för att överlämna en julblomma. När jag kom in möttes jag av både Gustaf och brodern Wilhelm, som var hemma på julbesök. Båda såg väldigt förvånade och överraskade ut. Jag överlämnade min blomma, önskade GOD JUL och åkte hem igen.

Även om Gustaf knappast var speciellt religiös av sig så var han noga med att besöka julottan i Gnarps kyrka. På den tiden började julottan där redan kl 06.00 och för länge sedan efterföljdes den av ytterligare julfirande på den intilliggande Frälsningsarmén, dit många gick efter julottefirandet i kyrkan. På hemvägen från dessa evenemang på juldagens förmiddag brukade Gustaf hälsa på i vissa gårdar i Skesta och önska god jul – m.m. Att han inte heller dessa gånger kom från någon godtemplarfest var uppenbart. Å andra sidan skulle man väl kanske inte heller ha kunnat tro att han kom från julottan i kyrkan och Frälsningsarmén.

1986 föll Gustaf illa intill sitt hem och skadade armbågen. Han blev trots behandling inte bra och tvingades året därpå genomgå en operation. Inte heller detta hjälpte och Gustaf anmälde Hudiksvalls sjukhus för felbehandling. Han fick inget stöd för sin anmälan. Hans högra arm förblev krokig med mycket nedsatt rörelseförmåga och  åsamkade Gustaf värk.

Bättre gick det mot Skatteverket  då han år 1986 överklagade sin fastighets taxeringsvärde till länsrätten. Trots att överklagan kom in för sent fick Gustaf rätt.  “Vi har gjort ett förbiseende” skrev en taxeringsintendent i ett yttrande till länsrätten, som sänkte taxeringsvärdet med 8 000 kr.

På slutet av sin levnad blev Gustaf allvarligt sjuk. Jag besökte honom även då några gånger, bl.a. en gång på sjukhuset i Hudiksvall.
Det var sorgligt att se honom i hans sjukdomstillstånd. Han fick balansproblem och ramlade hemma med fula sår i ansiktet som följd. Talförmågan försvann och han fick bara fram ljud men kunde inte forma ord. Saliven rann ur hans mun och han hade ett plastförkläde på sig för att skydda kläderna. När jag hälsade på honom i Skesta på juldagen 1990 kunde han inte prata trots tappra försök att få till orden. Han skrev en liten lapp till mig att han behövde hjälp med att skicka sina julkort. Efter mycket teckenspråk och ytterligare lappar förstod jag till slut att det fanns julkort i en låda under köksbordsskivan. Jag hittade där några halvskrivna kort, lyckades skriva dem färdiga och postade dem så att de kom fram, visserligen efter jul – men ändå. Ett av korten lyckades jag dock inte helt utröna vart det skulle. Det fanns ett otydligt namn på en person i en by i Bergsjö. Jag tog med mig kortet och åkte till en brevbärare bosatt i Gnarp, som körde posten i Bergsjö. Brevbäraren visste besked om vart kortet skulle, så även detta löste sig.

Den här juldagen 1990 visade sig bli sista gången jag fick träffa Gustaf. Tre veckor senare, 15 jan 1991, avled Gustaf 76 år gammal. Till minnesstunden i anslutning till hans begravning skrev jag nedanstående rader:

Gustaf Eriksson, en välkänd Gnarpsprofil, är borta. Ett liv fyllt av strävsamt arbete med orubblig pliktkänsla. Plikttroheten mot arbetet var ett av Dina ideal, liksom ärlighet, att alltid göra rätt för sig, aldrig ligga andra till last och klara sig själv.

I Ditt liv fanns inte utrymme för lyx och överflöd. Det enkla och det lilla blev vad Du kunde unna Dig.
Du trodde alla om gott, vilket en tid utnyttjades och missbrukades av andra. Detta gjorde Dig besviken. För i Ditt tänkesätt fanns bara hederlighet och Du trodde att detta var en naturlig självklarhet hos alla människor.
Du var – och förblir länge än – en känd och omtalad person. Gnarps sista original? Original i positiv bemärkelse. Ty om Gustaf Eriksson har sällan några onda och hårda ord sagts. Därtill fanns ingen anledning. Du var stolt över det och att kallas original.
På slutet svek Dig Dina krafter. Vi som känt och besökt Dig den senaste tiden har sett med vemod på detta, hur Du kämpat Din fruktlösa kamp mot Din sjukdom.

Vila i frid, Gustaf! Du har sannerligen gjort rätt för Din vila!

Gustaf saknade arvingar och hade inte skrivit något testamente. Så hela hans kvarlåtenskap tillföll Arvsfonden. Den sålde huset till ett ungt par, kvinnan från en granngård i Skesta. De har renoverat och byggt ut huset, kompletterat med ett stall och bildat familj med tre barn. Föräldrarna tog sitt ansvar och döpte familjens son till Gustaf. Det gläder mig. Gustaf lever vidare i ”Jarla.” Det känns bra!

Gustaf Eriksson, en av Gnarps mest kända personer

Porträtt av en glad Gustaf Eriksson på 70-årsdagen 24 aug 1984

Gustaf Eriksson tillsammans med sin hund

Köksbordet hos Gustaf på hans 70-årsdag. Observera blommorna i hundmatsburkarna

Interiör från Gustafs kök. Städning var ingen högpriorierad uppgift

Gustaf på cykeltur, här passerande Bergesta, på sin racercykel (Foto: Sverker Söderström)

Så här såg det ut i Jarla på Gustafs och hans föräldrars tid. Bilden tagen söderifrån

Så här ser det ut idag, bilden tagen norrifrån

 

 

IFK Gnarp 70 år

Onsdagen den 25 januari 2012 fyller IFK Gnarp 70 år.
På ett ur Gnarpsperspektiv idrottshistoriskt årsmöte i godtemplarlokalen i Röde beslutades detta datum år 1942 att slå ihop de tre föreningarna Gnarps Allmänna Idrottssällskap (GAIS, bildad i juli 1933), Gnarps Idrottsförening (Gnarps IF, bildad 1921) och Gällsta Bollklubb (Gällsta BK, bildad i maj 1933) till en gemensam ny förening med namnet Idrottsföreningen Kamraterna Gnarp (IFK Gnarp.)

Sammanslagningen hade föregåtts av flera års diskussioner. Den 23 juli 1941 hölls ett möte i kommunalrummet i Gnarp med representanter för de tre föreningarna. Ett 100-tal fotbollsspelare och andra idrottsmän deltog. Det varade i tre timmar. Gustaf Pettersson (”Pettersson-Sverige”) ledde mötet, som beslutade om ett principuttalande för en sammanslagning. Men diskussionerna fortsatte trots detta senare. Det fanns många meningsskiljaktigheter och en del misstänksamhet. Man enades i alla fall om att fotbollssäsongen 1941-42 (på den tiden spelades serierna höst-vår) spela med ett gemensamt fotbollslag i Gnarps IF:s regi. Kanske löste detta samarbete upp en del knutar, som 25 januari 1942 ledde till att sammanslagningen till den nya föreningen IFK Gnarp kunde beslutas i mycket stor enighet vid det välbesökta mötet, som avslutades med att utbringa ett leve för den nya föreningen.

Nu samlades således krafterna under samma hatt. Ett studium av historieböckerna visar att det delvis blev en besvärlig uppväxt för den nya föreningen. Redan vid det första årsmötet 24 jan 1943 i Hilda Nilssons Café i Vallen (nuvarande Betania), där enligt de gamla protokollen flertalet av föreningens alla möten hölls, konstaterades i protokollets § 4 följande:
”Kassaböckerna hade p. g. a förhindrande skäl ej kunnat revideras. Frågan angående kassaböckerna bordlades till ett extra sammanträde. Kassören lämnade utdrag ur ifrågavarande böcker. Kassan har balanserat på 7 585,01 kr.” (Enligt uppgifter jag hört var de ”förhindrande skälen” rådande krig och inkallelser för berörda personer.)

Det extra sammanträdet verkar heller inte ha blivit av eftersom det i en anteckning i protokollsboken sägs att ”under 1943 har inga som helst protokollförda möten förekommit (!)”

Stackars barn! Bara dryga året gammalt och så ringa omvårdnad! Men vad var annat att vänta när det unga barnet saknade mamma? För av protokollet framgår att styrelsen bestod av åtta män. Karl Andersson var ordförande och fick vid detta årsmöte även ytterligare sex uppdrag. Han invaldes i skidsektionen, fotbollssektionen, uttagningskommittén, festkommittén, valdes till märkeskontrollant och som en av två uthyrningsmän (för Hoppskogen.) I styrelsen fanns även två poster benämnda ”Ledamöter utan funktion”. En av dem var Bertil Norling och kanske var det för valet till denna styrelsepost, som han fick tid över så att han även kunde väljas in i skidsektionen, till lagledare för A-laget och väljas till märkeskontrollant.

Av protokoll från vårmötena i Hilda Nilssons Café 18 apr 1945 och 31 mars 1952 framgår att det även på den tiden fanns vissa problem, som vi ibland känner igen även från nutiden. Det förstnämnda ”mötet gav UK (= uttagningskommittén) jämte lagledarna fullmakt att själv bestämma hur det skall förfaras vid fall av missbruk från spelares sida av spirituosa drycker dagen före en match.” Vid mötet 1952 skrivs att ”Diskussionen kom också att beröra spelarnas och lagledarnas uppträdande vid idrottsresor. Anders Bylin berättade en episod av det mera tråkiga slaget, som dess bättre håller på att försvinna. I stort sett rådde enighet om att sprit och idrott ej på något sätt får sammankopplas. RF (Riksidrottsförbundet) påpekar också detta i sitt organ Svensk Idrott och i cirkulär till föreningarna.”

Annars framgår av alla de gamla protokollen att ekonomin – då som nu – föranledde många diskussioner, förslag och aktiviteter. Således beslöts redan vid årsmötet 24 jan 1943 ”att klubben skulle anordna en paketauktion i slutet av denna eller i början av nästa månad om lokal kunde ordnas” och vid årsmötet 5 dec samma år (i Hildas Café) tillsattes en ”propagandakommitté för anordnande av en kabaré med paketauktion”. Och ungefär så fortsätter det under åren. ”Ev. anordnande av basar” uppdrogs åt styrelsen på årsmötet (i Bygdegården!) 26 jan 1947, att arrendera Gnarpsbadens festplats diskuterades på årsmötet 1948 där även beslutades att höja medlemsavgiften för seniorer från 2 till 3 kr och för juniorer från 1 till 2 kr. Vid årsmötet 1949 riktade revisorerna kritik mot att föreningen vid sina sommarfester anställt för dyra musikkapell, vilket föranledde diskussioner varefter frågan överlämnades till festkommittén.

Vid årsmötet 1951 rapporterade festkommittén att de fyra sommarfesterna gett ett överskott på 4 051,63 kr. Månne ett resultat av diskussionen om för dyra musikkapell 1949? Även här beslutades att anordna en paketauktion med dans och vid årsmötet i dec 1953 ”togs ekonomifrågan upp till behandling och alla voro ense att något måste göras för att förbättra situationen.” Efter inlägg av några av mötesdeltagarna beslutades att ”festplatsen å Hoppskogen ej skall uthyras till någon annan organisation än OK Nordanstig.” I stället ”beslöts att förbereda egna fester så noggrant som någonsin möjligt.”

Studiet av protokollen 1943-1962 visar på ungefär samma uppgifter då som nu. Det mesta kretsar kring ekonomin och åtgärder för att få in pengar, såväl genom egna arrangemang som från kommunen.

En stor skillnad finns dock. Inte en enda kvinna förekommer i något som helst protokoll på mycket länge. Inte ens när man vid årsmötet 20 dec 1952 valde en dam- och ungdomssektion fanns någon kvinna med! Valda blev då Gunnar Bydell (ordf.) Johan Lundmark och Augustin Thunström!
Men 1956 kom vändningen när Britta Bydén invaldes i uppbördskommittén och Eivor Norman i festkommittén! Och i Handbollssektionen ingick hela tre kvinnor, Birgitta Hassel, Ingrid Norlin och Britta Bydén och till ”kvinnlig idrottsledare” utsågs Margit Sjödin. Och till att representera IFK från handbollen vid årsmöte på distriktsnivå utsågs Margit Eriksson, för säkerhets skull tillsammans med två män, Gunnar Bydell och Nisse Strandqvist men med Anna Eriksson som ersättare. Och vid det här årsmötet fick t o m en kvinna, Eivor Norman, ingå i en kommitté tillsammans med maken Olle samt Ivar Buhrman för en årsfest med prisutdelning, underhållning och dans!
Men det skulle dröja ända till 1982, således 40 år efter föreningens bildande, innan någon kvinna fick en styrelsepost (med reservation hur det var 1963-1968 eftersom protokoll saknas för denna tid.) Vid det historiska årsmötet 14 feb 1982 invaldes hela två kvinnor, Birgitta Lind och den nye sekreteraren Birgitta Sundström.

Var det bättre förr?
Nej, säger jag! Även om föreningarna brottas med samma bekymmer som då, som t ex ekonomi och brist på ledare, så är förutsättningarna bättre! Det finns bra och fler anläggningar, bättre ekonomi, bred verksamhet där alla, som vill vara med, får chansen. Ett nytt problem, som inte fanns i samma utsträckning förr i tiden, är dock att ungdomarna p.g.a. studier och arbete lämnar orten vilket minskar verksamhetsunderlaget.

Kanske gynnas just vi i Nordanstig trots allt lite av att vår kommun är bland de särklassigt sämsta i landet vad gäller ekonomiskt stöd till fritidsverksamhet. Vi är därför inte vana att gå till andra dukade bord än de vi dukat själva! Och det skapar givetvis engagemang. Ska vi få något gjort här måste vi göra det själva! Just Gnarp är ett lysande exempel:
Vilken annan ort av Gnarps storlek kan ståta med elljusspår, ridhus, konstfryst ishall, sporthall, tre fullstora fotbollsanläggningar, 18-håls golfbana, en livaktig schackklubb med egen lokal, Säckens verksamhet, Kulturstjärnans lokaler och varierande verksamhet, m.m. och en ungdomsfond som sedan bildandet 1997 beviljat 4,1 miljoner kr till Gnarps barn- och ungdomsverksamhet? Hur mycket av detta skulle ha funnits och finnas utan de ideella krafterna, initiativförmågan och engagemanget? Svaret får vi om vi vänder på frågan: Hur mycket av allt detta skulle ha funnits om vi väntat på initiativ och pengar från det allmänna?

För övrigt finns hur mycket som helst att skriva om Gnarps idrottshistoria. Men det får bli en annan gång om/när andan faller på. Här har jag bara – med anledning av 70-årsdagen – velat ge en mycket kort återblick på några små bitar ur IFK Gnarps historia samt några små funderingar om nutiden.

I de gamla mötesprotokollen från IFK Gnarp har jag också hittat en sak, som förekom åtminstone vid årsmötena 1946-1948 och 1956, nämligen att man avslutade mötena med ett leve för idrotten och IFK. Det instämmer jag gärna i när nu IFK Gnarp fyller 70 år. Grattis och HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! Dessutom fyller jag på med att sjunga: Ja, må du leva, ja, må du leva, ja, må du leva uti hundrade år……………

Entrén till IFK Gnarps anrika idrottsplats Hoppskogen

Fotbollsplanen på Hoppskogen i dag. Den kom till på 1920-talet under Gnarps IF:s tid och gick då i öst-västlig riktning i motsats till nuvarande nord-sydliga riktning. Hur många tusen matcher och träningar har genomförts här under Gnarps IF:s och IFK Gnarps totalt c:a 90-åriga tid?

Den gamla dansbanan på Hoppskogen, byggd under första delen av 1920-talet. Otaliga är de danser och fester den har varit med om under årens lopp

Den "nya" klubblokalen med bl a omklädningsrum, duschar och toaletter togs i bruk under senare delen av 1980-talet. Det är den f d Röda Kors-baracken, som fanns vid Brukskapellet i Sörfjärden och då hade 24 rum för sommarsemestrande husmödrar. Den överläts 1983 till IFK Gnarp, som rev, flyttade och byggde upp den här

En lagbild från Hoppskogen omkring 1942 (tack till Lennart Nilsson för lånet!) Bakre raden från vänster: Bo Svensson, Edvin Larsson, Nils Gällstedt, Lars Norman (min far), Helmer Lundstedt, Gunnar Eriksson Främre raden från vänster: Nils Grönlund, Bengt Hübenette, Erik Norlin, Martin Backström, Per Enander

Resultat och serietabell från Bergsjöserien införd i Hudiksvalls-Tidningen 1939-08-08, d v s före hopslagningen. Här figurerar således de tre Gnarps-föreningarna GAIS, Gnarps IF och Gällsta BK i samma serie. Tala om lokalderbyn på den tiden!

test

Armasjärvi-olyckan år 1940

Armasjärvi är en by och en sjö belägen c:a 10 km sydväst om Övertorneå intill finska gränsen. Namnet Armasjärvi är således finskt och lär betyda Kärlekssjön. Här hände år 1940 en fruktansvärd olycka och anledningen till att jag skriver om detta är bl.a. att min äldste farbror, Erik, (född 1912) då gjorde militärtjänstgöring här och i denna roll blev åsyna vittne till en del av olyckans efterbörd.

Det var 24 oktober 1940, mörkt och blåsigt. En ingenjörstrupp skulle färjas över sjön Armasjärvi. Färjan var byggd av trä och gick med linor spända över sjön, som drog färjan framåt. Färjans bemanning var två unga färjkarlar, 18 och 19 år gamla. Färjan var gjord för c:a 50 passagerare. Den fänrik, som hade befälet över truppen, beordrade hela truppen, över 100 man, att gå ombord på färjan. En av de unga färjkarlarna förklarade för fänriken att färjan var byggd för högst 40-50 passagerare men det tog fänriken ingen notis om och man kan förmoda att en ung pojkes ord vägde lätt mot fänrikens militära myndighetstonläge.

Väl ute på sjön började färjan ta in vatten. Det steg mer och mer och färjan började sjunka. Det blev panik ombord och kaos. Folk hamnade i det kalla vattnet. En del försökte simmande ta sig i land. Resultatet av händelsen blev till sist att 46 av färjans 104 ombordvarande män drunknade. Det var den största sjökatastrofen i Sverige ända fram till Estoniaolyckan 1994.

Min farbror, Erik Norman i Skesta, Gnarp, var en av dem, som var krigsinkallad till  militärtjänstgöring här när olyckan hände. Han skildrar 1985 militärtjänstgöringen och efterdyningarna till olyckan på följande sätt:

1938 började folk oroas av ”Hitler i Tyskland, som började sitt vapenskrammel. Året efter, 1939, var det färdigt. Då kunde han inte hålla sig längre. Då åkte jag in i lumpen och hade inga matbekymmer längre. Jag fick 50 öre per dag och maten. På hösten 1940 åkte jag till finngränsen. Vi låg i tält vid Torne älv till att börja med, c:a 2 km nedanför Överrtorneå.

Jag minns inte om det var före eller efter jul, som en fänrik dränkte över 40 man på Armasjärvisjön. Det var en hemsk olycka. Ja, egentligen var det ingen olycka, det var dumdristighet. Jag minns när dom fraktade iväg de döda. Jag tror att det var 44 st, en kista på varje lastbil när dom körde dem till Övertorneå järnvägsstation för att frakta hem dem till sina respektive hemorter. Vi stod med tre meters lucka i giv akt på båda sidor om vägen när de kördes till stationen.

Bör kanske också tala om att vi var med om kyla där uppe. Det började med att krypa ner under minus 40. Sedan kröp det ner mer och mer varje dag och till slut var vi nere i minus 52 grader. Vi måste ha halsdukar över munnen eftersom vi inte kunde andas in direkt. Vi körde ut mat till kompanierna med hästar på Torneälvens is. Samtliga av oss överlevde där uppe så till slut var vi hemma igen. Kriget tog också slut men det blev också turer till Östersund med omgivningar flera gånger under kriget.

Mina kommentarer: Det var således 24 okt 1940, exakt två månader före jul, som Armasjärviolyckan skedde. Beträffande antalet döda soldater minns Erik alldeles rätt. De var44 st. Dessutom omkom de två unga färjekarlarna. Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan, fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång.

Den befälhavande fänriken ställdes inför krigsrätt. Trots vittnesuppgifter om färjkarlens information till fänriken om färjans begränsning i manskap så frikändes han och ingen blev således dömd för vållande till olyckan.

Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:

Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.

Bild av färjan tagen efter olyckan i oktober 1940

(Foto: Försvarsmakten)

Minnesstenen med namnen på de omkomna, som restes av kamraterna i mars 1941

(Foto: Försvarsmakten)

Yst i Backan

Längst österut i Skesta, Gnarp, på gränsen mot Husta, finns en plats vars namn jag aldrig hört benämnas annat än ”Yst i backan.” Härifrån minns jag från min barndom några byggnader. I en av dem, en liten grå stuga, bodde då ”Tilda Yst i Backan” helt ensam. Tilda hette egentligen Matilda Sedin, var född i grannbyn Husta år 1883 och avled på Bergesta servicehus 91 år gammal år 1974. Under sin tid i Yst i Backan förde Tilda ett ensligt liv. Själv träffade jag henne aldrig. Jag minns från min barndom i Skesta att hon varje fredag promenerade förbi vårt hus med en mjölkflaska i näven på väg till dåvarande mejeriet i Vallen för att köpa mjölk m.m. Vi barn började av oförstånd lite vanvördigt kalla henne för ”Fredagskärringen”. Hon brukade på dessa promenader också sätta sig att vila på vägräcket över bäcken mellan gårdarna Mårtens i Åkne och Per-Nils i Gärde. Detta bör ha varit på 1950-talet.

Jag vet också att Tilda i december år 1904 födde en dotter. I kyrkobokföringen finns ingen fader angiven. Här framgår att Tilda ett år tidigare flyttade till Jättendal som piga. Ungefär en månad innan dottern föddes flyttade hon tillbaka från Jättendal hem till föräldrarna i Gnarp. 1924-1927 tjänstgjorde hon i olika omgångar i Bollnäs. 1929 byggde hon ett hus i Gällsta, som hon år 1937 sålde till Anna Pettersson. Hon bodde och tjänstgjorde sedan också i gården Mickels i Ås. När och varför Tilda så småningom bosatte sig i den lilla enkla och ensliga stugan i Yst i Backan i Skesta vet jag inte. Hon blev kvar där tills hon av åldersskäl hamnade i åldringsvården, troligen i slutet av 1950-talet.

Granne med Tildas stuga fanns en större gård med bl.a. en loge. I detta hus föddes i mars år 1915 den person, som 1974 blev den då nybildade Nordanstigs Kommuns första kommunalråd, nämligen nyligen bortgångne Adolf Andersson. Han flyttade härifrån redan i fyraårsåldern. Jag minns att detta hus – byggt av gediget timmer – revs i slutet på 1950-talet. Det hade dessförinnan sålts till en familj i Skesta (Anna och Erik Östbom), som planerade att bygga upp det på en annan plats och bosätta sig där. De fick dock i stället tag på en fastighet i Jämtland och flyttade dit. De sålde då huset vid ”Tildas” vidare till Birger Gustafsson, som rev och flyttade huset till Hassela, där han byggde upp det igen år 1960. Oenighet om tomtarrendet där ledde dock till att han – innan huset var färdigbyggt – åter rev det och sålde det vidare. Huset hamnade då i Dalsland där det troligen står än idag.

 I slutet på oktober gjorde jag tillsammans med två av mina barndomsvänner från Skesta, bröderna Lars-Göran och Tore Skelander, en nostalgi-skogstur i området mellan Skesta och Husta. Vi besökte då också Yst i Backan. De öppna ytorna, som jag minns härifrån, är nu stadda i långt gången igenväxning. Tildas stuga och källare finns kvar i mycket förfallet skick. På marken intill finns några hushållsföremål utslängda samt resterna av en gammal järnspis och en Singer symaskin av trampmodell. Huruvida dessa härstammar från Tildas eller den tidigare granngården vet jag inte.

Omedelbart söder om ”Tildas” fanns förr i tiden också ytterligare tre enkla stugor. En av dem var ”Tjernlunds” men vem ”Tjernlund” var har jag inte lyckats få fram. En annan av stugorna kallades ”Yst i bygget.” Här bodde en gång i tiden min farfar med fru och tre barn, mina farbröder Erik, Wilhelm och min far, Lasse. Erik, min äldste av farbröderna, född här år 1912, mindes år 1985 denna bostad som ”ett ruckel, som inte någon människa i dagens läge skulle få bo i……Det var kallt om vintrarna i detta ruckel.” På den här platsen lär även Finn-Isak (se min bloggartikel 18 feb 2011) och några andra ha bott en tid (men jag vet inte i vilka av stugorna.)

(År 1919 flyttade min farfar med familj till gården Wenngrens i Skestabacken, c:a en km västerut från Yst i Backan. Denna gård finns ännu kvar, är bebodd och kallas fortfarande för Wenngrens efter  skräddaren Anders Wenngren, som var född i Film i Uppland år 1841 men kom från Umeå till Röde i Gnarp 1865. Han gifte sig år 1867 med skräddardottern Ingrid Larsdotter från samma plats i Uppland. Då var han bosatt i Skesta där han avled i februari 1919.)

Från Yst i Backan återger jag också en sann jakthistoria, troligen från mitten av 1960-talet. Min farbror Erik hade skaffat en hund – en drever – och jagade i området kring Yst i Backan. Här fick han korn på en råbock, höjde bössan, siktade och skulle just trycka av när en röst bakom honom förkunnade:
- Det gick bra för Sundsvall i fotbollen igår! Dom vann med 3-1!
Det var Olle ”Olles-Olle” Forsslund, bosatt i gården ”Olles” i grannskapet, som kom på besök i exakt rätt ögonblick ur råbockens synvinkel men i exakt fel ögonblick sett med jägarens ögon. Det blev ingen rådjurssadel och andra godsaker hemma hos min farbror Erik.

Det höstliga nostalgibesöket i Yst i Backan väckte både minnen och obesvarade frågor. Men kanske finns det bland läsarna några, som kan komplettera med kunskaper och uppgifter om människorna och bebyggelsen i och kring ”Yst i Backan?”  Jag tar tacksamt emot alla uppgifter! T. v. riktar jag ett tack till alla jag pratat med, som bidragit med vissa av de uppgifter jag här förmedlar.

I den här lilla grå stugan, nu mycket förfallen, bodde Matilda Sedin, "Tilda Yst i Backan", innan hon flyttade till dåvarande ålderdomshemmet i Böle

En kastrull och en kaffepanna på marken vittnar om tidigare boende här

... liksom den här gamla järnspisen ...

... och den här gamla Singer-symaskinen av trampmodell

Närbild av Singers vackert utsirade firmamärke

Grundstolpar efter den loge, som fanns här en gång i tiden

Det mesta är igenväxt men den här ytan är än så länge öppen

Jul- och nyårshälsning

Sörfjärden, Gnarpsåns utlopp i havet

Gnarpsbadens badstrand

Vallenbodarna i vinterskrud

Mellanfjärdens hamn

Sjöbod i Mellanfjärdens hamn

Sjöbodar i Hårte hamn

Rävspår på stugtak i Mellanfjärden

Rådjursbesök vid fågelstugan i Bäling

Förbjuden frukt

I den botaniska världen finns väldigt mycket att upptäcka och förundras över. En speciellt vacker växtfamilj är orkidéerna och en av dess många skönheter är nattviolen. Den är inte  alldeles ovanlig. Man kan stöta  på den lite här och där på olika marktyper, t.ex. i skogssluttningar, ängsmark, hedar och rikkärr m.fl. Här hos oss finns den på många platser, bl.a. på Vattingsmalarna, på ön Gran, väg- och dikeskanter m.m.

Nattviolen är mycket väldoftande – speciellt mot kvällen – då den besöks av många pollinerande svärmare och nattflyn. Den är en av de orkidéer, som har punglikt uppsvällda rotknölar. Av dessa gjorde man förr i tiden en dryck, som man ansåg vara potenshöjande. Äldre namn från 1600-talet som Ålderdoms kraftrot, Ålderdomens sängetröst, Ålderdomens hugnad, Mansstyrka, Ståndört och Ståndpers vittnar om dess användning för ett bättre kärleksliv. Kärt barn har ju många namn.

Men tyvärr alla medelålders kärlekskranka män, som nu vädrar bättre tider! Jag måste göra er besvikna! Nattviolen är numera, liksom alla andra orkidéer i vårt land, fridlyst! Så gör er icke besvär med någon nattviolskur! Låt inte begäret fresta er till kriminella handlingar! Straffet för brott mot artskyddet är böter eller fängelse i högst två år.
Därför skriver jag – av omtanke – detta i december så att ni hinner glömma det tills den blommar igen i juni-juli.

Nattviolen är vackrast där den står och sprider sin ljuva kvällsdoft!

Nattviol i Rigberg, Hassela

Nattviol på Vattingsmalarna i Gnarp

 

Mycket väsen för lite ull (uppdaterad)

I min forskning om Sörfjärdens historia har jag frapperats av alla utredningar, utvecklingsplaner och idéer m.m., som producerats för denna del av Gnarp. Oräkneliga torde alla timmar och kronor vara, som detta kostat genom åren. Hur många tjänsteresor till Sörfjärden, som det förorsakat, torde också vara oräkneligt. Men det har i alla fall lett till många kommunalt arvoderade möten samt arbete för kommunanställda tjänstemän och några andra. ”Mycket väsen för lite ull (sa han som klippte grisen)” är ett ordspråk jag tycker passar in i det här sammanhanget. Här följer exempel på vad som förevarit under årens lopp:

1. 1 mars 1951 berättar Sundsvalls Tidning att en mindre industri ”ser ut att bli verklighet i Gnarp. AB Syrabruk i Stockholm undersöker i samarbete med Gnarps Kommun möjligheten att få anlägga en fabrik i magasinet vid gamla ångbåtskajen i Sörfjärden” (Klasviken.) Kommunen hade ”ingenting emot att bistå Syrabruk” men ansåg att den förfallna kajen måste förbättras innan den kunde tas i bruk eftersom transporter till/från företaget skulle ske sjövägen. I juni samma år kan man läsa att ingen – vare sig kommunen eller Ströms Bruk AB – är intresserade av att rusta upp kajen. Det blev ingen fabrik – och det sista minnesvärda magasinet från Sörfjärdens industri-storhetstid revs på 1980-talet.
2. I tidningsartiklar 1951, 1955 och 1958 är det ”klart” att resterna av masugnen äntligen skall restaureras för bevarande åt eftervärlden. Först år 1979 har jag dock hittat en artikel som berättar att något också verkligen gjordes. Då röjdes hela masugnsområdet. Men fortfarande fanns inget gjort åt själva masugnsruinen men nu utlovas att det skall slås järn kring den och att riksantikvarien ”i sinom tid skall presentera en ritning på ett tak över den.”  Jag konstaterar idag att ”i sinom tid” pågår än, medan däremot järnomslaget faktiskt blev gjort!
3. 3 juli 1959 skrivs i Sundsvalls Tidning att ”Gnarpsbaden kan bli  friluftsanläggning.” Då hade VD:n för Skid- och Friluftsfrämjandet besökt Gnarpsbaden ”för att se vad som kan göras för att få till stånd en ordentlig friluftsanläggning med allt som därtill hörer.”  Rundvandring längs stranden och till campingplatsen företogs med företrädare för kommunen, skifteslaget och Skid- och Friluftsfrämjandets lokale ordförande i Gnarp. Man kom fram till att ”det hela främst är en kostnadsfråga”, att ”en ordentlig parkering för bilar” behövs, att ”nuvarande omklädningshytter är föga användbara då de är för snålt tilltagna, vidare behövs toaletter, ett par flottar exempelvis uppburna av fyra tunnor vardera, rutschbana för de yngsta, livräddningsbåt och en man, som under badsäsongen har tillsyn av anläggningen.” I artikeln nämns också att Simfrämjandet fyra år tidigare besökte Gnarpsbaden varpå ritning och kostnadskalkyl för en friluftsanläggning upprättades. Konstaterandet att det ”främst är en kostnadsfråga” blev konstant bestående och gäller än.
4. Hudiksvalls-Tidningen berättar 16 juni 1966 om kommunala planer på flygfält i Vassen-området och om ”den beslutade tempererade havsbadbassängen i anslutning till badstranden, som nu är under projektering. Enligt föreliggande förslag skall bassängen omfatta åtta simbanor.”  Kanske pågår projekteringen än……? Beträffande Vassen fanns senare också idéer om hjorthägn och kommunal storodling. Här hamnade i stället, på privat initiativ, Gnarpsbadens golfbana, 18-hålsbana sedan 1996 i vacker naturmiljö.
5. 1974 påbörjades kommunala utredningar om reparation av den gamla anrika brukssmedjan (från järnbrukstiden) för bevarande åt eftervärlden. Kulturnämnden ansåg att den borde bevaras och restaureras så att den även skulle kunna användas fortsättningsvis. En användare erbjöd sig att köpa smedjan och själv rusta upp den för eget och andras bruk. Av kommunala mötesprotokoll framgår att utredningen om smedjan fortsatte till oktober år 1981 då beslutet i stället blev att den skulle rivas, vilket också verkställdes…..
6. I Sundsvall Tidning 19 feb 1975 berättas om ”Stor satsning i Gnarpsbaden. Plan för 300 nya fritidshus.” Även 1981 presenterades liknande idéer.
   Här kan man väl konstatera att en del sedermera blev gjort (på privat initiativ) i och med avstyckningen av c:a 80 tomter på Ol-Erstäkten, som började bebyggas på 1990-talet.
7. 12 aug 1978 skriver Sundsvalls Tidning om en kommunal fritidsutredning, som bl.a anser ”att kommunen med enkla anordningar och utan krav på service bör bygga ut Klasviken till en småbåtshamn med gästplatser.”
8. 1979 tillsattes en kommunal kommitté för att ge förslag till framtida användning av Brukskapellet. Kommittén ansåg att man inte kunde se Brukskapellet som en isolerad företeelse utan ville ta ett helhetsgrepp över kulturmiljön i Sörfjärden. Kommittén  föreslog därför år 1981 att Brukskapellet, brukssmedjan, sädesmagasinet, hamnmagasinet, den gamla bron, piren och kajen skulle rustas upp och att en kommitté borde tillsättas med uppgift att bl.a. ha fortlöpande tillsyn över alla kulturminnen. För ett flertal av de uppräknade objekten föreslogs omedelbara åtgärder p.g.a. långt gånget förfall. Detta gällde även masugnsruinen, som än en gång föreslogs förses med tak till skydd mot regn och snö. Kommittén fastslog också att de kommunala beslutsfattarna har ett ansvar för att denna miljö bevaras eftersom objekten ligger inom ett område, som i ”Fysisk riksplanering” klassats som en miljö av riksintresse för kulturminnesvården. Vidare skrev kommittén att förfallet i några fall gått så långt att det inte finns någon tidsfrist för en långdragen debatt om byggnadernas användning. Den debatten har vi tid med när husen står under tak och förfallet stoppats, skrev man också. Den obefintliga tidsfristen pågår fortfarande förutom för smedjan och hamnmagasinet, som är rivna. Dessutom revs den gamla brukslogen, som inköptes av kommunen år 1982.

Det må vara att en del av alla idéer och planer kan ha varit lite orealistiska och kanske inte heller alltid helt önskvärda. Men nog är det märkligt att en sådan turistisk tillgång, som Sörfjärden är, både ur natur-, frilufts- och kulturhistorisk synvinkel, inte kunnat utnyttjas bättre. Med undantag av Ol-Erstäkten och golfbanan har förfallet i stället i stort sett tillåtits fortgå.

Här, i Klasvikens hamn, planerade Syrabruk AB sin fabrik år 1951. 1978 föreslogs att göra en småbåtshamn med gästplatser här. 1981 föreslogs att omedelbart rusta upp det sista kulturminnesvärda magasinet, som stod här. Det revs istället.

Här i anslutning till badstranden fanns idéer om en stor friluftsanläggning och projekterades för en havssimbassäng med åtta simbanor

Sedan 1951 har det funnits "planer" på skyddande tak över masugnsruinen. 1978 krävdes "omedelbara" åtgärder. Tidsbegreppet "omedelbart" pågår fortfarande och har fått en ny dimension....

Brukskapellet från år 1899 krävde "omedelbara åtgärder" 1978. Detta pågår än.....

Här, på nuvarande golfbana, fanns idéer om hjorthägn, kommunal storodling och flygplats. Det blev i stället på 1990-talet en förnämlig golfbana

Standardiserade julhälsningar

Det börjar bli dags att skicka årets julkort. Med anledning därav vill jag påminna om att EU fr.o.m. i år har utfärdat nedanstående formulär för jul- och nyårshälsningar. Eftersom vi svenskar är rättrogna EU-medlemmar förutsätter jag att alla nu använder det här i stället för de gammaldags julkorten. Det är viktigt att alla medlemsländer gör lika för att visa att vi håller ihop!  Just julkorten har tidigare varit en djungel av avarter men med den här standardiseringen blir de enhetliga och ingen behöver heller fundera hur man ska formulera hälsningen. Det spar med andra ord massor med tid och effektiviserar därmed de skriftliga julhälsningarna. ( klicka på formulär för större bild )